Sagan om svärdet

Grunddragen
av ett mytologiskt epos
från den germaniska hedendomens
sista årtusende.
av Viktor Rydberg

• Förord •

Originalversionen av Viktor Rydbergs fornnordiska gudasaga nedtecknades under 1880-talets början. Den var avsedd att inleda det digra tvåbandsverket Undersökningar i germanisk mythologi (1886–89) och utgör den egentliga grundtexten till de vetenskapliga utredningarna där.

Hur är detta möjligt?

Rydberg offentliggjorde under 1880-talet två populariserade bearbetningar av sitt mytologiska material: följetongen Segersvärdet i Ny svensk tidskrift (1884) samt ungdomsboken Fädernas gudasaga (1887).
Inom Rydberg-forskningen har man förmodat att Segersvärdets text är identisk med originalmanuskriptets. Så är ej fallet. I följetongen är materialet på åtskilliga punkter omstuvat, förenklat och omformulerat. Vissa betydelsefulla partier – vilka betraktats som svårtillgängliga eller på annat sätt olämpliga för unga läsare – har där helt uteslutits.
Det finns emellertid också en viktig likhet mellan den ursprungliga versionen och Segersvärdet. Båda är gestaltade med en arkaiserande prosalyrisk språkkonst, i flera avseenden artskild från den mer sakliga och pedagogiska stilen i Fädernas gudasaga. I originalversionen och Segersvärdet är det en djärv poet som för ordet; i Fädernas gudasaga är det en försiktigt undervisande vetenskapsman.
Också Segersvärdet är numera en nästan helt okänd skrift; den har aldrig publicerats i bokform på svenska. Det är att beklaga, ty även där hittar man sublima avsnitt som inte återfinns i de båda andra versionerna. Som exempel kan anföras följande passage ur skildringen av ynglingen Ods besök i underjorden:

”Od kunde ej förmå sig att genast söka sin uppväg till den övre jorden, innan han sett sig mer omkring i det underbara rike, vari han dristat nedtränga. Hade han nu gått åt norr, där det svartaste mörker rådde, skulle han träffat på en stråt, vilken sedan dess har blivit allt mer trampad med tunga motvilliga steg, ty den leder ned till kvalens boningar och förer genom outsägliga fasor till Nåstränderna och Amsvartners hav. Men Od återvände till den stora slätten, där Yggdrasels rot vattnas. I öster och väster har det underjordiska himlavalvet nere vid sin rand öppningar, genom vilka den övre världens stjärnor, när de går upp eller ned, äro synliga. I den östra öppningen spänndes Rimfaxe för Mimerdottern Natts vagn, när dagen däruppe lider till ände; i den västra frånspännes han, våt av morgondagg. Genom denna öppning strömmade nu ett sken i en bred strimma över slätten: det var från månen, som just gått ned, och i strimman kunde Od märka, att i Mimers rike kasta föremålen ingen skugga.”

Att Rydberg övergav den ursprungliga stilen kan ha berott på att den unge docenten Henrik Schück förlöjligade den tämligen rått i en rolig men synnerligen överdriven och orättvis parodi, kallad Segerhjaltet (1884). Om man jämför Schücks muntrationer med de uttryck parodierar, finner man snart att han utvunnit sina spexeffekter med mycket enkla grepp. Rydbergs sätt att stava två namn – Ty i stället för Tyr, och Fimbulty i stället för Fimbultyr – låtsas Schück uppfatta som en klarsignal för slopandet av slutkonsonanten också i mer enkla och vardagliga ord: ”Han ste i lyftningen, dro det randade seglet på rå och lät kölen rida på saltet.” Och Rydbergs formulering om Midgårdsormen, som ”ligger i ring om Midgård och kan bita sig i stjärten”, har tydligen fått en frivol klang i oscarianska öron, varför Schück skyndar sig att tala om kämpen Hjälmer, ”bet varken sig själv eller andra i stjärten”.

