Shakuhachi - vägen till inre ro genom musiken

Har du hört den här historien? En man ber till Gud. Eftersom mannen har gjort många goda gärningar, kommer Gud ner till honom och frågar: "Ja, vad är det du önskar?"
Då svarar mannen: "Käre Gud, jag skulle vilja ha en motorväg mellan Europa och Amerika."
Gud hoppar till: "Oj, en motorväg tvärs över oceanen?"
"Ja, ja, snälle käre Gud, jag ber dig!"
Gud kliar sig i skägget en stund och frågar sedan: "Skulle inte du vilja önska dig något annat istället?"
Mannen funderar och säger efter ett tag: "OK, i så fall skulle jag önska mig att jag förstod mig på kvinnor."
Det blev tyst en stund. Sedan sade Gud: "Vi tar det där med motorvägen istället."

Finns det något fenomen i en mans värld som är svårare att begripa sig på, än kvinnor? - Jo, det tycker jag. När jag började umgås med shakuhachi, insåg jag att kvinnor är mycket enklare att komma överens med, än det här instrumentet. Finns det något annat musikinstrument i världen, som är så enkelt i uppbyggnad, så uttrycksfullt i klangen och så ohyggligt svårt att bemästra som shakuhachi? Se vidare The paradox of the Shakuhachi.

Shakuhachi är en flöjt, som i en målares ögon skulle kunna liknas vid akvarellfärger. När färgerna är våta, lever de sitt eget liv. Speciellt för en nybörjare tycks vattnet flyta åt alla möjliga hål, utom dit man själv vill. På samma sätt blir varje ton ur shakuhachi, till exempel den här, en liten överraskning, såtillvida man överhuvudtaget får någon ton.

Men när du väl en gång inlett ett förhållande med detta levande väsen, så kommer du troligen uppleva känslobandet mycket starkare, än med andra musikinstrument. Jag skulle inte bli förvånad, om det visade sig, att shakuhachi kan ersätta slagrutan, för att t.ex. hitta vattenådror.

Personligen upplever jag instrumentet som ett verktyg som hjälper mig att komma åt mitt undermedvetna. Med andra ord ett medvetandehöjande musikinstrument. Redan på 1400-talet har japanska munkar (Zen Budhister) utvecklat sin andlighet genom att andas i instumentet - jag menar alltså spela på det. Om jag har förstått det rätt, är dagens shakuhachi från början ett rituellt musikinstrument, som användes i japanska kloster.

De flesta flöjter brukar ha sin karakteristiska klang, som skiljer dem åt. Det speciella med shakuhachi är att den kan härma ett antal olika instrument, bl.a. tvärflöjt, klarinett och panflöjt. Hemligheten ligger i att konstruktören har utelämnat halva munstycket. Den uteblivna hälften utgörs av din mun istället. Det ger dig maximal kontroll över luftstrålen och därmed även över själva klangfärgen.

I bilder nedan visar jag frekvensspektrum uppmätt från olika instrument. Den vertikala axeln är graderad i decibell. Det mest intressanta området är 0 ... -30 dB. Det är ungefär vad du kan höra genom en telefon. Gränsen, för vad ett tränat öra i relativt ostörd miljö kan i det här sammanhanget uppfatta, är -60 dB.

På den horisontella axeln har jag markerat deltonernas ordningsnummer. Första deltonen kallas för grundton och de högre för övertoner. Graderingen är förlängd uppåt genom rödaktiga och blåaktiga linjer. Röd står för jämna deltoner. Speciellt andra deltonen ger en varm klangkaraktär. Blå står för udda deltoner, som bidrar till en klar, om än något kylig karaktär.

Här efterliknar jag en klarinett. Lägg märke till att andra deltonen är förtryckt, medan tredje, fjärde och femte deltoner träder fram med avtagande styrka. Nu fick jag en för stark grundton på min shakuhachi (jämfört med övertonerna), men det påverkar inte så mycket klangkaraktären. Den påverkas mera av övertonernas inbördes förhållanden.

Femte deltonen på shakuhachi ser ut att vara en dubbelton. Hos klarinetten blev det istället den tredje deltonen som blev dubbel. Dessa avvikelser beror på ögonblicket som har valts för spektrummätning. Toner från dessa instrument lever och ändras hela tiden. Titta gärna på andra spektrumbilder för shakuhachi, så får du en uppfattning om hur mycket kvalitén på enskilda deltoner kan skilja sig.

