Copyright © Hans Högman 2021-02-28
History of Railways in Sweden (3)
Swedish State Railways -
Locomotives
Tågen dras av lok eller motorvagnar drivna med
elmotor, förbränningsmotor, ångmaskin eller i vissa
fall ångturbin. I loket/motorvagnen sitter en lokförare
och kör, och i vissa vagnar sitter passagerare medan
andra vagnar är fyllda med last. Normalt skiljer man
på persontåg ("passagerartåg") och godståg.
En stor del av de lok och vagnar som har använts i
Sverige har tillverkats inom landet av
verkstadsföretag inom transportmedelsindustrin.
Bland dessa företag kan nämnas Motala Verkstad,
Nydqvist & Holm (Nohab) i Trollhättan, ASEA i
Västerås, Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) i
Linköping, Ljunggrens Verkstads AB i Kristianstad och
Kalmar Verkstad.
Prins August var SJ:s första lok typ för tågtjänst.
Tillverkare var Beyer, Peacock & Co Manchester,
Storbritannien. Det användes för blandade tåg på
Södra stambanan. Sex lok anskaffades 1856. Tre till
Västra stambanan och tre till Södra stambanan, Prins
August, Prins Carl, Prins Oscar. Elva lok tilldelades
SSB åren 1856-1864.
År 1864 anpassades de till SJ gemensam nr-serie
genom höjning med 40. Lok SSB 3 blev således 43.
Prins August avställdes 1906. Det första lok som
byggdes i Sverige byggdes, Förstlingen, tillverkades
1853 av Munktells i Eskilstuna.
År 1925 kom det första elloket littera D, som var en
stor serie standardlok i Sverige.
Steam Locomotives, Electric Locomotives, Diesel
Locomotives
Steam Locomotives
Ett ånglok är ett lokomotiv för järnväg eller spårväg
med en ångmaskin som motor. Till en början var
ångloken mycket enkla men utvecklades snabbt med
fler drivhjul och därmed större kapacitet och fart. Kol
är det vanligaste drivmedlet hos ånglok.
Två huvudtyper av ånglok växte fram, dels tanklok,
dels tenderlok. Tenderloken hade kol- och
vattenförrådet i en särskild vagn, tender, bakom
själva loket och kunde därför byggas större.
Tanklok som har behållare för vatten och kol på
själva loket invid ångpannan eller bakom förarhytten.
Vattentanken eller tankarna på ett tanklok kan sedan
ha olika placering. På ett ramtanklok är
vattentankarna placerade på tågets ram vid sidan av
ångpannan. På ett sadeltanklok är vattentanken är
placerad som en sadel över ångpannan. Detta var
mycket ovanligt i Sverige där sidotankar var det
vanligaste. I Sverige var B-, E- och L-loken vanliga
tenderlok som användes i alla slags tåg. Tanklok
som N och S användes mest i växling och lättare tåg.
Flaggskeppen bland ångloken var de stora F-loken
som drog snälltågen Malmö-Stockholm.
Bilden visar ett tenderånglok, SJ Tb 854, cirka år 1910.
Kol- och vattenförrådet finns i en särskild vagn,
tender, bakom själva loket. Image: Järnvägsmuseet,
ID: JvmKDAJ07710.
Ett ånglok kan ha olika många cylindrar, exempelvis
två-, tre-, och fyrcylindriga lok. Efter 1930-talet var det
vanligt att loken hade tre eller fler cylindrar.
Ånglok har en kraftig benägenhet att slingra sig på
spåret i synnerhet vid kraftigt pådrag. Vid låga
hastigheter är detta inte ett stort problem, men med
höjda hastigheter måste man använda löpaxlar för
att lösa problemet. Detta ledde till att
persontågsloken först fick en, sedan två främre
löpaxlar. Godstågslok har inte haft behov av mer än
en främre löpaxel.
Ånglok användes i Sverige fram till början av 1950-
talet. De sista tågen som tidtabellsmässigt drogs av
ånglok utgick 1963. Ett hundratal lok sparades som
beredskapslok fram till 1990-talet då de såldes, blev
museilok eller skrotades.
Ångloken kan delas in i olika typer efter
användningsområde:
•
Snälltågslok för lok med större hastighet än
80/90 km/h
•
Persontågslok för lok med hastighet mellan
60/70 och 90 km/h
•
Godstågslok för lok med hastighet mellan 50 och
70 km/h.
•
Växellok används på större bangårdar för att
flytta vagnar.
