Köksglädje

 


Musikstycket Köksglädje finns med på kassetten Rainbow Man, utgiven 1995 av Harmony.
Filmen Köksglädje kan beställas på mini-DVD. Finns i lågupplöst version på YouTube.

Sedan urminnes tider har musiken varit någon sorts katalysator för att, jämsides med maten, möjliggöra människans överlevnad. Står man i köket, kan man verkligen undra varifrån slagverksinstrumenten egentligen kommer. Musikvideon dokumenterar en tänkbar möjlighet. Gamla utslitna aluminiumgrytlock återanvänds här för att skona miljön och ge upphov till nya spännande klanger. Den gröna musiken har uppstått.
 
I begynnelsen var ljudet ...
Detta inträffade i augusti 1994. I alla fall i min privata tideräkning blev detta en begynnelse. Det var då jag komponerade och spelade in låten Köksglädje. En månad efter slutmixningen fick jag den spelad i "Klingan" och "På tiden" i Sveriges Radio, P2. Ljudteknikern i studion sade: "Det låter bättre än vad det borde."
     I början av oktober 1994 skrev jag manuset till filmen med samma namn. Tillsammans med mamma började vi då filma i mitt gamla hem. Men det dröjde ända till hösten 1996, tills jag köpte min första videoredigeringsutrustning. Då hann jag också flytta till ett större kök. 24:e november 1996 laddade jag upp på min hemsideserver det allra första smakprovet på min film. Året därpå började jag om från början och det är vad hela rapporten nedan handlar om.
     Jag saknade någon som helst utbildning i hur man gör film. Det var genom att göra Köksglädje, som jag lärt mig lite grann. Trots sina brister fick filmen redan i början väldigt positiv respons. Några år senare tog jag därför Köksglädje mera på allvar och läste böcker om hur man gör film. Sen har jag också skrivit ett utmärkt plugin filter för redigerings­programmet Premiere, som klarade av att kratta bort bildbruset på ett elegant sätt och därmed ge Köksglädje en mera professionell teknisk bildkvalité. Tack vare det kunde jag på våren 2006 slutredigera filmen och ge ut den som en mini-DVD. Så här sträckte sig projektet i tiden:
1994-08-19 inspelningen av ljudspåren påbörjad
1994-10-09 första utkast till filmens manuskript; filmning börjar
1994-10-25 Köksglädje spelas i P2 Klingan
1994-11-16 Köksglädje spelas i P2 På tiden
1995-05-22 Köksglädje spelas i P3
1995-05-30 Köksglädje utgiven på audiokassett
1996-11-24 första lilla videoklipp på nätet
1997-03-28 manuset omarbetas; filmning börjar på nytt
1997-06-09 första filmvisning: Grafiska centret i Tumba (GCT), ca 80 pers.
1997-08-28 visning för nyintagna studender på Multimedialinjen i GCT, ca 60 pers.
1998-07-01 visning på Nollbudgetfestivalen*, biograf Sture i Stockholm, ca 190 pers.
1999-11-27 visning på Club Happening, Stockholm
2000-04-27 första TV-sändning: Öppna Kanalen i Stockholm (+ ett antal repriser)
2000-10-21 visning i Filmhuset, Stockholm, ca 80 pers.
2001-12-16 visning på Lava i Kulturhuset, Stockholm, ca 100 pers.
2004-04-17 visning på filmfestival på Fylkingen, Stockholm
2006-05-16 senaste revision (1.32) med alla slags förbättringar
* Nollbudgetfestivalen har visat filmen ett oräkneligt antal gånger och laddat upp den på Kulturhusets hemsida plus ett antal andra siter. Tyvärr ville inte Nollbudgetfestivalen uppdatera den gamla revisionen från en sliten VHS-kassett. Nyaste revision från 2006 finner du på YouTube under namnet "Kitchen Joy".
 
Projektuppgift i ANIMATION, VT-97
(Köksglädje tjänade som redovisning av vad jag lärde mig i animationskursen på Stockholms Universitets utbildning i Multimedia och Pedagogik)
Projektnamn: KÖKSGLÄDJE - en osannolikt verklig konsert
Examinator: Olov Fahlander, Linköpings Universitet
Producent: Jiri Klokocka, MM96
INNEHÅLL
BAKGRUND
     Syften med produktionen
ARBETSGÅNG
     Tidsförlopp
     Uppläggning
     Förberedelser
     Genomförande
          Allmänt
          Filmning
          Klippning
          Tricket att spela två gånger i samma scen
          Animation med bildåterkoppling
          Animation av dukningen
               Förberedelser
               Arbetsgång
     Rutiner
          Inspelningscykel
          Kopiering till videoband
          Att utföra då och då
     Allmänna regler
     Problem och svårigheter
          Defekta pixels
          Bravados kompressor - ingen bravad
          Ryckig uppspelning
RESULTAT
     Beskrivning av resultatet och motivering av de val jag gjorde
          Inledning
          Musikavsnitt nr. 1
          Musikavsnitt nr. 2
          Musikavsnitt nr. 3
          Musikavsnitt nr. 4
          Musikavsnitt nr. 5
     Erfarenheter
ÖVRIGT
     Ekonomi
     Referenser
     Diskussion
BILAGOR
     Använd utrustning
     Tekniska prov
 
BAKGRUND
Som sagt, behov av musik är nästan lika avgörande för mänsklighetens överlevnad, som behov av mat. I mitt fall ledde musikbehovet väldigt raskt till svåra och utdragna ekonomiska problem. Alla pengar gick till inköp av musikinstrument och studio­utrustning. Det blev alltså knappt något kvar till att äta för. Därför åt jag det billigaste, och oftast godaste, nämligen hemlagat. Det var så jag började bekanta mig med kökets instrumentsättning.
     Under loppet av tre årtionden bytte jag ständigt min musikstil, vilket krävde nya och åter nya musikinstrument. I början av nittiotalet blev jag alldeles förhäxad i afrikanska trummor samtidigt som jag bara hade fem hundra kronor per månad till maten. Då föddes tanken till att trumma på sånt som man inte behöver köpa.
     Det tog tid att samla modet, men i augusti 1994 trodde jag så starkt på idén, att jag lånade mammas bakplåt och började spela in. Tack vare hennes uppmuntran och jubel över varje framgång blev jag en månad senare klar och innan årets slut fick jag kontakt med tre radioproducenter vilka alla har använt Köksglädje i sina radioprogram.
     Sedan dess tryckte mamma på mig ihärdigt att jag skulle göra en musikvideo till låten, så att folk ser vad det är jag spelar på. Efter två års tjat köpte jag ett video­redigerings­kort till datorn och nu (våren 1997) utnyttjade jag projektuppgiften som ett sätt att måla mig in i hörnet och förverkliga den kulinariska visionen. Musikvideon dokumenterar alltså vad jag i augusti och september 1994 hade för mig hemma i köket.
 
Syften med produktionen
1. Erbjuda TV-kanalerna en barnvänlig musikvideo som är helt fri från sex, våld, nervösa ryckningar, blinkande skärmar och vulgärt beteende.
2. Väcka en debatt om vad som är definition på ett s.k. professionellt musikinstrument. I musik­inspelningen av Köksglädje har jag använt vanliga bruksföremål som musik­instrument. Men i och med att jag har tjänat pengar på inspelningen (redan samma år som kompositionen blev inspelad), är inspelningen av bruksföremålen att betrakta som professionell.
3. Peka på att pengar är inget hinder när man verkligen vill musicera. Köksinstrumenten är ju redan anskaffade. Köksglädje ska ge impulser till (framför TV-skärmen) slumrande musikaliska begåvningar.
4. Visa att slagverksmusiken inte alls behöver låta så monotont som många hittills har trott.
5. Sprida glädje, stimulera livets energi, lösa blockeringar genom att visa att "allt" är möjligt. (Helande syfte.)
6. Förankra positiva känslor till matlagningen så att fler äter hemlagat. Att laga mat bjuder ju alltid på någon sorts konsert också.
7. Göra denna, annars obegripliga, komposition tillgänglig för en bred publik.
8. Reklam för min kassett Rainbow Man, där låten Köksglädje finns med.
9. Bejaka barnet inom mig.
10. Ta mera reda på vem jag är (förändra min syn på mig själv).
 
ARBETSGÅNG
Tidsförlopp
Ursprunglig tidsplan:
v. 13 förberedelser, provfilmning, utvärdering av provfilmningen
v. 14 filmning
v. 15-16 urval av tagningar och utarbetning av förslag på klippschema
v. 17 omtagningar, kompletterande tagningar
v. 18 utvärdering, utarbetning av slutgiltigt klippschema
v. 19-21 sammanställning av utvalda klipp, eventuell retuschering av enstaka rutor, arbete med specialeffekter, överföring till en VHS-kassett
v. 22 utarbetning av den skriftliga rapporten
Anledning till att jag har lagt ner så här mycket arbete är att jag fick full frihet av min examinator. Då blev det många andra drivkrafter som aktiverades (förutom intresset att klara av multimediautbildningen).
Så här blev det istället:
v. 13 förberedelser, tekniska prov
v. 14 tekniska prov, förberedelse av scenen, filmning
v. 15-16 filmning
v. 17 återlämnat kameran, gjort en specialmixning av musiken för enklare fortsatta filmning, mixat ljud till filmens inledning, utvärderat tagningarna och börjat klippa filmen
v. 18 klippt halva filmen, fortsatt filma igen
v. 19 filmning, arbete med specialeffekter
v. 20 första experimentella version blev klar, utvärdering, fortsatt filmning
v. 21 filmning, animering
v. 22 filmning, utvärdering, revidering av klippschemat, klippning, omtagning, inlett sammanställning av den skriftliga rapporten
v. 23 klippt färdigt, arbetat vidare med rapporten och gjort filmen "REDOVISNING"
 
Uppläggning
Som projektgruppens enda medlem har jag gjort nästan allt själv. Hjälp fick jag några dagar av min mamma som ibland höll i kameran (bl.a. för att zooma), ibland medverkade som statist, hjälpte till vid strykbrädan, försökte förklara för mig vilka kläder som passar ihop och läste upp roliga berättelser ur en bok. Dessutom lånade hon mig alla nödvändiga rekvisitor.
     Att arbeta ensam och i mitt hem har jag ursprungligen valt av följande skäl:
1. När andra elever spelade rock, rap och tekno i datasalarna, blev min tankeverksamhet minst sagt störd. Musiken förde bort min uppmärksamhet från själva uppgiften och jag fick ingenting gjort. Jag behövde alltså tystnad för att kunna koncentrera mig. Det kunde jag enklast uppnå hemma. I mitt hem hade jag dessutom alla rekvisitor som behövdes för filminspelningen och obegränsad datortid. I skolan hände det inte sällan att det blev ont om lediga datorer.
Surfbarens kök hade visserligen passat utmärkt som en scen, men då hade jag behövt vänta till sommarlovet för att få arbeta där ostörd.
2. Det kunde vara väldigt svårt för utomstående att existera i min lägenhet. Det fanns ingen plats. Bostaden var fylld med elektroniklabb, datorer, inspelningsstudio, musikinstrument, kontor och målarateljé sammankopplade med smala "korridorer". Alltså trångt som i en u-båt. Det var svårt att hitta någonstans att sätta sig och egentligen fanns det inget köksbord heller. Det som jag använde vid filmningen var ett vingligt syntstativ med en tunn masonitskiva över. Återigen, uppbyggnad av en milionstudio var viktigare än de mest elementära möbler.
3. Dokumentationen av musiken och manuset (som jag började med i oktober 1994) var skrivna på tjeckiska.
Nu efteråt ser jag att arbetets uppläggning innebar för mig:

  • att projektet blev en stor börda, både tidsmässigt och ekonomiskt
  • att jag inte hade någon att rådfråga vid val av färger och utvärdering av tagningar och klippning
  • att jag blev motiverad till att nollställa mig själv, öppna sinnen och lita på dem
  • att jag fick se vad resultatet kan bli när jag sätter min personliga prägel på en videoproduktion (jag blev faktiskt förvånad)
Förberedelser
Till att börja med läste jag genom kursens kompendium. Även om min projektuppgift inte direkt gick ut på att animera, fanns det i kompendiet en hel del tips som också var användbara för vanlig filmning. Jag kommer senare att referera till några konkreta avsnitt i kompendiet.
     Vidare genomförde jag en storstädning i köket. Men bara några dagar senare blev jag förskräckt över resultatet. Tagningarna såg alldeles för sterila ut, som om jag just hade flyttat in i lägenheten. Då fick jag alltså åter arrangera någon sorts naturlig köksstök för att få en rimlig bakgrund till tagningarna.
     Jag skaffade in diverse hjälpmedel, bl.a. ett blått tyg, bättre kamerastativ, samt lånade från skolan en Hi8-kamera med ett ännu stabilare stativ.
     Manuset var skrivet redan 1994 men behövde omarbetas. Bland annat ville jag anpassa det så att det skulle räcka med en skådespelare för hela filmen och ta bort de inslag som inte gick ihop med min livsfilosofi.
     För att ta reda på vad som var rimligt att förvänta sig från min utrustning gjorde jag ett antal tekniska prov, se Bilagor.
 
