Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

De många svenska krigen - 1700-tal

Summering av det Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721

Det stora nordiska kriget - Inledning

Se karta Sveriges gränser år 1700 När Karl XI dog 1697 hade han rustat upp den svenska försvarsmakten, det yngre indelningsverket var infört, förbanden var vältränade och bra utrustade. Den svenska armén var sannolikt den bästa armén i Europa vid denna tidpunkt. När den 15-årige Karl XII tar över Sverige efter Karl XI död 1697 så förfogar han över en välsmord militär apparat. Sveriges forna fiender, Ryssland, Polen och Danmark, var övertygade om att Sverige var svagt efter Karl XI död, framför allt med en ung oerfaren regent, Karl XII. I Ryssland har tsar Peter den store tagit över. August, kurfurste av Sachsen, har blivit kung i Polen och i Danmark har Frederik IV blivit ny kung. Karl XII, Frederik IV och August II var för övrigt kusiner. Bilden till höger föreställer Karl XII.

Anfallsförbund mot Sverige

Ryssland, Polen och Danmark ingår ett anfallsförbund mot Sverige. De vill alla åt svenska landområden, Ryssland vill åt Östersjökusten, Polen vill åt Livland och Danmark vill ta tillbaka Skånelandskapen. Redan i augusti 1698 gör Peter den store och August av Sachsen-Polen upp planer om en pakt mot Sverige. I juli 1699 undertecknar Ryssland och Danmark förbundet och i september ingår Danmark i ett liknande förbund med August II. Slutligen, i november 1699, skriver Peter den store och August under anfallsförbundet. Sverige hade vid denna tidpunkt ett förbund med främst England och Nederländerna. Under 1697 ökar spänningarna mellan Sverige och Danmark då danska styrkor raserar befästningar inne i Holstein-Gottorp. Holstein-Gottorp var allierad med Sverige och Sverige sänder nu en styrka på 2.400 man från Wismar och Bremen för att återuppbygga befästningarna. Styrkt av anfallsförbundet börjar nu Danmark uppträda alltmer hotfullt mot Holstein-Gottorp. I februari år 1700 marscherar August in i det svenska Livland med sachsiska trupper. När Frederik IV får vetskap om detta i mars så påbörjar han en ockupation av Holstein-Gottorp. Sverige skickar då en undsättningsstyrka på cirka 17.000 man bestående av 7.000 svenskar och 10.000 lüneburgare.

Kriget mot Danmark

Karl XII beslutar först av allt ta itu med Danmark, därefter August II av Polen/Sachsen. I juni 1700 går den svenska flottan till sjöss. Tillsammans med de engelska och holländska flottorna tvingas den danska flottan att hålla sig i hamn. Förutom Sverige och Lüneburg var även England och Holland garanter för Holstein-Gottorps självständighet. Den 25 juli 1700 landsätter Sverige en styrka i Humlebäck strax norr om Köpenhamn. Landstigningsområdet är snart i svenska händer och stykan utökas därefter till 10.000 man. Karl XII plan är att anfalla Köpenhamn men Frederik IV inleder omedelbart fredsförhandlingar och Danmark tvingas till fred i Traventhal den 18 augusti 1700. Karl XII ville helst fortsätta mot Köpenhamn både England och Holland var emot detta. Se detaljerad karta samt karta över Skåne  Under våren 1700 genomför August ett anfall i Livland med sachsiska trupper då han inte fått den polska riksdagens tillstånd att använda polska trupper. I maj kom en svensk undsättnings styrka från Finland bestående av 3.200 man. Denna styrka hade inga problem att fördriva sachsarna från svenska Livland. Under sommaren 1700 återvänder August med en här på 18.000 man och inleder en belägring av Riga.

Ryssland och slaget i Narva 1700

I september 1700 får Karl XII meddelande om att även Ryssland brutit freden och att ryska styrkor gått in i Ingermanland och Estland.  I oktober är Narva belägrad av cirka 30 - 35.000 ryssar. Karl XII beslutar i detta läge att först ta itu med ryssarna och en styrka om 8.000 man landsätts i Pernau. Styrkan utökas till 11.000 med förband som redan fanns på plats. Karl XII påbörjar direkt marschen mot Narva. Den 20 november 1700 anfaller den svenska styrkan på 11.000 man den drygt 30.000 man starka ryska armén i slaget vid Narva. Trots numerärt underläge blev slaget blev en fullständig svensk seger. Efter slaget går den svenska armén i vinterläger vid Dorpat. Under vintern utökas den svenska fältarmén i Baltikum till 18.000 man. Karl den XII kan nu antingen gå mot Moskva för att besegra ryssarna eller gå söderut och ta itu med August. Karl XII väljer det sistnämnda.