Tack vare Tolkien och hans många efterträdare torde det vara betydligt lättare för nutidens läsare att acceptera och uppskatta en arkaiserande sagostil. De får därigenom möjlighet att tillgodogöra sig någonting mycket ovanligt: ett tidigare okänt verk av en av vårt lands stora 1800-talsförfattare.

Stockholm i april 1993
Lars Krumlinde

⚔
Sagan om svärdet

• Första avdelningen •

• 1 •

Jordens rund var av Burs söner upplyft ur kaoshavet. Asar och vaner hade i samråd ordnat solens och månens banor samt namnfäst Natt och hennes fränder. Midgård låg grönskande mellan berg och breda vatten. Skapelsen, sådan gudarna tänkt henne, var färdig, ehuru ingen människa var till. Världen skulle bebyggas av asar, vaner och alfer, samt av den nya jätteätt, vars stamfader asarna skonsamt tillåtit frälsa sig ur böljorna av Ymers blod. Mellan samtliga varelsesläkterna rådde frid. Friden syntes orubblig, grundad som han var på starka avtal, löften och eder.
Asarna möttes å Idavallen. Där byggde de altaren och tempel och prövade sig i de konster vari sedermera människorna, deras skyddslingar, skulle fresta sina krafter. De uppsatte smideshärdar, smidde tänger och gjorde slöjdtyg till gagn och gyllne dyrbarheter till ögonfägnad. Till letning i visdomsdjupen förelågo dem runor, tecknade av honom, åt vilken de byggt harg och hov. Till tidsfördriv ägde de bland andra ting ett gyllene tavelspel. Guld hade de i överflöd.
Alferna voro lika ivriga i konströn som asarna, och det kom snart en tid då gudarna, som ju hava att sköta så mycket annat, erkände dem vara de främsta verkmästarna. Alfakrafter är det, som väva jordens vår- och sommarskrudar, och vid de första åldrarnas smideshärdar fullbragte de i sanning häpnadsvärda underverk.

• 2 •

Oden med två andra idgoda och älskliga asar vandrade en dag på jorden. De kommo till havets strand och gjorde där ett fynd, som väckte nya tankar. De sågo två träd, måhända kvistar av den stora världsasken, uppkastade av bränningen på deras väg. Egna till formen måtte träden hava varit och sådana till utseendet, att de i någon mån påminde om asars och alfers skapnad, ty de höga vandrarna fingo det hugskott att giva dem ande, förstånd, sinnen, fägring och levnadsmål, och de stodo där nu som det första människoparet, Ask och Embla, inför gudarnas ögon nakna och blyga. Då blottade sig Oden på sin härlighets kläder för att med dem hölja de nyskapade. Knappt sågo sig dessa smyckade med delar av gudaskruden, förrän blygheten vek och fåfängan kom. Människans gry är sådant.

• 3 •

Det var ett hugskott med viktiga följder, som ingen av asarna anat. Innan människan skapades hade gudarna haft ingen att beskydda, intet svagt och hjälpbehövande väsen att älska och värna. Visserligen voro både alferna och jättarna underkastade gudarna, och alferna erkände gärna sin underlägsenhet i börd och makt. Men särskild omvårdnad tarvade de dock icke, och vad jättarna vidkommer voro de sig själva nog. Nu hade asarna fått skyddslingar och därmed även ett levnadsmål, som de förut saknat, och kära bekymmer, om vilka de förut intet vetat. Det sorgfria ungdomslivet på Idavallen tog därmed ände. Människoskapelsen var icke, såsom världsordningen i sin helhet, beslutad av alla heliga makter i högtidligt samråd, kanske ej heller rätt förenlig med de avtal, som ditintills upprätthållit frid i världen. Tungt ansvar hade därför asarna vållat sig. Men likväl var denna skapelse verket av en vilja. Då Ask och Embla bragtes i asarnas väg hade de tre nornorna, Urd och hennes systrar, däri uppenbarat sin ankomst från ett okänt fjärran i Jotunhem. En makt, som man kallat Ödet, hade gjort sig kännbar.

