Swedish military sidearms/edged weapons

Inledning

Soldaterna var utrustade med värjor fram till slutet av 1700-talet. Korpralerna hade redan innan dess bytt sina värjor mot huggare. En mycket stor tillverkare av värjor var Wira bruk i Uppland.

Blankvapen

I Sverige började värjor användas av såväl infanteri som kavalleri under andra hälften av 1500-talet. Gustav II Adolf importerade armévärjor från Nederländerna och dessa var i bruk från ca 1620 och under huvuddelen av 30-åriga kriget. Karl XI införde enhetsmodeller av värjorna. De färdigutvecklade karolinska värjorna, inte minst drabantvärjorna, kan betraktas som en helt svensk värjtyp. Gustav II Adolf återställde kavalleriets betydelse bland annat med en ny stridstaktik, att anfalla med värjan i högst hugg istället för som kontinentens kavalleri återvända bakåt efter att de avfyrat sina pistoler, sk. karakolering. Karl XI förfinade denna taktik ytterligare, dvs kavallerichock med blanka vapen. Karolinerryttarens viktigaste vapen var den raka värjan. Den var ett effektivt vapen som lämpade sig både för stöt och hugg. Det finns två grundmodeller av värjorna; • Infanterivärjan från 1685. • Kavallerivärjan

Infanterivärjan

Infanterivärjan för manskapet, kallades kommissvärja, hade enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Båda värjorna hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg. Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras egenskap av befäl.

Kavallerivärjan

Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm. Klinglängderna har varierat några cm inom vapentyperna.

Pallasch

På 1770-talet infördes i Sverige en lång, eneggad kavallerivärja med sabelfäste, kallad pallasch. Pallasch var ett blankvapen som bestod av en svärds- eller värjklinga i kombination med ett sabelfäste. Pallaschens konstruktion ansågs vara mer funktionell än värjans då det gällde att utdela hugg mot en tyngre kroppsbepansring. Även en del tunga värjor med korgfästen och knapp har (oegentligt) kallats för pallascher, t.ex. den svenska pallaschen m/1775 för Västgöta och Smålands kavalleriregementen. I alla länder där pallasch har använts har den endast utnyttjats av tungt kavalleri.

Sabel

I Sverige började man sätta upp husarregementen under andra hälften av1700-talet. De var utrustades tidigt med sabel. En av de första enheterna i den svenska armén att utrustas med sablar var Savolax Fotjägarkår. Detta lär dock inte ha varit förrän 1775 men modellbeteckningen lär vara m/1770. År 1775 utrustades även Savolax lätta infanteriregemente med sabel med modellbeteckning m/1775. Det finns även en sabelmodell för kavalleriunderofficerare m/1778 samt en officerspallasch m/1779.

Huggare

Huggare, ett kort sabelliknande blankvapen kom under andra hälften av 1700-talet att småningom att ersätta värjan. Av de svenska modellerna finns bl.a. infanterihuggarna m/1748 och m/1803 samt artillerihuggaren m/1795. Vid artilleriet lade manskapet av värjorna redan år 1725 och förde endast gevär med bajonett. År 1782 utrustades artilleriets underofficerare och trumslagare med huggare och under 1788 - 1790 års krig utrustades även manskapet med huggare som bars i axelgehäng. År 1794 erhöll dock artilleriet livgehäng. År 1795 fastställdes artillerihuggaren m/1795. Värjor har med andra ord funnits under lång tid, från 1500-tal till slutet av 1700-talet. Från mitten av 1690-talet är både manskapsvärjor som officersvärjor och underofficersvärjor vid det svenska kavalleriet vanligtvis monterade med drabantfästen. År 1761 beslöt man att den traditionella kavallerivärjan skulle ersättas med en huggvärja. För officerare har värjan dock levt kvar som vapen för paradbruk ända fram till mitten av 1800-talet. Från 1770-talet kom tjänstevapnet för kavalleriofficerare att mer och mer övergå till pallascher eller sablar.

Värja (Rapier/smallsword) - Två

typer av värjor

Under 1670-talet börjar det uppträda två speciella typer av officersvärjor med helt olika fästen. Dessa två värjtyper kom sen att finnas kvar parallellt med varandra i närmare 200 år.