Den färgade arean under deltonerna är bruset. När en delton ansluter sig till brusarean med en smal tratt (eller klockform), betyder det att deltonens amplitud och/eller tonhöjd varierar med tiden. Deltonen klingar då mera levande. Vågformen på bilden till höger tillhör shakuhachi och visar, att det inte finns två perioder som är exakt likadana.

shakuhachi

klarinett

För att vara objektiv, ska jag visa att spektrum från andra instrument också kan variera från ton till ton. även på en klarinett går det att i viss mån påverka klangfärgen. Dock inte i samma vilda utsträckning som på en shakuhachi. I det här nya exemplet visar jag en annan ton från samma klarinett och en ny efterhärmning med shakuhachi.

shakuhachi

klarinett

Ungefär så här nära en panflöjt kan jag komma med min shakuhachi. Både andra och fjärde deltoner hos panflöjten är så svaga att de drunknar i bruset, medan tredje deltonen är stark. Den fjärde och femte deltonen hos shakuhachi ansluter sig inte så väl till panflöjten. Det beror dels på att jag bara har spelat fyra månader, när jag gjorde mätningen. Och dels på att shakuhachi kan efterlikna panflöjten, men bara till viss grad och bara på vissa toner.

Något, som inte framgår av bilderna, är att det är lätt att få själva tonansatsen på shakuhachi klinga som på en panflöjt. Tonansatsen har stor betydelse för igenkännande av ett instrumentljud.

shakuhachi

panflöjt

När nu shakuhachi kan "syntetisera" så många olika klangbilder, hur ska vi kunna känna igen instrumentet? Några av kännetecknen för shakuhachi är glissandon (tack vare stora hål), variationsrikedomen i klangen (man kan steglöst övergå mellan helt olika klangfärger), möjlighet att skapa en säregen tonansats samt shakuhachis speciella klangområde. Enligt min mening, shakuhachi kan inte ersätta andra instrument, men kan inom ett visst tonområde komma väldigt nära ett annat instruments klang.

Det finns också ett, lite mera dolt kännetecken. I alla fall på mitt exemplar har jag ofta noterat att de högre övertoner inte faller in i den matematiska harmoniska serien. Den som förstår sig på musikakustik, kan hitta en del av förklaringen på Some shakuhachi acoustics. Nedan förklarar jag mera populärt, vad jag menar med inharmoniska toner.

Om vi t.ex. studerar högre deltoner från en vanlig blockflöjt, märker vi att övertonerna är rena och passar exakt in i den harmoniska övertonsserien.

När vi tar någonting som är halvvägs mot shakuhachi, blir det då ett rakt, obearbetat rör. Ovanför den femte deltonen ser vi dels högfrekvent brus och dels inharmoniska övertoner. Lägg märke till att det alldeles strax ovanför den femte deltonen, ligger en betydligt starkare ton. Men notera även att det ändå finns harmoniska deltoner i den övre delen av spektrat (nr. 10, 11, 12, 13).

Och så kan vi titta på spektrum från själva shakuhachi. Den första till och med femte deltonen ser snygga och prydliga ut. Men högre upp ligger övertonerna tydligt utanför den harmoniska övertonsserien. Den 9:e deltonen är helt borta, medan det ligger två starka deltoner halvvägs mittemellan 8:e och 9:e, resp. 9:e och 10:e. Om jag nu får hitta på ett nytt uttryck, skulle jag vilja kalla deltonerna för semiharmoniska eller subharmoniska. Deras inbördes avstånd är nämligen ungefär samma som mellan riktiga harmoniska deltoner. Därför bildar de ändå harmoni. Ofta har de en gemensam bas, en tänkt underton, som ligger en oktav under grundtonen. Om shakuhachi hade frambringat även denna underton, skulle dessa högre deltoner kunna betraktas även teoretiskt som harmoniska.

blockflöjt

obearbetat rör

shakuhachi

Är det bra, eller inte bra, att ha inharmoniska toner? - Lyssna på klockor. Jag älskar dem, därför att de är (definitionsmässigt) inharmoniska. Inharmoniska tonkällor kan uppfattas som rikare, eftersom örats maskeringsmekanism är mindre effektiv utanför den harmoniska tonserien. Man kan därför uppfatta övertonerna tydligare.

I spektrogrammet av shakuhachi syns en tydlig resonans (mellan 11:e och 12:e deltonen). Den har jag frammanat med flit, för att vi ska ha några tydliga övertoner att studera. Mera om klangmöjligheterna följer längre fram.

Något annat, som bör påpekas, är att shakuhachi ger utomordentliga möjligheter att variera tonstyrkan. På en blockflöjt kan man i bästa fall spela p, mf och f och då måste man krångla med alternativa grepp. Men framför allt, blåser man för lite i en blockflöjt, så sjunker tonhöjden alldeles dramatiskt och instrumentet blir ohanterbart. Från shakuhachi kan man få även de tystaste toner.

Enligt min mening, är shakuhachi mera uttrycksfull än exempelvis en fiol. Ändå ser shakuhachi mycket enklare ut. Det är ganska märkligt, att ibland de mest fulländade instrumenten kan vara de absolut enklaste. I grova drag består flöjten av ett rakt rör, som är öppet i båda ändar. För att kunna spela en pentatonisk skala, borrar man fem fingerhål i röret och det är allt. - Jo OK, ska man vara petig, så har man sågat av inblåsningsöppningen på ett speciellt sätt, så att det bl.a. uppstår en vass kant. Det är mot den kanten du blåser för att få tonen. Kantens utformning är avgörande för instrumentets variationsrikedom.