• 4 •

Oden såg gåtor omkring sig och vart grubblare. Ingen kan säga, att han icke över allt sökte visdom för att lösa dem. Vare sig, att han icke mäktade i allo tolka de runor, som i begynnelsen kommit ned till Idavallen, eller att de syntes honom innehålla endast barnavisdom – vetgirigt spejade han nu åt alla världshåll efter ökad kunskap.
Vad snart han fann var att den skapelse, som må kallas hans stora bragd, var blott en del av ett större helt, ja hängde som ett fågelbo på grenar av ett världsträd, upprunnet ur rötter som han icke känt. Den höge asagrubblaren steg i trädets krona. Den vindfarne asken bar honom, såsom hästen sin ryttare, genom nio nätter. Där satt han, sårad med spjut, given åt Oden, själv given åt sig själv, och skådade spanande ned mot djupens hemligheter. Han såg askens rötter, och vid två av dem såg han heliga källor, som giva trädet dess näring och hava till väktare väsen av egen art.
Till gudarna eller alferna äro de ej att hänföra; snarare till jättarna, ty som dessa äro de alstrade ur Ymers lemmar, och med urtidsjättarna hava de vuxit upp. Men de hava en ädlare börd än de andra Ymers barn. Resarnas stamfader, den månghövdade, avlades av kaosjättens fötter. De heliga källornas väktare föddes, sven och mö, mellan hans bröst och arm. Så uppkommo Nare och Norn, Nare som är världsuppehållelsens tjänare, och Norn som är världsbestämmelsens. När blodhavet fördränkte alla urtidsresar utom Bergelmer, gingo dess vågor högt över Nares och Norns odal, utan att finna väg dit ned. Under djupen av mer än en storflod säges Norn hava suttit trygg vid askens rot; över djupen av mer än en storflod säges hon hava med sina systrar svävat, väl kunnig om sin stråt genom de dystra rymderna. Liksom Norns och Nares födelseort var den lönnligaste i kaos, äro ock deras bostäder de doldaste i världen. Dock är Norns källa med det vita vatten, vari svanar simma, närmare de övre rikena än Nares källa är det. Såsom de äldsta varelser i denna värld, äldre än Oden och alla med honom dyrkade gudar, hava Norn och Nare de äldsta minnena och de djupaste hemligheterna i sin ägo. Asken har en tredje rot, som går till kaosbrunnen. Där såg Oden Nidhögg, världsförgängelsens tjänare, i skepnad av en gnagande orm.
Dessa väsen voro icke ensamma. Nare har söner och döttrar, som tjäna honom, Norn systrar, Nidhögg ett yngel, som arbetar i förstörelsens tjänst.
Oden bad ned emot djupen om gåtnycklar. Från Norn fick han intet svar: hennes tid att tala var icke kommen. Men från Nare fick han runor i vänlig sång. Så knöts vänskap mellan asarnas fader och visdomsbrunnens väktare. Aldrig vart den vänskapen bruten, och aldrig mälde Nare Oden annat än sanna stavar. Men mycket för var gång gavs honom ej att veta av den varsamme och rådkloke, och dyrt måste han gälda ökad kunskap, ty Nare samlar skatter och lägger dyrbarheter, rad vid rad, i hägnet av askens skugga. Därför kalla människorna honom Skatte-Mimer. Under namnet Mimer är han bland de yngre släktena mest känd. Norn kallas Urd av åldrarnas barn.

