Hälsa
Kommunikation
|
|||||
|
|||||
Att odla kärlek i dina ord
av Jiri Klokocka
Har du märkt att det finns två kategorier av ord? Till den ena kategorin hör sådana ord, som kan få människor att bli osams. Medan den andra kategorin omfamnar ord som inte går att diskutera. Ingen kan anklagas för användandet av dem. Vad är det som skiljer dessa ordgrupper ifrån varandra? Och varför använder många människor så ofta den första kategorins ord? Fundera gärna en stund själv och skriv ner dina tankar.
Om jag bara fick använda en enda mening för att sammanfatta hela ämnet, skulle det bli:
| Vi kan på ett direkt och tydligt sätt säga, vad vi egentligen menar. |
1. Kategorisering underlättar vår tankeverksamhet
Föreställ dig en förvirrad människa, som ser ut att leta efter något. Till sist stoppar hon dig och frågar: "Ursäkta, vet inte du var någonstans det finns ett sånt där ställe med en stolpe och en skylt, gärna också med ett litet tak intill, där det brukar stanna sådana där långa fyrhjuliga fordon i vilka man kan klyva in mot uppvisande av ett sånt här kort och då få åka med?" Och så visar hon dig sitt busskort. (Det här kanske påminner om ett litet barns uttryckssätt.)
Om denna förvirrade människa hade delat upp begreppen ställe och fordon i mera specifika, kategorier, kunde hon istället ha frågat dig efter en hållplats för bussar. Eller kort sagt en busshållplats.
Genom att vi delar upp mera allmänna begrepp i finare kategorier, kan vi uttrycka oss kortare och ofta mera exakt. Det är vad vi normalt gör och det funkar många gånger riktigt bra. Samtidigt finns det risk att man i denna kategoriserande rutin ibland tar längre hopp än vad det finns utrymme för. Ajaj! Det kan hända att man i farten stoppar in ett visst föremål, en händelse eller ett koncept i en viss kategori. Men sen visar det sig att denna kategorisering förvrängde betydelsen av det man ville ha sagt. Det kanske fanns någon bättre kategori. Eller så fanns det ingen alls som skulle passa. När vi inte hittar lämplig kategori, är det bäst att vi beskriver det vi menar. Det tar längre tid, men chansen ökar att vi då förstår varandra bättre.
2. Diskutabla ting rör lätt upp känslorna
"Ge fan i att peta i systemmappen, jävla pucko!", skrev John på en elektronisk anslagstavla. Regata, som förmodligen råkat peta i systemmappen, tog åt sig och skällde tillbaka på John. Humoristen kan nu fråga sig, om Regata gjorde det för att bekräfta att det var hon, som var den dära jävla pucko, som John vände sig till. Varför annars skulle hon känna sig ju träffad? Eller skällde hon på John, därför att hon trodde att hon kunde förändra John? Det här var inledningen till något som kunde utvecklas till en fullfjädrad verbal fotbollsmatch.
Dramatik heter det på ett finare språk. Det säljer utmärkt i litteratur, teater, TV, m.m. Publiken tycks älska gräl. I alla fall när den inte är personligen inblandad. (Även komedier kan bygga på att folk hånar varandra eller pratar förbi varandra.)
Det finns något som heter personlig stolthet. Min erfarenhet är att det till mycket stor del är just försvar av denna stolthet som driver ett bråk fram. Ödmjuka människor har inget behov av att bråka. De respekterar att var och en har sin sanning.
John var upprörd över att alla inte hade lärt sig att respektera reglerna. Därför var hans inlägg på sitt sätt befogat och välkommet. Hans avsikt var att uppnå en effektiv miljö att jobba i. Vem skulle inte vara irriterad över livlösa datorer, bara därför att vissa nykomlingar inte visar hänsyn?
Men problemet var att John använde högst diskutabla uttryck i sitt inlägg. Detta förde tyvärr uppmärksamheten bort från själva budskapet.
Istället för att få bekräftelse på vilket lidande det var att dagligen brottas med kraschade datorer, fick John en utskällning. I och för sig borde han ha varit tacksam för feedbacken. På längre sikt kunde Regatas utskällning hjälpa i hans personliga utveckling. Om däremot avsikten med Johns inlägg var att lösa det praktiska problemet med livlösa datorer, så spårade diskussionen ur.