Drabantvärjan

Den ena typen av värja har genomgående parerstång (mao med både främre och bakre arm) belägen i samma horisontalplan, som den hjärtformade, framtill uppsvängda och i handbygeln övergående parerplåten. Handbygelen är upptill med sin övre sida antingen intappad i, eller fäst med skruv vid knappens framsida. Denna värjtyp brukar benämnas drabant- eller kavallerivärja och fanns både som befäls- och manskapsvapen. Befälsvärjorna var dock betydligt elegantare. Kavalleriofficersvärjorna hade i regel förgyllda fästen medan Kavalleriunderofficersvärjorna vanligen hade försilvrade fästen. Bilden till höger visar en kavallerivärja för manskapet, m/1680. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum. Fram till 1690-talets början var kavalleriofficersvärjornas fästen tillverkade i smidesjärn, polerade, "blåanlöpta", "brungjorda", förgyllda eller försilvrade. Senare började man gjuta kavalleriofficersvärjornas fästen av mässing. Kavalleriofficersvärjorna, liksom andra officersvärjor, var i stor utsträckning individuella vapen och endast i ett fåtal fall fanns fastställda modeller av värjan. Därför är också värjor med fästen av drabanttyp betydligt olika utformade. Fästets typ är gemensam men detaljer som kavellindningen och framförallt klingornas utseende och storlek varierade i hög grad. Klingorna var i regel tveeggade och ofta relativt smala. Upptill på varje flatsida fanns en rätt djup och omkring 15 - 20 cm lång blodränna.

Kommendervärjan

Den andra typen av värja var uteslutande ett befälsvapen. Även denna värjtyp hade främre och bakre parerstångsarm utgående från respektive den främre och den bakre eggsidan av korshylsan, men parerstången är på denna värjatyp placerad ovan den dubbelt njurformade parerplåten, beroende på att värjan ursprungligen var avsedd att fattas med pekfingret krökt om den främre parerstångsarmen. Även detta fäste har handbygel, vilket bågformigt utgår från översidan av den främre parerstångsarmen och med sin övre ända antingen är intappad i, eller fäst med skruv vid den vertikalkannelerade knappen. Denna värjtyp brukar benämnas kommendervärja eller infanteriofficersvärja. I viss mån har även underofficerarna vid infanteriet använt värjor med samma fästeyp. Bilden till höger visar en kommendervärja värja från 1670-talet. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Officersvärjornas fästen tillverkades i början i stål, polerade "blåanlöpta" eller "brungjorda" och i viss mån även förgyllda eller försilvrade. Senare övergick man till att gjuta fästena av mässing varvid officersfästena därefter alltid var förgyllda. Underofficersvärjorna var endast polerade utom vid rangregementena där de vanligen var försilvrade. Karl XI lämnade mycket detaljerade direktiv för anskaffning av manskaps-, underofficers- och officersvärjor, vilkas modeller han fastställer för olika regementen. Förebilden för kavallerivärjorna var alltid drabantvärjan. Förebilden för kavalleriunderofficerarna värjor hämtades dock från den modell som fastställdes för Livregementet till häst. Infanteriofficers- och infanteriunderofficersvärjorna hade Livgardets värjor som förebild. I "Kongl. Maij:ts Reglemente och Förordning huruledes så Regementz- som Öfwer- och Underofficerarne af Dahle Infanterie Regemente skola wara Klädde och Munderade, gifwen Stockholm den 12 Martij A:o 1697" står det i punkt 14 "Det böra ock Underofficerarnes wärior wara effter Kongl. Maij:tz gillande Modell med polerade Järnfästen och goda wahrballior uthan på de wahnliga balliorne". Under 1698 sändes liknande reglemente till ett flertal av cheferna för de svenska infanteriregementenna. Redan 1692 fick chefen för Kronobergs regemente en skrivelse från Karl XI där det förordnades att underofficerarnas värjor skulle ändras. "..... och måste sig alle lijka wärior förskaffa".

Värjor för infanteriet

Kommendervärjan användes huvudsakligen av officerarna vid infanteriet även om det inte kan uteslutas att den även användes av officerare vid andra vapenslag. Det förekom många olika klingtyper. De av Karl XI förordnade "halfwa estocaderna" eller "stucaterna" hade klingor med längsgående rygg på yttersidan, medan innersidan var försedd med längsgående blodränna. De var mao tvåfasade på yttersidan med partierna mellan respektive egg och klingans mittrygg "utholkade slijpade" (enligt dåvarande terminologi). De "långa breda klingorna" som anbefalldes av Karl XI var tvåfasad på flatsidorna och hade fyrsidigt horisontaltvärsnitt. Det förekom både tveeggade som eneggade klingor. Det har funnits ett stort antal fastställda modeller av officersvärjor under indelningsverkets epok men det har också förekommit att många officerare brukat blankvapen av "tillåtna" men ej fastställda modeller vid sidan av de reglementerade och detta har också i stor utsträckning tolererats.

