Den svenska utvandringen till USA (2)

Denna sida:

Varför utvandrade de? - Bakgrund och orsaker

Religiösa motiv

Ofta nämns religiösa motiv som orsak till utvandringen. För de första kolonisterna som kom över till Nordamerika från England var i de flesta fall religiös- och politisk förföljelse orsaken till utvandringen. Även i Sverige har religionen spelat en viss roll. Amerika blev frihetens land på detta område. Ingen statskyrka skulle finnas och inget tvång utövas på någons trostillhörighet. För de européer, inklusive svenskar, som inte fick utöva sin tro efter eget tycke, framstod USA som det förlovade landet. Kolonin Bishop Hill uppstod naturligtvis på grund av den religiösa ofrihet som fanns i Sverige vid den tidpunkten. Man måste dock göra skillnad på tiden före 1858-1860, då olika religionstvång avskaffades i Sverige, och tiden därefter. Ersk-Jansarnas utvandring ligger före denna skiljelinje i svensk religionsfrihet. Den 12 januari 1726 infördes det sk. Konventikelplakatet i Sverige som förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkans kontroll, liksom bibelläsning och bönmöten i hemmen under lekmans ledning. Den var riktad mot de olika kristna väckelserörelser som växte fram under 1700- och 1800-talen. År 1735 tillkom dessutom en religionsstadga som förbjöd folk att utebli från kyrkogång och nattvard. Konventikelplakatet behandlades vid flera riksdagar men avskaffades först 1858. Sammankomster utan ledning av präst fick dock fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd. Redan den 11 december 1868 avskaffades även den begränsningen. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men fick inte vara så nära kyrkan att den störde ordningen. Alla svenska medborgare var tvungna att tillhöra den Svenska Lutherska kyrkan. Utländska trosbekännare i Sverige hade dock frihet att utöva sin religion i avskildhet. Att lämna Svenska kyrkan var inte heller tillåtet. Avfall från kyrkan medförde straff som landsförvisning och förlusten av arv och medborgerliga rättigheter. Detta innebar att oliktänkande religiösa under denna tid kände ett starkt tryck. Först 1860 avskaffades dessa påföljder. Runt 1860 hade väckelserörelsen nämligen blivit en så stark samhällskraft att den inte kunde stoppas och vissa frikyrkosamfund godkändes officiellt. Genom lagar 1860 och 1873 gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna Svenska kyrkan under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund. Samtidigt är det så att den stora massutvandringen inte satte igång förrän efter att det blivit tillåtet att lämna Svenska kyrkan under de förutsättningar som anges ovan. Men under alla omständigheter måste ändå den fulla religionsfrihet som gällde i USA ha lockat många. Efter 1858/60 fick frikyrkorna lov att bedriva verksamhet i Sverige (ofta var det den amerikanska frikyrkorörelsen som tog upp arbetet här) men det var egentligen inte känslan av religiös ofrihet som drev emigranterna till USA. Det finns inget samband mellan frikyrkobygder och stora emigrationsområden. Utvandringstalen är inte nödvändigtvis större i frikyrkliga områden. Jönköpings län, med många frikyrkliga rörelser, har visserligen en stor utvandring, men här fanns också svåra sociala och ekonomiska problem. I andra områden som också hade stor utvandring, som Halland, Dalsland, Värmland och Öland, är frikyrkorörelsen inte särskilt dominant.