För att ge kontrast, bifogar jag ett tredje inlägg, skrivet av ytterligare en annan person. Anslagstavlan var en het plats. Liknande diskussioner brukade leda till mycket liv. Femtio olika inlägg var inget ovanligt. Men det här inlägget blev det sista. Varför? Därför att det inte blev något kvar att diskutera och ingen kunde bli upprörd.
"Känner mig återigen manad att sticka ut näsan i blåsvädret ...
Visst håller jag med om att Johns verbala förpackning följer en annan standard än den som många av oss skulle föredra. Samtidigt är det så att John vill bespara oss från tråkiga problem. Min erfarenhet är, att det är ytterst osannolikt att en dator dör av sig själv. Att datorer kraschar "av sig själva" kan t.ex. bero på buggar i programvaran, men att dö och inte gå att starta om, brukar ha andra orsaker.
Det kanske är så att 95% av oss låter bli att peta i systemmappen, men det hjälper inte. De kvarvarande 5% är fullt tillräckliga för att vi ska ha livlösa burkar stående i datasalen. Vi som tillhör till de 95% har absolut ingen anledning att ta illa upp Johns yttranden. Tvärtom borde vi vara tacksamma för att åtminstone någon trycker på de kvarvarande 5% av datoranvändarna. Man kan också se det som att dessa 5% är de, som har sabbat Johns nervkonfiguration och därför uttrycker han sig som han gör."
3. Att släppa värderingar skapar en atmosfär av samförstånd
Lägg märke till att den, som skrev det sista inlägget i Johns diskussion, lät bli att värdera. Det sägs inget huruvida Johns uttryckssätt var bra eller dåligt. Han fick inget betyg för formuleringen av sitt första inlägg.
Jag tror att var och en av oss har var sin föreställning om sitt eget värde. Om det sedan kommer någon och verbalt inkräktar på den föreställningen, så hotas ju vår inre stolthet. Sen kan det hända att det ligger mera sanning i de verbala "angreppen", än i våra föreställningar. Men vem vill bli övertygad om sanningen mot sin egen vilja? Det kanske är så att våra illusioner fyller en viktig funktion i vår utveckling. Tänk om vi behöver dem just i den fasen, då vi så ivrigt försvarar dem.
Självklart ska vi inte ljuga mot varandra, men vi kan uttrycka oss mera som observatörer. Skillnad mellan en kritiker och en observatör är att kritikern ställer diagnoser: "Aj, din knöl!", medan observatören beskriver situationen: "Det gör ont, när du trampar mig på foten." Jag håller med om att det förstnämnda uttryckssättet brukar vara kortare och kraftfullare. På sitt sätt kanske även elegantare. Men det kan lätt sprida oro. Det andra sättet är längre, tråkigare, men också ödmjukare. Det sprider lättare harmoni.
4. Vilka behov ligger bakom orden?
Det är en konst att vara medveten om vilka konkreta behov som styr vårt ordval. Generellt kan man säga att vi antingen ger kärlek eller ber om den. Sen tar det sig olika uttryck beroende på hur lätt vi har att ge eller att ta emot kärleken.
Det finns folk som gör och säger vad som helst bara för att få känna sig viktiga. Behovet av att känna sig viktig handlar om att få bekräftelse på att man gör något som andra uppskattar. Med andra ord behovet av att ge kärlek. Sen kan man förståss diskutera skillnaden mellan att känna sig viktig och att verkligen ha gjort något betydelsefullt.
När vi hör något som irriterar oss, kan det vara till god hjälp att söka efter talarens motiv. Vilka behov ligger bakom? Hur kan vi härleda dem till själva kärleken? Kan vi då formulera om budskapet, så att det klingar harmoniskt i våra öron?
Ordvalet beror även på den kultur som vi vuxit upp i. Turligt nog kan vi lära oss om till att använda mera samverkande kommunikationsmönster. Just i det här fallet rekommenderar jag att gå på kurser. Helt enkelt därför att som ensam elev med en bok i handen går man miste om lärarens feedback. Jag gick om samma kurs fyra gånger, därför att det tog lång tid att lossa på det gamla invanda. Först när jag har gått kanske två gånger, kunde jag riktigt hänga med i kursledarens kommentarer vid praktiska övningar.