Kommissvärjan

Manskapsvärjan för infanteriet kom att kallas komissvärja och har modellbeteckningen m/1685. Karl XI fattade beslutet om värjans form och utförande den 21 januari 1685. Värjan tillverkades på kommission för kronan vid bl.a. Wira bruk, Kvarbacka och Wedevåg. Kommissvärjan hade en klinga som låg på 90 - 95 cm och det var ca: 10 cm längre klinga än vad samtida arméer i Europa nyttjade. Detta gav det karolinska infanteriet en fördel vid närstrider. Vidare hade kommissvärjan en enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Värja m/1685 användes även i flottan. Man beräknar at det totalt tillverkades ca: 350.000 värjor m/1685 i Sverige. Bilderna till höger och vänster visar en kommissvärja värja, m/1685. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum.

Huggare ersätter värjan (Cutlass)

Flintlåsmuskötens som infördes i slutet på 1700- talet istället för luntlåsmusköten var ett betydligt funktionssäkrare vapen och detta tillsammans med bajonettens införande gjorde att värjan kom till allt mindre användning. Under 1700-talet första hälft började därför värjorna att avläggas runt om i Europa och istället antogs huggare. Som en första åtgärd i Sverige avkortade man klingan på m/1685 till 70 cm längd. Detta skedde mellan 1732 och 1740. Vidare verkar man vid denna tid också ha tagit bort tumbygeln. Senare anskaffades dock ny huggare som fick modellbeteckningen m/1748. Från 1748 började man med andra ord att fasa ut värjan mot huggare för infanterimanskapet. Huggarna ser ut som små sablar men med värjfästen av av gjuten mässing. Huggarna kallades också huggvärja. Bilderna till höger och vänster visar huggare, m/1748. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Av svenska modeller kan även artillerihuggaren m/1795 nämnas. De avlagda kortare infanterivärjorna (70 cm) blev senare huggare m/1832 i flottan. De ersattes dock senare med en av flottan inköpt huggare med beteckningen m/1849. Jägartrupperna verkar inte ha blivit försedd med huggare utan fick istället långa sablar med korgfästen i mässing och breda klingor (m/1759). För Savolax lätta infanteriregemente fastställdes år 1759 en särskild sabelmodell (m/1759). Fästet och är av mässing och baktill finns en parerstång, som slutar i en neråtböjd knapp och framtill i båge övergår i handbygeln, vars övre ände är instucken under knappens främre kant. Huggarna för infanteriemanskapet användes fram till 1806 då de togs ur bruk på order av Gustav IV Adolf. Redan 1808 syns man ha haft för avsikt att återinföra infanterihuggaren, varför en ny modell fastställdes detta år, m/1808. År 1808 fastställdes en modell på huggare för flottan. Dessa huggare liknade infanterihuggarna m/1748 och m/1808. Underlöjtnanterna och löjtnanterna vid flottan bar på 1820-talet en sorts dolk, sk. "stickert". Detta vapen är ungefär 30 - 35 cm lång och har korsfäste. Nästa huggare för flottan fastställdes 1849, m/1849. År 1856 fastställdes en ny modell på infanterihuggare, m/1856 med träfäste. Detta vapen har ett korsfäste. Själva fästet var av trä. Klingan har en smal blodsrand längs ryggen, är 3,2 cm bred och 58,5 cm lång. Endast Kadettkåren erhöll denna något vekare huggare med träfäste. Detta skedde år 1858. År 1856 fastställdes även en förändringsmodell på huggare m/1748 och m/1808. Fästena av mässing behölls men klingorna slipades om så att de blev lika spinkiga och spetsiga som på m/1856. Redan år 1860, efter knappt fyra år med m/1856, togs huggarna bort som beväpning och utgjorde från detta år enbart befälstecken för korpraler och bars dessutom av timmermän, spel, trumslagare och kadetter.

Faskinkniv

Man önskade ett bättre och mer praktiskt sidovapen än vad huggare var. Resultatet blev en faskinkniv som fastställdes 1848. Klingans rygg är till största delen rak, men då klingan har handjarform, är eggen svängd ett par gånger. Upptill vid fästet är klingan 4,7 cm bred, men sedan avtar den på bredden så att 5 cm nedanför fästet är den endast 3,7 cm bred. Därefter ökar bredd åter och 31 cm nedan fästet är den som störst, 6 cm. Klingans längd är 43,5 cm. Bilderna till vänster visar faskinkniv m/1848. Bilden till höger visar en soldat vid faskiner. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Faskinkniven var framförallt ett verktyg för att hugga ris till sk. faskiner, dvs hårt buntade risknippen fyllda med jord. Faskinknivar började införas vid förbanden i mitten av 1800-talet och var speciellt designad för att kunna hugga risknippen. För bästa huggeffekt hade den en kraftig klinga med tyngdpunkten långt ut på bladet. Hela armén med undantag för kavalleriet tilldelades faskinknivar. Med tiden övergick faskinknivarna till att bli ett underbefälstecken. När mausergeväret infördes 1896 kom dess knivbajonett att ersätta faskinkniven för manskapet. Faskiner användes bl.a. som skydd mot kulor och splitter vid vallgravar, befästningsarbeten mm.