Kriget mot Polen och Sachsen

Den 9 juli 1701 går svenskarna över floden Düna och besegrar Augusts 20.000 man starka sachsiska här som finns på den södra sidan om floden. Efter slaget erövras hela det polska Kurland. Vägen låg nu öppen till Polen och nu följer ett antal år av svenska fälttåg i centrala Polen. Karl XII:s målsättning är att avsätta August II  från Polens tron vilket han också lyckades med. I och med att svenskarna anfaller Polen kan August även sätta in den polska armén i striderna. Under 1702 påbörjas ockupationen av Polen och i maj 1702 erövras Warszawa. Polen är dock inte beredd att frivilligt avsätta August II så nu väntar flera år av krig i Polen, ett krig som Sverige vinner. I början av 1704 ger Polen upp och August II avsätts. Den 2 juli 1704 väljs den svenskvänlige Stanislav Leczinski som ny kung i Polen. Den 24 september 1705 kröns Stanislav som ny kung av Polen. Därmed är Karl XII målsättning i Polen uppfylld och Sverige sluta fred med Polen. Fredsavtalet signeras den 18 november 1705 i Warszawa. Karl XII fortsätter dock jakten på August.    Se detaljerad karta. Sachsen: Den 3 februari 1706 tillfogar de svenska styrkorna den Sachsiska armén ett stort nederlag i Fraustadt. Under sommaren 1706 beslutar sig Karl XII för att gå in i Sachsen och tvinga August att ge upp alla planer på Polens krona. Detta får avsedd effekt och en fred sluts med Sachsen den 14 september 1706 i Altranstädt utanför Leipzig. I fredsavtalet avsäger sig August alla anspråk på Polens krona och förbinder sig att inte delta i några krig mot Sverige. Först under 1707 lämnar svenskarna Sachsen.   Se detaljerad karta.

Kriget mot Ryssland

Se karta. Karl XII beslutar sig nu för att ta itu med den siste fienden, Ryssland. Marschen österut från Sachsen påbörjas under hösten 1707. I september är man i Polen. Fältarmén i Polen består vid denna tidpunkt av 35.000 man varav 24.000 var ryttare i kavalleriet. Cirka 11.000 man lämnas kvar i Polen när huvudarmén avtågar. Ett alternativ hade varit att återvända till Baltikum och där rensa de baltiska provinserna på ryssar för att därefter gå mot Moskva. Karl XII väljer dock att gå direkt mot Moskva. I slutet av november kom fältarmén till floden Weichsel. Floden var besvärlig att ta sig över så Karl XII inväntar att isen skall lägga sig. Den 30 december 1707 går armén över floden på isen och fortsätter marschen österut. I Grodno hade ryssarna ett läger men de utrymmer stan innan svenskarna anländer.

1708

Under våren 1708 låg den svenska fältarmén läger i trakterna av Smorgon och Minsk. Vägarna var alldeles för blöta och leriga efter snösmältningen och man var tvungen att vänta på att vägarna åter skulle bli farbara. Under tiden brandskattades området på allt vad som fanns av mat och foder. I början av juni 1708 fortsätter marschen mot Moskva och man går i riktning mot Smolensk. Vid denna tidpunkt får general Adam Ludvig Lewenhaupt, den svenske ståthållaren i Riga, order om att ta ut ca: 11.000 man ur försvaret av Livland för att ansluta sig till huvudarmén. Han skall också samla ihop och ta med sig tillräckligt med förnödenheter för att föda fältarmén under 3 månader. Även ammunition och fältartilleri ingick i det Lewenahupt skulle föra med sig. Det tog ett tag att samla ihop alla förnödenheter så Lewenhaupt var inte klar att avmarschera förrän i slutet av juni. Den 30 juni 1708 stöter fältarmén på den ryska huvudarmén vid Holowczyn. Trots att delar av den svenska armén inte hunnit fram går Karl XII till anfall. Slaget slutar med en svensk seger, mycket beroende på det svenska kavalleriets ypperliga insatser. Efter slaget drar sig ryssarna hela tiden undan den svenska armén och tillämpar den brända jordens taktik. Däremot så irriterar ryssarna hela tiden svenskarna med småskaliga anfall och bakhåll. Redan dagen efter slaget tar sig svenskarna över floden Dnepr. Den 10 september var fältarmén framme i Tatarsk. Överallt fanns brända byar och fält. Förnödenheter gick inte längre att få tag på. Situationen var mer eller mindre desperat och Karl XII insåg nu att det inte skulle gå att fortsätta i riktning mot Moskva. Att återtåga samma väg som man kommit var inte heller någon idé eftersom där fanns inte längre några förnödenheter att få. Enda utvägen var att gå söderut mot Ukraina. Detta var ett hårt beslut då man endast hade 40 mil kvar till Moskva. En av målen med tåget mot Ukraina var att få med Ivan Mazepa och hans kosacker mot ryssarna. Ryssarna insåg att det skulle vara ett allvarligt hot mot dem om Lewenhaupt lyckades ansluta till den svenska huvudarmén med både förnödenheter och nytt manskap. De beslutar därför att stoppa honom. Den 29 september 1708 anfalls Lewenhaupts styrka av ryssarna i ett bakhåll vid Ljesnaja. Ryssarna gör fyra anfall under åtta timmar mot svenskarna dock utan att lyckas besegra dem. Manfallet var dock mycket stort på båda sidor, minst 4.000 svenskar dödades och många togs till fångna. Däremot tvingades svenskarna ge upp allt artilleri och alla förråd som huvudarmén hade så stort behov av. Karavanen med förnödenheterna utgjordes av cirka 1,300 vagnar. Det mest hann dock svenskarna förstöra för att det inte skulle råka i händerna på ryssarna. För att snabbt komma undan ryssarna lät Lewenhaupt infanteriet rida på trosshästarna. Lewenhaupt möter upp med fältarmén i Kostenitjo i mitten på november 1708. Förlusten av förnödenheterna var ett hårt slag för Karl XII och fältarmén. Försörjningsläget var mycket besvärligt för svenskarna. Den 29 september möts Karl XII och Mazepa för första gången. Även i Ukraina besväras svenskarna av ryska överfall. Även här nere brände ryssarna vad man kom åt. Svenskarna tågar söderut och under den mycket kalla och snörika vintern 1708/09 ligger armén i vinterläger i trakten av Gadjat i Ukraina. Denna vinter var mycket kall i hela Europa, till och med i Paris frös vattenvägarna. Situationen för de svenska soldaterna var mycket svår, endast ett fåtal kunde inkvarteras. De flest fick bo i tält och många frös ihjäl andra fick allvarliga frostskador.