5. Ett inskränkande sätt som ger flertydiga budskap
När jag en gång sade till en homeopat att jag höll på med positiva affirmationer, reagerade hon genast: "Men enbart affirmationer kan inte funka. Du måste kombinera dem med homeopatiska medel." Vilka behov kan vi tolka i ett sådant utlåtande? Fundera och skriv gärna ner.
Facit: Homeopaten hade absolut inga ekonomiska intressen. I själva verket var det så att hon var ivrig på att alldeles gratis ge mig sin kärlek, dvs att göra något betydelsefullt för mig. Genom sin speciella formulation kunde hon känna sig säker på att jag kommer att ta emot hennes gåva.
Samtidigt var hon omedveten om att hennes sätt fick mig känna manipulerad till att ta emot hennes ädla gåva. Resultatet blev då att jag blev rädd att berätta några fler känsliga saker för henne. Det, att hon (omedvetet) ville få mig känna tvungen att ta emot gåvan från henne, skapade motstånd hos mig. Jag ville inte känna mig som en hjälplös stackare.
Tyvärr blev då varken hennes behov (att ge) eller mitt (att ta emot) tillfredsställda. Jag upplevde hennes ord som alltför flertydiga och trots att jag kunde "läsa mellan raderna", kände jag mig sårad. Fanns det något annat sätt för henne att uttrycka samma sak?
6. Ett erbjudande sätt ökar våra chanser att bli tillfredsställda
Ett mildare sätt att uttrycka sig hade exempelvis varit: "Flera behandlingsmetoder parallellt brukar ge säkrare resultat. Skulle du vilja dessutom komplettera dina affirmationer med homeopatiska medel?" Då är värderingen kring själva affirmationen (som botemedel) ur bilden.
Ett ännu smidigare sätt för henne hade varit att vänta, tills vi byter samtalsämnet helt. Gärna vänta ytterligare, tills samtalsämnet närmar sig något som homeopatin kan knytas an till och då säga: "Skulle du vilja att jag undersöker åt dig, vilka homeopatiska medel som skulle vara till hjälp för dig?" Då skulle risken vara minimal för mig att tolka erbjudandet som ett eventuellt uttryck av hennes misstro till min ursprungliga behandlingsmetod.
7. Att omvandla hinder till smörjmedel
En del människor tycks ha ett outtömligt behov av att uttrycka sin stolthet och få den bekräftad. Men kommer deras ord att få lyssnarna att känna sig mera förenade med dessa talare? Vad vinner sådana människor på stoltheten egentligen? Som jag ser det, så drar överdrivet stolta människor till sig folk, som bekräftar deras stolthet och därigenom håller kvar illusionen av separationen. De drar till sig "publik", som gärna vill ha kontakt med en högaktad person. Det får nämligen "publiken" att känna sig lite förnämare.
Men att en stolt person blir högaktad är endast ett resultat av en (oftast oskriven) överenskommelse med dem som bugar för den stolte. Illusionen om separationen stöter på att vi alla har var sitt speciella värde. Den som blåser upp sig och tror att han/hon är något mer än de andra, skulle behöva påminnas om att den riktiga storheten ligger i att skapa en vänskaplig atmosfär.
Varför inte lyfta fram lyssnarens stolthet istället? Ställ frågor till lyssnaren. Ta reda på vad den har för erfarenheter. Ge uppriktigt beröm för det värdefulla som lyssnaren berättar för dig. Jag menar, det är inget konstigt att missionärer blev uppätna av kanibaler. Som jag känner missionärer så vill de endast sprida sina läror. Ännu har ingen dörrknackare frågat mig, vad jag har för livsfilosofi.
8. Ohövligt hövlig
"Var tyst!", lät rubriken i ett meddelande som jag en gång fick. Orsaken var att jag skrattade gotthjärtat på videokonferenser, så fort något var roligt. Samtidigt råkade jag sitta närmast en av mikrofonerna. Det ledde till att folk på andra sidan av trådnätet bara hörde mitt skratt och inte det som föreläsaren sade medan jag skrattade. Ingen av dem vågade säga till mig. De var för hövliga. Hellre led de tyst för sig själva. Alla, utom just den "oförskämda" uppstickaren som skrev meddelandet till mig.
Varför meddelandet var formulerat på ett aggressivt sätt förstod jag mycket väl. Det var ju flera timmars frustration som byggt upp avsändarens känsloläge. Jag välkomnade det hela som en utmaning i att se solen ovanför molnen. Jag insåg att hon gjorde mig en värdefull tjänst. Hon gjorde mig medveten om hur jag uppfattades av andra. Jag fick chans att rätta till förhållanden och nästa gång sätta mig tillräckligt långt från mikrofonen.