Den ursprungliga och vanligaste shakuhachi är 54½ cm lång. Lägsta tonen hos den är d¹ (293,6 Hz). Enligt grepptabellen bör man ur denna flöjt kunna trolla fram även tonen c¹. Själv lyckades jag bara med ciss¹. Man får nog ta knä till hjälp för att täcka till viss grad även det allra sista hålet (i slutet av instrumentet).

Fem hål ger visserligen bara en oktav. Men som det nu är med flöjterna, kan de överblåsas. Det betyder att man blåser extra starkt. Om jag mins rätt, den som behärskar shakuhachi, kan nå ett omfång på tre och halv oktaver. Inte illa. Den pentatoniska skalan (utan överblåsning) består av tonerna d¹-f¹-g¹-a¹-c²-d².

Man kan undra, hur det går till, när en mellodi behöver transponeras, t.ex. en hel ton upp. Japansk musik spelas efter tabulatur, så det kan bli svårt att transponera fingersättningen. Nej, man byter istället till en annan, kortare flöjt och spelar efter samma ursprungliga tabulatur. Även om man hade transponerat tabulaturen och även om musikern hade varit så skicklig, att hon/han lyckades spela med den nya fingersättningen, så hade stycket blivit fördärvat. Det är oftast bara med originalfingersättningen som tonkvalitén och glissandon blir optimala.

Enligt The Shakuhachi betyder ordet "shakuhachi" längden på en fot (shaku) och åtta (hachi) delar av en fot, ca 54 cm. Men nu för tiden står namnet för själva instrumenttypen, snarare än dess längd. En lite noggrannare förklaring till shakuhachis namn hittade jag på Pärs shakuhachisida (nerlagd i slutet av 2003). Pär skriver att namnet är härlett från "isshaku hussun" som betyder en shaku och åtta sun, dvs 1,8 japanska fot.

Priset för en riktig shakuhachi, gjord av bambu, ligger mellan ca 5000 - 20000 kronor. En trävariant kostar från 1000 kronor och uppåt. Ett skolinstrument i plast kan kosta runt 400 kronor.

I det här landet känner jag inte till någon utpräglad musikaffär, som lagerför shakuhachi. Gunnar Jinmei Linder i Liding� kanske har n�gra skolfl�jter kvar att s�lja. Annars f�r man åka till Japan, kolla privata annonser eller titta på www.shakuhachi.com. P� http://shakuhachi.ws/making.htm finns en beskrivning p� hur du sj�lv kan bygga en egen shakuhachi.

När jag skulle köpa instrumentet, hade jag absolut ingen aning om hur svårt det var att spela på. Inte heller viste jag huruvida jag någonsin kommer lyckas få en ton ur det. Därför köpte jag en billig plastvariant. Om du känner igen problematiken att våga satsa större summor i något okänt, prova först att lära dig blåsa i ett vanligt billigt, obearbetat plaströr (ca 2 cm i diameter och någonting mellan 30 - 70 cm långt). När du väl övertygat dig om att det faktiskt går att lära sig blåsa i det, kommer du sedan förhoppningsvis köpa ett finare, mera påkostat instrument.

Om du blåser rakt i röret, som om det var en vanlig blockflöjt, kommer det ingen ton alls. Jag tror att speltekniken delvis kan liknas vid sättet att blåsa i en panflöjt. Men med shakuhachi får du mycket större variationsmöjligheter. På Twenty Years of Zen Mountain Monastery ser du en bild på hur man håller i en shakuhachi.

Inledningsvis vill jag nämna, att shakuhachi inte är mitt första instrument. Innan den här lektionen, kunde jag redan spela tio andra instrument. Det betyder att jag har en viss uppfattning om hur lätt eller svårt det kan vara att lära sig spela på ett nytt instrument. Mitt subjektiva intryck blev, att shakuhachi hör bland världens svåraste instrument att lära sig behärska.

Den här flöjten är känd för att det kan ta några dagar, innan man överhuvudtaget lär sig att få någon som helst ton ur den. När jag tog min första (och hittils enda) formella lektion, fick jag fram en enda, halv sekund kort ton. Då höll jag på och försökte i en halv timme. Den andra halvtimmen fick jag ingen ton alls. "Är det här rätt instrument för mig?", undrade jag förstås. Läraren svarade helt bestämt att det är mitt instrument. I och för sig hade jag svårt att tro på vad läraren sade, men nog kändes det skönt att få höra det ändå.

Lärarens ord plus mitt rika emotionella liv stimulerade mig till att fortsätta blåsa i flöjten. Om inget annat, så får jag åtminstone frigörande andning på köpet, tröstade jag mig med. Redan på vägen från lektionen fick jag en idé, hur jag ska prova blåsa, när jag kommer hem. Väl hemma stod jag och blåste. Självklart utan resultat. Men jag ville så gärna nå målet, så jag fortsatte. Så småningom började jag långsamt promenera i köket, samtidigt som jag blåste. Och det kanske var just tack vare stegen, som flöjtens felaktiga läge råkade justeras till det korrekta. Jag fick fram tre underbara, gudomligt vackra toner.