Littera:
Littera är i järnvägssammanhang de typbeteckningar
som ges olika typer av järnvägsfordon. Det kan
förkortas litt. Systemet med littera infördes hos
Statens Järnvägar (SJ) 1876. De flesta lok har förutom
sitt nummer en beteckning, en littera. Varje littera
består av minst en bokstav och ofta en eller två
siffror.
SJ:s litterera, ånglok:
•
A, C, F, H3s - Snälltågslok. År 1863 infördes
speciella lok, A-lok på de nya stambanorna, som
var snabbare men samtidigt svagare i dragkraft.
•
B, E, H3, TB - Lok för blandade tåg, alltså med
både person- och godsvagnar.
•
G, R - Lok för godståg
•
M, R - ånglok för malmtåg. R-loken drog senare
andra godståg.
•
S - Ånglok, för persontåg och godståg
Nedan följer en beskrivning av några typer av ånglok
som var vanliga i Sverige:
A-class:
A var SJ:s Littera på ånglok anskaffade under åren
1863–1873 (första serien) och på ånglok anskaffade
under åren 1906–1909 (andra serien). De nya A-loken
ersattes senare av B- och F-lok i snälltågen. När
elektrifieringen av järnvägsnätet genomfördes
behövdes inte A-loken längre och de flesta skrotades
under 1930-talet.
The image shows a SJ A-class steam locomotive circa
1905-1910. Image: Vetlanda Museum, ID: VetM.F.E-
L.00376.
Loken är 19,5 meter långa, har en tjänstevikt på 60,2
ton, drivhjulsdiameter 1880 mm och en största tillåtna
hastighet på 90 km/h.
B-class:
Littera B användes på Statens Järnvägars tidigaste
ånglok. Loken skaffades dock innan Littera införts och
benämndes endast lok för blandade tåg. De sex
första loken levererades 1856, tre till Södra
stambanan och tre till Västra stambanan.
Södra stambanans tre lok fick namnen: Prins Carl,
Prins Oscar och Prins August efter tre av kungahusets
dåvarande prinsar. Loken på Västra stambanan fick
namnen: Stockholm, Göteborg och Norden. År 1876
infördes systemet med Littera där dessa lok fick litt.
B. Av de 45 lok som Statens Järnvägar skaffade
byggdes 23 av Beyer & Peacock, fem av Nyköpings
Mekaniska Verkstad, åtta av Motala verkstad och nio
av Nydqvist & Holm. En ny serie B-lok togs i bruk år
1909. De införskaffades i 96 exemplar och blev SJ:s
och Sveriges fjärde vanligaste ånglokstyp efter Kd-
(139 st), E- (133 st) och Ke-lok (119 st). På
oelektrifierade banor använde SJ B-lok långt in på
1960-talet och det sista loket i trafik slutade gå under
vintern 1972.
The image shows a SJ B-class steam locomotive (B
1382) in 1937 at Arvika train station. Image:
Järnvägsmuseet.
Loken är 19,5 meter långa med A-tender, har en
tjänstevikt på 70,2 ton, drivhjulsdiameter 1750 mm och
en största tillåtna hastighet på 90 km/h.
E-class:
Det första åttakopplade loket med överhettning
levererades 1907 med littera E. De var avsedda för
person- och godstågstjänst i Norrland samt tunga
godståg i Sydsverige. Mellan 1907 och 1920
levererades 131 ånglok littera E till Statens
Järnvägar. Då både trafikmängden och tåglängderna
ökat i Norrland behövdes en ersättare för de lok,
littera K och L, som i huvudsak användes för detta
arbete. T-loken som började levereras 1899 hade för
högt axeltryck för de norrländska spåren varför E-
loken togs fram. Dessa lok fick fyra drivande axlar och
saknade löpaxlar för att få all tyngd på drivhjulen.
Mellan 1935 och 1951 byggdes 90 av loken om och
försågs med en löpaxel framför drivhjulen, och ny
littera E2. Ångpannan flyttades då också längre fram
i ramverket, detta för att förbättra lokens gång och
för att kunna höja lokens hastighet, nu till 90 km/h. E
och E2 loken kom att leva kvar länge på bibanor och
industrispår, ända in på 1970-talet eller så länge
ånglok användes vid SJ. De sista E- och E2-loken togs
ur trafik 1972. I ångloksepokens slutskede ställdes ett
större antal lok undan i beredskapsreserv.
The image shows a SJ E-class steam locomotive, E
906, in 1907. Image: Järnvägsmuseet, ID:
JvmKDAJ07739.