Trots den bittra tonen i meddelandet kunde jag från hjärtat tacka och försäkra henne om att det var jättebra att hon reagerade. Framför allt gjorde hon en stor tjänst åt alla de hövliga som föredrog att tyst lida. Varför ville de lida? Antagligen därför att de inte ville såra mig. Då är vi tillbaka vid det där med personlig stolthet. De kände på sig att det skulle kunna skada min relation till dem.
Marshall B. Rosenberg har utvecklat en teknik, som kunde göra det barnsligt lätt att lösa hela problemet på det mest harmoniska sättet. Egentligen borde det här ingå i grundskolan. Gruppen på andra sidan av tråden kunde till exempel skriva: "Vi hör din röst starkare än föreläsarens röst. När du skrattar, hör vi absolut inget annat än just dig. Då blir vi irriterade, därför att vi skulle vilja höra det som föreläsaren säger så att vi också kan fortsätta skratta med. Skulle du vilja ordna på något sätt så att vi i fortsättningen även kan höra det roliga som sägs på våra konferenser?"
Grejen var egentligen den att mikrofonen som jag satt så nära till brukade normalt vara avstängd. Jag hade ingen aning om att den nu var på. Dessutom trodde jag att någon i så fall skulle säga till videokonferensregissörer så att de kunde stänga av mikrofonen. Då hade ingen behövt dra sig för att ta initiativet. Och egentligen trodde jag att regissörerna hade möjlighet att själva uppmärksamma sådana här problem. Därför blev jag både chockerad över och samtidigt tacksam för meddelandet.
9. Att anpassa ordval till situationen
Vi ger våra medmänniskor rätt att få ha sina behov, känslor, åsikter, eller vad det nu är. Med den inställningen får vi mycket lättare att uppnå samförstånd. De människor som försöker få världen att passa in i deras föreställningar, t.ex. genom hot och manipulation, känner sig innerst inne otillfredsställda. Den djupaste tillfredställelse uppnår vi genom att acceptera allt. Det är de stunder när vi känner att inget behöver bevisas eller korrigeras, som vi kan uppleva den totala harmonin. Exempelvis kan vi under en passionerad förälskelse uppleva vår partner som absolut perfekt.
När det uppstår en situation, då man känner sig frestad att klandra någon, kan man ställa mig frågan: "Vad är det som pågår inom mig?" Och så lyssnar man inåt. Ibland ger det en utdelning. En annan gång kan istället det traditionella aggresiva sättet ge bättre resultat. Jag ska ge ett exempel på det sist nämnda.
När jag arbetade som elektronikingenjör, fick jag en gång fel levererade komponenter. Jag reklamerade leveransen så fort som jag upptäckte felet. Försäljaren bad mig att skicka tillbaka de felaktiga komponenterna och lovade skicka mig de rätta. Det var alltså fel komponenttyp som jag fick.
Om någon vecka fick jag ett paket och i det hittade jag samma felaktiga komponenter som jag fick förra gången. Och utan någon som helst kommentar. Jag ringde för att reda ut missförståndet. Det var på den tiden som jag trodde att diplomati och hövlighet kunde ge garanterat resultat. Gissa vad!
Det tog tre år! Under den tiden har försäljaren slutat och ersatts av en annan. Även den andra har hunnit sluta och jag har ännu inte fått de komponenter som jag egentligen hade betalat för. Och så fick jag dessutom ett meddelande från fabriken. Den beställda komponenttypen skulle snart tas ur produktion. Efter tre års dividerande med olika handläggare fick jag ett sammanbrott och skällde ut den tredje försäljaren. Det blev tyst en stund. Sen sade hon: "Du ska få tala med chefen." Chefen sade till mig att en sån reklamation ska gå på tre dagar och inte tre år och så löstes allting.
När en partner inte besvarar ett förenande anrop, så ber partnern på sätt och vis om ett slagkraftigare anrop. I sådana fall kan man göra partnern en tjänst genom att gasa på. På det viset får nämligen partnern reda på lite mera om sig själv, dvs får feedback. Samtidigt tror jag att problemet hade kunnat lösas på ett mer harmoniskt sätt. Ett viktigt steg hade då varit att jag först skulle bearbeta min besvikelse över de fellevererade komponenterna.