Slutet för infanteriofficersvärjan

När manskapet lade av komissvärjan för huggare fortsatte dock befälet att använda värjor. Under 1700-talets senare hälft bar de värjor med paradfästen, men deras tjänstevapen var nu knappast större än dräktvärjorna. På 1780-talets slut hade formen på dessa paradfästen förändrats en hel del. De hade nu hög, räfflad knapp, fyrkantig kavel, kort parerstång, vars ändar slutade i trekanter och, stor svagt skålformig parerplåt. Klingorna hade ofta sk. "colichemardeform", dvs den övre tredjedelen av klingan var betydligt bredare än resten, som ofta var ganska smal. År 1808 påbjöds att officerarna vid infanteriregementenas jägarkompanier skulle föra sablar. De skulle bäras i livgehäng av svart läder. Ett Kungl. brev från 11/1 1796 omtalar "Officerarne vid Lätt Infanteri och Jägare skola nythja Sablar, ej Wärjor". Värjorna levde dock kvar ett tag till som paradvärjor. En generalorder från 30/12 1859 innehåller följande text: "Kungl. Maj:t har befallt, att officerarna vid de infanteriregementen, och kårer, vilka till sina uniformer icke redan bruka sabel (detta var förhållandet vid Kongl. Maj:ts Lif- och Husartrupper till Fot från och med år 1852) skola, i den mån de komma sig därmed före, i stället för hittills brukade värjor anlägga sablar med stålbalja och förgyllda fästen." (dvs infanteriofficerssabel m/1859). Därmed var infanteriofficersvärjan avlagd inom den svenska armén.

Värjor för kavalleriet

Det är först från mitten av 1690-talet som man med säkerhet känner till utseendet av kavalleriets manskapsvärjor. De värjor som då avses är drabantvärjorna. Den första kavallerivärjan som man känner till detaljerna om är drabantvärjan m/1693. Från mitten av 1690-talet är officersvärjorna, underofficersvärjorna och manskapsvärjorna vid svenska kavalleriet vanligen monterade med drabantfästen. Det finns även exempel på officerare vid andra vapenslag som använt värjor med samma typ av fäste, dvs drabantfäste. Bilderna till höger och vänster visar en kavallerivärja för manskapet, m/1680. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum. Den vanligaste ryttarvärjan under Det stora nordiska kriget är kavallerivärjan m/1708. Denna värja fördes av hela det svenska kavalleriet. Nu är m/1708 inte ett modellår för en ny värja utan endast ett fastställande av en äldre modell, vilket tydligt kan utläsas av Krigskollegi protokoll från den 7 februari 1708. Livregementet till häst fick en ny värja 1717 (m/1717) för manskapet. Den hade samma klinga som 1697-års modell. Modell m/1717 är den första manskapsvärjan med mässingfästen. Ytterligare en manskapsvärja togs fram både år 1729 (m/1729) och år 1739 (m/1739). Samtliga dessa värjor var tveeggade med fästen av drabanttyp. Karolinskt kavalleri - anfall med blanka vapen. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Då kavalleriet sedermera gick ifrån den karolinska stridstekniken och istället började använda värjorna som huggvapen behövdes annan typ av sidovapen. Kavallerivärjan m/1739 användes under såväl ryska kriget 1741 - 1741 som Pommerska kriget 1757 - 1762. Under det Pommerska kriget inkom en stor mängd klagomål på kavallerivärjornas klingor. Värja m/1739 var en karolinervärja med samma höga kvalitet som de tidigare modellerna. Men då kavalleriets stridstaktik ändrats sen det stora nordiska kriget visade det sig att värjan, som användes för korta för stick och lätta hugg, var så veka att klingorna gick av vid handgemäng med fienden. Under pommerska kriget kom de svenska ryttarnas värjor i underläge mot preussarnas kraftigare och längre pallascher. Nu nyttjade de svenska ryttarna värjorna som ett huggvapen, ett användningsområde som de inte i första hand var avsedd för. Vidare har antagligen också värjorna avkortats vid 1700-talets mitt. Efter den hårda kritiken av m/1739 fastställdes också en ny typ av kavallerivärja den 31 augusti 1761 då en huggvärja med överdimensionerad klinga antogs som nytt sidovapen för kavalleriet.