Genomförande
I detta avsnitt beskrivs allmänt inspelnings- och redigeringsförfarande samt några speciella fall. Att helt separera arbetsgången från resultatet bedömde jag skulle hacka sönder sammanhangen. En grövre genomgång av nästan alla inspelningssituationer finns därför med i första delen av kapitlet Resultat.
Allmänt
Musiken var redan inspelad och ett förslag till ett manus var skrivet. Uppgiften gick ut på att arrangera scener, välja kläder, bestämma koreografin, öva in roller, filma, arkivera tagningar, bestämma klippschemat, skapa effekter och klippa ihop allt.
     Produktionsarbetet kan liknas vid algoritmen för successiv approximation (som används i vissa AD-omvandlare). Algoritmen går ut på att gissa grovt hur det ska vara, jämföra (i en komparator) resultatet med vad man skulle ha haft, dra slutsatsen åt vilket håll förändringen ska ske och gissa en ny, successivt noggrannare gissning, och så vidare.
     En avgörande faktor var "komparatorns" noggrannhet. Det var viktigt att rutinmässigt nollställa offsetten (eng. bias) för att uppnå hög precision. Men det var inte lätt att inbilla sig att man var en neutral förstagångstittare. Något som hjälpte mig, var att undvika lyssna och/eller titta onödigt många gånger på resultatet. Jag blev alltså sträng med att i förväg bestämma mig för vad jag ville komma åt genom att titta på en viss videosekvens och sedan få ut detta från en enda uppspelning.
     Själva klippningen blev någon sorts "minsta kvadrat anpassning". Det gick inte att göra en absolut perfekt klippning med utgångspunkt från de tagningar jag lyckades spela in. Alltså fick jag kompromissa så att summan av missnöjen upphöjd till två blev minimal. I och med det blev möjligheterna vid klippningen ganska begränsade och tack vare det gick det relativt fort att göra val.
Filmning
För att kunna arbeta både som skådespelare och som kameraman, kopplade jag en TV-monitor till kameran och riktade monitorn så att jag kunde se mig själv direkt från scenen, se avsnittet Scen i min lilla videoskola.
     Med det här arrangemanget kunde jag ensam bekvämt ställa in skärpan, kamera­vinkeln och zoom. Dessutom kunde jag i många fall titta på monitorn samtidigt som jag spelade in mig. Det hjälpte mig att hålla instrumentet inom önskade marginaler på bildskärmen.
     Ofta behövde jag inte ens förflytta mig mellan scenen och inspelnings­utrustningen. T.ex. när jag satt bakom strykbrädan med tre vita porslinstallrikar, hade jag både datorns mus och DAT-spelarens IR-kontroll på strykbrädan. När jag fick rutin i förfarandet, tyckte jag att det gick fortare än om jag hade haft en medhjälpare där.
Klippning
Från början var jag väldigt restriktiv beträffande användning av specialeffekter. Som erfaren ljudtekniker visste jag att effekter sällan gjorde en produktion bättre om inte själva inspelningen i sig var tillräckligt musikaliskt genomförd. Men som i alla andra projekt som jag har gjort, släppte jag med tiden loss.
     Rent praktiskt förlöpte klipparbetet så att jag först gick genom VHS-kassetten där nästan alla tagningar var kopierade. Vid genomgången avgjorde jag vilka tagningar som borde passa bäst. I samband med det skrev jag (eller reviderade) ett klippschema. Anledning till att jag gjorde kopior på VHS-bandet var att datorns hårddisk (från 1996) var endast på 1,6 GB.
     Jag delade upp videon i ett antal avsnitt på ca en minut var, bl.a. för att få plats med alla aktuella källfiler på hårddisken. Uppdelningen upplevde jag inte som någon större nackdel, eftersom musiken själv var uppbyggd av ett antal separata avsnitt.
     För varje avsnitt kopierade jag berörda filer från DAT-kassetter (dåtidens backupmedium) till hårddisken. I Premiere markerade jag i varje klipp första slaget med en "1". Klippen var inspelade i regel utan ljud för att spara minne och datorkraft. Ljudet behövdes inte eftersom jag under filmningen lyssnade på originalmusiken från en DAT-spelare. Tack vare att jag höll takten med musiken från DAT-spelaren, blev det senare möjligt att synkronisera bilden med ljudet.
     Musiken i Premiere hade jag i en separat fil. I Construction window letade jag reda på den ljud-frame där ett visst klipp hade sitt första slag och placerade klippet med dess "1"-markering fem frames före själva ljudet. Denna tidsförskjutning behövdes för att Bravado-kortet skulle gå synkront med SoundBlaster-kortet i datorn.
Tricket att spela två gånger i samma scen
Scenen i frågan är ett mellanspel på två glassektioner. En bestående av vanliga tomma glas och den andra bestående av vätskefyllda kristallglas. Scenen består av ett bord med en musiker på vardera sida.
     För att variera bakgrunden, flyttade jag köksbords­attrappen framför fönstret. Det var nämligen också ett av ytterst få alternativ för att kunna genomföra trickinspelningen med glas. Samtidigt skapade jag mig ett problem. Ljuset från fönstret får inte variera mellan tagningarna. Bordets halvor ska ju sedan klippas ihop så att jag i TV-skärmen står på bordets båda sidor samtidigt.
     Därför placerade jag kameran så att mellanrummet mellan instrumentgrupperna (glasen) sammanföll med fönstrets mittpelare. Det är där som jag planerade dra skärningslinjen mellan tagningarna. På det viset minskade jag risken för synlig skarvlinje. Mittpelaren har ju konstant belysning.
     Vid det här laget hade jag redan lärt mig att man ska ha olika kläder på sig när man byter mellan rollerna. Och så visste jag att det säkraste sättet att lyckas var att överhuvudtaget inte närma sig kamerastativet. Därför tog jag alla kläder med mig till scenen före inspelningen. Jag såg till att bordet inte kan vingla och var även noga med att inte vidröra det. Dukens vågighet får inte heller ändras mellan tagningarna. Andra och tredje försöket kollade jag också vart mina skuggor kommer att hamna för att slippa problem vid skarvningen.
Animation med bildåterkoppling
En annorlunda animation finns med i början av femte musikavsnittet. Animationen är där överlagrad mot ett "monster" som håller i en gryta.
Från föreläsningar i animation minns jag speciellt en sak väldigt väl: Det är inte alls nödvändigt att använda sig av datorn och inte heller av papper och penna för att kunna animera. Som ett exempel, nämnde Olov Fahlander s.k. filmjölks­animation. Antalet metoder är nog obegränsat. Även inom datorstödd animering förekommer det en mängd olika metoder och modeller.
     Jag har valt att rikta kameran mot bildskärmen för att animera ett fantasimönster. Det var ett billigt sätt att arbeta med differential­ekvationer i realtid. Eftersom de flesta (om inte alla) naturfenomen "styrs" av differential­ekvationer (t.ex. vågrörelser), fick jag fram en känsla av liv i den f.ö. syntetiska bilden.
     Genom att justera kameravinkeln, zoom, skärpan, videoförstärkningen, intensiteten och andra parametrar kunde jag få fram en mängd olika mönster i rörelse. Jag fick även intressanta effekter genom att släcka i rummet och rikta en ficklampa mot monitorn.
     Principen för denna typ av animation kan liknas vid den ljudeffekt som uppstår när man vrider upp återkopplingen på en ekomaskin. Systemets brus, fördröjning, frekvensgång, etc. samverkar till syntes av ett slumpartat mönster, ofta i mjuk rörelse.
Animation av dukningen
Tekniken är väldigt enkel och gammal. Eftersom det är verkliga föremål som fångas upp med kameran, borde den kunna kallas "föremålsanimation".
     Det som jag har gjort är en två sekunder lång sekvens där tallrikar, glas, bestick och servetter själva vandrar på bordet. I sekvensens första ruta står allt prydligt uppställt på bordets ena sida. I sekvensens sista ruta är bordet dukat för tre personer.
Förberedelser
1. Arrangera scenen så att det går att ta sig förbi den utan att riskera en oavsiktlig beröring av scenen.
2. Ställ in kameravinkeln och belysningen.
3. Ställ in skärpan och lås kamerans iris till ett fast värde.
4. Planera så att man blir ostörd i minst fyra timmar från och med animationens start, dvs ät, stöka undan nödvändiga telefonsamtal, etc.
Arbetsgång
Av scenens första och sista tillstånd tog jag flera bilder. Om jag sedan vid klippningen behövde ha dem som stillbilder i början eller slutet av sekvensen, fanns det möjlighet att reducera kamerans brus genom att medelvärdesbilda bilderna.
     Något år senare insåg jag däremot att det kunde ge ett störande intryck, när bild­brusets nivå skiftar under filmens gång. Men då insåg jag samtidigt att jag istället kunde utnyttja dessa bildrutor till att behålla en naturlig brusnivå även i början och slutet av animationen.
     Under själva animeringen tog jag två bilder per förflyttning och sparade dem som separata filer. Jag sparade tagningarna ungefär var tionde bild. Egentligen skulle jag anslutit datorn till en UPS eller spara varje bild för att slippa göra om animeringen i fall att det skulle bli strömavbrott mitt i arbetet. Att spara filer om ca tio bilder gav mig i alla fall trygghet att få se resultatet fram till det eventuella ström­avbrottet.
     Att spela in två bilder per förflyttning innebar mindre risk att missa en ruta pga glapp i musen eller något annat problem. Dessutom kunde jag senare använda de duplicerade rutorna till en medelvärdesbildning (50% superponering) och därigenom få ner kamerans brus med 3 dB.
     Själva animeringen gick till så att jag aktiverade Premieres Still Motion Capture, tog två bilder, flyttade föremålen på bordet, tog ytterligare två bilder, flyttade föremålen, osv tills hela sekvensen var klar.
     Först gjorde jag en provfilmning för att se vad det blir för resultat. Mitt i sekvensen avbröt jag därför att jag insåg att den tallrik som redan från början var på rätt plats plötsligt var på väg till bordets andra sida. Här fick jag verkligen uppleva Straight ahead animeringens överaskningsmoment, ref. Lasseters regel #6, sida 122 i Animations­kompendiet.
     Provfilmningen resulterade i att jag utarbetade en detaljerad plan på hur och i vilken ordning de olika föremålen ska röra sig. Detta kallas för Pose2Pose Action och är den andra ytterligheten av Lasseters regel #6. Jag ritade ett antal nyckelbilder för att välja sådan ordning att tallrikarna inte krockar med glasen. Sen skissade jag en samman­fattande översikt med rörelsebanor för de viktigaste föremålen inritade.
     När jag senare upptäckte att det var svårt att hålla reda på vilken tallrik som rörde sig med vilken hastighet, provade jag föra anteckningar om de olika föremålens hastigheter (både belopp och riktning). Men det tog så mycket energi från mig att hålla på att anteckna och sedan läsa av i rätt kollumn, att jag till sist valde att hellre koncentrera mig till tusen och försöka hålla allt i huvudet.
     För att slippa fundera så mycket på vilket bestick som skulle röra sig åt vilket håll (dvs hålla reda på de enskilda rörelsebanorna), animerade jag sekvensen vid andra och tredje försöket baklänges. Det blev lättare, eftersom alla bestick skulle till en gemensam hög (i första rutan). Sedan lät jag Premiere att kasta om rutorna så att filmen gick framlänges. På det viset fick jag ett mera harmoniskt slut på scenen.
     När jag såg det tredje försökets resultat i reel tid, insåg jag att de djupa tallrikarnas inbromsning fortfarande inte var riktigt naturlig. Jag antar att det beror på att jag inte fick hastighetens derivata riktigt kontinuerlig. Delvis reparerade jag det efteråt genom att upprepa den näst sista rutan och på det viset sakta ner slutet på inbromsningen.
     Om jag skulle göra om sekvensen en fjärde gång, skulle jag vara noga med att dra ner den sista utsvängningen vid de djupa tallrikarnas inbromsning för att få förloppet se mera naturligt ut.
     Å andra sidan är det ju helt tillåtet inom underhållning att överdriva (ref. 1, sida 127: Lasseters regel #9 - Exaggeration). En annan variant vore alltså att få tallrikarna flyga på riktigt genom att hänga upp dem från en mikrofonstativs bom på osynliga trådar.
Rutiner
Inspelningscykel
1. städa hårddisken (radera backupade filer)
2. kör SCANDISK D: (innan eventuella problem förstoras av DEFRAG)
3. kör DEFRAG D: /F
4. starta Premiere och ställ in upplösningen till 768x576 och 7:1 kompression
5. filma och spara lyckade tagningar i biblioteket D:\K1
6. stoppa in en DAT-kassett och kontrollera att den inte innehåller något
7. ur biblioteket D:\K1 kör lämplig batch-fil (NEWDAT.BAT eller ADDDAT.BAT) som då gör backup på DAT-spelaren
8. gör en kopia av tagningarna på VHS-bandspelaren (384x288 uppl., 12:1 kompression för att få ryckfri uppspelning)
9. radera bort allt i D:\K1 och hoppa till punkt 2
Kopiering till videoband
Premieres funktion "Print to video" visade sig i det här sammanhanget vara helt värdelös. Bilden bara fastnade. (Datorn var från 1996.) Det som gav bäst resultat var följande:
1. öppna ett nytt projekt och importera endast den/de fil(er) som behövs för uppspelningen
2. placera filerna i Construction window
3. stäng alla fönster utom projektfönstret och controllerfönstret (preview-fönstret var inte så mycket idé att stänga, då det alltid öppnades igen)
4. spela filmens första minut, för att få denna inledning vid nästa uppspelning i bästa fall att gå jämnt (eftersom filen då läses ur RAM-minnet) - detta kan ibland behöva upprepas flera gånger
5. flytta markören till första rutan (t.ex. genom att trycka på Home)
6. starta inspelningen på videobandspelaren
7. tryck på play i controllerfönstret
8. kontrollera att bild och ljud hela tiden ligger i synk
9. om bilden kommer ur synk, anteckna var och åt vilket håll, justera sedan bilddelen av det avsnittet (lås audiospåren) och hoppa till punkt 4
För att bilden inte skulle vara alltför ryckig, använde jag vid uppspelningen bara kvartsupplösning (384x288) och dubbla kompresssion (14:1).
Att utföra då och då
  • kopiera backupinfo på diskett och på olika DAT-band
  • skriv ner dokumentation av projektet
  • starta om hela datorn (så att all hårdvara kommer i ett känt tillstånd) för att förebygga sådana fel som annars kan bli upptäckta för sent
  • kör SCANDISK C:
  • Allmänna regler
    En allmän regel vid själva ljudinspelningen från 1994 var att undvika specialeffekter. Musikinspelningen är faktiskt helt fri från effekter (utom själva akustiken, om man vill kalla den för effekt).
         Under det här arbetet förde jag delvis över denna regel även till klippbordet. (Med effekter menar jag sådant som sker efter mikrofon- resp. kamera­upptagningen.) Detta var den enda regel för klippning, som jag utgick från i projektets början.
         Regler som jag tillämpat vid själva filmningen var baserade på erfarenheter från tidigare filmning med en enkel Video 8 kamera och från arbetet som elektronikingenjör.
  • ställ in skärpan alltid manuellt
  • kontrollera inställningen av kompressionen varje gång Capture-fönstret öppnas
  • ta batteriet ur köksklockan och ställ in den efter manuset när klockan kommer i kamerans fält
  • förflytta sig med långsamma och försiktiga (balanserade) rörelser bland alla sladdar
  • rör ej bordet med DAT-spelaren under backupinspelning
  • efter avslutad backup lägg DAT-band genast tillbaka i arkivet
  • ändra inga filnamn - anteckna istället om något har fått mindre lämpligt namn (för att garantera filnamnens konstans under projektet)
  • undvik under arbetets gång stoppa i vägg­uttaget apparater som har switchat nätaggregat eftersom detta ibland kan orsaka fel
  • jorda sig efter varje klädesombyte, t.ex. genom ett motstånd på 10 megaohm mot ex.vis diskbänken, innan man närmar sig datorutrustningen