1709

Redan i januari bryter armén upp för att få tag på bättre lägerplatser längre söderut. Snösmältningen följdes av ihärdigt regnande vilket gjorde att vägarna inte var farbara på ett bra tag. Fältarmén var nu nere i 25.000 man. I april 1709 belägras staden Poltava. I staden finns en fästning med ca: 4.000 ryska soldater. Här fanns också förnödenheter, ammunition och artilleri, något som fältarmén var i starkt behov av. Syftet med belägringen var att säkra trakten och att komma åt förnödenheterna. Belägringen drog dock ut på tiden och svenskarna går i läger i trakten av Poltava. I mitten av juni 1709 skottskadas Karl XII i foten. I slutet av juni har ryssarna samlat en armé på 40.000 som närmar sig Poltava. De anländer på den södra sidan av floden Vorskla. Den 16 juni tar de sig över floden och upprättar ett läger strax norr om Poltava. Ryssarna gör dock ingen min av att vilja anfalla den svenska armén. Försörjningsläget var besvärlig för svenskarna och Karl XII insåg att det måste komma till ett avgörande. Den 28 juni 1709 anfaller svenskarna den ryska armén i det blodiga slaget vid Poltava. Då Karl XII var skadad överlämnade han ledningen av armén till general Carl Gustav Rehnskiöld. Slaget vid Poltava var egentligen två slag under en och samma dag. Poltava slutar med en förlust för svenskarna. Kvar på slagfältet ligger 6.900 stupade svenska soldater. Vidare blev 2.760 man tillfångatagna. Totalt förlorades 9.660 soldater. På den ryska sidan stupade 1.345 och 3.290 sårades. De svenska förlusterna i Poltava var oerhörda. Det var framförallt det svenska infanteriet som hade stora förluster. Kavalleriet var mer eller mindre intakt. Efter slaget retirerade den svenska armén till Perovolotjno. Natten till den 1 juli 1709 tog sig kungen och ett par tusen man över floden Dneper för att bege sig till Bender i Turkiet. Poltava på kartan. Kvar i Perovolotjno hade general Lewenhaupt det högsta befälet över armén. Under förmiddagen den 1 juli rycker en rysk styrka fram mot svenskarna. Mot givna order kapitulerar nu general Lewenhaupt till ryssarna och närmare 16.000 svenska soldater går nu i rysk fångenskap. En hel armé upphör att existera. Detta var ett mycket hårt slag för Sverige. Nederlaget i Poltava får vittgående konsekvenser för Sverige. Den 8 augusti 1709 förklarar åter Danmark Sverige krig. I augusti rycker August av Sachsen åter in i Polen med sin här. Där återtas han som kung av Polen och förklarar Sverige krig. I november 1709 landstiger danskarna i Skåne med 14.000 man. I Sverige sätts åter en armé upp och general Stenbock tar upp kampen med danskarna i Skåne. Den 28 februari 1710 i besegrar han danskarna i slaget vid Helsingborg. Efter slaget evakuerar danskarna Skåne och inriktar sig på de svenska provinserna i Nordtyskland. Se detaljerad karta.

1712

Stenbock fortsätter därefter till nordtyskland för att befria de svenska besittningarna. Den 9 december 1712 besegras en kombinerad dansk-sachsisk armé i slaget vid Gadebuch. Efter slaget beger sig den svenska armén norrutför att i början av 1713 söka skydd i fästningen Tönningen i Holstein-Gottorp. På grund av hungersnöd och sjukdomar måste tillslut Stenbock kapitulera den 5 maj 1713. Detta var den andra svenska armén som på kort tid gick förlorad. Återigen måste nya regementen sättas upp i Sverige. I Baltikum faller de sista fästena Viborg, Riga, Reval och Pernau i ryssarnas händer 1710. Ryssarna går in i Finland 1713 och hela Finland faller i Rysslands händer 1714.