Pallasch (Broadsword)

I ett betänkande angående kavalleriet från år 1765 omnämns för första gången ett annat sidovapen än värjan för officerare, uppläst i defensionsdeputationen den 9 september samma år. Man påpekar det ändamålsenliga med att även officerarna bör använda pallascher som tjänstevapen då man nu planerade att beväpna kavallerimanskapet med ett dylikt sidovapen. Tidigare hade kavalleriofficerarna uteslutande använt kavalleriofficersvärjor. En pallasch är ett sidovapen utrustad med en rak, ofta kraftigt dimensionerad värjklinga vanligen monterad med ett sabelfäste, dvs ett fäste som inte försetts med en knapp som motvikt till klingan utan med kavel baktill utrustad med ryggbeslag, som upptill övergår i en avrundad kappa, ofta utformad till ett djurhuvud. För bild på sabelfäste, se nedan under sabel. Bilderna till höger och vänster visar pallasch m/1775-78 (modellexemplar). Foto Hans Högman 2007. Armémuseum. Som vi ser har pallasch m/1775 och m/1775-78 ett korgfäste med knapp liknande värjornas. Ändå har de fått benämningen pallasch i stället för värja eller huggvärja. Se vidare under "begreppsförvirring" nedan. Det var i första hand det tunga kavalleriet som utrustades med pallascher. Pallaschens konstruktion var mer funktionell än värjan då det gällde att utdela hugg mot en tyngre kroppsbepansring. Även en del tunga värjor med korgfästen och knapp har (oegentligt) kallats för pallascher, t.ex. den svenska pallaschen m/1775 för Västgöta och Smålands kavalleriregementen. År 1775 fastställdes två modeller av den svenska pallaschen, m/1775. Båda hade korgfästen av mässing. Den första var avsedd för det svenska kavalleriet med undantag av Västgöta och Smålands kavalleriregementen samt Livregementet till häst. Knappen är klotformig, ganska liten och har upptill en rätt stor nitknapp. Klingan är 100,7 cm lång och 4,3 cm bred. Den andra pallaschtypen av m/1775 var avsedd för Västgöta och Smålands kavalleriregementen och liknade mycket den förra modellen m/1775. Den var dock försedd med en enklare parerkorg som var lika på ömse sidor. Den klotformade knappen är dock större och dess nitknapp mindre än föregående typ. Klingan på denna typ är 95,5 cm lång och 4,3 cm bred. Bilden till vänster visar en officerspallasch från 1760-talet. Pallasch m/1775-78 är som m/1775 men har förändrats så att fästets hindrande byglar delvis tagits bort och knappen gjorts större. Vapnet användes av samma regementen som m/1775. År 1776 fastställdes en modell av pallasch för Livregementet till häst. Fästet är av mässing och visa solidare än det på 1775-års pallascher. I botten på kaveln är som vanligt en av två parter hopsnodd mässingtråd anbringad. Knappen är klotformad, rätt liten och har upptill en stor nitknapp. Klingan på denna pallasch är 95 cm lång och 4,4 cm bred. År 1805 fastställdes en ny modell av pallasch för Livregementsbrigadens kyrassiärkår. Klingorna är skålslipade och 95,7 cm långa och upptill 3,5 cm breda.

Sabel (Saber)

