Humanism

Humanists International arbetar för humanism i världen
Happy Human är en symbol för (sekulär) humanism

Humanism bygger på tanken att människan och det mänskliga (humana) är det viktiga att ta fasta på, att stå upp för, att försvara och verka för. Ytterst är ordet bildat till latinets homo (äldre hemō) ’människa’, ’man’ (samma ord som det isländska gumi ’man’) vartill adjektivet humanus ’mänsklig’. Människors rätt och frihet är grunden i humanismen.

Ordet humanism togs den 23 juni 2018 upp i Sveriges Radios program Ordvalet. Det skedde efter att Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt hade uppmanat Jimmie Åkesson att ”googla” ordet humanism. Ett tag förekom ordet humanism rikligt i den politiska debatten. Där tycktes dess betydelse vara begränsad till att ’vara för flyktingmottagning’. Om det är vad Stefan Löfven och övriga ”humanister” i riksdagen förstår av humanism, bör de nog alla söka fördjupning i ämnet. Frågan är dock om en internetsökning ger den fördjupning som tarvas.

I humanismens kärna ligger att se varje människa för vad den är. Den enskilda människan ses – och har självklar rätt att ses – som en enskild människa, och samtidigt en medlem i den globala mänskliga gemenskapen, och inte som företrädare för en eller annan grupp eller kategori. Tage Danielsson, en av vårt lands stora humanister (och humorister), skrev i artikeln ”Mordet på solidariteten” (1984):

”Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.

Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet — den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmänmänskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.”

Tage Danielsson beskrev humanisten i sitt Humanifest.

Tage Danielsson beskrev också, i Den akterseglade humanisten, humanisten som samhällets samvete, och hävdade att tekniken inte får tillåtas att springa ifrån etiken, och att en humanist bör vara med vid den tekniska utvecklingen. Det är lätt att instämma i detta. Utveckling av ny teknik är inte ett självändamål, eller bör inte vara det. Ivern att med teknikens hjälp uppnå ett visst mål (ej sällan att tjäna pengar) får inte göras på människans och hennes levande omvärlds bekostnad.


Humanisten Tage Danielsson (1928–1985). Målning av Per Åhlin

Ofta används ordet humanism för sekulär (bildat till sekel, och avser det timliga och världsliga, ej övernaturliga) humanism. Så förespråkar förbundet Humanisterna en uttalat sekulär humanism. I grunden är humanismen varken sekulär eller religiös. Man kan vara en god humanist, och samtidigt tro mer eller mindre på en eller annan religion. I många fall får man då bortse från delar av religionen, de som är mindre humana. Något så grundläggande som islams dagliga böner (och andra utrop), som innehåller Allahu Akbar ’gud är större/störst’. En daglig påminnelse om att människan är underordnad allah ’gud’. För att icke tala om de många påbud att döda människor, som finns i de stora religionernas skrifter. Både i Moseböckerna (i Torah och i Gamla testamentet i Bibeln) och i Koranen uppmanas folk att döda folk. Dessa monstruösa tankar är förstås humanismens motsats. För en humanist är människan, och ej fiktiva figurer (kallade gudar, änglar, andar, spöken eller något annat) störst. Att sträva efter att våra medmänniskor skall kunna leva så väl som möjligt är det högsta målet. Att verka för sekularism kan därmed vara ett sätt att arbeta för humanism.

Är du en sekulär humanist? Det brittiska förbundet Humanists UK (tidigare British Humanist Association) har sidan How humanist are you?, som hjälper dig att ta reda på det.

Med religioner följer religiösa grupper, och med religiösa grupper följer religiösa konflikter. En stor mängd konflikter runtom i världen har en religiös kärna, där en grupp av människor står mot en annan. Och givetvis har alltid den andra gruppen fel. Detta är icke humanism. Humanism handlar om att ge varje människa rätt att tänka, tycka, tro och leva som hon vill, så länge det inte hindrar andra att leva som de vill, eller på annat sätt skadar vår värld och allt som däri lever, och vårt mänskliga samhälle.