Faror med skarpa ord: "OK, lilla Pelle.", säger morfarn, "Jag har läst i böcker om barnuppfostran att barnen behöver få bekräftelse på det de säger. Eftersom du nu har sagt att jag är en idiot, så ska jag bekräfta ditt påstående genom att vi skippar morgondagens utflykt till Gröna Lund." Vad lilla Pelle har gjort är att han med ordet "idiot" skymt över morfarns alla andra egenskaper. Må hända att morfarn ibland beter sig som en idiot, men det är en skillnad mellan att bete sig som och att verkligen vara det. Dessutom handlar det om Pelles subjektiva upplevelse.
10. Hantera sanningen med ansvar
John Gray skriver i sin bok Sanning och konsekvens: "BERÄTTA ALLTID DEN ABSOLUTA SANNINGEN" (sida 93) Visst finns det många situationer, då sanningen är nödvändig, för att reda ut missförstånd. Men ibland kan sanningen skapa ännu mera oreda. Václav Havel visar några exempel i sin teaterpjäs "Tiggarnas opera". Och jag ska strax visa några verkliga exempel på när sanningen har skadat.
Nu kanske det är så, att John Gray menade att man alltid ska tala den absoluta sanningen i behandlingsrummet hos terapeuten. Tyvärr, även då vill jag varna lite grann. Om patienten önskar att själv få hjälp, bör den ta viss hänsyn till terapeutens arbetsmiljö. Jag måste i det här sammanhanget hedra de terapeuter, som själva sätter gränser för hur traumatiska saker de orkar lyssna på. När något är för tungt, vinner oftast patienten på att söka hjälp hos en lugnare terapeut.
Eller menade John Gray att det är inom familjen, som vi alltid ska tala den absoluta sanningen? Många människor använder orden Sanning och Ljus som synonymer för Gud. Detta för oss till tanken att ju mera sanna vi är mot våra familjemedlemmar, desto lyckligare blir vi alla. Visst låter det rimligt, eller hur? Den enda lilla haken är att det förutsätter att våra nära är redo för att höra sanningen. Sanningen, lika väl som Ljuset, kan bli obehaglig, när den riktas mot känsliga punkter. Jag menar, solens ljus har många välgörande funktioner, men om någon tittar rakt in i solen, så kan det bara inom loppet av sekunder leda till ireparabla skador på näthinnan. Liknande är det med sanningen.
Har du en underbar kärleksrelation, så uppmuntrar jag dig i högsta grad att vara sann gentemot din kärlekspartner. Men om relationen inte fungerar, så kan det sluta som med lille Adam. Hans pappa kommer hem efter en längre resa. Nu är det lika bra att förklara att föräldrarna hade för länge sedan gått skilda vägar, om inte de hade ett gemensamt barn. Lille Adam brukade alltid vilja leka med sin pappa. Men inte den här gången. Då frågade pappa lille Adam, varför han inte ville leka med honom. Adam svarade: "Mamma förbjöd mig." Vad pappa sedan gjorde var, att han tog upp denna sanning med sin fru. Frugan fick ett hysteriskt utbrott och slog sin lilla pojke så hårt att han efteråt skakade av skräck. Var det verkligen värt att vara sann gentemot mamman?
En annan situation, då sanningen kan trassla till det, är när en uppfinnare blir utfrågad om sina yrkeshemligheter, när en meditatör ombeds att avslöja sitt heliga mantra, när en lärare i förväg berättar för sina elever facit till en skrivning, när en myndighet inte klarar av att hantera specialfall, eller när en trollkarl ska göra en spännande show för barnen. Det har sänts en TV-serie, i vilken en trollkarl avslöjade alla sina trick. Enligt vad jag har hört, reagerade TV-publiken emot programmet. Många människor troligen tycker det är mysigare och mera konstnärligt att leva i åtminstone vissa sorters illusioner.
Samtidigt tror jag inte att det bara handlar om huruvida vår omgivning är mogen att ta emot sanningen. Jag skulle även kunna tänka mig, att mycket beror på till vilken grad den, som talar sanning, har överlämnat sig till Gud. I exemplet med lille Adam, hade pappan kunnat söka frid i det, som Adam sade till honom, istället för att diskutera det med sin fru. Dessutom hade relationen kunnat fungera bättre, om åtminstone pappan hade totalt överlämnat sig till Gud. I exemplet med uppfinnaren, hade det kunnat hända att konkurrenter visserligen försvagat uppfinnarens ekonomi. Men samtidigt hade Gud kunnat se till att uppfinnaren kommer på nya fantastiska idéer. Idéer som höjer uppfinnarens marknadsvärde så att han/hon snart får väl betalda uppdrag.