Ååå ... Gud har förbarmat sig över mig! Jag var väldigt noga med att behålla samma läge på mina läppar. Men någon fjärde ton kom det aldrig den kvällen. - Hur är det möjligt? Alldeles nyss lät den och nu är den tyst! Varför? Jag ändrade ju inte på någonting. - Alldeles nyss ångrade jag att jag inte köpte en finare, dyrare flöjt. Men nu tyckte jag att det ändå var lika bra med den billigare. Då slipper jag åtminstone samvetskval, i fall att flöjten skulle hamna på hyllan.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag började lära mig shakuhachi. Precis när jag började, var jag förvånad varje gång jag inte fick någon ton. Men det hände ju nästan alltid. Faktiskt började jag tvivla över flöjtens funktionalitet. Det slutade med att jag tog fram en dammsugare, arrangerade den utblåsta luften till en smal och intensiv stråle och lade flöjtens vassa kant mot den energiska luftstrålen. - Halleluja! Shakuhachi lät! Dessutom mycket vackrare än dammsugaren själv. Den funkar, den funkar! ... Men varför funkar den inte när jag blåser i den? - Jo, frågan är om inte shakuhachi blev vägen till frustration, snarare än till den inre ron. Jag tror att vi är tillbaka vid den inledande anekdoten, högst uppe på den här sidan.

Nu (efter tre månader) är jag å andra sidan lika förvånad över att det kommer ton redan vid första försöket. Hur är det möjligt? Bara för tre månader sedan rådde ju det totalt motsatta förhållandet! - Visst, ibland kanske tonen inte klingar fullt ut, men i alla fall, jag vet att jag kan få fram den genom minimala justeringar. Snart behöver jag inte ens tänka på vilka justeringar jag gör för att shakuhachi ska klinga. Och det är just därför som jag nu sitter och skriver ner mina erfarenheter, så länge jag är medveten om dem. Häromdagen frågade jag en didgeridoospelare, hur man gör cirkulär andning och jag fick svaret: "Jag vet inte. Jag bara blåser på utan att tänka över hur det går till." - Ja, då förstår du säkert, varför jag har så bråttom med att skriva ihop mina iakttagelser.

Jag tror att skillnaden mellan hur det var i början och hur det är idag, ligger i att jag under den här tiden har utvecklat min läppmedvetenhet. Idag är jag alltså mera medveten om hur mina läppar är formade. Sen tror jag också att jag har lärt mig att hitta en del muskelgrupper, som jag tidigare inte var van att använda medvetet. Och så har jag lärt mig att placera shakuhachi mot lämplig del av underläppen.

Ska sanningen fram, bortsett den första lektionen, så är jag självlärd. (Självlärd är jag för all del på vissa andra instrument också.) Därför vill jag varna, att min framställning inte behöver vara i samklang med en diplomerad shakuhachilärares syn. Dessutom är inte mina ambitioner att lära mig klassisk japansk musik. Men jag väljer ändå att offentliggöra mina erfarenheter. När jag själv började, hade jag mycket tacksamt tagit emot den här introduktionen.

Jag övade sammanlagt en timme varje dag. Vecka efter vecka. Utan att veta när eller om det någonsin kommer att lossna för mig. För det mesta fick jag bara brusljud och någon gång då och då kom det en ton. Men i regel gick det inte att behålla tonen. Hopplöst! Vad har jag gett mig in på?

När det gick som trögast, kunde jag blåsa i hela två timmar utan att få en enda ton. Då förstod jag, varför instrumentet kom från Japan. Det fordras oerhört mycket uthålighet för att lyckas. Om inte japaner av traditionen hade varit så ambitiösa, uthåliga och flitiga, skulle kanske instrumentet inte överleva.

När det har gått precis sju veckor, så plötsligt hände det en stor grej. Plötsligt "viste" jag att jag kan få fram en ton. Och på något halvt medvetet sätt viste jag även hur jag ska bära mig åt för att få tonen. Vad var det som egentligen hände? - Jag tror att jag dels övervunnit rädslan för att misslyckas, dvs fått ett bättre förtroende till att instrumentet kan så småningom bli hanterbart. Och dels tror jag att mitt undermedvetna har nu samlat tillräckligt mycket empiriskt material för att kunna - omedvetet - formulera vissa enkla regler för hur jag ska göra för att flöjten ska klinga. Dessa regler har jag lyckats lyfta upp över medvetandets yta.

Du kan nu slippa den långa inlärningstiden. Och överhuvudtaget det där att inte veta när och om det kommer att lyckas. Ring mig på 08-590 812 24 eller skicka ett e-mail till mig, så bokar vi tid för en privatlektion. Längre fram berättar jag, hur jag lärde min vän Christer att få tonen på en minut.

Nu har jag alltså kommit så långt, att jag kunde sammanfatta vilka parametrar som behövde varieras för att lättare hitta tonen. Och det är just när jag kom så här långt, som det har gått sju veckor sedan jag köpte shakuhachin. Gud, vilken tung sten som föll ner från mitt hjärta!