Loken är 13,8 meter långa över buffertarna, har en
tjänstevikt på 50 ton (E2 57,5 ton), drivhjulsdiameter
1388 mm och en största tillåtna hastighet på 65 km/h
(E2 70 km/h).
F-class:
De största och starkaste ånglok som gått i reguljär
trafik i Sverige är F-loken. De var försedda med
överhettare som både höjde effekten samt höll nere
bränsleförbrukningen avsevärt. F-loken tillverkades i
11 exemplar under tiden 1914–1916 av NOHAB i
Trollhättan. Loken kom att användas främst för
snabba och tunga snäll- och expresståg för trafik på
stambanelinjerna Stockholm - Malmö och i viss mån
Stockholm - Göteborg. När elektrifieringen av Södra
stambanan stod klar 1933 överflyttades några av F-
loken till Västkustbanan men efter dennas
elektrifiering 1936 blev de övertaliga även där. Efter
att samtliga stambanor i södra- och mellersta Sverige
elektrifierats försvann dessa stora loks
trafikuppgifter. Danska DSB saknade vid denna tid
elektrifierade linjer och DSB köpte de elva F-loken
1937. Där gick de sedan i trafik till slutet av 1960-talet.
The image shows a SJ F-class steam locomotive, F
1201, sometime between 1926 and 1936. Image:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF04848.
F-loken var är utrustade med en fyrcylindrig
compoundångmaskin. Detta tillsammans med
överhettaren ger en bättre driftsekonomi. F 1200 är
det mest kända av F-loken. Det var det först
tillverkade F-loket och det var med i en av Sveriges
allvarligaste järnvägsolyckor, olyckan i Getå strax norr
om Norrköping den 1 oktober 1918, då minst 41
personer förolyckades. Olyckan orsakades av ett
jordskred som tog med sig banvallen i en brant
sluttning ned mot Bråviken. Loket fick stora skador
men reparerades och återinsattes i trafik. Det stora
antalet omkomna berodde inte så mycket på
urspårningen i sig utan på grund av att glödande kol
satte eld på vagnarna där många passagerare satt
fastklämda. Bland annat skållades eldaren till döds i
loket. SJ F 1200 kom tillbaka till Sverige i en bytesaffär
1963 och finns idag på Sveriges Järnvägsmuseums.
Loken är 21,3 meter långa över buffertarna, har en
tjänstevikt på 142,8 ton, drivhjulsdiameter 1880 mm, en
effekt på 1 550 hästkrafter och en största tillåtna
hastighet på 90 km/h (de var konstruerade för 127
km/h).
S-class:
S-loken var tanklok och användes huvudsakligen i
persontrafik. De byggdes i 46 exemplar mellan 1908
och 1916. Flera av loken såldes till privata banor på
1930-talet, när stora delar av SJ:s nät hade blivit
elektrifierat men återkom till SJ i samband med att
dessa banor förstatligades. De flesta S-loken togs ur
trafik på 1950-talet och ersattes med rälsbussar på
1950-talet. Litterat förändrades 1916 till Sa och blev
1942 åter S.
The
image shows a SJ S-class steam locomotive, S 944,
some time between 1916 and 1942. Image:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07777.
Loken är 11,8 meter långa, har en tjänstevikt på 60 ton,
drivhjulsdiameter 1530 mm och en största tillåtna
hastighet på 80 km/h.
R-class:
R var SJ:s Littera på de ånglok som användes på
Malmbanan Kiruna-Riksgränsen-Narvik i Norrbotten.
Fem R-lok tillverkades åren 1908 - 1909. När
malmtågen blev tyngre behövdes starkare lok än Ma-
loken och SJ lät bygga fem tiokopplade R-lok, vilka var
Sveriges starkaste ånglok. Elektrifieringen av
Malmbanan påbörjades redan 1914 och R-loken blev
därmed överflödiga. De fick därefter göra tjänst på
Norra stambanan.
The image shows a SJ R-class steam locomotive, R
977, at the time of delivery in 1909. Image: Wikipedia.
Loken är 19,9 meter långa och har en tjänstevikt på 95 +
45 ton, drivhjulsdiameter 1300 mm och en största
tillåtna hastighet på 50 km/h.
M-class (Steam):
M (Ma, Mb, Mc/G7 och Md) var SJ:s Littera på ånglok,
vilka användes på Malmbanan i Norrbotten. När SJ
tog över Malmbanan 1890 beställde de åttakopplade
lok av två typer: Ma användes på sträckan Kiruna-
Riksgränsen och Mb, som var lättare, på sträckan
Gällivare-Luleå. Skillnaden mellan typerna utgjordes
av storleken på ångpannan.