1715

I juni 1715 förklarar även Preussen Sverige krig och faller in i Pommern och belägrar Stralsund. Belägringshären uppgår till 50.000 man. Karl XII har vid denna tidpunkt lämnat Bender och befinner sig i Stralsund. Karl XII hann dock lämna Stralsund innan staden kapitulerade. I oktober 1715 förklarar även Hannover Sverige krig.   Se detaljerad karta. Tillbaka i Sverige börjar Karl XII att planera motdrag. Bland annat genomför han ett anfall in i det danska Norge. Den 18 februari 1716 påbörjas anfallet mot Norge. Anfallet försvåras dock av hårt väder och i april avbryts hela fälttåget. Under 1717 förbereder Karl XII ett nytt anfall mot Norge. En av anledningarna till detta är att Sverige vill ha en hållhake på Danmark i de kommande fredsförhandlingarna. Under 1716 faller den sista svenska besittningen i Nordtyskland, Wismar.

1718

I augusti 1718 inleds det norska fälttåget med anfall på två fronter, en över Värmland/Dalsland och en över Jämtland in i Tronheims län. General Carl Gustav Armfeldt leder det norra anfallet över Jämtland i det sk. Armfeldtska fälttåget. Den 30 november 1718 stupar Karl XII vid Fredrikshalds fästning och hela det norska fälttåget avbryts. Vid återtåget från Trondheims län lider den armfeldska armén stora förluster i snöstormen på kalfjället i det kalla vädret nyårsnatten 1718/19. Många soldater frös ihjäl i snöstormen. Bilden till höger visar Gustav Cederströms tavla, "Karl XII:s likfärd" från 1878. Efter Karl XII:s död väljs den 23 februari 1719 hans syster Ulrika Eleonora till ny regent av Sverige, drottning Ulrika Eleonora. Den svenska planen är nu att sluta fred med alla fiender utom med ryssarna. Därefter är planen att försöka ingå i en allians med England för att kunna skaffa sig bästa möjliga villkor i freden med Ryssland. Även Ryssland vill ha fred men då svenskarna fördröjer fredsförhandlingarna sänder Peter den store år 1719 sin galärflotta till Sverige för att härja längs kusterna. Många kustsamhällen sätts i brand. Anledningen till detta är för att sätta press på Sverige och få svenskarna till förhandlingsbordet. I Stockholm slår Södermanlands regemente tillbaka ett ryskt landstigningsförsök vid Baggenstäket (Södra Stäket) den 13 augusti 1719. Även den danska flottan opererar längs västkusten. Med diplomati tvingar dock England danskarna att hejda sin offensiv. Den 28 oktober 1719 ingår Sverige ett stillestånd med Danmark på 6 månader. Den 9 november 1719 sluts fred med Hannover i Stockholm. I fredsavtalet får Sverige avstå både Bremen och Verden. Se detaljerad karta.  Den 29 februari 1720 abdikerar drottning Ulrika Eleonora till förmån för sin make, Fredrik av Hessen. Som kung får han namnet Fredrik I. Den 21 januari 1720 sluter Sverige fred med Pruessen i Stockholm. Sverige tvingas avträda landområden i Pommern, områden söder om floden Peene och öster om Oder samt öarna Usedom och Wollin. Se detaljerad karta plus karta över Pommern. Den 3 juni 1720 i Stockholm kan Sverige även sluta fred med Danmark. Enligt fredsavtalet avstår Sverige sin tullfrihet i Öresund samt skall erlägga 600.000 riksdaler till Danmark. Fredsavtalet var en besvikelse för danskarna som gärna sett att Skånelandskapen åter blivit danska. England uppträdde på svenskarnas sida vid förhandlingarna och danskarna tvingades godta uppgörelsen. Även under 1720 härjas den svenska kusten av de ryska galärerna. Den 27 juli 1720 påträffar den svenska flottan en rysk galäreskader vid Ledsund i Ålands skärgård på väg mot Sverige. De ryska galärerna tillfogas så stor skada att de tvingas vända om. Under 1720 ställer England sin flotta till Sveriges förfogande. Denna förstärkning av den svenska flottan fortsätter fram till den 30 augusti 1721. Den 30 augusti 1721 sluts slutligen fred mellan Sverige och Ryssland i Nystad. Sverige får avträda södra delarna av Kexholms län och Viborgs län. Vidare Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö samt Livland. See detaljerad karta Någon formell fred slöts aldrig mellan Sverige och Polen och Sachsen. Däremot, den 28 april 1729 avslutar Sverige kriget med Sachsen genom att de båda länderna skriver på en deklaration om vänskap. En liknande deklaration undertecknas med Polen den 26 september 1732. Överst på sidan
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