Humanism är dock en motsats inte endast till religiösa grupperingar, utan till all gruppering av människor. Så är humanism en motsats till rasism, sexism och nationalism. Att dela upp människor i olika ”raser” (vetenskapligt tveksamt), nationaliteter eller mer diffusa ”etniska” grupper, som på dessa grunder tilldelas olika rätt och värde, är ej humanism, det är brist på den självklara och grundläggande insikten att en människa är en människa – varken mer eller mindre. Humanistens människosyn är att en människa är en människa, med samma rätt och värde som alla människor, oavsett hur den ser ut, var den är född, vad den tänker och tror, och till och med vilket fotbollslag den håller på, eller vilket politiskt parti den röstar på. Att hälften av alla människor är av ett kön, och den andra hälften av ett annat, är givet, men det är ej giltig grund för gruppering av människor utifrån fördomar och förväntningar. Sexistiska fördomar må bekämpas likväl som de rasistiska.


Världens folk förenade. Målning av Hans Arnold, 1994. Bilden målades till Ralph Lundstens utgåva ”The Joy of Being”, innehållande symfonin ”The Symphony of Joy”, en hyllning till FN. Därför ses tonsättaren vid ratten, och Dag Hammarskjöld blickande mot framtiden. Tonsättarens text, i engelsk översättning, om FN som FM – Förenad Mänsklighet, lästes upp vid FN:s femtioårsfirande i San Francisco 1995.

Det förtjänar att påpekas att humanism ej handlar om en motsättning mellan människan och andra livsformer. Man behöver förvisso icke vara en uttalad humanist för att tillmäta en människa ett ”högre värde” än andra djur, växter och alger, svampar och bakterier och arkéer. Det är närmast instinktivt självklart för de flesta människor. Också bland andra djur tycks det finnas en stark drift att skydda den egna arten och verka för dess fortlevnad, på andra arters bekostnad, om så krävs. Då människan har gjort sig till djurens herre, har vi också ett stort ansvar för dem och deras välbefinnande. Det åligger oss att tillse att både vilda djur och tamboskap kan leva väl och värdigt, att de behandlas ”humant”, att deras lidande och stress är minsta möjliga, och att värna om den livsmiljö som vi alla som lever på – det lilla kosmiska gruskorn som vi kallar jorden.
Man behöver inte kunna tänka så mycket längre än näsan räcker för att inse att det är farligt att såga av den gren man själv sitter på.

Vi har också ansvar för hela jordens hälsa, för vatten och luft. Metan- och koldioxidutsläpp värmer upp jorden och kärnkraftverkens radioaktiva avfall fortsätter att sända ut sina skadliga strålar i tiotusentals år. Det mänskliga samhället är ej åtskilt från jorden, luften och vattnet, från allt som lever på detta lilla blå korn i universum, även om vårt ofta konstlade sätt att leva stundom får att glömma denna självklara och grundläggande insikt. Med Tage Danielssons ord:

Var gång du värnar om ett träd, en albatross, en älv,
som hotas av förstörelse, då värnar du dig själv.

I begynnelsen

I begynnelsen var människan. Ja, i humanismens begynnelse. Denna begynnelse kan måhända icke helt fastslås, men som så mycket, leder blickarna bakåt till ”de gamla grekerna”, men de var ej ensamma. Cārvāka-skolan i Indien motsatte sig ”heliga” skrifter och övernaturalism. Kinesiska filosofer som Kǒngfūzǐ (Konfucius) och Lǎozǐ (Laotius) formulerade på 500-talet f.v.t. levnadsregler, som den gyllene regeln, som utgick från människan och hennes förhållande till andra människor snarare än till påhittade figurer.
I antikens Grekland finner man de första kända filosoferna i Europa, med början på 600-talet f.v.t. De sökte förstå och förklara världen utan att blanda in sagoväsen. De var tidiga vetenskapsmän, och som sådana hade de icke sällan fel – på goda grunder –, men de sökte kunskap och visdom. En filosof är bokstavligen en visdomsvän. Aristoteles, en av det antika Greklands framstående filosofer, fastslog att jorden, det blå gruskorn som vi lever på, vore världsalltets mitt – en geocentrisk världssyn. Den ”sanningen” stod sig i två tusen år i Europa, stödd av den kristna kyrkan, som fann att den överensstämde med Bibelns världsbild. Men inte ens den mäktiga kyrkan kunde i längden kväsa den nya världsbild som teleskopet tecknade på våra näthinnor. Detta visar hur vi ständigt må vara redo och villiga att ompröva och förkasta gamla ”sanningar”. Sanningen är ett pussel med otaliga bitar att lägga, och vi har förstås ingen bild som visar hur det färdiga pusslet skall se ut.