  • Senare tillkomna regler
  • kopiera Premieres arbetsfil helst var tionde minut till en backupfil
  • äta när man är hungrig, även om det nästan är klart för att sätta igång en backup
  • när kameran lutar starkt (upp eller ner), dra åt stativet extra hårt så att kameran inte glider av sig självt

  • Problem och svårigheter
  • fel i kameran:
    a) bandtrassel
    b) defekta pixels (beskrivs längre fram)
    c) glapp i strömförsörjningen
  • lååång väntan på manualen till kameran (pga påsklovet)
  • tröga lager hos stativet (svårt att panorera)
  • svårt att hålla reda på vad som var rekvisitor och vad som var mat (som fick ätas upp) samt låta bli att plocka bort disk som egentligen skulle filmas
  • få grönsakerna att se färska ut efter att filmningen försenades flera dagar
  • långa backuptider (upp till fyra timmar) och långsam kopiering till VHS (upp till två timmar för formatkonvertering) - sammanlagt upp till sex timmar mellan inspelnings­passen
  • reparation av VHS-bandspelaren
  • väntan på att få återlåna kameran
  • att i förväg veta vilken kameravinkel, kläder, bakgrund, m.m. kommer att passa bäst för en viss tagning och hur tagningen kommer att användas vid klippningen; att i förväg ha klart för sig vart på skärmen själva huvudhändelsen ska placeras
  • att som skådespelare både hålla takten med musiken, slå på rätt föremål med rätt typ av rörelse, ha rätt ansiktsuttryck och samtidigt se till att man håller sig inom kamerans synfält, står i rätt vinkel och inte skymmer för "instrumenten" (dvs. att både vara spontan och samtidigt behärskad)
  • att vänja mig vid att bilden inte var spegelvänd, när jag såg mig själv från scenen i TV-monitorn
  • för att höra själva musikinspelningen till vilken jag skulle synkronisera mina rörelser, behövde jag vräka på så mycket så att 80 Watts förstärkaren gick i botten - trist för öronen (vissa köksatiraljer åstadkommer nämligen fruktansvärt mycket oväsen och då maskerar det med lätthet bort musiken från högtalarna med vilken jag skulle hålla takt)
  • det blev en väldans massa damm av allt klädesombyte - olämpligt i en datormiljö
  • svåra belysningsförhållanden i det långa smala köket med ett enda fönster; det kom för mycket ljus mot golvet, men nästan inget i ögonhöjden
  • det administrativa (att hålla reda på projektets samtliga filer) tog vansinnigt mycket tid - med en 18 GB hårddisk hade filåtkomsten snabbats upp radikalt
  • avsaknad av dagsljus under de dagar då jag höll på med klippning, p.g.a. att min 12 år gamla PAL-monitor hade för ljus skärm vid normal belysning (jag fick täcka över köksfönstret med ogenomskinliga plattor)
  • köket såg gränslöst tråkigt ut
  • efter drygt en månads arbete hade jag ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska uppträda framför kameran just när jag tagit sista tonen i en viss stämma - jag behövde öva in även själva avslutningsgesten (t.ex. huruvida trumpinnarna ska försvinna ur synfältet och i så fall vart); dessutom fick jag alltför ofta bråttom till escape-knappen för att stoppa inspelningen och därmed spara 3 MB per sekund på hårddisken
  • eftersom det här var min första filmproduktion, hade jag svårt att i förväg föreställa mig hur ett visst scenbyte kommer att fungera; även mina ursprungliga åsikter om hur miljön skulle arrangeras fick jag revidera radikalt