En sabel har ett fäste som skiljer sig från värjan (se bilden till höger) och alltid en krökt klinga. Bilderna till höger och vänster visar sabel m/1775 för manskap. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Den första svenska sabeln var m/1759. Den användes av Svenska husarregementet i Pommern efter Preussisk förebild. Lätt kavalleri, husarer, infördes i hela Europa under 1700-talets första hälft utifrån en ungersk förebild. Klingan är 90 cm lång och 3,8 cm bred. Längs klingans rygg finns en smal blodsrand. En ny modell på husarsabel fastställdes år 1791. Den är i stort identisk med m/1759 och liksom denna sitter klingans spets vid ryggen. År 1793 ändrades 1759 års sabel varvid järnbeslagen ersattes med mässingbeslag med samma form som de på m/1791. När Smålands och Västgöta kavalleriregementen 1793 omorganiserades till lätt kavalleri befalldes att de skulle byta sina pallascher mot sablar. Även de svenska dragonerna försågs under andra hälften av 1700-talet med sablar vilka hade korgfästen av mässing (m/1770). Denna sabel hade en 90 cm lång klinga med en bredd på 3,5 cm. Längs ryggen har klingan en smal blodrand och framför den en grund skålslipning. Livdragonerna hade en egen sabelmodell. År 1770 fastställdes en modell av pallasch av Kungl. Maj:t (m/1770) för dragonregementena. I ett Kungl. brev från april 1777 till Krigskollegium talas om en planerad allmän modell för officerarna vid alla kavalleriregementen. Denna fastställdes också den 14 december 1778. Klingan på denna sabel m/1778 är svagt krökt och eneggad med flat rygg till omkring 26 cm ovanför udden, varefter den blir tveeggad. Längs den flata ryggen har klingan på var flatsida en smal och djup blodränna och är framför densamma skålslipad. Fästet är av förgylld mässing. Den totala längden av sabeln är 96 cm varav klingan 82 cm. Underofficerssabeln liknar officerarnas men mässingsfästet är inte förgyllt. En ny sabel antogs 1807. Klingan är skålslipad och udden sitter ungefär i klingans mittlinje. Längden är 87 cm och bredden 3,5 cm. Baljan är av järn och var den första järnbaljan i svenska armén. Första förbandet att utrustas med denna sabel var Skånska husarregementet. I ett kungligt brev från den 13 december 1807 förkunnas det att "denna i nåder approberade husarsabel med hel järnbalja må få anses som modell för alla kavalleritrupper, som nyttjar krokiga klingor". Inför 1808 års krig rådde brist på sidovapen varför man detta år köpte 4.000 sablar och pallascher från England. Sablarna tilldelades artilleriet och pallascherna kavalleriet. Både under kriget 1808-09 och 1813-14 hade kavalleriregementena Livregementsbrigadens kyrassiärkår pallascher och Skånska karabinjärregementet hade pallascher, de förstnämnda m/1805 och de senare m/1775. Övriga kavalleriregementen sablar. Livregementets husarkår hade exempelvis sabel m/1791 och Skånska husarregementet sabel m/1807. Artilleriet erhöll år 1808 engelska sablar. Dessa ingick bland de 4.000 inköpta sidovapnen från England. År 1814 fastställdes två nya modeller av sablar (m/1814), den ena för tungt kavalleri och den andra för lätt kavalleri. Med tungt kavalleri menas vid denna tid dragoner och med lätt husarer. Båda typerna har fästen av samma typ. Dragonsabeln har 89 cm lång klinga och en bredd på 3,7 cm. Husarsabelns klinga är 87,5 cm lång. Båda typerna hade järnbaljor. Klingan på dragonsabeln är med andra ord något längre men också rakare klinga än husarsabelns klinga. Bilderna till höger visar fästet till sabel m/1814 för manskap. Bilden till vänster visar sabel m/1814 för manskap. Husarsabeln är till vänster och dragonsabeln till höger på bilden. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. År 1815 fastställdes en sabelmodell för det ridande artilleriet, m/1815. Klingor och baljor togs från de engelska sablarna men de försågs med nya fästen liknande dem på kavallerisabel m/1814. Officerarna vid hela artilleriet skulle föra samma sablar som det ridande artilleriet. År 1825 fastställdes åter en ny sabelmodell avsedd för Livgardet till häst och för husarregementena. Klingan på denna m/1825 är skålslipad och udden ligger vid ryggen. Den är 3,8 cm bred och 90 cm lång. Fastän sabeln var avsedd för Livgardet till häst erhöll de aldrig m/1825. Ny kavallerisabel fastställdes år 1842. Klingan är skålslipad och 87,5 cm lång. Ryggen är till större delen av sin längd rak. Upptill vid fästet är den 3,7 cm bred. Ny kavallerisabel fastställdes redan 1847. Den har större och rymligare fäste än m/1842, men i övrigt lika denna modell. År 1852 fastställdes modell på infanteriofficerarnas sablar, vilka skulle anläggas av officerarna vid Livregementet till fot. På terssidan pryds den med en sköld med "tre kronor". Klingan är 73,5 cm lång. Vid fästet är den 3,5 cm bred, men 61 cm längre ned uppnår den sin största bredd, 3,6 cm. År 1853 fastställdes en modell för underofficerarna vid Livregementet till fot. Den är lika officerssabeln m/1852, men fästet och baljans beslag är inte förgyllda. Nästa sabel för kavalleriet fastställdes år 1854, m/1854. Klingan på denna sabel är skålslipad, 3,1 cm bred och 86,5 cm lång samt nära nog rak. Udden sitter ungefär mitt på klingan. Fästet är av mässing. Bilderna till vänster och höger visar sabel m/1854 för manskap vid kavalleriet. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Ytterligare en kavallerisabel fastställdes tio år senare, dvs 1864, m/1864. Fästet på m/1864 är större än på m/1854. Klingan är 91 cm lång, 3,2 cm bred och liksom m/1854 nära nog rak. Udden sitter i klingans mittlinje. År 1859 fastställdes även en ny infanteriofficerssabel. Klingan på denna är 81 cm lång och är upptill 2,9 cm bred. Sen avtar bredden till 25 mm, men 50 cm nedanför fästet blir klingan hela 3 cm bred. Samma modell fastställdes även för infanteriets underofficerare. År 1867 fastställdes åter en ny modell på kavallerisabeln där fästet var av österrikisk typ, m/1867. Klingan är däremot av samma typ som m/1864. Bilden visar sabel m/1867, för manskap vid kavalleriet. Läderklädd kavel med sex räfflor. Fäste av mässing. Från parerplåtens undersida går ett par nedtill avrundade, korta och breda styrskenor nedåt. Klingan är skålslipad. Klingans längd: 895 mm. Total längd: 1043 mm. Bredd vid fästet: 31 mm. Pilhöjd: 11 mm. Armémuseums samlingar. Digitalmuseum. Sabel m/1867 är den sista egentliga sabeln som antogs för den svenska armén. Den nu använda kavallerisabeln m/1893 är liksom artillerisabeln m/1889 och infanteriofficerssabeln m/1899 inte någon sabel om man skall vara noga. Egentligen bör vapen av denna typ kallas pallascher, då de är sammansatt av värjklingor och sabelfästen [J. Alm: Blanka vapen och sidovapen]. Vid artilleriet användes sabel m/1831 fram till 1889 då en ny modell fastställdes. Manskapsklingan på denna sabel m/1889 är tveeggad, har djup, bred blodrand och är 80 cm lång och 3 cm bred. Kavallerisabeln m/1893 har en tveeggad rak klinga som är 95 cm lång (manskap) och 3,5 cm bred. Officerarnas klinga är 93 cm (specialistofficerare 91 cm). Kaveln är läderklädd vilken har 8 räfflor och nedtill omges av ett ungefär 10 mm brett mässingsbeslag. Beslagen på fästet är av mässing. Officerarnas sabel har förgylld mässing. Parerplåten har ungefär samma form som på m/1867, men är något uppböjd i kanterna och genombruten. Officerarnas parerplåt är prydd med lilla riksvapnet. Sabeln har svart (eller blank) stålbalja med fast bärögla på ringbandets insida och på dess ovansida samt doppsko. Vikten är 700 g. Bilderna till vänster och höger visar sabel m/1893 för officerare vid kavalleriet. Den nu gällande modellen för underofficerare och officerare vid infanteriet fastställdes år 1899. Klingan på m/1899 är tveeggad, 2,5 cm bred och 86 cm lång. Den har även två blodränder. Kaveln är läderklädd och har 10 räfflor, i vars bottnar två mässingstrådar finns anbringade. Parerstången är rak, förgylld metall prydd med lilla riksvapnet. Bilden till höger visar en infanterisabel m/1899 för officerare med portepé m/1797. Wikipedia.