Nykterhetsrörelsen

Nykterhetsrörelsen har haft en viss påverkan på utvandringen. Den svenska nykterhetsrörelsen, som organiserad motståndsrörelse, växte fram under 1800-talet. Under 1840-talet hade nykterhetsrörelsen ca 100 000 medlemmar i olika lokalföreningar. En seger för rörelsen var att husbehovsbränningen bland allmogen avskaffades och endast en statlig fabriksbränning tilläts. Visserligen uppfattades rörelsen ibland som ett ingrepp i den personliga friheten. Det var vanligt att präster engagerade sig i nykterhetsarbetet men fick klander för detta och uppfattade detta som en förföljelse när de t.ex. inte fick röster i prästval. Ibland såg även de kyrkliga myndigheterna prästernas nykterhetsarbete som en splitring i församlingsmedlemmarnas intresse för kyrkan som man inte ville uppmuntra. Utvandring kunde vara lösningen på sådana problem. För Paul Esbjörn (1808 - 1870), en av ledarna i Augustana-synoden, var det på det sättet. En viktig omständighet var naturligtvis att godtemplarrörelsen, bl.a. IOGT, verkade från USA mot Europa.

Klassmotsättningar

Det är tveksamt hur mycket de sociala orättvisorna påverkade utvandringen. Sverige var aldrig ett feodalt samhälle som i många andra europeiska länder. Visst fanns det ett lägre samhällslager med känsla av underklass som kände hat mot överklassen. Men medvetandet om denna underklasstillhörighet hade vid denna tidpunkt ännu inte vaknat och vänts i en klasskamp och klassammanhållning. Men visst lockade det att den amerikanska arbetaren inte behandlades på samma sätt som den europeiske. Dessutom fanns möjligheten att arbeta sig upp på ett annat sätt i USA än hemma. Vidare såg jordbruksarbetare här hemma övergången till industriarbete som en social tillbakagång. Som självägande bonde i USA återvann de sin sociala position.

Rösträtt

År 1866 avskaffades ståndsriksdagen och Sverige fick en tvåkammar riksdag med en första och en andra kammare. Andra kammaren var direktvald av de röstberättigade väljarna medan första kammaren valdes indirekt av ledamöterna i landets landsting och vissa större städer. Att allmän rösträtt i andra kammarens val saknades i Sverige under massutvandringens epok har inte heller påverkat utvandringen på något större sätt. Den politiska medvetenheten hade ännu inte vaknat. Det skedde först under emigrationens slutskede. För rösträtt krävdes en taxerad årsinkomst av lägst 800 riksdaler eller fast egendom med lägst 1 000 riksdalers taxeringsvärde eller arrende av jordbruksfastighet av ett bestämt värde. Endast män över 21 år hade rösträtt till andra kammaren och ett krav var dessutom att skatt hade betalats under de senaste 10 åren. Endast drygt 20 % av den vuxna manliga befolkningen hade rösträtt 1866, men på grund av ökande inkomster, hade andelen ökat till ca 60 % 1908. Allmän rösträtt för män beslutades 1907 och för kvinnor 1919. År 1921 hölls de första valen till andra kammaren där kvinnor deltog.