• 5 •

Ask och Embla levde i Midgård under gudarnas beskydd och födde söner och döttrar. Deras ättlingar förökade sig och bebyggde allt vidare ängder. Då kunde det icke undvikas att ägotvister upstodo med de jättar som förut fäst bo i Midgård, och tvisterna avgjordes väl nästan alltid av asarna till deras skyddslingars förmån. Ej underligt att förbittring och hat till asarna då fingo rot i jättarnas sinne. Men till samlat motstånd mot inkräktarna och deras mäktiga gynnare kom det icke, ty jättarna förenades av intet gemensamt samhällsband och hade föga sammanhållning. Envar levde i sin klippgård, sig själv nog. När någon av dem bortdrevs från sin bostad, åsågs det i dolsk och knotande overksamhet av de andra, fast ordningen måste komma även till dem. Så inskränktes Midgårdsjättarnas område allt mer; de trängdes i norr bort emot Elivågor, bakom vilka deras mer hugfulla fränder rimtursarna hava sina oomtvisteliga ägor, och i öster hän emot den hemska träskuppfyllda Järnskogen. Åtskilliga kvarstannade dock i Midgårds vildare bergstrakter eller i skogsdjupen: några av dem vordo landvettar och äro människorna till ingen skada.
Jättarna äro olika både till skapnad och kynne. Det finns fagra jättar, såsom den i Asgård upptagne Loke, och väna hjärtevinnande tursakvinnor äro icke sällsynta. Därför knöts i tidens morgon mer än ett lyckligt och fruktsamt kärleksband mellan gudar och jättemör, samt mellan alfer och fjälldöttrar: därom vittnar Tys och Vidars, Modes och Magnes börd, så ock Ivaldesönernas, de frejdade alfhjältarnas. Men det finnes bland jättarna även vidunder med många huvud och många armar, samt väsen, som hava intet påminnande om mänsklig daning. De farligaste av detta slag, Fenresulven och Midgårdsormen, voro dock ännu icke födda. Ej heller anade någon då, utom Urd och Mimer, att den, som äntligen skall samla alla resar och vidunder och föra dem till kamp mot asarna, då levde som en upptågsmakare bland gudarna.
Det finnes visa jättar, mest bland de äldre, vilkas visdom bär långt gående minneskunskap. Det finnes jättar, som med plumphet i later och tröghet i tankegång förena ett gott och barnaglatt sinnelag och, när de väl bemötas, gälda det med trofast tacksamhet. Men våldsamma och ohöviska äro de flesta, och få äro ej heller de som hava ett nedrigt och svekfullt lynne. Givet är att dessa skulle få allt mer makt över de andra, ju mer jättarna förbittrades av det intrång som gjordes på dem och den mannamån de höga makterna ådagalade i sina domar mellan Bergelmers och Asks avkomlingar.
Den ondskefullaste av alla varelser i världen är en jättekvinna, känd som den tre gånger födda. Om det fördärv hon bragte över gudar och människor är framdeles mycket att förtälja.