Totalt köptes 20 Ma-lok in under åren 1902–1907. Ett
Mb-lok byggdes om till Ma 1910. Sedan Malmbanan
elektrifierats (slutfört 1922) blev Ma-loken övertaliga.
Två Ma-lok byggdes då om med överhettning och
tvillingcylindrar med littera Md. 14 Mb-lok beställdes
under åren 1901–1903. Två byggdes om 1920 och fick
littera Mc. De såldes 1937 till andra järnvägar, men
återkom till SJ vid förstatligandet. Eftersom littera M
då användes för ellok, fick de littera G7. På 1950-talet
blev de beredskapslok och de skrotades 1970.
The image shows a SJ Ma-class steam locomotive, Ma
703, in 1907. The locomotive was manufactured in
1902 in Falun for the Iron Ore Line (Swe:Malmbanan).
Image: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07639.
Ma-lok: Längd över buffertar: 17,3 m. Tjänstevikt: 105,3
ton. Drivhjulsdiameter: 1 300 mm.
Electric Locomotives
Ellok, elektrolok, eller elektriskt lokomotiv är ett
dragfordon för tåg, drivet av elektricitet tillförd längs
järnvägsspåret med kontaktledning eller strömskena.
Det första svenska eldrivna loket fanns i Robertsfors
och hette Starkotter (1900). Sverige var ett av de
länder i världen som var tidiga med att elektrifiera
sina järnvägar. Statens Järnvägar (SJ) började testa
drift med elektriska lok på Värtabanan i Stockholm
redan 1905. I januari 1915 öppnades sedan den
första eldrivna järnvägen hos SJ med ellok. En tidig
elektrifierad järnväg för persontrafik i Sverige var
Djursholms banan i Stockholm som blev elektrifierad
1895.
Andra länder som var tidiga med att elektrifiera var
USA och Tyskland samt Schweiz.
I slutet av 1900-talet har elloken i Sverige nästan
uteslutande ersatts av motorvagnståg, vad avser
nybeställningar av persontåg. Däremot används
ellok fortfarande för godståg. Alternativet diesellok
används i Sverige främst på mindre banor och på
banor där kontaktledning för järnväg saknas.
Littera:
SJ:s littera, ellok:
•
D - Från 1936, ellok utan boggier, men med
koppelstång mellan axlarna.
•
M - Ellok, med treaxliga boggier, används för
godståg. Det användes tidigare även för ånglok.
•
O - Tidiga ellok för malmtåg. Användes tidigare
även för ånglok.
•
R - Ellok, med vanliga tvåaxliga boggier, för
persontåg och godståg.
•
X - Elektrisk motorvagn. Användes 1878-1879
även för ett ånglok.
Nedan följer en beskrivning av några typer av ellok
som var vanliga i Sverige förr:
D-lok:
D-lok är den ellokstyp i Sverige som tillverkats i näst
flest exemplar och var SJ:s första standardellok. Det
togs fram i samband med elektrifieringen av västra
stambanan och det tillverkades 333 D-lok mellan
1925 och 1943 av ASEA. På 1950-talet utvecklades en
nyare version av loket med beteckningarna Da och
Dm. Under åren 1967 och 1988 ersattes dessa lok av
Rc-loken.
De tidiga D-loken som levererades mellan 1925 och
1933 levererades med träkorg (134 st.). Efter 1933
gick SJ över till stålkorg på D-loken.
Underlittera på D-loken är givna efter lokens
funktion och följer inte deras utseende. Från början
skilde man på lok för godståg, som var lägre växlade,
och lok för persontåg. I och med Du-loken försvann
denna skillnad eftersom dessa lok var tillräckligt
starka för att klara av att gå i 100 km/h och ändå dra
tunga godståg.
Bilden visar ett SJ D-lok, D 108, år 1926. Bild:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKACA00655.
Ds var den ursprungliga D-loksvarianten med
utväxling för persontågstrafik. Från början var de
tillåtna att gå i 90 km/h. År 1936 höjdes den tillåtna
hastigheten till 100 km/h. Tillverkningen upphörde i
och med att en starkare motor infördes i lok som fick
beteckningen Dk med en maxhastighet på 100 km/h.
De existerande loken byggdes undan för undan om
till Dk, varpå underlitteran försvann (D).
Dg var den andra av de två ursprungliga typerna.
Den var växlad för 70 km/h och avsedd för godståg.