  • Defekta pixels
    Vid filmning av tallrikar upptäckte jag två ljusa prickar på bilden. Dessa har efter noggranna undersökningar visat sig komma från själva kameran. Jag antar att några CCD-pixlar var paj. Men innan jag slöt mig fram till detta, hann jag i all panik göra ännu fler omtagningar av scenen med tallrikarna.
         Sen förstod jag att allt jag hittills filmade var mer eller mindre behäftat med detta fel. Men i de flesta fall syntes prickarna knappt. Det var bara mot den mörka blåa färgen som de blev tydliga.
         Ett sätt, att i efterhand få bort prickarna, vore att skriva ett eget filter. Ett filter som letar sig fram till dessa defekta pixlars koordinater, läser av färgvärden för de närmast liggande pixlarna, räknar ut medelvärden av dessa färgvärden och ersätter de defekta pixelvärden med dessa medelvärden. Med orden "letar sig fram" menar jag att man som parametrar till filtret skulle ange de skadade pixlars koordinater, så att filtret skulle "veta" var överlappningen ska ske.
         1997 blev det ingen tid över till att skriva ett sådant filter, men för framtida behov spelade jag in några rutor med helt sluten bländare, för att få en tydlig bild av kamerans defekter. Bilden blev ganska brusig. Därför tog jag flera rutor och medel­värdes­bildade dem i en bildeditor. Våren 2006 valde jag till sist att skriva ett litet plugin i alla fall.
    (jag använde Bravado 1000 videoredigeringskort)
    Bravados kompressor - ingen bravad
    Det kom jag fram till när jag skulle filma vattenmönster i en gryta, då jag trummade mot grytans botten. Vågornas och vattendropparnas mönster var stundvis mycket detaljrika. Det förargliga var att just när mönstren var som vackrast och detaljrikast, klarade inte Bravado-kortet att komprimera bilden. Flera rutor efter varandra blev tomma.
         Det gick helt enkelt inte att spela in vattnets charm med kompressionen 7:1. Med ett enda undantag och det var när jag ställde in dålig skärpa på kameran. Då sjönk nämligen bandbredden på bildsignalen som MJPEG-kompressorn körde den diskreta cosinustransformen på. Och då klarade kortet att komprimera allt i realtid. Då var bilden nämligen inte längre så komplex.
         Misstanken, att det var MJPEG-kompressorn som inte hann med, drog jag av följande resonemang. Ett fast kompressionsförhållande leder till en bestämd data­överförings­hastighet. Det betyder att krav på datorns buss och mjukvara är samma (oberoende av vad man filmar), så länge kompressions­förhållandet inte ändras. Därmed är det högst osannolikt att felet skulle kunna ligga i datorn.
         Bravado-kortets MJPEG-kompressor är (som jag har uppfattat det) en DSP-processor med en speciell programvara som ska hinna komprimera varje ruta på ett bestämt antal klockcykler. Nu är det så att program med vilkorliga hopp burkar ta olika långa tider att exekvera, vilket ju beror på att olika sekvenser i programmet i regel tar olika många klockcykler. Jag misstänker alltså att en mycket komplex bild leder till en sådan olycklig kombination av vilkorliga hopp som DSP:n inte hade någon chans att hinna exekvera innan det var dags att ta hand om nästa frame.
         Jag ringde till ZeA's tekniker i Vetlanda. Den mannen påstod förståss (!) att det inte kunde vara fel på Bravado-kortet och att det i så fall måste vara fel i datorn. När jag frågade honom varför han ansåg att det var fel i datorn bara när jag filmade vattnet och bara när kamerans skärpa var korrekt inställd, föreslog han att jag skulle byta operativsystemet.
         Man skulle nästan kunna dra slutsatsen att teknikern menade att operativsystemet i smyg analyserade bilder från Bravado-kortet. När operativsystemet identifierade vattendroppar med hög skärpa, aktiverade det en censurflagga och bilden blev svart. - Att avgöra vilket alternativ verkar vara mest trolig överlämnar jag till läsaren själv. (Jo, jag blev jätteledsen på företaget som vägrade ta ansvar för sina produkter. Tolv tusen kronor betalade jag för kortet.)
    Ryckig uppspelning
    En annan gåta var att det visserligen gick bra att spela in ryckfritt, men att sedan spela upp det blev en katastrof. Som tröst fick jag veta att spetslabbets AV-dator i skolan var ännu ryckigare än min.
         Ryckig uppspelning fick jag även vid grov upplösning och högre kompression. Ryckigheten verkade inte bero speciellt på hårddisken. Bilden fastnade även när jag spelade upp en sekvens från en RAM-disk. Ibland gick det att spela upp längre sekvenser från hårddisken än från RAM.
         En lösning som jag ännu inte hunnit prova vore att skaffa en bättre AVI-player.
     