Det var ett mödosamt arbete, eftersom jag kände ingen, som kunde förklara för mig det som jag nu vet. En rolig liten milstolpe på vägen, som jag minns, var att jag kände en som spelade tvärflöjt. Jag frågade hur den första lektionen gick till och fick svaret: "Läraren hjälpte mig hålla flöjten rätt, jag blåste och fick en ton med det samma." En liten stund började jag tvivla på min lämplighet för instrumentet, men alldeles strax kom jag på att den här personen hade en stor underläpp. Och tänk, vilken överaskning det blev, när jag gjorde även min underläpp stor genom att skjuta fram den! Det blev markant lättare att få flöjten att ljuda.

Det blev en sån succé, att jag bara övade med framskjutna underläppen och fick pga det spänningar i underkäken. Då insåg jag att det här inte kan vara det bästa sättet att frambringa tonen på. Eller åtminstone inte det enda sättet. Idag kan jag spela även utan att skjuta fram underkäke. Titta gärna tillbaka på fotot vid första lektionen och notera hur avspänd jag kan ha min mun och ändå få en ton.

Nu undrar jag själv, hur jag bar mig åt, för att hitta det avspända spelläget. Jag tror att jag gjorde så här:
1. hitta en stadig, kraftig ton
2. avspänn sakta underkäke och justera samtidigt övriga parametrar, för att ändå behålla tonen

Nu äntligen kan vi gå genom hur du styr klangfärgen. En grundregel, som dock har sina undantag, är att ju hårdare du blåser, desto ljusare och starkare klang får du. Blåser du tillräckligt hårt, kan grundtonen försvinna. Då överblåser du flöjten för att komma en oktav upp.

När jag utforskat shakuhachi ett tag, insåg jag att det finns milioner olika sätt att blåsa på. Men bara några hundra olika leder till en ton. Det är som att utforska ett stort landskap med dolda guldfyndigheter. I fallet med shakuhachi talar jag då om tonfyndigheter. Hade jag haft en slagruta, så kanske jag hade funnit guldet lättare. Det är faktiskt sant. Slagrutan förstärker kontakten med det undermedvetna, där all kunskap finns. Som en analogi till slagrutan, upptäckte jag att det var lättast att få flöjten spela, när jag hade som störst behov av att få uttrycka någon speciell känsla. Då kunde det hända att jag till och med viste i förväg att jag kommer att få en ton.

Nu kan vi skissa någon sorts karta över tonfyndigheterna. De två viktigaste sökparametrar är:

Den första tonfyndigheten, eller spelläge, som jag lokaliserade, utmärker sig av att shakuhachi är positionerad väldigt lågt på underläppen. Så lågt att det bara blir en smal springa mellan dess övre vassa kant och underläppen. Läpparna drar jag ihop till en mycket smal springa. Springan är belägen mycket nära den vassa kanten. Den här fyndigheten bjuder på väldigt tysta toner. Därför behövs det nästan vindstilla, för att få shakuhachin att låta. Här kan du få en mjuk och ren, brusfri klang. Med lite mera luft blir tonen skarpare och resonant.

Det, som gjorde att jag hade lättast att hitta tonen här, var att överläppens läge inte är så kritiskt. Till skillnad från alla andra spellägen, kan jag lyfta upp överläppen och ändå få en ton. Med andra ord, en parameter mindre att hålla reda på. Med upplyft överläpp blir det visserligen ingen smal springa mellan läppar, vilket innebär slöseri med luft, men eftersom spelläget i sig är luftsnålt, kan det här vara i alla fall ett sätt att börja. Så småningom kan man göra springan gradvis smalare genom att sänka överläppen.

Själv har jag lättast att hitta tonen här, när jag sluter alla hål. Det här spelläge ger inte direkt de vackraste toner, men i rätt sammanhang kan de ändå vara effektfulla. Tonhöjden blir en till två halvtoner under flöjtens ordinarie stämning. En viktig fördel med det här spelläget är att du kan få fram väldigt lååånga toner, tack vare den minimala luftåtgången. Det hade stor betydelse precis när jag började, eftersom det kunde ta upp till tjugo sekunder, innan jag återfann tonen. Ytterligare ett specifikt drag med det här spelläget är att de svåraste tonerna (diss och aiss, dock här transponerade en till två halvtoner ner) är lätta att blåsa ut och kan bli jämnstarka med de övriga tonerna. Det går alltså alldeles utmärkt att spela en kromatisk skala här.

Efter att ha stött på problem med spänningar i käken, lärde jag mig hitta det mest avspända spelläget. Munnen är då halvöppen, dvs nästan en centimeter hög springa mellan läpparna. Se bilden vid "Första lektionen". Den stora munöppningen gör spelläget rätt så luftslukande. Blås medelstarkt. Tonen blir lagom stark, lagom mjuk, lagom karaktärsfylld och något inåtvänd. Man hör i alla fall att klangen kommer från en shakuhachi. (Det gör man inte nödvändigtvis i det förstnämnda spelläget.)