Da-loken togs fram på 50-talet och försågs med en
ny motor. De tillverkades i 93 exemplar av Asea
mellan 1952 och 1957. De 93 Da-loken blev under
1950-talet SJ:s nya universallok som användes i både
person- och godstrafik.
Även de tidigare D-loken försågs med samma motor
och i samband med detta motorbyte fick de loken
littera Du. Många av loken fick också frontdörren
igensatt. I och med ombyggnaden upphörde
skillnaden mellan godstågs-D-lok och persontågs-D-
lok genom att alla loken växlades för 100 km/h.
Loktypen försvann 1977.
Da-loket hade inte mycket mer än axelföljden
gemensamt med det äldre D-loket. De sista Da-loken
i Statens Järnvägars tjänst slopades helt under
perioden 1990–1995.
Bilden visar ett SJ Da-lok, Da 799, år 1957. foto: Seved
Walther. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF04883.
För att kunna använda D-lok i samma omlopp som
Rc-lok, utrustades Du-lok med multipeldosa så att de
kunde köras två och två och fick littera Du2. Denna
ombyggnad utfördes mellan 1967 och 1976.
D-lokens längd är 13 meter och har en drivhjuldiameter
på 1530 mm samt en tjänstevikt på 80 ton. Effekt: 1.220
kW (Ds, Dg).
Da-lokens längd är 13 meter samt en tjänstevikt på 75
ton. Effekt: 1.840 kW.
Dm och Dm3 var svenska malmtågslok som på
Malmbanan drog malmtåg från gruvorna i Kiruna
och Malmberget till hamnarna i Luleå och Narvik.
Dm, senare med mittsektion Dm3, är två varianter på
samma ellokstyp. Det byggdes 2*39 Dm-lok åren
1953–1971 och 19 Dm3-lok åren 1960–1970. Dm3-
loken ersattes 2001 av Iore-loken men Dm3 fortsatte
dock att dra malmtåg fram till 2013.
Längd över buffertarna: 25,1 m (Dm) respektive 35,2 m
(Dm3). Tjänstevikt: 190 ton (Dm), 273,2 ton (Dm3).
Största tillåtna hastighet: 75 km/h. Effekt: 4 800 kW
(Dm), 7 200 kW (Dm3).
Bilden visar ett MTAB Dm3-lok, Dm3 1216, på
Malmbanan i närheten av Kiruna 2006. Bild:
Wikipedia.
O-lok:
Statens Järnvägar (SJ) fick sin första elektrifierade
linje år 1915, Kiruna–Riksgränsen. Hela Malmbanan
var elektrifierad 1923. Malmbanan är en cirka 500
kilometer lång järnvägslinje som går mellan Luleå-
Gällivare-Kiruna-Riksgränsen och fram till Narvik i
Norge. Norska delen av banan heter Ofotbanen.
Egentligen börjar Malmbanan i Boden men med
förbindelse med Luleå. Gruvbolaget LKAB
transporterar sin
järnmalm från gruvorna i
Kiruna och Malmberget
till hamnarna i Narvik
och Luleå för export
längs banan.
Bilden visar en karta
över Malmbanan. Bild:
Wikipedia.
Oe- och Of-loken var en
serie elektrolok vid Statens Järnvägar (SJ) som
användes för att dra malmtåg vid Malmbanan från år
1922 (Oe) och år 1924 (Of). Oe/Of-loken var
designade som koppelstångslok och byggdes som
dubbellok. Under perioden 1937-1944 byggdes Oe-
loken om och fick bland annat likadan elektrisk
utrustning som Of-loken. Oe-loken fick då littera Of2.
De sista Of/Of2-loken slopades 1972. Samtliga
dubbellok hade en korg byggd i trä och täckt med
teak-panel. Under perioden 1953-61 var nio
dubbellok temporärt ombyggda till sex trippellok
med littera Of3.
Mellan Kiruna och Narvik tilläts Of3-loken dra
vagnvikter upp till 3.100 ton. På samma sträcka tilläts
Of/Of2-loken dra max 2.250 ton.
Bilden visar multipelkopplade Of-ellok, SJ Oe 93-94,
år 1950. Of-loken med tomma malmvagnar möter ett
fullastat malmtåg. Foto: Eric Lundquist. Bild:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDN00941.
Oe-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten
126,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 39
ton.
Of-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten
127,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 40
ton.
Of2-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten
127,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 40
ton.
Of3-loken är 31,3 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten
204,0 ton. Effekten är 4200 hk och dragkraften 60
ton.