    RESULTAT
    Beskrivning av resultatet och motivering av de val jag gjorde
    En typisk situation i vilken produkten är avsedd att användas är när herr Olsson sätter sig i soffan och knäpper på TV:ns fjärrkontroll. Filmen kan förståss också distribueras på videokassetter eller DVD. En speciell användning vore att skicka videokassetter som demo till större uppdragsgivare inom AV-branschen. Ytterligare ett alternativ är att lägga en del av filmen (i förminskat format) på min hemsida.
         Musikstycket "Köksglädje" beskriver med ljud och rytmer hur det går till att göra en middag. Filmen börjar med att någon har just kommit hem med en kasse full med matingredienser. Sedan börjar man (symboliskt) "laga mat". Stundvis ser det till och med övertygande ut.
         När maten börjar bli klar, dukas bordet. Gästerna skålar och den som vill äter. Sedan är det dags att plocka undan och diska efter sig. Konstigare än så är det inte.
         Nedan reder jag ut filmens olika tagningar. För att begränsa den här rapporten, hoppar jag över vissa mindre intressanta avsnitt.
    Inledning
    För att skapa spänning och bjuda på extra överaskningsmoment, börjar filmen med ett stilleben i köket. Men fullt så stilla är det inte. Någon sorts rytmisk verksamhet pågår redan. Både i köket och i trapphuset. Rytmen förbereder tittaren lite grann på vad som snart kommer igång. Men just nu är det bara en liten tickande bomb.
         Jag visar här kökets ljudkällor. Klockan först och sedan vattendropparna. Denna ordning har jag valt för att uppnå kontinuitet i scenen med vattenkranen. Samtidigt har jag tidsbestämt första vattendroppen så att den kommer först när kranen kommer upp på bildskärmen. På det viset fick jag bättre koppling mellan ljud och bild.
         Det pågår alltså ett "radiospel" från trapphuset samtidigt som det "tysta" köket bjuder på ett bildspel. Till händelsen i trapphuset behövs det inga bilder, för att förstå att någon är på väg hem. Tvärtom, bildens frånvaro skapar nyfikenhet hos tittaren och höjer spänningen. Vem är den som är på väg hit? Tanken är alltså att få publiken en liten stund undra vad filmen kommer att handla om. Under tiden bekantas publiken med filmens miljö.
         För att otåliga men ändå musikintresserade tittare inte ska byta TV-kanal, avslöjar jag filmens tittel och undertittel så fort som det dyker upp en innehållslös yta på bildskärmen. I det här fallet blev det tomma väggar i mitt oinredda kök.
         Färgen på titeln blev gul. Filmen handlar ju om en av livets ljuspunkter. Detta ville jag förmedla redan i början. Av de kulörta färger är det just den gula som lyser starkast. Jag valde en kulör färg, för att även antyda att: "Här sätter vi färgen på tillvaron." Jag ville alltså förbereda publiken på att här blir det lite vildare. Samtidigt avstod jag från alltför hög färgmättnad för att på något sätt harmonisera med bakgrundsfärgen (kökets väggar).
         Radiospelet från trapphuset har jag kortat ner för att inledningen inte ska kännas för lång. Normalt tar det mycket längre tid att t.ex. ta sig från ytterdörren till första trappsteget. Jag utnyttjar dessa ljud mera som symboliska tecken som får anpassas till tidsramen precis som bokstäver i en bok anpassas till sidans yta. Eftersom syftet är att underhålla, kan jag med gott samvete förvränga tidslinjen.
         Från början ville jag ha köksbänken och min entré i köket som en enda tagning. Jag har vissa minnen av att jag gjorde några försök. Eftersom min medhjälpare hade ännu svårare att panorera kameran än jag, gjorde jag inledningstagningen själv. Sen var jag noga med att inte röra kameran eller påverka något annat som kunde förändra bilden och bad min mamma att sköta om inspelningen av scenens fortsättning. Tanken var att sedan skarva ihop tagningarna till en längre.
         Men hur vi än bar oss åt, blev det alltid något som skiljde sig mellan den första och andra halvan av tagningen. Därför delade jag upp dem i två separata. Då fick jag även fördelen att välja kameravinkeln individuellt för dessa två tagningar. (Långt senare upptäckte jag att stativet behövde dras åt väldigt hååårt för att kameran inte skulle glida långsamt åt något håll.)
         Ljudet till de första två tagningar (klockan resp. vattenkranen) spelade jag in i ett ljud­isolerat och dämpat rum för att få bästa signal till brusförhållande och en neutral klang.
         Den tredje tagningen (när jag stiger in i köket) krävde att ljudet spelas in samtidigt med bilden. Hi8-kamerans mikrofon tyckte jag lät inget vidare (trots att kameran kostade 50.000 kronor). Dessutom ville jag avlasta datorn från att spela in ljud samtidigt med rörlig bild. Därför använde jag en bättre mikrofon och en DAT-spelare. DAT-spelaren hade en inbyggd klockkallender, så att tiden oavbrutet spelades in på bandet. Det underlättade när jag senare skulle para ihop ljud med bild.
         Köket lät allt för burkigt. Efterklangen var för stark. Sådant vet jag är svårt att göra något åt i efterhand. Därför hämtade jag ett antal ljudabsorberande plattor. För att även dämpa låga frekvenser (ner till ca 100 Hz), lutade jag plattorna mot stativen och andra föremål som stod på ett avstånd av minst 30cm från kökets väggar och andra solida objekt.
         Efterklangen blev för kort, så jag tog bort några plattor. Visserligen hade jag senare kunnat lägga på extra efterklang, men jag föredrog rummets verkliga akustik före den konstgjorda. När jag plockat bort två plattor, lät rummet återigen som ett kök men ljuden var tydligare än helt utan absorbatorerna.
         Köksglädjens förlopp både i ljud och i bild skulle svepa från det formella och behärskade gradvis till det informella och spontana. Detta bl.a. för att hjälpa pensionärer att tillåta sig att bli fängslade av filmen. Kläder i början av filmen skiljer sig alltså markant från vad jag hade på mig i slutet. I början ville jag se vardagligt ut. Men samtidigt tycker jag nu efteråt att jag hade kunnat haft lite gladare färger på mig ändå. Det kan eventuellt hänga ihop med att jag har svårt att skilja mellan färgerna grön och grå.
         Scenen slutar med att jag plockar ut en stor potatis ur kassen och frenetiskt försöker sticka ett hål i potatisen. Det här gjorde jag för att publiken ska bli förvånad och för att den yngre publikskaran (som ju gillar galna scener) ska stanna kvar vid TV:n.
         Sedan går allt i snabba steg. Någon plockar upp potatispåsen, någon annan tar bakplåten, kranen öppnas, under tiden penetreras potatisen färdigt (en klubba uppstår), potatispåsen töms i vasken och potatisklubban slår i bakplåten. Här har jag alltså som en kontrast väldigt snabba scen­byten. Jag skulle vilja egentligen ta reda på hur en förstagångs­tittare upplever dem. Går det uppfatta vad som sker i varje scen? Vilket helhetsintryck ger dessa korta klipp? Det kanske skulle vara effektfullare om jag ordnade klart olika färgsättning på de olika scenerna.
         Syftet med det här avsnittet är att skapa förväntningar och förbereda publiken på att det alldeles strax kommer att hända något speciellt. Man kan se det som någon sorts visuell taktinräkning innan låten kör igång. Enligt Lasseters regel #3 (ref. 1) får publiken lättare att uppfatta vad som sker, när händelsen föregås av en förberedelse. Denna regel har jag applicerat vid klippningen för att förbereda publiken på att det nu blir action.
         Scenen när jag plockar upp potatispåsen skulle jag egentligen vilja ta om med en bredare påse, för att det ska vara lättare att på den korta tiden uppfatta potatisarna i påsen.
         Scenerna när jag tar bakplåten och öppnar kranen fick jag öva in ordentligt. Aldrig förut trodde jag att så banala uppgifter som att öppna en kran kan göras på tusentals olika sätt, varav bara några få är användbara i ett visst sammanhang. I det här sammanhanget ville jag att rörelserna skulle uttrycka bestämdhet och effektivitet, med andra ord snabba ryck. Samtidigt skulle de vara så pass långsamma att de inte kan uppfattas som panik.
         Jag fick helt enkelt planera exakt var på golvet jag ska stå vid scenens början och gå genom händelsens alla detaljer. Jag fick öva mig i att träffa vattenkranen så att det ser ut som en rutinrörelse. Ugnsplåten gick ta ut på många olika sätt och med olika händer. Jag provade mig fram till det som såg tydligast ut på TV-skärmen.
         Ljudet till potatisen som penetreras har jag spelat in separat i ljuddämpat rum. Det som lät mest expressivt var att borra ett hål i potatisen med en potatisskalare. Det viktiga var inte att återge det exakta ljudet utan att göra ljudet övertydligt och gärna roligt.
    Musikavsnitt nr. 1
    Ett slag i bakplåten inleder musikens rytmiska puls. Den tagningen tar jag med vidvinkel. Potatisklubban är då närmast objektivet och syns alltså tydligast på skärmen. Jag provade olika ansiktsuttryck och valde till sist den tagning där jag ser en aning upprörd ut. Det ger på något sätt mera styrka åt slaget.
         Vid eventuell kommande omarbetning ska jag försöka koda på något sätt just de tagningar där potatisklubban framställs resp. används. Jag befarar nämligen att sammanhanget annars försvinner, när tagningarna är så korta. Klippet med slaget mot bakplåten skulle jag vilja börja några rutor tidigare för att tittaren ska få större chans att hinna lägga märke till potatisen. Det innebär att klippet innan kortas av. Scenen innan (tömmer potatispåsen i vasken) är å andra sidan mycket lätt att uppfatta, så det gör inte så mycket om den kortas ner något.
         Tagningen där jag trummar med morötter mot vasken gick inte klistra in direkt efter bakplåtsslaget. Det störde mig att morotfrasens första slag var borta i och med att TV-skärmen just då visade bakplåten. Morotsslag och bakplåtsslag började nämligen samtidigt. Jag fann att det störde mindre när morötterna kom upp på skärmen först efter att låten var igång en liten stund. Därför lade jag in rivjärnet mellan bakplåten och morötterna. Rivjärnets rytm saknade nämligen början och slut. Att riva en potatis var ett ändlöst monotont mönster. Så var det inte alls med morötterna.
         Jag skulle vilja göra om tagningen med morötterna så att synfältet blir brett i början och kameran zoomar in efter en stund (ist.f. zoom out som det blev i revision 1.00). Genom att först visa en otydlig bild, där det kan vara svårt att se exakt vad det egentligen är som jag håller i mina händer, ökar chansen att väcka publikens nyfikenhet. Sedan zoomas morötterna in och hemligheten avslöjas.
         I teburkstagningen antyder jag produktionsåret eftersom det hänger en stor blommig almanacka i bakgrunden och på den står det tydligt "1997".
         Scenen med hackning av purjolök gick inte ta om eftersom jag bara hade en purjolök att avverka. Från början var det inte ens meningen att hacka purjolök. I manuset stod det morot. Och det blev i och för sig också roliga tagningar med moroten på skärbrädan. Även den flög bra. Framför allt fick jag tillfälle att öva in själva hackningen i takten.
         Att det blev purjolök, beror dels på mammas impuls och dels på att purjolöken flög inte lika högt som morotsbitar, dvs. de flesta purjolöksbitar lämnade inte bildskärmen. Vidare blev det bra kontrast på purjolöken, det såg roligare ut, det hände mera (purjolökens ringar delade sig) och purjolöken var längre än den längsta moroten. Det sistnämnda innebar att jag kunde hacka lite längre stund och därmed bjuda på mera skratt.
         Stora grytlocksscenen fick jag göra om. De första tagningarna tittade jag nämligen rakt in i kameran. Det gav intryck av att det här var ett barnprogram. Som tittare kände jag mig frustrerad därför att jag (i denna envägskommunikation) inte kunde riktigt besvara skådespelarens ansiktsuttryck. Jag menar att även om jag skulle besvara det, så skulle det inte bli någon respons på min signal. När jag däremot tittar åt annat hål än rakt i kameran, känns det som att publiken får bättre möjlighet att uppleva sin närvaro i händelsen bakom TV-skärmen.
         Att jag placerat purjolöksscenen före stora grytlocksscenen beror på att jag ville ha med själva inledningen där jag står med kniven i handen och låter tittaren undra vad som nu ska hända.
         Kakaoburken hade kanske passat bättre att hålla under armen istället för mellan benen. Men nu var burken för kort för att ha den under armen. Ett annat alternativ hade varit att hålla den i handen och spela bara med ena handens fingrar. Men då hade inte rörelserna kunnat se lika kraftfulla ut som när den satt mellan knäna.
         Sen är jag inte nöjd med de kläder jag har på mig i den scenen. Det borde ha varit något mera färgsprakande redan här, för att uppnå en bättre koppling till solots karaktär. Å andra sidan har jag svårt att uppfatta grön färg och det var just en grön skjorta jag hade på mig.
         Det som kan försvara valet av de kläder jag har i den tagningen är att de stilmässigt och färgmässigt gick ihop med själva kakaoburkens utsmyckning. Problemet är alltså att jag spelat i en musikstil som inte gick ihop med denna gammaldags burk. Det beror i sin tur på att jag inte hade några tankar på att göra en musikvideo när jag komponerade musiken.
         Solot är relativt långt och därför utnyttjar jag möjligheten att klämma in en detaljtagning av rivjärnet. Det är kanske just i det här solot som rivjärnet hörs tydligast. Jag gör rivjärnstagningen kort eftersom rörelsen är enkel (monotont repetitiv) och lätt att uppfatta. Jag gör den kort också för att uppnå omväxling i klippningen.
         Ett tekniskt problem uppstod när jag skulle spela in hur jag trummar mot köksluckan. För att kunna ta den kameravinkeln, hade jag behövt borra ett hål i en av kökets väggar. Att jaga efter den arkitekt som ritade det hopplöst smala köket bedömde jag vara meningslöst. S-videokabeln skulle ändå inte räcka så långt och jag hade ingen skarv­kabel. Därför valde jag istället att rikta kameran mot en plan och rengjord spegel. Spegeln placerade jag där, var jag hade velat borra hålet i kökets vägg. I datorn spegelvände jag bilden tillbaka och ingen kunde märka något.
         Tagningen med två grytlock gjorde jag om eftersom diskbänken såg alldeles för välstädad ut för att ge ett intryck av ett bebott kök.
         För att både förbereda och överraska tittaren, lade jag in en kort klipp av hur jag fyller tillbringaren med vatten. För att få mera dynamik i filmen, placerade jag tittaren (dvs. kameran) rakt på diskbänken.
    Musikavsnitt nr. 2
    Från början tänkte jag hälla över buljong från en gryta till en annan. Men sen insåg jag att ljudet från vispen i soppan inte skulle dokumentera originalinspelningen. Därför ändrade jag manuset till att det är någonting som ska börja tillagas. Alltså ska en gryta fyllas med rent vatten (till att börja med). På något sätt ville jag nämligen att händelserna ska verka rimliga i det mån det är möjligt. Undertitteln är ju "en osannolikt verklig konsert".
         Priset jag fick betala (och det insåg jag först när det var klippt) blev att ljudets karaktär inte stämde när jag hällde vattnet i grytan från en tillbringare. Vid inspelningen från 1994 använde jag nämligen större vattenmängd och hällde vattnet från en bred gryta till en annan.
         Ett annat problem blev att bara en liter vatten gav för låg vattennivå för att vispen skulle låta lika fylligt som på originalinspelningen. Men det tillät jag mig att korrigera genom att mellan scenerna i smyg fylla på med en extra halvliter.
         Genom att lägga en spånskiva på en strykbräda och täcka allt med en filt, åstadkom jag en illusion av ett bord i lagom höjd för att bekvämt kunna trumma på stekpanna, grytor och grytlock. Att jag står där halvnaken beror dels på att det blir fort varmt i en så liten studio och dels på att min mamma den här gången stödde mig (istället för att protestera).
         Tanken med blå skärm i bakgrunden var att byta ut bakgrunden mot andra samtidigt pågående tagningar. Men det visade sig inte fungera. I och med att det var så katastrofalt trångt i köket, fick jag stå bara några centimeter från skärmen. Det resulterade i tydliga skuggor och överhuvudtaget ojämn belysning av skärmen. Därför blev det svårt att exakt extrahera hela skärmen. Hur jag än gjorde fick jag fula taggiga blåaktiga kanter i övergångarna.
         Då kom jag på idén att blå mot blå syns inte. Alltså färgade jag om vattnet till blå och de fula kanterna var borta. Att färga vattnet till blå var inte direkt någon självklar process. Det var inga problem med de mörka nyanserna, men ljusa partier, speciellt reflexer tyckte jag kunde se lite ljusare ut än vad de gjorde när jag bara använde B-kanalen (B=blue).
         För att få reflexerna att se ljusare och vitare ut, använde jag alla tre kanaler (RGB) men ställde in olika karakteristik (bl.a. kontrast) för varje kanal separat. Nu ligger allting begravt på backupband, men om inte det var något strul med buggar, använde jag Premieres Filter factory för att få total kontroll över vad jag gjorde.
         Att göra den blåa skärmen transparent åstadkom jag genom att gå i Clip - Transparency och välja Chroma. Förfarandet står utförligt beskrivet i manualen till Premiere v. 4.2 på sidorna 256 och 257 (Superimposing figures against a back­ground), ref. 2. Där visas även hur man i speciella fall kan dra nytta av skuggor på den blåa skärmen.
         Anledningen till att jag valde samma färg som i boken är att jag inte hade några blåmärken i ansiktet. I princip kan man välja vilken bakgrundsfärg som helst som skiljer sig betydligt från själva förgrunden. Om jag hade haft en blå skjorta, hade jag istället valt en grön skärm.
         I Transparency-fönstret ska man ta ögondroppen och klicka med den på den blåa skärmen. Men den rutan i vilken bilden med blåa skärmen skulle synas var helt svart. Det enda sättet jag kunde komma på, var att exportera bilden som en stillbild, öppna en bildeditor, ta ögondroppen där, skriva ner R, G och B-värden på papper, gå sedan tillbaka till Premiere och knappa in dessa färgvärden i Chromas färgvalsmeny. Men då förlorade jag Premieres interaktivitet.
         I affären där jag köpte programmet hänvisade de mig till ZeA i Vetlanda. Teknikern på ZeA hade inte tid att prata med mig. Han lovade att ringa upp mig, men det gjorde han inte. En vecka senare ringde jag igen och blev nästan utskälld för att jag enligt honom köpte fel videokort till Premiere. Han menade att den där lilla bildrutan bara visas om man har ett videokort som klarar s.k. overlays. Det klarade inte mitt kort.
         Att betala 30.000 kronor för ett bättre videokort fanns det inget utrymme för. Egentligen var det bara tur, för det som teknikern sade, visade sig bara några veckor senare inte stämma alls. Problemet hade ingenting med videokortet att göra. Det var helt enkelt bara en bugg i Premiere.
         Jag lärde mig intuitivt att Premiere vill att jag i Transparency window först ska hoppa mellan olika inställningar innan jag överhuvudtaget väljer Chroma. Adobe har liksom lagt in ett dolt dataspel i sitt program. Lyckas jag hoppa på rätt sätt, så visas video­bilden i Chroma och då går det alldeles utmärkt att interaktivt välja den optimala färg­tonen med ögondroppen. Slutsats: Lita inte på teknisk support.
         Genom att efteråt för hand finjustera de numeriska värden för R, G och B, fick jag en mycket exakt färgton som gav de minst störande kanter (mellan transparent och ogenomskinlig yta av bilden).
         Scenen med grytlocken är så lång att datorns RAM-cache inte räckte till för att spela in hela sekvensen. Jag fick dela upp den i två tagningar. För att maskera bort skarven, lade jag in en kort scen där jag stoppar plåten in i ugnen. Tanken var att på det viset också väcka förväntan och uppnå omväxling.
         Ett annat alternativ hade varit att byta kameravinkeln och få det att se ut som att redigeraren just bytte mellan två kameror. Men det förutsatte att det fanns någon användbar bakgrund för den andra kameravinkeln. Det fanns det inte pga kökets trånga utrymme. Eventuellt hade jag kunnat ta det uppifrån, men då hade jag fått hitta på en ny sorts kamerastativ eller något upphängningsarrangemang för en spegel i taket.
         Att senare ta ut plåten ur ugnen fick jag göra om så många gånger att pizzan nästan blev bränd. Även där insåg jag att denna banala händelse borde jag ha övat på innan ugnen sattes på. Problemet var bl.a. att få rörelserna att stämma överens med Köksglädjens originalinspelning från 1994.
         Kristallskålar klingar samtidigt som plåten tas ur ugnen. Att klippa ihop dessa två scener kändes svårt. Till sist gjorde jag om kristallskålarna så att de effektivt fyllde bara halva skärmbredden. Och så delade jag upp bilden så att scenerna fick var sin skärmhalva. På det viset kom jag ifrån problemet att klippa mellan scenerna.
    Musikavsnitt nr. 3