De många svenska

krigen - 1700-tal

Summering av det Stora Nordiska

Kriget 1700 - 1721

Det stora nordiska kriget - Inledning

Se karta Sveriges gränser år 1700 När Karl XI dog 1697 hade han rustat upp den svenska försvarsmakten, det yngre indelningsverket var infört, förbanden var vältränade och bra utrustade. Den svenska armén var sannolikt den bästa armén i Europa vid denna tidpunkt. När den 15-årige Karl XII tar över Sverige efter Karl XI död 1697 så förfogar han över en välsmord militär apparat. Sveriges forna fiender, Ryssland, Polen och Danmark, var övertygade om att Sverige var svagt efter Karl XI död, framför allt med en ung oerfaren regent, Karl XII. I Ryssland har tsar Peter den store tagit över. August, kurfurste av Sachsen, har blivit kung i Polen och i Danmark har Frederik IV blivit ny kung. Karl XII, Frederik IV och August II var för övrigt kusiner. Bilden till höger föreställer Karl XII.

Anfallsförbund mot Sverige

Ryssland, Polen och Danmark ingår ett anfallsförbund mot Sverige. De vill alla åt svenska landområden, Ryssland vill åt Östersjökusten, Polen vill åt Livland och Danmark vill ta tillbaka Skånelandskapen. Redan i augusti 1698 gör Peter den store och August av Sachsen-Polen upp planer om en pakt mot Sverige. I juli 1699 undertecknar Ryssland och Danmark förbundet och i september ingår Danmark i ett liknande förbund med August II. Slutligen, i november 1699, skriver Peter den store och August under anfallsförbundet. Sverige hade vid denna tidpunkt ett förbund med främst England och Nederländerna. Under 1697 ökar spänningarna mellan Sverige och Danmark då danska styrkor raserar befästningar inne i Holstein-Gottorp. Holstein-Gottorp var allierad med Sverige och Sverige sänder nu en styrka på 2.400 man från Wismar och Bremen för att återuppbygga befästningarna. Styrkt av anfallsförbundet börjar nu Danmark uppträda alltmer hotfullt mot Holstein-Gottorp. I februari år 1700 marscherar August in i det svenska Livland med sachsiska trupper. När Frederik IV får vetskap om detta i mars så påbörjar han en ockupation av Holstein-Gottorp. Sverige skickar då en undsättningsstyrka på cirka 17.000 man bestående av 7.000 svenskar och 10.000 lüneburgare.

Kriget mot Danmark

Karl XII beslutar först av allt ta itu med Danmark, därefter August II av Polen/Sachsen. I juni 1700 går den svenska flottan till sjöss. Tillsammans med de engelska och holländska flottorna tvingas den danska flottan att hålla sig i hamn. Förutom Sverige och Lüneburg var även England och Holland garanter för Holstein-Gottorps självständighet. Den 25 juli 1700 landsätter Sverige en styrka i Humlebäck strax norr om Köpenhamn. Landstigningsområdet är snart i svenska händer och stykan utökas därefter till 10.000 man. Karl XII plan är att anfalla Köpenhamn men Frederik IV inleder omedelbart fredsförhandlingar och Danmark tvingas till fred i Traventhal den 18 augusti 1700. Karl XII ville helst fortsätta mot Köpenhamn både England och Holland var emot detta. Se detaljerad karta samt karta över Skåne  Under våren 1700 genomför August ett anfall i Livland med sachsiska trupper då han inte fått den polska riksdagens tillstånd att använda polska trupper. I maj kom en svensk undsättnings styrka från Finland bestående av 3.200 man. Denna styrka hade inga problem att fördriva sachsarna från svenska Livland. Under sommaren 1700 återvänder August med en här på 18.000 man och inleder en belägring av Riga.

Ryssland och slaget i Narva 1700

I september 1700 får Karl XII meddelande om att även Ryssland brutit freden och att ryska styrkor gått in i Ingermanland och Estland. I oktober är Narva belägrad av cirka 30 - 35.000 ryssar. Karl XII beslutar i detta läge att först ta itu med ryssarna och en styrka om 8.000 man landsätts i Pernau. Styrkan utökas till 11.000 med förband som redan fanns på plats. Karl XII påbörjar direkt marschen mot Narva. Den 20 november 1700 anfaller den svenska styrkan på 11.000 man den drygt 30.000 man starka ryska armén i slaget vid Narva. Trots numerärt underläge blev slaget blev en fullständig svensk seger. Efter slaget går den svenska armén i vinterläger vid Dorpat. Under vintern utökas den svenska fältarmén i Baltikum till 18.000 man. Karl den XII kan nu antingen gå mot Moskva för att besegra ryssarna eller gå söderut och ta itu med August. Karl XII väljer det sistnämnda.