Så fort jag lärde mig att få ton ur shakuhachi, gav jag mig på utmaningen att leta efter svåra spellägen. Ett spelläge, som ger en vacker, ljus och levande klang hittar du genom att utgå från beskrivningen i föregående stycket. Öva då på att successivt sluta läpparna mer och mer. Det blir svårare, ju smalare springan blir. Men du märker att efter ett eller två års regelbunden övning så blir det fullt möjligt att spela i det här läget. När jag började, kunde det ta timmar att hitta tonen. Efter ett halvt år tog det kanske tio sekunder innan jag fick den. Och efter ett helt år kunde jag få tonen ganska ofta med det samma.

Med tiden upptäcker du att det här spelläget är rena guldgruva. Men, lika svårt som det är att hitta guld bland en massa grus, lika utmanande är det att riktigt bekanta sig med det här spelläget. Ordet "behärska" vågar jag inte ens nämna. En viktig parameter att leka med här, är vilken del av luftstrålen som träffar flöjtens vassa kant. Egentligen gäller det alla spellägen. (Kanske med undantag av det allra först nämnda läget.) Men i denna guldgruva ger denna parameter lite mera dramatiska effekter. Detta beror på att luftstrålen är väldigt smal, väldigt fokuserad. Den är mera definierad. Eller kanske vi kan säga att konturen hos luftstrålens tvärsnitt kan här göras skarpare.

Oj, vad abstrakt det blev! Vad menar jag med "luftstrålens tvärsnitt"? Jo, håll din handflata (utsida eller insida - spelar ingen roll) mot ditt ansikte. Ungefär på 15 cm avstånd från din mun. Öppna munnen och blås ut. Då känner du att luften träffar ett större område på din handflata. Kanske 10 cm i diameter. Lägg då också märke till att det är svårt att exakt peka ut områdets gräns. Dra sedan ihop läpparna och blås igen. Nu känner du att området, dvs. luftstrålens tvärsnitt, får en mera definierad kontur. Du kan ganska exakt peka ut var det börjar och var det slutar.

Åter till shakuhachi. När jag riktar min luftstråle en aning ovanför den vassa kanten, så ökar chansen att få fram en mildare, sötare klang. Här är det väldigt lätt att komma upp i andra oktaven (överblåsa flöjten). Den vassa kanten träffas här bara av strålens undre del. Det mesta av luften går alltså utanför flöjten. Den andra ytterligheten är att rikta nästan hela luftstrålen in i flöjten. Då träffas kanten bara av strålens översta del. Klangen här kan bli raka motsatsen. Det vill säga rå, grov, kraftig, övertonsrik. Här var det en extra utmaning för mig att få klangen att låta stabilt. Det finns flera parametrar som inverkar, men jag tror att jag nöjer mig med att beskriva det så här: Att få kontroll över tonen, är som att balansera på en lina. Här gäller det verkligen att uppnå det meditativa tillståndet, då vi är ett med shakuhachi.

En lite brusigare klang kan du få, när du utgår från 2:a spelläget (beskrivet i ovanstående stycken) och lutar shakuhachin mera ner, mot din kropp. Då blir den lite mera lodrätt, istället för att bilda den normala 45° vinkeln. Flytta sedan munstycket någon millimeter upp, så att dess överkant kan nudda sidorna av din överläpp (när din mun är helt avspänd). Dra sedan in överläppen. Dra även fram underläppen/underkäket och sök sakta efter tonen. Det här är ett av de svårare spellägen. Även här kan du variera klangen genom att sluta läppar olika mycket. Här hittar jag mina mest omtyckta klanger. På vissa toner kan jag härma en aning panflöjtens karaktär. Då använder jag en lite annorlunda grepptabell.

Tonförrådet blir förskjutet ungefär en halv ton upp. Ibland använder jag det här spelläge för att få tonerna diss och aiss att låta starkt. En nyttig övning är att lära sig göra ett glissando mellan exempelvis a och aiss. Det gör du genom att sakta ändra flöjtens vinkel. (Den nämnda förskjutning på någon millimeter i höjdled är inte så kritisk.)

Det finns flera spellägen, som ger var sin karakteristiska klang. Du kanske vill upptäcka dem själv. Skulle du hitta ett spelläge, där det låter lite fult, så fortsätt gärna ett tag till. Med lite tur blir klangen vackrare för varje dag och till sist har du upptäckt något ädelt. När jag söker efter nya spellägen, provar jag bl.a. ändra flöjtens vinkel, anliggningspunkt mot läpparna, avståndet mellan läpparnas springa och den vassa kanten (alltså hur mycket jag trycker shakuhachin mot mina läppar), läpparnas spänning och form. Underläppens form och ytstruktur kan jag ändra genom att vika den varsamt över underkäkets tänder. Då får jag en strävare klang, lite grann åt saxofonhållet. Kanske inte så vacker, men effektfull i rätt sammanhang.