    Att filma scenen med tallrikarna höll jag på med i tre dagar. Första problemet var att arrangera ljusförhållanden och välja kameravinkeln så att skuggorna tydligast avslöjar tallrikarnas geometriska form. Det blev lite experimenterande innan jag fick porslinets vita färg att skifta ton i buktningarna.
         Ett annat problem var att spela synkront med musiken. Då hade jag ännu ingen inspelning med taktinräkning. Ytterligare problem var att välja vad jag skulle ha på mig, vilket ansiktsuttryck jag skulle ha och åt vilket håll jag skulle rikta ögonen. En hel dags jobb fick jag dessutom kasta bort därför att jag för sent upptäckte att kompressionsförhållandet var fel inställt.
         Efter tallrikarna kom tekoppshållaren och vitaminburken in. Vid det här laget tyckte jag att det var tillräckligt tråkigt med en enda musiker åt gången, så jag klistrade ihop dessa tre scener i en och samma skärm. Tekoppshållaren och vitaminburken placerade jag över det blåa bakgrundstyget. På det viset undgick jag ännu en gång problemet med ojämna kanter i Transparency mask.
         För att skapa en illusion av att det verkligen är tre musiker som spelar tillsammans, gjorde jag om scenen med tekoppshållaren så att jag står med ryggen mot kameran. (Ryggen klippte jag sedan bort.) På det viset såg det ut som att musikerna var vända mot varandra och kommunicerade med varandra.
         Om jag skulle göra om dessa tagningar, skulle jag välja mera diffus belysning för att göra förgrunden framför den blåa skärmen lättare att separera. Diffus belysning ger nämligen relativt ljusare skuggor och färgmättnaden blir då högre i skuggorna än med punktbelysning. Det var nämligen just de skuggade områden som var svårast att separera i Transparency settings. Deras färgton låg för nära den blåa skärmens mörka färgton.
         Självklart hade jag kunnat lösa problemet genom att belysa skärmen starkare. Men skärmen var väldigt svår att få jämn ton vid extra belysning. Ett annat alternativ hade varit att skaffa en skärm med ljusare färg.
         Med diffus belysning skulle det också vara enklare att skapa en illusion av att alla tre tagningar är gjorda i samma tid och rum. Som det nu var, blev det en kompromiss. Å andra sidan misstänker jag att 99% av publiken aldrig funderar på sådant och dessutom fanns det ingen tid för att göra om det.
         Stora bakformen hade jag jättegärna velat ha med direkt när jag börjar trumma på den. Men då hade jag brutalt klippt av allt annat som just höll på att byggas upp på skärmen. Därför lade jag in bakformen först när vitaminburken rasslat färdigt.
         De första tagningar med stora bakformen var jag inte alls nöjd med. Varken min placering, kameravinkeln eller kläder samverkade med känslan i den energiska rytmen. Efter några veckor hittades en av mina bortglömda exotiska T-shirts hos mamma. Samtidigt köpte hon åt mig matchande byxor (för endast 30 kronor). Då såg allting mycket förnämare ut.
         Vid det laget hade jag också mera erfarenhet. Jag viste att det i regel inte funkade att titta rakt i kameran. Vidare konstaterade jag att en tagning lite mera från sida riktar rytmens kraft åt någon annan än TV-tittaren. Därför valde jag en detaljbild framifrån så att huvudet inte kommer med på skärmen.
         Jag lyckades också komma rent speltekniskt närmare original­inspelningen. Dock till priset av att bakplåten med jämna mellanrum åkte ner från knäna.
         Animation av tallrikar, glas och bestick som av sig själva dukar sig på bordet har jag redan i detalj beskrivit i kapitlet Genomförande.
         Att jag slapp göra om pepparkaksburken är rena underverk. Jag bad min mamma att agera en servitris som i bakgrunden plockar över glasen från diskbänken till bordet. Som vanligt har vi inte övat in det och hon gjorde det på sitt eget sätt. Det visade sig senare inte passa in vid klippningen. Som tur, gick åtminstone slutet att använda, även om på ett annat sätt än jag från början tänkte mig.
         Skulle vi göra om det, hade jag bett henne att ta glasen på ett mera skämtsamt sätt. Det är tråkigt att titta på en formell servitris. Varför jag älskar att stå framför kameran är därför att det är då som det är helt OK att göra saker på "fel" sätt. I alla fall när filmen ska vara rolig.
         Att jag ville ha någon som plockar bort glasen i bakgrunden var återigen för att stärka illusionen av att köket är fyllt med folk. Sen var det ett sätt att undvika en tom och steril bakgrund samt ett sätt att knyta samman tagningarna. Här förbereddes nämligen mellanspelet på två glassektioner, som står mera ingående beskrivet i avnittet Genomförande.
         Sedan kommer lilla grytlocket. Här lärde jag mig att helst låta bli att zooma om inte jag i förväg vet exakt varför, när och hur mycket jag ska zooma. Grytlocket var nämligen tydligt redan innan zoom in. Efter zoom fyllde det nästan hela skärmen, men även rörelserna blev mycket intensivare. Bilden blev som sagt ryckig. Därför klippte jag bort zoomningen.
         Att fylla ett glas med läsk var ännu en trivialitet som jag höll på att göra om i all oändlighet. Återigen var jag ute efter att förmedla en speciell känsla. Ett av problemen var att komma fram till vilket/vilka glas var lämpligast för tagningen. Och då speciellt med hänsyn till hur det lät på originalinspelningen. Ett annat problem var vilken färg på läsk skulle passa bäst. (Dessvärre tog den läsken slut i alla misslyckade tagningar.) Ytterligare ett problem var bakgrunden. Om jag skulle uppfylla alla kriterier i denna scen, skulle jag aldrig bli klar. Efter ett tag fick jag ge upp. Jag tog den minst "misslyckade" tagningen och piffade upp den med filter i Premiere för att maskera bristerna.
         Eftersom scenen är ganska lång, bjöd jag här på en cross fade övergång till nästa scen. Det var också ett sätt att otydliggöra oönskade detaljer mot slutet av denna och i början av nästa scen.
         Skålandet valde jag (efter några försök med mamma som statist) göra med mig själv framför videomonitorn. Det var monitorn som åstadkom den speciella eko­effekten. Tanken var att få bilden och ljudet stämma överens så gott det gick. På original­inspelningen hade jag nämligen 48 olika stämda glas.
    Musikavsnitt nr. 4
    Efter skålandet kommer ett tallrik-glas-kniv-ostinato (grundkomp). För att hjälpa publiken att uppleva ostinatot som avspänt, lätt och glädjefyllt, valde jag cross fade övergången här också. Jag provade med rakt klipp, men det kändes störande. Här fick jag ännu en gång bekräftat att det finns situationer, där en specialövergång (i mina ögon) kan ge bättre resultat (med budskapet i behåll) än ett rakt klipp. Cross fade i början och i slutet av skålandet skapade en ram för denna, något drömlika scen.
         Scenen med lilla bakformen blev, likväl kakaoburkssolot, mycket jobb. Det är de två solon där jag på originalinspelningen improviserade. Det tog alltså tid att lära sig improvisationen utantill. Det behövdes för att få bilden i synk med musiken. Och när jag väl lyckades spela rätt, insåg jag att händernas rörelser mellan fraserna behövde revideras.
         Normalt när jag spelar, håller jag kvar pulsen i luften i pauserna utan att slå på instrumentet. Men nu var det frågan om hur jag kan göra rytmen tydligast med hjälp av rörlig bild. Att jag inte rörde bakformen i pauserna, syntes nämligen inte på videoskärmen. Därför valde jag att hålla händerna stilla mellan fraserna. Självklart uppstod det ett nytt problem. Det får inte se stelt ut. Händerna ska uttrycka närvaro och lekfullhet. Så jag fick öva lite till.
         Tagningen med gong såg väldigt statiskt ut. Därför har jag lagt in en deformationseffekt. Det hade gått mycket fortare om filtret Bend inte var buggigt. Bilden ryckte alldeles katastrofalt. Jag fick alltså gå in i Filter factory (Tack, snälla Adobe!) och skriva motsvarande filterekvationer för hand. Då blev rörelserna följsamma men upplösningen i y-led blev lidande. Eftersom jag mötte problemet med grov upplösning i y-led redan tidigare (i Filter factory), lät jag det vara och hoppades att ingen märker något.
         Att jag lade teburkar på en strykbräda beror på att strykbrädan färgmässigt passade bättre till musikens karaktär. Dessutom ville jag ha omväxling och strykbrädan såg roligt ut i sammanhanget. Efter att ha gjort några lyckade tagningar och plockat undan scenens rekvisitor, insåg jag att jag hade velat ha tydligare reflexer i glasögonen. Men frågan var att någonsin bli klar. Därför gick jag istället över till nästa scen.
         Byxorna, som jag hade i scenen med stora knäckebrödsplåtburken, sydde min excentriska moster dagen innan filmningen. Till den scenen ville jag nämligen ha något riktigt färgsprakande. Mamma hade säkert protesterat om hon såg vad jag tog på mig. Som tur var jag ensam och mitt estetiska sinne föredrog det provokativa. Musiken själv var ju också provokativ.
         Denna scen såg jag länge fram emot, därför att jag här hade möjlighet att få med inslag av dans. Plåtburken var nämligen tillräckligt stor för att synas även när bilden var starkt utzoomad. Då fick hela kroppen plats på skärmen. För att göra tagningen mera dynamisk (trots kameramannens frånvaro), promenerade jag samtidigt fram mot kameran, vände mig sedan långsamt så att texten "Äkta Svenskt Knäckebröd" blev synlig och till sist visade tröjans vackra mönster på ryggen. På det viset åstadkom jag någon sorts zoomning utan att behöva vidröra kameran.
         Det tredje instrumentet, plastflaskan, var lite knepigt att foga in mellan strykbrädan och plåtburken. Efter en del experimenterande beskar jag bilden så att bara plast­flaskan och en liten bit av handen syntes. För att förstärka rytmens glitter, lät jag plastflaskan försvinna med hjälp av övergången Random Blocks.
    Musikavsnitt nr. 5
    Nu har gästerna ätit färdigt och disken plockas bort från bordet. Det antyder jag symboliskt genom att visa ett antal stillbilder med diskbänken som successivt fylls med disk. För att filmen ska vara roligare, överdrev jag mängden av disk.
         När man diskar, brukar grytor avge ifrån sig märkliga, klagande toner. Det är vattnets massa som ändrar plåtens resonansfrekvenser. För att ge dessa mystiska ljud en magisk karaktär, klädde jag mig om till någon sorts trollkarl (eller ett odjur, eftersom ansiktet blev upp och ner vänt). Min mörkblåa nattskjorta passade alldeles utmärkt. Trummpinnen blev en trollpinne och vätskan i grytan blev en magisk dryck.
         Så kan man i alla fall beskriva den varianten som jag till sist valde att använda. Rent tekniskt blev det mycket experimenterande för att få detta att fastna i en MJPEG-fil. Första problemet var kamerans placering. Även när kameran var några millimeter från golvet, var den fortfarande för nära. Så jag fick borra ett optiskt hål i golvet.
         Kameran blev alltså riktad mot en spegel som låg på golvet. Bredvid spegeln låg galler från ugnen. Ovanpå gallret en aluminiumplåt och ovanpå plåten en 500 Watts lampa. Gallret var till för att lampan inte ska lämna en värmesignatur i golvet. Plåten reducerade IR-strålningen mot golvet. Bredvid denna installation låg en pall och ovanpå den balanserade jag med grytan och trollpinnen. Lampans funktion var att bl.a. skapa gåtfulla skuggor i taket. En dammvippa var nödvändig för att hålla spegeln ren före varje omtagning.
         För att göra trolleriet ännu effektfullare, lade jag över en animerad sekvens av någon sorts degklumpar (antydning till matrester) som cirklar runt grytan. Den animeringen åstadkom jag genom att rikta kameran mot videoskärmen och delvis intuitivt justera de parametrar jag hade kontroll över, bl.a. kamerans frihetsgrader, skärpa, video­förstärkning, bakgrundsbelysning och kontroller på videomonitorn. Se även kapitlet Genomförande.
         För att publiken inte ska hinna bli trött på dessa galenskap, avslöjas gåtan med grytan i nästa klipp. Där fick jag trixa en del för att få in de mönster, som bildades av pyttesmå droppar, vilka i sin tur uppstod av millimeterstora vågor, exciterade av slag med trumpinnen.
         När allt såg bra ut, meddelade datorn att det blev "dropped frames". Det hjälpte inte att defragmentera hårddisken och starta om hela systemet. Tappade rutor uppkom dessutom bara på de ställen där jag slog med trumpinnen. Problemet har jag redan beskrivit i Bravados kompressor - ingen bravad. Det enklaste sättet att komma runt var att spela in med kompression 9:1.
         Nästa tagning: En skum, puckelryggig figur sitter i ett ostädat kök. Omgiven av rök och ångor skrämmer han fram en dramatisk rytm på plåtburken från Leksands Knäckebröd. Strålkastaren placerade jag på golvet, nästan rakt mot kameran. På det viset fick jag mitt långa mörka hår att lysa samtidigt som skuggorna fick större kontrast.
         Rökeffekten åstadkom jag genom att filma belyst vattenånga mot en mörk bakgrunds­skärm. För att extrahera ångan från skärmen, spelade jag också in själva skärmen utan ånga. Sedan inverterade jag den tomma skärmen och superponerade bilderna 50/50. Då blev det bara ånga kvar. Jag ökade kontrasten och suddade bort kvarvarande struktur från bakgrundsskärmen med hjälp av ett blur-filter. Rök fick jag genom inställning av mjuka och gråaktiga kanter i Transparency Settings (Chroma). Lite eld fick jag genom att ändra ångans färg m.h.a. Hue-filtret.
         I nästa scen står jag vid vasken och diskar. Det var inga konstigheter utom att jag borde ha övat in rörelserna bättre.
         Knivar tog jag en detaljbild på för att vara säker på att tittarna kan tyda vad det är för något.
         En rasslande virveltrumma åstadkom jag genom att vända Leksands Knäckeburk upp och ner och fylla på med lite bestick samt torkade ärtor. Tagningen på nära håll, framifrån är jag mest nöjd med. Mot min mörka tröja fick ärtorna bra kontrast, när de flög omkring.
         Pistacienötter bjuds som efterrätt på ett tefat, vilket frambringar ett rytmiskt rasslande.
         Ja, här slutar festen. Korken är redan utdragen och resten av diskvattnet rinner just ut. Den tagningen tog jag genom en spegel för att kunna filma direkt till hårddisken (med den korta S-videokabeln).
    Erfarenheter
    Filmningen har förändrat min bildmedvetenhet. Bland annat har jag nu fått en annan syn på den vardagliga oordningen som många av oss med kärlek odlar i våra hem.
         Arbetet har stimulerat mig till att börja utveckla förmågan att föreställa mig en viss scen och händelse (bl.a. kroppsrörelser). Två år senare fick jag nytta av det, när jag började gå på danskurser. Jag har också fått en ovärderlig erfarenhet av hur det är att vara en skådespelare.
         Vidare har jag fått otaliga tillfällen att i detalj studera naturliga rörelser. Jag har blivit högst medveten om hur rörelser sätts igång och avslutas, om att igångsättningen och inbromsningen ofta tar flera rutor än själva rörelsen, att rörelsens avslutning ofta blir en ny rörelses början (jfr. Lasseters regel #5, ref.1) och att levande organismer aldrig är helt stilla, även när de inte rör sig.
         Jag har lärt mig att använda Premiere och då framför allt hur man kan gardera sig mot buggarna. T.ex. insåg jag med tiden att Premiere kraschar regelbundet vid andra exekvering av Make Movie kommandot efter att ha ställt om kompressions­förhållandet.
         Bland de nyttiga saker, när det gäller Premiere, har jag lärt mig snabba sätt att placera ut videosekvenser, justera dem inbördes, ställa in filter, m.m.
         Och så har jag lärt mig att kontrollera hur jag har ställt in skärpan på kameran. Det visade sig nämligen att skolans kamera hade ett objektiv som i vissa fall ändrade sin skärpa efter att ha zoomat ut. Att man efter en inzoomning kan behöva finjustera fokus, är ingen nyhet för mig, men att det även kan hända vid zoom out förvånade mig.
         Därför använde jag mot slutet av filmarbetet en nästan horisontell vass kant och ställde in skärpan vid exakt det zoomförhållande som jag tänkte använda. Jag vred med fokusringen tills den vassa kanten bildade en trappa på videomonitorn (som på telefaxutskrifter). Detta underlättades speciellt den gången då Premiere i Movie Capture mode kastade om udda och jämna linjer i videosignalen på utgången. (Jag behöver väl inte förklara att denna bugg inte gick komma runt, hur jag än ändrade Field options, utom genom att starta om Windows.)
         En annan indikation på hög skärpa fann jag vara tunna ljusa horisontella linjers flimmrande (ofta reflexer). När de flimmrar (eller hoppar) tydligast, är skärpan högst.
         Under arbetets gång har jag kommit fram till ett antal arbetsregler för min videoproduktion:
    Regel 1: Använd manuset bara som ett förslag. Ta vara på impulsiva avvikelser.
    Regel 2: Redan vid inställningen av kameravinkeln och zoomfaktorn, ta hänsyn till att de flesta TV-apparater (1997) inte visar bildens yttersta kanter. Men samtidigt även se till att det inte kommer något olämpligt i den yttersta delen av bilden, i fall att publiken ändå får se hela bilden. Det sistnämnda går att kontrollera i datorskärmens Preview window.
    Regel 3: Zooma med kameran helst bara när det finns särskilda skäl till det, t.ex. när du vill avslöja en detalj, rikta uppmärksamheten mot något eller ge intryck av att något växer/krymper.
    Regel 4: Undvik alltför vita skärmar, om inte det är själva poängen att blända tittaren.
    Regel 5: För att uppnå en kontrast, är det till stor hjälp att även den föregående tagningen är annorlunda, fast åt motsatt håll.
    Regel 6: Övergångseffekter kan vara befogade när:
    a) två närliggande scener är för långa eller innehållslösa
    b) själva effektens uttryck förstärker budskapet
    c) när man vill föra bort tittarens uppmärksamhet från den filmade händelsen
         Att projektet ska bedrivas på ett professionellt sätt hade både sina plus och minus. Bland minusen toppar bl.a. den stress som tidsplanet innebar. Det har lett till att jag aldrig hann läsa igenom hela manualen till de program jag använde. Jag hann aldrig experimentera färdigt. Exempelvis hade jag gärna velat göra om dukningsanimationen en gång till.
         På den positiva sidan ligger förståss nöjet över att ha rott ett projekt i hamn och att man har fått prova hur det är att arbeta med ämnet professionellt.
         Avslutningsvis visar jag ett utdrag ur min dagbok med några av insikterna som arbetet givit mig.
    1997-04-26
    Idag blev jag påmind om Lasseters regel nr. 3: Skapa förväntan genom att förbereda en rörelse. Vid klippningen av filmens inledning märkte jag tydligt att vissa scener "krävde" av mig att få börja lite tidigare än vad jag själv från början tyckte.
    1997-04-27
    Av dagens arbete vid det digitala klippbordet har jag insett:
    a) En alltför städad köksbänk ger ett opersonligt intryck. En helt tom köksbänk kan med fog betraktas som rent av störande bakgrund. Jag blev förvånad över att ett väl arrangerat naturligt kaos kan hjälpa åskådaren att uppmärksamma det jag egentligen ville visa.
    b) Det är bra att göra extra tagningar när det kommer impulser. Purjolök stod nämligen inte alls i manuset, men det såg roligare ut än när jag hackade morötter.
    c) En zoom-in känns naturlig, när instrumentets ljudstyrka samtidigt ökar, som fallet var med de två grytlocken efter kakaoburkens solo.
    1997-04-29
    a) Jag lärde mig att undvika titta rakt i kameran såtillvida det inte är nödvändigt för budskapets skull.
    Problemet ligger i att TV:n som ett medium är konstruerad för enkelriktad kommunikation. När skåde­spelaren försöker få ögonkontakt med TV-tittaren och TV-tittaren inte kan få sin eventuella respons besvarad av skådespelaren, kan det kännas frustrerande för TV-tittaren.
    b) Och så lärde jag mig att göra backup på Premieres arbetsfil mer än tio gånger om dagen. Detta för att slippa kasta bort en hel dags arbete när Premiere kraschar och samtidigt skriver över arbetsfilen med en massa nollor.
    1997-04-30
    a) Premieres Trimming window är värdelös när man ska arbeta med musikvideo.
    b) Det borde finnas mera professionella program än Premiere, program som ger ryckfria övergångar och som inte ger hackiga bilder vid 50% zoom out.
    c) Det stör i regel mycket mindre att direkt byta till en annan scen än att använda någon sorts övergångseffekt.
    1997-04-30
    Idag lärde jag mig att även en sån struntsak som att hälla vatten från en tillbringare i en gryta kan göras på millioner olika sätt och behöver alltså övas in. Jag märker att varje detalj i en rörelse kommunicerar en viss stämning och avsikt.
    1997-05-13
    Det hade nog varit bättre att i början av projektet (med vissa undantag) arbeta snabbare (på nogranhetens bekostnad) för att så tidigt som möjligt få någon sorts preliminär helhetsbild av produktionen. Idag fick jag känslan av att bara de scener, i vilka jag fick starka impulser för exakt hur de skulle arrangeras, var riktigt värda mödan. Resten ser jag mera som provtagningar.
     