Kriget mot Polen och Sachsen

Den 9 juli 1701 går svenskarna över floden Düna  och besegrar Augusts 20.000 man starka sachsiska här som finns på den södra sidan om floden. Efter slaget erövras hela det polska Kurland. Vägen låg nu öppen till Polen och nu följer ett antal år av svenska fälttåg i centrala Polen. Karl XII:s målsättning är att avsätta August II från Polens tron  vilket han också lyckades med. I och med att svenskarna anfaller Polen kan August även sätta in den polska armén i striderna. Under 1702 påbörjas ockupationen av Polen och i maj 1702 erövras Warszawa. Polen är dock inte beredd att frivilligt avsätta August II så nu väntar flera år av krig i Polen, ett krig som Sverige vinner. I början av 1704 ger Polen upp och August II avsätts. Den 2 juli 1704 väljs den svenskvänlige Stanislav Leczinski som ny kung i Polen. Den 24 september 1705 kröns Stanislav som ny kung av Polen. Därmed är Karl XII målsättning i Polen uppfylld och Sverige sluta fred med Polen. Fredsavtalet signeras den 18 november 1705 i Warszawa. Karl XII fortsätter dock jakten på August.    Se detaljerad karta. Sachsen: Den 3 februari 1706 tillfogar de svenska styrkorna den Sachsiska armén ett stort nederlag i Fraustadt. Under sommaren 1706 beslutar sig Karl XII för att gå in i Sachsen och tvinga August att ge upp alla planer på Polens krona. Detta får avsedd effekt och en fred sluts med Sachsen den 14 september 1706 i Altranstädt utanför Leipzig. I fredsavtalet avsäger sig August alla anspråk på Polens krona och förbinder sig att inte delta i några krig mot Sverige. Först under 1707 lämnar svenskarna Sachsen.   Se detaljerad karta.

Kriget mot Ryssland

Se karta. Karl XII beslutar sig nu för att ta itu med den siste fienden, Ryssland. Marschen österut från Sachsen påbörjas under hösten 1707. I september är man i Polen. Fältarmén i Polen består vid denna tidpunkt av 35.000 man varav 24.000 var ryttare i kavalleriet. Cirka 11.000 man lämnas kvar i Polen när huvudarmén avtågar. Ett alternativ hade varit att återvända till Baltikum och där rensa de baltiska provinserna på ryssar för att därefter gå mot Moskva. Karl XII väljer dock att gå direkt mot Moskva. I slutet av november kom fältarmén till floden Weichsel. Floden var besvärlig att ta sig över så Karl XII inväntar att isen skall lägga sig. Den 30 december 1707 går armén över floden på isen och fortsätter marschen österut. I Grodno hade ryssarna ett läger men de utrymmer stan innan svenskarna anländer.

1708

Under våren 1708 låg den svenska fältarmén läger i trakterna av Smorgon och Minsk. Vägarna var alldeles för blöta och leriga efter snösmältningen och man var tvungen att vänta på att vägarna åter skulle bli farbara. Under tiden brandskattades området på allt vad som fanns av mat och foder. I början av juni 1708 fortsätter marschen mot Moskva och man går i riktning mot Smolensk. Vid denna tidpunkt får general Adam Ludvig Lewenhaupt, den svenske ståthållaren i Riga, order om att ta ut ca: 11.000 man ur försvaret av Livland för att ansluta sig till huvudarmén. Han skall också samla ihop och ta med sig tillräckligt med förnödenheter för att föda fältarmén under 3 månader. Även ammunition och fältartilleri ingick i det Lewenahupt skulle föra med sig. Det tog ett tag att samla ihop alla förnödenheter så Lewenhaupt var inte klar att avmarschera förrän i slutet av juni. Den 30 juni 1708 stöter fältarmén på den ryska huvudarmén vid Holowczyn. Trots att delar av den svenska armén inte hunnit fram går Karl XII till anfall. Slaget slutar med en svensk seger, mycket beroende på det svenska kavalleriets ypperliga insatser. Efter slaget drar sig ryssarna hela tiden undan den svenska armén och tillämpar den brända jordens taktik. Däremot så irriterar ryssarna hela tiden svenskarna med småskaliga anfall och bakhåll. Redan dagen efter slaget tar sig svenskarna över floden Dnepr. Den 10 september var fältarmén framme i Tatarsk. Överallt fanns brända byar och fält. Förnödenheter gick inte längre att få tag på.  Situationen var mer eller mindre desperat och Karl XII insåg nu att det inte skulle gå att fortsätta i riktning mot Moskva. Att återtåga samma väg som man kommit var inte heller någon idé eftersom där fanns inte längre några förnödenheter att få. Enda utvägen var att gå söderut mot Ukraina. Detta var ett hårt beslut då man endast hade 40 mil kvar till Moskva. En av målen med tåget mot Ukraina var att få med Ivan Mazepa och hans kosacker mot ryssarna. Ryssarna insåg att det skulle vara ett allvarligt hot mot dem om Lewenhaupt lyckades ansluta till den svenska huvudarmén med både förnödenheter och nytt manskap. De beslutar därför att stoppa honom. Den 29 september 1708 anfalls Lewenhaupts styrka av ryssarna i ett bakhåll vid Ljesnaja. Ryssarna gör fyra anfall under åtta timmar mot svenskarna dock utan att lyckas besegra dem. Manfallet var dock mycket stort på båda sidor, minst 4.000 svenskar dödades och många togs till fångna. Däremot tvingades svenskarna ge upp allt artilleri och alla förråd som huvudarmén hade så stort behov av. Karavanen med förnödenheterna utgjordes av cirka 1,300 vagnar. Det mest hann dock svenskarna förstöra för att det inte skulle råka i händerna på ryssarna. För att snabbt komma undan ryssarna lät Lewenhaupt infanteriet rida på trosshästarna. Lewenhaupt möter upp med fältarmén i Kostenitjo i mitten på november 1708. Förlusten av förnödenheterna var ett hårt slag för Karl XII och fältarmén. Försörjningsläget var mycket besvärligt för svenskarna.  Den 29 september möts Karl XII och Mazepa för första gången. Även i Ukraina besväras svenskarna av ryska överfall. Även här nere brände ryssarna vad man kom åt. Svenskarna tågar söderut och under den mycket kalla och snörika vintern 1708/09 ligger armén i vinterläger i trakten av Gadjat i Ukraina. Denna vinter var mycket kall i hela Europa, till och med i Paris frös vattenvägarna. Situationen för de svenska soldaterna var mycket svår, endast ett fåtal kunde inkvarteras. De flest fick bo i tält och många frös ihjäl andra fick allvarliga frostskador.