Militära hirschfängare

Hirschfängare var ursprungligen en lång jaktkniv / kortare svärd som användes för att stycka vilt. Ordet kommer från tyskan och betyder "hjortfångare" och fånga betyder i detta hänseende att döda ett nedlagt djur. Hirschfängarna hade eneggad rak klinga även om krökta även förekommer. Hela vapnet är 70 cm långt. Bilderna till höger och vänster visar hirschfängare m/1727. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Det svenska infanteriets trumslagare beväpnades med hirschfängare av modell m/1758. Klingans längd är 67,5 cm och 3,5 cm bred.

VärjgehängLivgehäng för värja (swordbelt /

baldric)

Värjorna bars vid kroppen i speciella värjgehäng. Det fanns två typer av värjgehäng, dels livgehänget som fästes runt magen som ett bälte och dels axelgehänget som bars över axeln. Bilderna till vänster visar ett livgehäng för värja och bilden till höger ett axelgehäng. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum.

Sammanfattning, olika

blankvapen:

• En värja har alltid som avslutning uppåt på kaveln en knapp, som motvikt till den alltid raka klingan. • En huggare däremot kan ha såväl krökt som rak klinga och antingen värjfäste eller sabelfäste men är alltid betydligt kortare än ovannämnda vapen. • En pallasch har en rak, ofta kraftigt dimensionerad, värjklinga vanligen monterad med ett sabelfäste. • En sabel har ett fäste som skiljer sig från värjan och alltid en krökt klinga.

Begreppsförvirring i samtida

källor

Samtida benämningar på pallascher, sablar och huggare är väldigt skiftande och ibland kan det vara svårt att utan beskrivning avgöra vilket vapen som avses. Tunga huggvärjor, ofta utrustade med korgfästen, benämns ofta pallasch trots att deras fästen är utrustade med knapp som avslutning upptill på kaveln. Vidare benämns pallasch emellanåt felaktigt för sabel.