• 6 •

Asarna undervisade de första människorna i nyttiga konster och gåvo dem goda lärdomar till rättesnören för levnadsvandeln. Lev så, att du vinner ett hedrat namn och över dig som död en gillande dom, ty domen över död man ristas av gudarna med ovanskliga runor! Odla ditt vett, var ärlig och kysk, givmild och gästvänlig! Heligt är bandet mellan make och maka, mellan föräldrar och barn, mellan syskon och syskons barn: sådana fränder må hjälpa varandra i all nöd och hämna varandra i döden! Bevara åt dig prövad vän! Men varsam bör du vara med dem du icke prövat! Håll obrottsligt dina löften och eder! Att ljuga är skamligt; dock må du straffa lögn med lögn så som du må gälda slag med slag, och list må nyttjas i kamp med listige. Vörda gudarna och blota till dem med villig hug! Var aldrig rädd! Håll lynnet friskt! Akta dig för övermod, men gå glad och munter dina öden till mötes allt intill graven!
Sådana lärdomar gav Oden Emblas barn. Och för att de med större nöje skulle höras och bättre i minnet fasthållas, sammanfogade han konstnärligt förmaningarnas ord med mått och takt och samljudande stavar. Så fingo människorna lära diktkonsten. Dock var den diktning som i åldrarnas gryning övades bland gudar, alfer och människor icke densamma som varit gängse, sedan Oden tillägnat sig Fjalars blodblandade rusande skaldemjöd. Mild och menlös var den äldre ingivelsedrycken, och ur barns händer kom han i gudarnas ägo.
En natt då månen sken voro pilten Hjuke och hans syster Bil på hemväg från en skogskälla, där de på sin styvmoders befallning hämtat vatten. Källan heter Byrger, den läskande och hugsvalande, hon är belägen i Alfhem, men ingen har väl återsett henne, efter vad som nu tilldrog sig. Barnen buro vattnet i en så. Hjuke var ivrig och ville skynda framåt, men den betänksamma flickan gick med avmätt gång, för att vattnet icke skulle skvalpa över. Förenade av stången, lagd på deras axlar, måste livligheten och betänksamheten hålla jämna steg. Medan de så vandrade, ej olika diktkonsten själv, i vilken livligheten dämpas av mått och takt, såg dem månalfen och vindväktaren Nep, Nannas fader, och tog dem och deras börda upp i sin på helig väg svävande silversnäcka. Därmed kom urtidens skaldemjöd, hämtat ur Byrger, att förvaras i månens skepp. Innan Brage, skaldeguden, smakat Fjalars dryck, kom han ofta till Neps snäcka och förfriskade sig med det oskyldigt livande mjöd som barnen öst ur skogskällan.
Det var en välgärning Nep bevisade barnen då han tog dem till sig. Deras hem var visserligen ett av de förnämsta i alfriket, ty Vidfinn-Ivalde, deras fader, var en av alfernas furstar. Men Hjuke och två av hans yngre bröder voro födda av en jättekvinna, och de behandlades icke väl i hemmet, sedan Vidfinn-Ivalde givit dem en styvmoder av hög alfabörd, den stolta och hårda Hild. Nep vart barnen en huld fosterfader och beredde dem en vacker framtid. Under hans vård uppvuxo de som lekkamrater med Nanna och vordo fostersyskon till de ädla Odenssönerna Balder och Had. Bil upptogs bland asynjorna. Om Hjuke få vi sedermera tala.

• 7 •

Medan Oden odlade det unga människosläktets vett och seder var Tor, hans starke son, ej mindre, fast på annat sätt, mån om deras välfärd. Spänt och ovilligt var väl redan nu förhållandet mellan gudarna och jättarna, men avtal och eder voro icke öppet brutna, och till hugg och slag hade det icke kommit. Gudarnas rätt att förfoga över Midgård efter eget behag var obestridlig, ehuru det för de gamla åborna var tungt att drabbas av uppsägning efter uppsägning. Också gjorde mången bortflyttande vad han utan att kränka avtalet göra kunde, för att en mänsklig nybyggare skulle känna det hemskt att nedslå sina bopålar i hans övergivna tomt. Skogen vari röjaren hade att öppna ett glad till äng och åker kunde vara dyster nog ändå men vart det än mer genom de trolska ljud och syner, varmed jättekonster uppfyllde honom. Marker, till vilka man om aftonen kommit och som man då funnit höglända och odelbara, fann man nästa morgon under träskvatten och gungfly. Öar som med gröna stränder inbjudit seglaren till bosättning sjönko i soluppgången under havet, för att först i solnedgången åter stiga ur böljorna. Svårt var det därför att bo på utkanten av Midgårdsbygden och än värre att framskjuta det bebyggda områdets gränser. Det skulle väl icke lyckats utan Tors hjälp. Han var sällan långt borta då hans närvaro krävdes. Förd av sitt bockspann gjorde han täta färder i gränsnejderna, livade nybyggarnas mod och ställde vad galet var med lock eller pock till rätta. Ännu ägde han icke den förskräckliga blixthammaren Mjölner, men hans styrka var känd och omtalad ända in i tursjättarnas land, och den äldre hammare han bar skulle ej heller varit att leka med.
På en sådan färd kom Tor en afton till en i den steniga utmarken bosatt nybyggare, hos vilken han ställde in sina bockar och tog härbärge över natten. Loke var med honom. Tors dragare äro tillika hans färdekost. De slaktas om kvällen och stiga för ett vigande hammarslag helfärdiga upp om morgonen. Bonden och hans vårdnad inbjödos att deltaga i aftonmåltiden. De tillsades att förfara varsamt med ben och knotor och kasta dem på bockfällarna. Men om morgonen befanns det att den ena bocken haltade. Orsaken var den att Tjalve, bondens unge son, hade, narrad därtill av Loke, klyvt ett av bockens lårben för att åtkomma märgen. Vem undrar, att Tor vredgades? Men här visade sig huru godlynt han i bottnen är. Vid bondens förskräckelse och böner om förlåtelse för sonen vart Tor blid igen men fordrade som vederlag, att Tjalve och hans syster Raska skulle träda i hans tjänst, och i denna fordran låg idel välvilja. Han medtog dem på sina färder, vande dem att se jättarna i ögonen och lärde dem huru man med gnidelds tändande och bärande kan fästa nyfången mark, så att hon icke sjunker mer. Han gjorde dem till goda dugande människor och till föresyn i alla stycken för nybyggare.