1709

Redan i januari bryter armén upp för att få tag på bättre lägerplatser längre söderut. Snösmältningen följdes av ihärdigt regnande vilket gjorde att vägarna inte var farbara på ett bra tag. Fältarmén var nu nere i 25.000 man. I april 1709 belägras staden Poltava. I staden finns en fästning med ca: 4.000 ryska soldater. Här fanns också förnödenheter, ammunition och artilleri, något som fältarmén var i starkt behov av. Syftet med belägringen var att säkra trakten och att komma åt förnödenheterna. Belägringen drog dock ut på tiden och svenskarna går i läger i trakten av Poltava. I mitten av juni 1709 skottskadas Karl XII i foten. I slutet av juni har ryssarna samlat en armé på 40.000 som närmar sig Poltava. De anländer på den södra sidan av floden Vorskla. Den 16 juni tar de sig över floden och upprättar ett läger strax norr om Poltava. Ryssarna gör dock ingen min av att vilja anfalla den svenska armén. Försörjningsläget var besvärlig för svenskarna och Karl XII insåg att det måste komma till ett avgörande. Den 28 juni 1709 anfaller svenskarna den ryska armén i det blodiga slaget vid Poltava. Då Karl XII var skadad överlämnade han ledningen av armén till general Carl Gustav Rehnskiöld. Slaget vid Poltava var egentligen två slag under en och samma dag. Poltava slutar med en förlust för svenskarna. Kvar på slagfältet ligger 6.900 stupade svenska soldater. Vidare blev 2.760 man tillfångatagna. Totalt förlorades 9.660 soldater. På den ryska sidan stupade 1.345 och 3.290 sårades. De svenska förlusterna i Poltava var oerhörda. Det var framförallt det svenska infanteriet som hade stora förluster. Kavalleriet var mer eller mindre intakt. Efter slaget retirerade den svenska armén till Perovolotjno. Natten till den 1 juli 1709 tog sig kungen och ett par tusen man över floden Dneper för att bege sig till Bender i Turkiet. Poltava på kartan. Kvar i Perovolotjno hade general Lewenhaupt det högsta befälet över armén. Under förmiddagen den 1 juli rycker en rysk styrka fram mot svenskarna. Mot givna order kapitulerar nu general Lewenhaupt till ryssarna och närmare 16.000 svenska soldater går nu i rysk fångenskap. En hel armé upphör att existera. Detta var ett mycket hårt slag för Sverige. Nederlaget i Poltava får vittgående konsekvenser för Sverige. Den 8 augusti 1709 förklarar åter Danmark Sverige krig. I augusti rycker August av Sachsen åter in i Polen med sin här. Där återtas han som kung av Polen och förklarar Sverige krig. I november 1709 landstiger danskarna i Skåne med 14.000 man. I Sverige sätts åter en armé upp och general Stenbock tar upp kampen med danskarna i Skåne. Den 28 februari 1710 i besegrar han danskarna i slaget vid Helsingborg. Efter slaget evakuerar danskarna Skåne och inriktar sig på de svenska provinserna i Nordtyskland. Se detaljerad karta.

1712

Stenbock fortsätter därefter till nordtyskland för att befria de svenska besittningarna. Den 9 december 1712 besegras en kombinerad dansk-sachsisk armé i slaget vid Gadebuch. Efter slaget beger sig den svenska armén norrutför att i början av 1713 söka skydd i fästningen Tönningen i Holstein-Gottorp. På grund av hungersnöd och sjukdomar måste tillslut Stenbock kapitulera den 5 maj 1713. Detta var den andra svenska armén som på kort tid gick förlorad. Återigen måste nya regementen sättas upp i Sverige. I Baltikum faller de sista fästena Viborg, Riga, Reval och Pernau i ryssarnas händer 1710. Ryssarna går in i Finland 1713 och hela Finland faller i Rysslands händer 1714.