Viktigt! Se till att du är så avspänd som möjligt, medan du övar. Använd din kreativitet för att hitta de mest naturliga spellägen för dig. Var disciplinerad och känn efter hur din kropp mår, medan du övar. Fråga dina käken hur de mår. Var i kontakt med dina fingrar. Det räcker faktiskt med väldigt svagt tryck mot hålen. Då blir även trycket mot underläppen svagt och det mår du bra av. Meditera medan du spelar.

Ha ambitionen att, medan du övar, ständigt söka efter en mera ergonomisk position. Den inställningen tycker jag är nödvändig för att du ska kunna utveckla en spelteknik, som är anpassad för din anatomi. När du har hittat tonen i ett spelläge, sök genom ditt ansikte och känn efter, vilka muskler verkligen är nödvändiga att spänna. Slappna av de övriga. Titta gärna i spegeln. Det är en konst att spela med minimal fysisk insats. Men det är också en befrielse.

En av mina gitarrlärare var en f.d. världsmästare i fäktning. Hon var den lärare, som var mest noga med att medvetet hushålla med krafter. Jag kanske ska ännu en gång påminna om att det oftast räcker med endast ett svagt tryck mot underläppen för att få rätt ton. I början blev jag lite öm på underläppens insida. Det är jag inte idag. Vad jag gjorde, var att jag övade mig i att sakta minska detta tryck och samtidigt behålla tonen. Det var den övningen, som lärde mig att istället spänna läpparna i sidled. Att spänna läpparna i sidled är i och för sig svårare än att trycka flöjten mot läpparna. Men du kommer må mycket bättre av det.

Själv brukar jag öva under kortare pass, för att ansiktsmusklerna ska kunna hitta sina vilolägen mellan passen. Första passet är när jag precis har stigit upp. Då spelar jag kanske fem minuter och övar de svåraste spellägen. Sen tar jag morgongymnastik i en halv timme. Därefter tar jag shakuhachi i tre minuter medan frukosten värms upp. När jag sedan lagar lunch, så står jag vid spisen och vaktar maten medan jag övar på shakuhachi. Många av vardagens små väntemoment går att utnyttja till flöjtspelet. Och innan jag lägger mig, så kanske jag sammanlagt har övat i en eller två timmar, utan att ha behövt reservera tid för det.

Tonhöjden bestäms självklart av vilka fingerhål du trycker ner. På på www.shakuhachi.com finns en grepptabell, som täcker lite drygt den lägsta oktaven. Som jag redan tidigare nämnt, kan shakuhachi överblåsas. Då kommer du i första hand en oktav upp. Blåser du ännu hårdare, kanske du lyckas få en ännu högre ton (t.ex. en oktav och en kvint), eller så försvinner tonen helt. Det beror på luftstrålens kvalité.

Den som tycker det är svårt med överblåsning, kan prova spela med någon sorts öronskydd, t.ex. oanslutna hörlurar. När människan har svårt att höra sitt instrument, tar den i omedvetet lite extra. Eller prova spela i bullrig miljö.

Jag minns mycket väl, när jag bad min lärare att provspela det exemplar av shakuhachi, som jag ville köpa. Det visade sig att måtten på munstycket skiljde sig kanske en millimeter eller något sånt. Och tänk, vilken lättnad! Nu bevittnade jag att även en världsmästare kunde få problem med att få en stabil ton ur det här instrumentet. Lyckligtvis, eftersom han var mästare, kom han snart på att flöjten behövde något högre anliggningspunkt mot underläppen. Då blev tonerna stabila. Men ändå, den här lilla incidenten stärkte mitt självförtroende under de sju veckor som jag irrade i det tomma intet. Jag förstod att spel på shakuhachi är som att balansera på en lina. Nej, inte bara balansera, utan att dansa inlevelsefullt.

Nu vet jag inte om det är sant, men jag har hört att i Japan får eleven blåsa en enda ton i hela tre år. Först sen är det dags att ta nästa ton. - Handen på hjärtat, så har jag under första fyra månader visserligen lärt mig att frambringa en imponerande mängd olika ljud, men det som kvarstod, var att lära mig att frambringa dem kontrollerat och medvetet.

Min andra lektion, det var när jag gav en privatlektion åt min vän Christer. Han har aldrig förut spelat något blåsinstrument, så det tog jag som en riktig utmaning. Vid det här laget har jag hållit på och spelat shakuhachi i fem månader, så jag tyckte att det var rena baggis att få en ton ur instrumentet.

Jag förklarade för Christer, att hålen gärna får vara öppna. På så vis slipper vi risken att något av dem inte blir helt tätt slutet. Sen tog jag shakuhachin och själv placerade mot Christers mun. Han anslöt sig med sina händer, men lät fortfarande mig styra positionen. Himla samarbetsvillig och ödmjuk kille! Sen visade jag för honom hur mycket han ska öppna munnen. Och så bad jag honom att blåsa. *fniss, fniss* Det kom ingen ton. *skratt* Men vi var väldigt nära. Jag tittade noga från profil och bedömde att underläppen ska fram en liten aning. Jaaaa! Då kom tonen! Helt otroligt. Det tog ju knappt en minut.