Värnplikten

År 1812 lades ett förslag i riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning. Beväringen skulle ses som en förstärkning av den indelta armén. Förslaget bifölls den 27 oktober 1812 och beväringsinrättningen (nationalbeväringen) omfattade alla vapenföra män. År 1820 fastställdes övningstiden för beväringarna till 12 dagar vilka skulle genomföras under det första beväringsåret. Av någon anledning tilläts lejning, dvs en möjlighet till att leja någon annan att fullgöra tjänstgöringen. Denna rätt att undvika värnplikten gjorde att inrättningen blev impopulär då enbart de förmögna hade råd att göra detta. År 1860 ersattes lejdrätten med en möjlighet till att helt köpa sig fri från övningarna. Friköpsrätten avskaffades slutligen 1872. De värnpliktiga i beväringen övades enbart i 12 dagar per år. Först i 1856-58 års riksdagar, efter Krimkriget (1853 - 1856), ökades övningstiden för beväringsmanskapet till 30 dagar fördelat på två år. År 1885 utökades årsklasserna från 5 till 12 år varav de 6 sista årsklasserna (åldrarna 27 - 32 år) tilldelades till den nyinrättade landsstormen. Värnpliktsåldern utsträcktes med andra ord från den fortfarande gällande 21 - 25 år till 21 - 40 års ålder. Samtidigt fastställdes övningstiden till 42 dagar fördelade på två år. År 1892 antogs ett förslag på en ny härordning vid en urtima riksdag. Nu utökades värnplikten till att omfatta 12 år i beväringen och 8 år i landstormen (dvs totalt 20 årsklasser) och utbildningstiden ökades till 90 dagar. På fotot till höger visas soldater i uniform m/1860 med mössa m/1865, troligen Jönköpings regemente (infanteri). Fotot visas med tillstånd av Anders Thorstensson. Den enda lagliga möjligheten som myndigheterna hade att stoppa emigration var det generella förbudet för värnpliktiga att utan tillstånd utvandra till främmande länder. Det anses finnas ett samband mellan värnpliktsflykt och emigration. Vid varje tillfälle som värnplikttiden utökades blev antalet utvandrande 20-åringar åtminstone tillfälligt större. Det var dock oftast inte så svårt att få ett utresetillstånd. Fram till slutet av 1800-talet var man generös med tillstånden. Mot slutet av århundradet krävdes däremot fullgjord värnpliktsutbildning innan utresetillstånd gavs. Utan sådant tillstånd kunde man inte erhålla flyttningsbetyg och inte köpa amerikabiljett genom någon emigrantagent. Polismyndigheten i utvandringshamnarna kontrollerade att bestämmelserna följdes. Enda möjligheten för de som ville slippa göra värnplikten var därför olaga utvandring. Vanligen tog man sig till Köpenhamn, Oslo eller Trondheim för att därifrån resa till USA. Exakt hur stor denna olagliga emigration var är okänt. Indelningsverket med den indelta armén avskaffades den 14 juni 1901. Det ersattes istället av system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Enligt riksdagsbeslutet om allmän värnplikt skulle de flesta värnpliktiga övas i 150 dagar följda av tre repetitionsövningar om vardera 30 dagar under det 2:a till 4:e året, dvs totalt 240 dagar. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. Varje svensk man var inskrivningsskyldig i värnpliktssystemet det år han fyllde 21år. År 1914 sänktes åldern till 20 år.

Nödår

Åren 1867 - 1868 var två svåra missväxtår efter varandra! Hårdaste drabbades de norrländska landskapen samt Dalarna och Värmland. Sommaren 1867 var mycket våt och sommaren därpå rådde en förödande torka. Bristen på utsäde var mycket stor och på vissa håll måste en tredjedel till hälften av alla kreatur slaktas. Torkan 1868 drabbade i första hand landets södra halva. De två åren innan 1867 slog skörden fel på många håll i landet. Detta gjorde att det inte fanns några marginaler, förråden var tömda, när katastrofåret 1867 kom. Tusentals människor fick ge sig tiggande ut på vägarna mot de stora städerna. Dessa nödår satte bl.a. fart på emigrationen till Amerika. Mellan 1868 och 1873 beräknas 100 000 svenskar har utvandrat.

Push and Pull faktorerna

Den tidiga svenska emigrantforskningen har förklarat utvandringen med att det var något som drev människor att emigrera. Man ville bort från något, dvs den sk. Push-faktorn. Man har angett överbefolkning på landsbygden, brist på arbete, nödåren samtidigt som det var högkonjunktur i USA och möjlighet att få billig jord i Nordamerika (enligt Homestead Act från 1862). Idag är forskarna mer osäkra på orsakerna. Det var ingen brist på arbete i Sverige under större den tid som utvandringen skedde. På många håll var det till och med brist på arbetskraft. Under lång tid rådde högkonjunktur och ekonomisk expansion i Sverige med stigande löner utom under korta perioder då och då. Idag är forskarna mer inriktade på att den drivande faktorn, dvs den sk. Pull-faktorn. Det var något som drog och lockade. Det stora landet i väster lockade med sina möjligheter och då inte bara ekonomiska. Där fanns även en personlig frihet som inte fanns i Sverige. Men förmodligen är den en kombination av både Push- och Pull-faktorerna som är bakgrunden till massutvandringen.