Modellbeteckningar

I både armén och flottan har principen för modellbeteckningar på vapen varit att de fick årtalsbeteckningen för det år då vapnet anskaffades, inte efter det år då beslutet togs.

Begrepp

Blankvapen

Samlingsbegrepp för samtliga vapen med klinga

Blodrand

Fördjupning (skåra) längs med klingan för att få den lättare

Blånering

En metod av en metallyta för att få en blåaktig färg och ett viss rostskydd. Utfördes genom uppvärmning eller kemisk bearbetning.

Bygel

Den del av ett blankvapen som vid fästet bildar en bygel i syfte att skydda handen

Drabantvärja

Ursprungligen de värjor som användes av drabantkåren men som också kom att användas inom kavalleriet. Hade något annorlunda utseende vid fästet än infanterivärjan.

Dräktvärja/dräktsabel

Blankvapen som bars som ett dräkttillbehör till civil dräkt

Eneggad

Klinga som enbart är slipad till egg på ena sidan

Faskinkniv

Huggverktyg med längre blad för att hugga slanor till faskiner (skydd bestående av hopbundna risknippen fyllda med jord). Kniven hade tyngdpunkten långt upp på bladet för bästa möjliga huggeffekt.

Fingerbygel

Bygel på fästet till skydd för fingrarna

Fäste

Handtaget på blankvapen

Gehäng

En eller flera från livremmen utgående (livgehäng) eller över axeln sittande (axelgehäng), bärremmar till sidovapen.

Hederssabel/hedersvärja

Blankvapen som delades ut som belöning, ofta rikt dekorerade

Huggare

Samlingsbegrepp för blankvapen avsedda för hugg. En huggare kan ha såväl krökt som rak klinga och antingen värjfäste eller sabelfäste men är alltid betydligt kortare än ovannämnda vapen.

Kavel

Den del av fästet som man håller handen om

Kavellindning

Metalltrådar som lindades runt kaveln

Klinga

Bladet på värjan/sabeln

Kommissvärja

Manskapsvärja, tillverkad efter en fastställd modell avsedd för strid. Har enklare utförande än kommendervärjorna. Användes framförallt av manskapet i infanteriet.

Kommendervärja

Tjänstevärja för officer som markerade hans egenskap av befäl. Användes framförallt inom infanteriet, men även bland andra vapenslag.

Pallasch

Ett blankvapen utrustad med en rak (ibland något böjd ), ofta kraftigt dimensionerad klinga monterad med ett sabelfäste avsedd för det tunga kavalleriet. Det finns även pallascher med korgfäste eller utvecklat värjfäste.

Parerplåt

Plåt som sitter nedtill på fästet för att skydda handen

Parerstång

Tvärställd stång mellan fästet och klingan, avsett att fånga upp hugg

Sabel

En sabel var ursprungligen ett orientalisk huggvapen. Sabeln har en böjd, oftast eneggad klinga samt fäste med kappa. Sabelfästet har ett karakteristiskt utseende.

Stukatklinga

Klinga med fyra eggar. Klingor med tre eggar kallas halvstukat.

Svärd

Ett blankvapen med rak tvåeggad klinga och korsformigt fäste.

Treeggad

Klinga som är slipad till egg på två sidor (stukatklinga)

Tvåeggad

Klinga som är slipad till egg på två sidor

Wira bruk

Vapensmedja i Roslags-Kulla 25 km söder om Norrtälje, anlagd omkring 1630 av Clas Larsson Fleming. Här tillverkades intill 1700-talets slut huvudparten av krigsmaktens värjor och bajonetter, från början av smeder från Solingen. Enbart under åren 1686-1718 levererades 277 000 värjor m/1685 jämte 15 000 lösa klingor.

Värja

Långt smalt blankvapen med rak klinga som efterträder svärdet från och med 1500-talet. Har alltid som avslutning uppåt på kaveln en knapp, som motvikt till klingan.

Relaterade länkar

• Svenska militära eldhandvapen • Armémuseums utställning av svenska värjor (Digitalt museum - sök på värjor) • Den indelte soldaten

Källreferenser

• Svenska blankvapen, Samlarförbundet Nordstjärnans småskrifter nr 12, av Harry Orre, 1974 • Blanka vapen och skyddsvapen, av J. Alm, 1932 • Svenska blankvapen, del III artiklar om svenska blankvapen av Olof P. Berg, 1990 • Nationalencyklopedin • Fäktning - På lek och allvar, Livrustkammaren 2004 Överst på sidan