Tro och vetande

Vad tror då en humanist på? Tro är ett flertydigt ord, både som verb och som substantiv. För en ”troende” – varmed avses någon med en religiös tro – är tron medvetandets kärna, att tro på gudar, änglar, mirakel, himmel och helvete, påhittade skapelsesagor och allt vad religioner må påbjuda folk att tro på. För den ”troende” är tron på tomma påståenden – om de kommer från ”rätt” källa – nog för att vederbörande skall anse sig veta det som påstås. ”I begynnelsen skapade gud himmel och jord.”, säger första Moseboken (Genesis). För den verkligt ”troende” är det nog för att veta att det finns en ”gud” (även om det inte framgår vad det är) och att denna ”gud” skapade himmel och jord. Filosofen Ingemar Hedenius (1908–1982) skrev i sin bok Tro och vetande (1949) att man inte bör tro på ”något som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant”. Och för att veta något räcker ej tro. Det krävs mer än så. Det krävs något som bevisar att det man tror är sant. Man kan tro att jorden är platt, men man kan inte veta det, emedan det inte finns någon form av bevis för att så vore, och i stället övertygande bevis för att jorden är ett klot (som övriga himlakroppar). Men för att veta att jorden är ett klot, räcker det inte med bevisen, man måste också tro att jorden är ett klot. Dock kan uppfattningen om vad som är ett giltigt bevis skilja sig åt. För den allvarligt ”troende” är det nog att det står i en eller annan ”helig” skrift, för att det skall anses vara bevisat, ty ”den heliga skriften är guds ord, och guds ord är sanna”. Ett sådant cirkelresonemang är förstås ej hållbart och rent löjeväckande. Men det är den religiösa trons förnuftsvidriga grund. Mot den bakgrunden ter det sig självklart att tvivlet är trons främsta fiende. Börjar man att tvivla på någon del av tron, faller den som ett korthus där ett kort rycks undan. Sann vetskap är å andra sidan stadigare, men ändras givetvis allteftersom vi lär oss mer om världen, livet och oss själva.

”God utan gud”

För den ”troende” kan det framstå som oklart hur man kan – och varför man skall – vara god utan ”gud”, eller hur man kan veta vad som är gott och ont, rätt och orätt, utan att ha ”guds ord” till ledning. Men är det så svårt att vara god? Det som vissa ser som ”guds ord” är förstås människans ord. Det är människan som har skapat sina religioner, ”gudar” till sina avbilder och lagt ord i dessa ”gudars” munnar. Och vad är det att vara god i religiös mening? Är det att verka för alla människors bästa, eller är det att alltid följa religionens alla påbud? Om någon gör något som är människor till godo, därför att en religion påbjuder det, är vederbörande då i sanning god, eller endast lydig, i hopp om ”gudomlig” belöning eller att undslippa ett lika ”gudomligt” straff? Mitt svar är att det är stor risk att vederbörande endast är lydig. Faran med att vara lydig är att långt ifrån alla religiösa påbud är goda, mänskligt sett. Den som har sin religion som moralisk norm kan inte skilja religionens goda påbud från dess onda (människofientliga) påbud. Som tidigare har nämnts, är uppmaningar att döda människor inte ovanliga i religioner. I femte Mosebok (25:17–19) uppmanas israeliterna att ”utplåna minnet av Amalek”, och ”minnet av Amalek” var hans ättlingar, amalekiterna, som straffades med döden för vad deras stamfader hade gjort. Lyckligtvis motsätter sig de flesta religiösa människor dylika påbud (om de ens känner till dem). De som inte gör det brukar kallas ”extremister”, när det i själva verket är religionens påbud som är ”extremt” (för att använda ett inneord; monstruöst vill jag kalla det). Den som av andra utpekas som ”extremist” (vad det nu betyder) anser sig sällan själv vara extrem, utan anser sig helt enkelt göra det rätta. Begreppet extremism är så otydligt att jag anser det vara oanvändbart. Ett försök till definition av extremism är att det är uppfattningen att man bör vara extrem. Men som sagt, vem anser sig själv vara extrem, eller förorda något extremt. Är det för den religiösa extremt att göra vad religionen påbjuder? Nej, det är vad det handlar om att vara religiös. Ibland är dess följder av godo, ibland av ondo.