Som sagt, känn efter noga, vilka behov som ligger bakom det du vill säga. Hur viktigt är det att bevisa för andra att du har rätt? Hur gör du, för att folk verkligen ska förstå, vad du egentligen vill?
11. Allt behöver inte sägas
Nu är jag inne på ett gammalt kinesiskt ordspråk. Nu har jag inte läst Brad Blantons böcker om "Radical Honesty", men rent allmänt vill jag varna för den där inställningen att till varje pris slänga ur sig sanningen. Det kan leda till samma elände, som när en hälsoexpert talar om för alla den "absoluta sanningen" om maten. När budskapet inte går hem, kan folk tappa lust att äta, eller så blir de extra sugna på allt det "förbjudna".
Jag förespråkar att berätta den delen av sanningen, som har chans att gå förbi omedvetna spärrmekanismer och nå rakt in i mottagarens hjärta. Alltså den delen av sanningen, som fördjupar vår upplevelse av att vi är förenade. En del av konsten handlar om sättet att förpacka sanningen. Att göra det så omsorgsfullt att det fortfarande är sanning, det du har förpackat. Jag återkommer snart med ett exempel.
Lögner är något att akta sig för. Gäller både den som lyssnar och ännu mer den som talar. Bortsett från att talarens kroppspråk och övrig utstrålning avslöjar lögnen, så kommer talaren att tappa en del av sin inre kraft. Kraften som slukas upp av det (kanske omedvetna) dåliga samvetet och av ansträngningar att i fortsättningen hemlighålla lögnen.
När jag frågar en vän att berätta sanning för mig, uppskattar jag, när vännen hellre säger att han/hon inte vill svara. Hellre det, än att lyssna till lögner. Sen kan det hända att vännen skulle må väldigt mycket bättre av att berätta hela sanningen för mig, men jag glädjer mig i alla fall åt att vännen är ärlig mot mig. Det är skönt att omges av människor som jag kan lita på att de talar sanning.
I mitt hemland säger man: Lögner har korta ben. Det betyder att sanningen alltid hinner ifatt lögner.
12. Förpacka sanningen med omsorg
Sanningen kan vara något, som vi observerar (hör, ser, smakar, känner). Antag att du störs av lukt från en person. Nedan ger jag tre exempel på olika nivåer av exakthet i en observationen. Jag tror att du redan i förväg anar, hur personen kommer reagera, när du säger något av följande:
Du luktar konstigt. Här dras en förhastad slutsats av att lukten kommer från själva personen. Källan till lukten generaliseras till själva personen. I och med det direkta pronomen "Du" får personen en etikett "luktar konstigt". Jag tror att endast när personen är ödmjuk, så kan denna förpackning av sanningen leda till ett djupare förenande. Formuleringen är diskutabel och jag avråder från den.
Jag känner konstig lukt från dig. Nu markerar du att du är subjektiv och det är bättre. Då är du i alla fall helt sann, även om du inte är fullt så specifik.
Jag känner konstig lukt, när jag kommer i närheten av ditt hår. Bingo! Nu är du exakt med din observation. Det du säger, går inte att diskutera. Tack vare det kommer ni fortare fram till en konstruktiv lösning av problemet. Det kanske visar sig att det är en örtshampoo som avger sin säregna doft.
Lycka till!
Inspirationen har jag delvis hämtat från Marshall B. Rosenbergs "Non violent communication". Marshalls egen version finns att läsa bl.a. i boken "Tala klarspråk utan aggressioner". Den är utgiven av Metoda förlag, ISBN nr 91-86500-24-4. En annan bok, som jag vill rekommendera, är "How to win friends & influence people" av Dale Carnegie, ISBN 0-671-64551-X. Den finns även översatt till svenska och heter då "Hur man vinner vänner och påverkar människor".
Copyright: Jiri Klokocka, Sweden
kontakt: e-mail
skapad: 2003-08-16
URL: http://privat.bahnhof.se/wb109311/health/vakna/fkom.htm