M-lok (El):
Mg-lok (ursprunglig littera M) är en typ av lok som
utvecklades av Statens Järnvägar för att trafikera
stambanorna i norr och kunna dra stora laster. Mg-
loken konstruerades när Norra stambanan
elektrifierades på 1940-talet. Eftersom stambanorna
i norra Sverige är mycket brantare och kurvigare än
stambanorna i södra Sverige behövdes en starkare
loktyp. Kurvigheten samt att man vid denna tid
började behärska tekniken att bygga boggilok gjorde
att man valde en konstruktion med två treaxlade
boggier. Största tillåtna hastighet 80 km/h.
Bilden visar ett SJ M-ellok, SJ M 612, 1944. Bild:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAE08590.
Mg-loken är 16,8 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1000 mm och tjänstevikten 102
ton. Effekten är 2640 kW.
R-lok:
Rc-lok är den loktyp i Sverige som är Sveriges genom
tiderna största lokserie. Rc-loken har dragit såväl
gods- som persontåg i alla delar av Sverige. Rc-loken
skiljer från de tidigare svenska serierna genom att Rc
har tyristorstyrda likströmsmotorer. Totalt har 366
Rc-lok levererats till Statens Järnvägar (SJ) som
tillverkades mellan 1967 och 1988.
Bilden visar ett SJ Rc-ellok, SJ Rc4 1147, 1976. Bild:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDB14784:01.
Totalt har Rc-loket funnits i sju olika versioner och
två specialversioner, Rm och Rz. Första versionen
Rc-lok tillverkades under 1967-1968 och hade då
endast beteckningen Rc. Rc-loken användes till en
början främst i expresståg men sattes senare in som
dragkraft i alla sorters tåg.
Den andra versionen, Rc2, en förbättrad Rc,
tillverkades från1969 och de sista Rc2 levererades
1975. Rc3 är Identisk med Rc2 förutom utväxlingen
och tillverkades 1970-1971. Rc3 är växlad för 160
km/h. Sveriges vanligaste ellok, Rc4, tillverkades för
SJ åren 1975-1982. Totalt 130 Rc4 har tillverkats. Det
sista Rc-loket som var målat i orange med vit rand är
Rc4 1290. Från Rc4 till Rc5 skedde det en rätt
omfattande teknisk utveckling. Bland annat stärktes
lokets ram och pelaren mellan fönstren gjordes
grövre och loket fick tjockare fönster med
aluminiumram. Rc5 tillverkades åren 1982-1986. Rc6
är det lok som drar de flesta svenska persontåg idag.
Rc6 skiljer sig från Rc5 genom att vara växlad för 160
km/h och 40 Rc6 har byggdes mellan 1985-1988. Rc7
är version som existerade under några år. Fem Rc6
växlades även upp för att kunna köra i 180 km/h,
med ny littera Rc7.
Rm är en variant av Rc som år 1977 byggdes i sex
exemplar. Rm är tyngre än Rc och byggda för att dra
malmtåg kopplade tre och tre, som komplement till
Dm3-loken. Rm-loken var därför försedda med
malmtågsbroms och automatkoppel av typ SA3 samt
nerväxlade för att få högre dragkraft. De används
numera för tunga godståg i södra Sverige.
Största tillåtna hastighet: 135 km/h (Rc1,2,4 och 5),
160 km/h (Rc3 och 6), 180 km/h (Rc7).
Ursprungligen levererades samtliga Rc-lok i en
orange färgsättning med vita linjer. Mot slutet av
1980-talet började SJ att utveckla ett nytt färgschema
som huvudsakligen gick i blått. På senare tid har SJ
AB börjat måla sina Rc-lok svarta för att nydana sin
fordonsflotta.
Rc-loken är 15,5 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1300 mm och tjänstevikten 80 ton.
Effekten är 2.640 kW.
Rapidlok (littera Ra) är en typ av elektriskt lok som
främst var avsett för expresståg i Sverige. De första
rapidloken tillverkades 1955 och hade en mjuk
strömlinjeformad yttre formgivning. Rapid-loken var
målade i ljusorange med ett blågrått band. Senare
moderniserades loken och fick samma orange
färgsättning som Rc-loket. Vid denna modernisering
erhöll det också nya halogenstrålkastare. Totalt
byggdes det 10 rapidlok mellan 1955 och 1961 och
användes fram till 1996. Största tillåtna hastighet var
150 km/h.
Bilden visar ett Rapidlok (Ra), SJ Ra 994, 1962. Bild:
Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDB12677:02.