    ÖVRIGT
    Om jag hade haft mera tid, så hade jag ...
    1. arrangerat bakgrunden noggrannare.
    2. provat flera olika kameravinklar och belysningssituationer.
    3. klippt om vissa delar av filmen.
    4. skrivit ett eget filterprogram för att få den upplösning som är rimlig att förvänta sig.
    5. retuscherat sekundvisaren på köksklockan (filmens allra första tagning) med en färg som ger hög kontrast mot urtavlan, så att publiken lätt ser sambandet mellan sekundvisaren och den tysta rytmen på 60 slag per minut.
    Om jag hade haft mera pengar ...
    1. då hade jag skaffat en proffskamera och ett professionellt redigeringssystem.
    2. hyrt en större inspelningslokal.
    3. köpt hela fem kilo potatis i en riktig säck.
    Följdprojekt
    1. Filmen "Redovisning" om hur jag bar mig åt för att producera Köksglädje.
    2. Flera musikvideos är planerade.
    Ekonomi
    Att redovisa projektets verkliga kostnader är en mycket tidsödande uppgift. Därför redovisar jag bara de verkliga utgifter (inkl. moms) som uppkom i samband med projektets genomförande. Det betyder att många andra utgifter är gömda i det material som redan fanns i min studio från början. Vidare har jag inte heller räknat in några kostnader för produktion av själva musiken.
    blå skärm 50:-
    500 W strålkastare 115:-
    kamerastativ 495:-
    1 st. Hi8 kassett 119:-
    30 st. DAT-band 2130:-
    scenkläder 30:-
    färska rekvisitor (grönsaker, m.m.) 98:-
    resekostnader 234:-
    TOTALT 3271:-
    Referenser
    1. Olov FAHLANDER: Animation, klassisk och med datorhjälp, Linköpings Universitet April/Maj 1996
    2. Adobe Systems Inc.: Adobe Premiere 4.0 - User Guide, Adobe 1994, Part number: 0297 0411 (10/94)
    Diskussion
    Med anledning av Köksglädjens tillkomst kan man bl.a. ställa sig dessa tre frågor:
    1. Vad menas med ett riktigt instrument?
    2. Hur definieras ett professionellt instrument?
    3. Vad är rytm och vad är melodi?
    1. Mitt förslag till svar är att ett riktigt musikinstrument ska låta expressivt, helst frambringa välljud, gärna gå att stämma, men framför allt ska man inte behöva göra sig illa av att spela på det i tio minuter. Instrumentet ska tillåta musikern att släppa loss.
         Ugnsbakformar och plåtburkar som jag spelade på med bara händer uppfyllde tyvärr inte riktigt dessa krav. Visserligen erbjöd de väldigt expressiva klangmöjligheter, istället för att stämma dem kunde jag välja den plåtburk som råkade ha rätt resonanser, välljud var det mer än förväntat, men aaaaajjjj vad det gjorde ont att energiskt slå med fingrarna mot de hårda metallkanterna. Alltså har jag svårt att uppfatta dem som riktiga instrument.
         Kristallglas gick att stämma med vatten, lät himmelskt vackert och det var lätt att slå på dem med kinesiska pinnar. Det var bara ett problem - jag fick spela försiktigt. Men tallrikarna tålde hårdare slag. De betraktar jag faktiskt som riktiga musikinstrument.
    2. I och med att man får betalt när man t.ex. ger ut kassetter där ett visst instrument har använts, så har instrumentet använts i professionellt sammanhang. Speciellt när musikern som spelar på instrumentet är proffs. Även om det enligt min tidigare nämnda definition inte är ett s.k. riktigt instrument (ex.vis pga. svårigheten att hantera instru­mentet), så borde det ändå kunna betraktas som ett professionellt instrument.
    3. Lite grann med flit har jag sett till att stycket ska innehålla fragment som blir svåra att avgöra huruvida de är primitiva melodier eller avancerade rytmer. Mitt inlägg i debatten är: Varför fäster sig så många lyssnare vid musikens beståndsdelar istället för att bara uppleva helheten? Musiken ska uttrycka känslor. Och känslor ska få leva sitt eget liv. Känslor ska inte begränsas av kulturella ramar. Detta för att kulturen ska få utrymme för sin utveckling.
         Som en reaktion mot den allmänna tendensen att kräva att musiken måste ha en melodi (komp och rytm tycks av någon anledning inte vara lika nödvändiga), bjuder jag på något som man skulle kunna kalla för Rhythm & Harmony (R&H) på min kassett Rainbow Man (där även Köksglädje finns med). Jag ser det som en befrielse från det formella.
     