Jag undrar om inte min vän har spelat shakuhachi i ett tidigare liv. Han kunde redan under denna inledande lektion överblåsa flöjten på ett sätt som jag hade velat kunna. Det här blev alltså min andra lektion. Nu kunde jag detaljstudera objektivt (från profil), hur flöjten ska placeras för att den lättast ska överblåsas. Det mest slående intrycket (förutom att se en fascinerad Christer) var, att det såg ut som att luftstrålen från munnen gick vågrätt, rakt fram och aldrig nådde själva flöjtens vassa kant. Ja, så såg det ut. I själva verket gick ju en del av luften mot kanten (annars hade shakuhachin inte klingat), men jag har nu förstått att det bara var en mindre del, som gjorde det. Min elev har därmed lärt mig ett enkelt och avspänt sätt att överblåsa shakuhachi. Tack Christer!

Fortfarande kvarstår frågan, hur det är möjligt, att Christer kunde hoppa över alla de där mödosamma timmar, som det brukar för andra shakuhachielever ta, innan de lär sig att få fram tonen. - När jag nu tänker tillbaka, så har Christer aldrig sett någon mästare spela på shakuhachi. Det har jag gjort. Och i mitt fall ledde det till att jag (halvt omedvetet) försökte härma mästaren. Något som jag inte funderat över, var att mästaren använde en mycket effektfull men också in i himmelen svår spelteknik. De tre, gudomligt vackra toner, som jag fick hemma i köket, efter att jag kom hem från första lektionen, de var ett mirakel. (Samtidigt kanske de var nödvändiga för att ge mig kraft att fortsätta.) De toner bringade jag nämligen fram just genom den svåra speltekniken. Visserligen tog det sedan bara sju veckor att lära mig att få en ton, vilken som helst. Men att få de där ljuvliga toner med den svåra speltekniken - det tog mer än ett halvt år för mig att lära.

Därför tror jag att, när det tar flera månader för en elev att lära sig att få tonen ur shakuhachin, så kan det mycket väl hända att det just är de ljuvliga toner, som eleven lär sig att få fram. Och i så fall är den långa inlärningstiden inte alls bortkastad. Men samtidigt tror jag att det är roligare att avancera, när man kan få fram en ton redan efter den första lektionen.

Redan som tonåring har jag drömt om vad jag skulle göra, om jag hamnade på en öde ö. Det handlade förstås om hur jag skulle bygga en akustisk synt med hjälp av mekaniska styranordningar, variabla filter, akustiska spridningslinser, etc. *fniss, fniss* Då anade jag inte, hur enkelt en akustisk synt egentligen kunde göras.

Själva shakuhachi kan liknas med en VCO plus en färgad brusgenerator. Fingrarna blir då V.C. (Voltage Controller). Viss pitch bend (±1 halvton) åstadkommes med armrörelser (genom att vika shakuhachin upp resp. ner). Glissando sköts huvudsakligen genom steglösa fingerrörelser över hålen. E.S. (Envelop Shapers), LFO's, VCF's, VCA's och pulsbredsmodulering ligger i musikerns kropp (bl.a. lungor, kinder, läppar).

Jämförelsen kan bli ännu rättvisare, om vi istället inriktar oss på FM-syntes (frekvensmodulerad synt). Då får vi nämligen en helt naturlig förklaring till de inharmoniska deltonerna.

Bilder nedan antyder hur fritt klangen från shakuhachi kan formas. Observera att dessa exempel ger en definitivt ofullständig bild av shakuhachin. De visar en bråkdel av vad som är möjligt. Bara några få smakprov. Vill du veta hur rika möjligheterna i verkligheten är, så får du beställa en bok från mig.

sinusvåg

aktivt lågpassfilter

renare deltoner

dominans av 2:a och 3:e deltonen

första tre deltoner jämnstarka

resonansfilter

Man kan undra, om inte det känns som att spela på en gammal Hammondorgel med individuella skjutreglar för varje delton. Mitt svar är, att det känns både enklare och svårare att spela shakuhachi. Men framför allt mera spännande. Enklare är det därför att man kan lägga känslan i spelet på ett direkt sätt (istället för genom en elektronisk kontrollpanel). Man behöver inte fundera på vilken kombination av skjutreglar man ska dra i för att få en viss klangfärg. Svårare är det därför att det tar en sån väldans lång tid att hitta styrparametrar på en shakuhachi. Och spännande är det bl.a. därför att övergångar mellan olika klangfärger kan göras på ett mycket elegant och suggestivt sätt. Ett sätt, som går rakt in i hjärtat. Jag behöver inte ens tänka på hur jag gör mina övergångar. Det räcker att jag har en klar känslobild, som jag vill uttrycka, så sköter mitt undermedvetna resten. Det är det bästa betyget för ett musikinstrument, som jag kan ge.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till min lärare, Gunnar Jinmei LINDER (bilden t.v.), för allt det kärleksfulla stöd, som jag fick i utmaningen att överlämna mig till shakuhachi.