Rapid-loken är 15,1 meter över buffertarna och har en
drivhjulsdiameter på 1300 mm och tjänstevikten 65 ton.
IORE-lok:
IORE (Littera: Iore) är ett sexaxligt godstågslok som
används för tunga malmtransporter på Malmbanan
mellan Malmberget och hamnen i Luleå samt mellan
Kiruna och hamnen i Narvik. 'Iore' är en akronym för
engelskans iron ore, järnmalm. Varje lok är
namngivet efter platser längs med Malmbanan. Iore-
lok är kopplade i par, och drar upp till 68 av de nya
120-tons malmvagnar (totalt 8 160 ton exklusive lok).
Tidigare drogs 52 vagnar av Dm3-loken. Malmtågen
har särskilda koppel som tillåter betydligt tyngre tåg.
Totalt har LKAB:s transportbolag MTAB 34 lok eller
17 par då de alltid körs parkopplade (loken har
endast förarhytt i ena änden).
De 34 Iore-loken (17 par) tillverkades mellan 2000
och 2010 för MTAB. Tillverkare är Bombardier. MTAB
heter idag LKAB Malmtrafik.
Bilden visar MTAB Iore-lok 103, Luleå, som närmar
sig Kiruna år 2006. Bild: Wikipedia.
Längd över buffertar: 45,810 meter (parkopplade lok),
22,900 meter (ensamt lok). Drivhjulsdiameter: 1.250
mm. Tjänstevikt: 180 ton (ensamt lok), 360 ton
(parkopplade lok). Effekt: 5 400 kW (ensamt lok), 10 800
kW (parkopplade lok). Största tillåtna hastighet: 80
km/h.
X-lok:
X är littera för en drivenhet eller en typ av tågsätt
som kallas motorvagn. En motorvagn är ett
spårfordon som både har drivning på en eller flera
hjulaxlar och har utrymme för passagerare, gods
eller bägge delarna. En motorvagn kan kopplas ihop
med en eller flera släpvagnar. Motorvagnen kan
också multipel-köras, det vill säga sammankopplas
med annan motorvagn/andra motorvagnar.
De vanligaste kraftkällorna som används för att driva
motorvagnar är el- och dieselmotorer.
X1 var ett svensktillverkat, elektriskt motorvagnståg
för lokaltrafik. Tågtypen användes i Stockholms
pendeltåg från maj 1968 till april 2011.
X2 är littera för en drivenhet eller en typ av tågsätt
som byggdes för SJ mellan 1989 och 1998 i 44
exemplar. X2 utgör den tekniska basen i SJ:s
snabbtågskoncept X 2000. Den 4 september 1990
hade X2 trafikpremiär mellan Stockholm och
Göteborg.
X2 har en största tillåten hastighet på 200 km/h, men
har vid provkörning kommit upp i 276 km/h.
X2 är främst avsedd för att trafikera gamla järnvägar
i fjärrtågtrafik utan stora investeringar i
infrastrukturen som t.ex. rätning av kurvor och är
avsedda för att köras mellan större städer med få
uppehåll.
Bilden visar en X2-motorvagn, dvs ett X2000 tåg, vid
Lunds Centralstation år 2008. Bild: Wikipedia.
Längd: 164,2 meter (6 vagnar), Effekt: 3 260 kW (4 370
hk), Tjänstevikt: 269–365 ton.
Related Links
•
Railway History, part-1
•
Railway History, part-2
•
Iron Ore Line
•
Railway History - Images
•
Maps of the Swedish Railway System
•
History of Swedish Log Driving
Source References
•
Staten, järnvägarna och den regionala
utvecklingen i Sverige 1840–1890, Agaton Sten,
2015, Umeå Universitet.
•
Den glade rallaren? Norrbottniska rallares syn på
sina arbets- och levnadsvillkor, Per-Jonas Pihl
2016, Luleå Tekniska Universitet.
•
Boken “En rallares levnadsminnen”, av Samuel
Magnusson Svanbäck; nedtecknade av Herbert
Malmback, 1931.
•
Boken: “Banbrytare. Äventyr och upplevelser under
ett 100-årigt järnvägsbyggande i Sverige”. Manne
Briandt. Kristianstad 1959.
•
Sveriges järnvägars historia, Populär Historia, 13
september 2006 av Niklas Ingmarsson,
publicerad i Populär Historia 7-8/2006 .
•
Rallarna i Sverige banade väg för industrialismen,
av Mats Utbult, publicerad i Populär historia
11/2009.