1715

I juni 1715 förklarar även Preussen Sverige krig  och faller in i Pommern och belägrar Stralsund. Belägringshären uppgår till 50.000 man. Karl XII har vid denna tidpunkt lämnat Bender och befinner sig i Stralsund. Karl XII hann dock lämna Stralsund innan staden kapitulerade. I oktober 1715 förklarar även Hannover Sverige krig.   Se detaljerad karta. Tillbaka i Sverige börjar Karl XII att planera motdrag. Bland annat genomför han ett anfall in i det danska Norge. Den 18 februari 1716 påbörjas anfallet mot Norge. Anfallet försvåras dock av hårt väder och i april avbryts hela fälttåget. Under 1717 förbereder Karl XII ett nytt anfall mot Norge. En av anledningarna till detta är att Sverige vill ha en hållhake på Danmark i de kommande fredsförhandlingarna. Under 1716 faller den sista svenska besittningen i Nordtyskland, Wismar.

1718

I augusti 1718 inleds det norska fälttåget med anfall på två fronter, en över Värmland/Dalsland och en över Jämtland in i Tronheims län. General Carl Gustav Armfeldt leder det norra anfallet över Jämtland i det sk. Armfeldtska fälttåget. Den 30 november 1718 stupar Karl XII vid Fredrikshalds fästning och hela det norska fälttåget avbryts. Vid återtåget från Trondheims län lider den armfeldska armén stora förluster i snöstormen på kalfjället i det kalla vädret nyårsnatten 1718/19. Många soldater frös ihjäl i snöstormen. Bilden till höger visar Gustav Cederströms tavla, "Karl XII:s likfärd" från 1878. Efter Karl XII:s död väljs den 23 februari 1719 hans syster Ulrika Eleonora till ny regent av Sverige, drottning Ulrika Eleonora. Den svenska planen är nu att sluta fred med alla fiender utom med ryssarna. Därefter är planen att försöka ingå i en allians med England för att kunna skaffa sig bästa möjliga villkor i freden med Ryssland. Även Ryssland vill ha fred men då svenskarna fördröjer fredsförhandlingarna sänder Peter den store år 1719 sin galärflotta till Sverige för att härja längs kusterna. Många kustsamhällen sätts i brand. Anledningen till detta är för att sätta press på Sverige och få svenskarna till förhandlingsbordet. I Stockholm slår Södermanlands regemente tillbaka ett ryskt landstigningsförsök vid Baggenstäket (Södra Stäket) den 13 augusti 1719. Även den danska flottan opererar längs västkusten. Med diplomati tvingar dock England danskarna att hejda sin offensiv. Den 28 oktober 1719 ingår Sverige ett stillestånd med Danmark på 6 månader. Den 9 november 1719 sluts fred med Hannover i Stockholm. I fredsavtalet får Sverige avstå både Bremen och Verden. Se detaljerad karta.  Den 29 februari 1720 abdikerar drottning Ulrika Eleonora till förmån för sin make, Fredrik av Hessen. Som kung får han namnet Fredrik I. Den 21 januari 1720 sluter Sverige fred med Pruessen i Stockholm. Sverige tvingas avträda landområden i Pommern, områden söder om floden Peene och öster om Oder samt öarna Usedom och Wollin. Se detaljerad karta plus karta över Pommern. Den 3 juni 1720 i Stockholm kan Sverige även sluta fred med Danmark. Enligt fredsavtalet avstår Sverige sin tullfrihet i Öresund samt skall erlägga 600.000 riksdaler till Danmark. Fredsavtalet var en besvikelse för danskarna som gärna sett att Skånelandskapen åter blivit danska. England uppträdde på svenskarnas sida vid förhandlingarna och danskarna tvingades godta uppgörelsen. Även under 1720 härjas den svenska kusten av de ryska galärerna. Den 27 juli 1720 påträffar den svenska flottan en rysk galäreskader vid Ledsund i Ålands skärgård på väg mot Sverige. De ryska galärerna tillfogas så stor skada att de tvingas vända om. Under 1720 ställer England sin flotta till Sveriges förfogande. Denna förstärkning av den svenska flottan fortsätter fram till den 30 augusti 1721. Den 30 augusti 1721 sluts slutligen fred mellan Sverige och Ryssland i Nystad. Sverige får avträda södra delarna av Kexholms län och Viborgs län. Vidare Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö samt Livland. See detaljerad karta Någon formell fred slöts aldrig mellan Sverige och Polen och Sachsen. Däremot, den 28 april 1729 avslutar Sverige kriget med Sachsen genom att de båda länderna skriver på en deklaration om vänskap. En liknande deklaration undertecknas med Polen den 26 september 1732. Överst på sidan