• 8 •

Såsom allt ju visar var det gudarnas uppsåt att människorna skulle leva fromma och rättfärdiga och även lyckliga. I likhet med gudarna själva voro deras skyddslingar underkastade arbete och mödor, ödet och döden. Men detta borde icke hindra dem att se livet ljust, när deras hug blivit sådan som Oden ville hava den: verksamhetslysten, spänstig och oförfärad, och när de fått en diktkonst till tröst i motgången. Längesedan hade det uppgått för asar och vaner att de icke äro allrådande. De märkte att det är Norn som lägger lagar och korar levnadslotter för åldrarnas barn, och de anade att även de själva voro förgängliga. Erkännande sitt beroende av Ödet satte de sin domarering med de heliga maktstolarna i närheten av Urdarbrunnen, i hopp att ingivelser därifrån skulle vägleda deras domar. De hade mycket att rådgöra om, ty den tre gånger födda hade nu låtit spörja sin verksamhet.
Måhända har hon haft så många fäder som födelsestunder. Visst är att Rimner varit upphovet till en av hennes födelser, och sannolikt att Vidolf varit det till en andra – Vidolf, som ju kallas alla jättevalors stamfader, och vars lynne, som sedan skall omtalas, gjorde honom en sådan dotter värdig. Under sina tre levnadslopp, det ena fördärvligare än det andra, har hon varit nämnd med flera namn: Hed, Gullveg, Örbåda, Ångerbåda.
Hätsk mot gudarna gick hon ut från Jotunhem och kom till Midgård för att väcka på vad ont som sover i de jordiska varelsernas hjärtan. Ditintills lära människorna hava vördat gudarna såsom barnen sina föräldrar och följt deras bud på barnsligt sätt, det vill säga: villigt och tillgivet, ehuru icke utan fel och snedsprång. Ditintills hade de sökt kunskap i de runor Oden givit dem; men krävde de i svåra fall en särskild uppenbarelse, då skådade de till tecken, vilkas förebådande egenskaper blivit dem av gudarna yppade, eller lyssnade de till ingivelsens ord på ädla och rena kvinnors läppar.
Men Hed gick nu i bygderna, bärande med sig hugförvillande gander. Hon lockade Midgårdsbyggarna att önska onda ting och att för önskningarnas uppfyllelse vända sig till de onämneliga mörka makter som, härstammande från kaos, ruva i det innersta av onda jättesjälar och giva kraft åt sådana trolska konster som hon övade och utlärde. Från sin sejdstol sjöng hon de trollspråk med vilka onda människor alltsedan förstått att lägga ofärd i annars nyttiga ting, att tillägna sig andras guld, att slå frånvarande med sinnesförvirring, lyten, sjukdom och död. Så gav hon, där en ond vilja fanns att egga, kraft åt denna att lönnligen skada och fördärva. Misstro och skrämsel, kiv och strid, hat och hämndlystnad, stölder och rov växte upp bakom henne, varhelst hon strövade omkring.
Guldet, som lyser vackert i gudarnas ögon, skiner än mer förföriskt i människornas. I den mån som Asks och Emblas avkomlingar utbredde sig vart denna malm mer sällspord, ty de fördrivna Midgårdsjättarna hade medtagit vad de därav kunde samla till prydnad för sina kvinnor, till flätverk i sina hästars manar och till beslag på sina hjordars horn; dvärgarna, skygga till sitt kynne och nu allt misstänksammare, gömde vad de hade i sina berghålor, och själva alferna hade, drivna av sin lust för glans och prakt, hopat sina guldförråd i väl förvarade och bevakade skattkamrar. Det uppstod i Midgård en rasande guldtörst som gudarna icke skulle kunnat släcka, även om de plundrat guldlunden å Idavallen på alla hans blad.
Människosläktet var ännu icke delat i olika folk med olika tungomål då Gunnar, den förste krigaren, föddes till världen, och då på den östliga gränsen av det bebyggda Midgård Rode, den förste och i grymhet oöverträffade rövaren, började öva illdåd.
Att utrota det onda som Hed bragt över Midgård kunde gudarna icke. Men de fingo icke lämna dess upphov ostraffat. De grepo Hed och dömde henne att dö i eld. Hon vart bränd. Men världen var därmed icke befriad från henne. Hon levde upp på nytt för att brännas på nytt, dock lever hon än och skall leva intill Ragnarök, vars lågor äro de enda som mäkta tillintetgöra henne, och med henne allt ont, för alltid.
I jätten Rimners gård föddes en gyg. Det var Hed i annan skepnad. Om hennes nya födelse lära gudarna länge ingenting ha vetat, men vad de märkte var att från norr, från rimturselandet å andra sidan Elivågor, kommo kallare vindar än annars och att dessa vordo år efter år långvarigare och för växtligheten i Midgård pinsammare. Människorna började klaga över förvärrade levnadslotter. I tvefaldig mening förnams i luften ofärd. Vindarna andades en skarpare köld, och människorna andades misströstan och onda uppsåt.