•
Wikipedia
•
Järnvägsmuseet (Railway Museum in Gävle,
Sweden)
Top of page
Rälsbuss:
En rälsbuss är en bussliknande motorvagn för
järnväg. Rälsbussar har ofta förarhytter i båda
ändarna, vilket gör att rälsbussar lätt kan byta
färdriktning och drivs av en dieselmotor eller
elmotorer. Tidigare var en rälsbuss inte samma sak
som en motorvagn men idag betecknas de
motorvagn.
Elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet kom
igång tidigt. Det fanns emellertid ett omfattande
spårnät som inte ansågs lönsamma att elektrifiera.
Här fortsatte man med ångdriften men ångdrift var
mycket dyrt. Flera järnvägsföretag experimenterade
tidigt med olika rälsbussliknande lösningar för att få
ner de höga driftkostnaderna. Under 1920-talet olika
lösningar fram som byggde på ombyggda
landsvägsbussar, därav namnet rälsbuss. Den första
nykonstruerade rälsbussen i Sverige konstruerades
1933, Hilding Carlsson-rälsbussen, och användes på
Uppsala-Gävle Järnväg.
Carlssons rälsbuss ersattes på 1950-talet av Statens
Järnvägar (SJ) Littera Y6. Denna orange/ljusgula
rälsbuss var mycket vanlig och de sista togs inte ur
trafik förrän sent på 1980-talet.
Efter Y6-generationen, som även inkluderade Y7 och
Y8 ersattes de av motorvagnar från Italien, littera Y1,
år 1979. År 2000 beställdes nya motorvagnar kallade
Itino, littera Y31, av flera svenska länstrafikbolag.
Dessa var dieselmotorvagnar. Mellan 1953–1960
tillverkades 800 vagnar av Y6-generationen.
Bilden visar en rälsbuss SJ Y7 1141 i Hallsberg år 1975.
Foto: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ09531.
Längd (över buffert): 17,55 m. Största tillåtna hastighet:
115 km/h (Diesel), 110 km/h (El). Sittplatser: 53 (Y6), 47
(Y7), 36 (Y8) 55 (X16), 49 (X17). Tjänstevikt: 19 t (Rälsbuss).
Diesel Locomotives
Statens Järnvägar delade in diesellok i Littera V (för
växlingstjänst) och T (för linjetjänst och växlingstjänst).
Diesellok är lokomotiv som drivs av en eller flera
dieselmotorer. Antingen direkt via hydraulmotorer,
hydrauliska momentomvandlare eller indirekt via en
generator och elmotorer till drivhjulen.
Under 1800-talet användes enbart ånglok i Sverige
men i början av 1900-talet kom elloken och i Sverige
satsade man tidigt på elektrifiering av banorna och
varför intresset för dieseldrift blev lågt.
Ångloken blev alltmer dyra att tillverka, underhålla
och köra och elen var billig i Sverige.
I Sverige har diesellok främst använts för tjänstgöring
på sidolinjer och vid växling på bangårdar. De flesta
svenska dieselloken är dieselelektriska.
Exempel på diesellok i Sverige:
•
T43. 50 st. byggdes 1961-1963.
•
T44. En vidareutveckling av T43 och är det
vanligaste dieselloket i Sverige. Effekten är 1235 kW
och 123 st byggdes 1968-1987.
•
T46. Förlängt utförande av T44. 4 inköptes av LKAB
1973-1974 för växlingsarbete. Sveriges tyngsta
diesellok.
T44:
T44 är ett diesellok som främst drar godståg. Det
används också i stor utsträckning för växling och
terminaldragningar. Loket är det vanligaste dieselloket
i Sverige och de flesta ägs av statsägda Green Cargo
AB. Loken är av så kallad dieselektrisk typ, vilket
betyder att hjulaxlarna drivs av elektriska banmotorer
som matas med ström från en generator som i sin tur
drivs av en 12-cylindrig V-ställd tvåtakts-diesel från
General Motors. Loken är numera gamla och mellan
2009 och 2011 byggde därför Green Cargo om 62 lok
för att förlänga deras livstid som fått littera Td efter
ombyggnad. Mellan 1968 och 1987 byggdes 123 T44-
lok.
Bilden visar ett diesellok, T44, Green Cargo. Bild:
Wikipedia.
Längd (över buffert) 15,4 meter. Drivhjulsdiameter 1 030
mm. Effekt 1 235 kW. Tjänstevikt 76 ton. Största tillåtna
hastighet 100 km/h.