Ett knytt & ett skrutt

Ett litet knytt som bodde alldeles ensam

Knyttet är en ängslig person som är rädd för det mesta, tills han möter någon som är ännu mera rädd än vad han är. Han bor i Mumindalen men han är väldigt ensam, så en dag beger han sig ut på ett äventyr för att hitta en vän.
Han möter många varelser längs vägen men ingen talar med honom. Han råkar på en flaska med ett meddelande från en ensam flicka, skruttet, och han beger sig av för att rädda henne från den hemska mårran. På sin resa upplever han både de mörka och ljusa sidorna av livet och upptäcker någon lika ensam som han är.

Mumindalen, där knyttet bodde

Vem ska trösta knyttet?
av Tove Jansson (1914–2001), 1960

Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.

Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.

Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
– han hade klarat sig i alla fall –

men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.


Och in i dimman flydde han – snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.

Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.

Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.

Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll

och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?


Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.

När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.


Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.

Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.

Och knyttet gick med trötta ben mot väster,
han var så ensam som ett knytt kan bli.

Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.

Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans

och fyra karuseller åkte runt med spel och sång

där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.

Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!

Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.


Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.

Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden frampå natten
och inne i den låg ett litet brev.

Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.


Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.

”…jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen…

försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll…”.

Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.

Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,

sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den

och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli

när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!

På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!

Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi träffats någon gång förut!


En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsblåa båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig!

Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med dronten

och lade ut ett nät i frid och ro.

Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?


Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor…


Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:

nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.

Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.


Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.

Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

De sågo under tystnad på varandra,

ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.

Kanhända knyttet inte är att klandra

för att han blev så svag i sina ben.

Förlorad i sin blyghet sade han:

jag skriver vad jag menar… och försvann.


Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet

om hemulen och om snäckan som var så vit och slät

om funderingar på havet och om hur rädd han blev…

men hur han än förklarade så blev det inget brev.

Jag ber dig käre läsare, att trösta båda två,

o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!

(Här har du brevpapper. Frimärke behövs inte, man lägger brevet
t.ex. i en rosenbuske där man är säker på att skruttet får syn på det.)

När skruttet läst sitt brev med mycken möda

(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)

blev buskens vita rosor plötsligt röda

och skruttet flög helt glatt i knyttets famn

och viskade: glöm bort hur hemskt det var

och minns att allt det roliga är kvar!


Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se

och att samla vackra snäckor är en underbar idé!

De reste redan samma natt i filifjonkans båt

och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt

nu gungar glädjelampor över havet var man ser,

nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!

… och sen levde de lyckliga i alla sina dagar…
Slut

Vem ska trösta Knyttet?, Peter Lundblad och Agneta Olsson (1978)