Är det således inte lättare att vara god utan ”gud” och ”guds ord”? Är inte en sant mänsklig moral – en moral som utgår från människans bästa – det vi verkligen behöver, för att åstadkomma ett gott, människovänligt, mänskligt samhälle? Det är min uppfattning, och de flesta som kallar sig humanister torde instämma i den. Vad finns det då för moralisk grund för den enskilda människan att utgå ifrån i sitt möte med andra människor? Det som nu är känt som den gyllene regeln är troligen lika gammalt som moralfilosofin (etiken) själv. Den förekommer i de flesta religioner, men den har inte en religiös, utan en rent mänsklig grund. En av de tidigaste nedteckningarna av den gyllene regeln finner man hos Kǒngfūzǐ (551–479 f.v.t.), som skrev ”Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.” Regeln kan också vändas: Gör för andra vad du vill att andra skall göra för dig, eller var mot andra som du vill att andra skall vara mot dig. Tvingas jag att välja två enskilda moraliska byggstenar, får det bli alltid ärlig och aldrig självisk. Tage Danielsson talade dock om ”upplyst egoism”. Den utgår ifrån den gyllene regeln, och handlar om att vara god mot andra för att i längden gynna sig själv. Och visst kan man säga att den gyllene regeln har en självisk grund, men den är aldrig hänsynslöst självisk, utan tvärtom byggd på hänsyn och omtanke. I Humanismen i vår tid (1982) beskrev Tage den ”upplysta egoismen”:

”Den upplyste egoisten tänker igenom förutsättningarna för sin personliga trivsel och lycka och finner då omedelbart att hans trivsel och lycka är oupplösligt förbundna med andras trivsel och lycka. Hotas han till livet är han starkt betjänt av att göra gemensam sak med andra människor som också hotas till livet: då är sannolikheten större för att de gemensamt ska lyckas avvärja hotet. Hotas hela mänskligheten till livet inser den upplyste egoisten omedelbart att egoismen kräver ett altruistiskt samgående med resten av mänskligheten för att gemensamt avvärja det dödliga hotet.”
Redan 1967 skrev Tage att han trodde på egoismen som drivkraft. Är egoismen ”upplyst” kan den således vara en drivkraft att göra gott.

Humanism, humanitet och ubuntu

Humanism är inte det enda ord som är bildat till adjektivet human. Substantiveringen av human är humanitet, ’mänsklighet’, ’det att vara mänsklig’. Det är förstås en väsentlig del av humanismen. Att bete sig humant gentemot andra, och ha en mänsklig människosyn är grundläggande för en humanist. Då han förklarade humanism, fastslog Tage Danielsson:
”Jag slår då närapå ihop begreppen humanism och humanitet, märker jag, och en del andra begrepp. Men i enlighet med humanismens principer har ju varje människa rätt att definiera vad som helst hur hon vill.”
Ett av de andra begrepp Tage sade sig slå ihop med humanism kan mycket väl vara humanitär ’människo­vänlig’, ’med­mänsklig’, ’som avser främjandet av allmänmänskliga intressen’. Ofta tycks ordet snarare betyda ’människopåverkande’, som då det talas om humanitär kris eller katastrof. Dessa kriser och katastrofer brukar vara allt annat än människovänliga.

Det finns i bantuspråken, den språkgrupp som talas i Afrika söder om Sahara, ett ord, känt i sin sydliga form i språken zulu och xhosa – ubuntu –, som betyder ’humanitet’. Ordet består av roten -ntu ’människa’ och prefixet ubu-, som bildar abstrakta substantiv. Ubuntu har beskrivits som en afrikansk etisk och humanistisk filosofi, stundom kallad ubuntuism. Nu är kanske filosofi mycket sagt, men betydelsen av ubuntu må ej förringas. Utöver den raka översättningen ’humanitet’, rymmer begreppet ’solidaritet’. Kort och enkelt uttryckt handlar ubuntu om att vara en god medmänniska, att osjälviskt verka för det gemensammas bästa. Två herrar som har spridit ordet ubuntu i världen är Nelson Mandela och Desmond Tutu. Än större spridning har ordet fått som namn på det fria och öppna operativsystemet Ubuntu, lanserat 2004 och grundat av Mark Shuttleworth, född i Welkom i Sydafrika. Mark skrev du den första Ubuntu-utgåvan släpptes:

”‘Ubuntu’ is an ancient African word for ‘humanity towards others’, and we think it’s a perfect name for an open source community project. In that spirit we invite you to join, to contribute and to share Ubuntu with your own community.”


Logotyp för operativsystemet Ubuntu.
Symbolen ”Circle of friends” visar tre vänner med utsträckta armar.

Humanistiska länkar