    BILAGOR
    Använd utrustning
    Kamera: Sony Video Hi8 CCD-VX1E/PAL
    Videomonitor: Taxan Vision PAL
    Videoinspelningskort: Bravado 1000
    Dator: Pentium 166MHz, 80MB EDO RAM, 1.6 GB hårddisk
    DAT-spelare: Sony TCD-D10 PRO
    Mikrofoner: MBC 550 och Sony ECM-979
    Vidare behövdes det fem stativer, två strålkastare, 8-kanalig bandspelare (för åtkomst till originalspåren), förstärkare, högtalare, ljudabsorbatorer, VHS-bandspelare och en oöverskådlig mängd av kablar.
    Mental utrustning: tålamod
    Tekniska prov
    1. Skärpan
    Jämförelse av en testbild registrerad genom följande sätt:
    a) direkt från Hi8-kamerans S-videokontakt
    b) från Hi8-kamerans bandspelare via S-videokontakten
    c) datorritad testbild inspelad på en VHS-kassett (genom kompositkontakten)
    Uppgitft:
    Ta reda på hur mycket bilden från a) får zoomas in för att se lika skarp ut som en VHS-kopia av originalet.
    Resultat:
    a) inspelning direkt på hårddisk via S-videokontakten är bäst
    b) Hi8-kamerans bandspelare suddar till bilden i x-led
    c) VHS suddar till bilden klart mycket mer, både i x- och y-led.
    För VHS gäller närmare att:
    en färgövergång smetas jämnt på ca 6 pixel i x-led, men ger en skarp kant i y-led som dock följs av en "svans" nedåt längs y-axeln
    en svartvit övergång smetas jämnt på ca 6 pixel i x-led, i y-led får den två stycken "eko" placerade två pixlar upp resp. ner i de fall då en vertikal linje korsar en horisontell, i annat fall låg ekot hela fem pixel utanför en horisontell linje (kunde ekot bero på MJPEG-kompressionen?)
    färger hos stora ytor såg ganska korrekta ut (efter kontraståterställning), men en åtta pixel bred ljusgrön vertikal linje följd av en röd linje blev mörkgulgrön
    kontrasten hos bilden från VHS-kassetten var betydligt lägre - svart representerades av pixelvärdet 15 (ist.f. 0) och vit hade värdet 160 (ist.f. 255)
    Slutsats:
    Om slutprodukten ska distribueras på VHS, borde viss zoom och panorering kunna göras i Premiere. En två gångers digital förstoring borde inte gå att upptäcka på VHS-kassetten.
    Anm.: Det har senare visats att Premiere inte alltid klarar av att beskära och zooma in bilder på ett tillfreds­ställande sätt.
    2. Blå skärm
    Uppgitft:
    Spel på ett instrument med blå bakgrundsskärm registreras i datorn. Sedan används Premiere för att göra bakgrundsfärgen transparent och en annan bakgrund (förslagsvis bild av köket) läggs på.
    Resultat:
    Med direkt S-videosignal blev konturerna snyggare.
    Slutsats:
    Registrera alla blåskärmstagningar direkt på datorn. Undvik Hi8-kassetten.
    Två månader senare tillfogade tips:
    1. Använd kort slutartid. Då slipper man skärmens färg slå genom vid snabbare rörelser. Priset blir dock att bilden kan kännas något ryckig. Det gäller att hitta en avvägning.
    2. Välj den färg på bakgrundsskärm som ligger närmast den bild som bakgrunden ska ersättas av. Då blir fula kanter minst märkbara.
    3. Uppdelad tagning
    Uppgitft:
    Använd exakt samma inställning av kameran för två separata tagningar. Klipp sedan ihop dem i Premiere och avgör om det går att se var klippet gjordes.
    Resultat:
    Nej, det blev inte alls bra. Antagligen är det för svårt att få kameran att stå absolut stilla och ljuset att falla på exakt samma sätt båda gånger.
    Slutsats: Undvik denna trick.
    Anm.: Senare under arbetets gång lyckades jag ringa in allt som påverkade resultatet och därmed lärt mig att eliminera de flesta störkällor.
    4. Ljudet
    Uppgitft:
    Spela in något ljud i köket genom Hi8-kameran och studera:
    a) bakgrundsljudnivån
    b) efterklangens karaktär
    Resultat:
    a) bakgrundsljudnivån är acceptabel, men den inbyggda limitern (eller kompressorn) kan ge en överspänd karaktär åt starka transienter
    b) för mycket efterklang, pga för långt avstånd till mikrofonen; dessutom har kamerans mikrofon för ojämn frekvensgång
    Slutsats:
    Spela in ljudet på DAT med egen stereomikrofon. Placera ett lämpligt antal akustiska absorbatorer i inspelningsrummet för att dra ner efterklangen.
    5. Tidskontroll i Premiere
    Syftet är att ta reda på om det går att förskjuta en videosekvens med 1 halvruta.
    Uppgitft:
    Undersök vad som händer när man i Premiere sträcker ut en sekvens till 200%. Blir bilden ryckig? Vad händer om man sedan drar ihop den till originallängden, men med första (och sista) rutan bortklippt?
    Resultat:
    Premiere klarar av att deinterlaca på det sättet att den tar bort en halvruta. En 50% slow motion ger upprepade (2 ggr) rutor.
    Slutsats:
    Skriv ett eget program eller gör flera lyckade tagningar så att det maximala tidsfelet vid sammanfogning av flera oberoende klipp statistiskt minskar. (Senare har jag dock klurat ut ett sätt att åstadkomma 1 halvrutas fördröjning. Det var ganska invecklat och användes endast i enstaka specialfall.)
    6. Digital kopiering av delar av AVI-filer
    Kan man klippa bort oanvändbara delar av tagningen (t.ex. där jag går till datorn för att trycka på Escape)?
    Arbetsgång:
    1. Ta ett originalklipp (AVI-fil) och klipp ur ett mindre antal rutor i mitten (28 rutor användes).
    2. Spara denna urklipp som en filmstrip.
    3. Spara urklippet även som en ny AVI-fil med samma upplösning och kompression som vid inspelningen.
    4. Lägg denna nya AVI-fil i Construction-fönstret och gör även av denna en filmstrip.
    5. Kör assemblerprogrammet QFC.COM för att (med gamla MS-DOS) tidseffektivt jämföra de två filmstripfilerna.
    Resultat:
    Båda filmstripfilerna blev absolut identiska.
    Slutsats:
    Det går bra att skala bort delar av tagningar för att spara lagringsutrymme (DAT-kassetter) och snabba upp sökning efter relevanta sekvenser.
    En fördel är att jag nu slipper stressa mellan datorn och scenen. En annan fördel är att korta och extremt lyckade snuttar i längre och f.ö. misslyckade tagningar kan klippas ut och med gott samvete sparas som originaler (med tanke på den tekniska kvalitén).
    Anm.: Syftet med den här undersökningen var att ta reda på om Premiere dekompri­merar och sedan återkomprimerar materialet, eller om den direkt kopierar data från fil till fil (såtillvida det inte är så att en redan 7:1 komprimerad fil inte blir ett enda hårstrå sämre när den dekomprimeras och sedan återkomprimeras med samma förhållande).
    Idén till denna "onödiga" test kommer från min allmäna misstro till tekniken. Såtillvida jag inte har källkoden till ett program, finns det inget farligare än att lita på manualen.
     
    Håller du själv på med filmskapande? Jag har sammanfattat flera tips för digital videoproduktion med minimal budget. Kolla t.ex. Videokonst som uppstod i samband med produktionen av Köksglädje.



      copyright Jiri Klokocka, Sweden
    skapad: 2008-10-01
    uppdaterad senast: 2010-09-19
    URL: http://privat.bahnhof.se/wb109311/arc/video/kitchenjoy/index.htm