• 9 •

Mimer som vårdar världsträdet och vaktar visdomsbrunnen såg med ängslan huru illa det artade sig i skapelsen. För honom som druckit djupt ur brunnens vatten var det icke hemligt, att asarnas värld låg under förgängelsens lag. Han hade nog också utrannsakat att den fimbulvinter, som nu syntes hota, icke vore den som skall inleda Ragnarök. Men änden på det som är skall dock komma, en ny värld, en avkomling av asarnas skapelse, skall uppstå, och denna nya värld bör från sin föregångare emottaga icke smittade varelsefrön utan ett friskt utsäde. För Mimer gällde det därför att skynda med vad som borde göras, medan ett sådant utsäde än vore att finna.
I jordens innandömen utbreder sig det rike som kallats Helheim och vars mörkaste ängder behärskas av Lokes dotter. Men det som nu förtäljes tilldrog sig långt innan Lokedottern var född. Dödsriket vaktades vid denna tid allena av Mimer och hans fränka Madgun, det hade få innebyggare, ty släktet var i sin barndom och människorna långlivade. Minst befolkade voro dess plågorum ehuru de nu, efter Heds uppträdande, hade dagligen att motse många gäster. Skild från dödsriket av floden Strid och höga vallar anlades av Mimer en lustgård, vars ljuvlighet knappt kan skildras. Hit hade den idoge skattesamlaren burit och här utsått de livskraftigaste frön av Mimers bästa träd och örter till att spira upp i oförgänglig grönska. Hit hade han inbärgat de sädeskorn som på det framtida Midgårds åkrar skola giva skörd efter skörd, utan att plog eller nysådd tarvas. Och viktigast av allt: han hade sett sig omkring bland människors barn och funnit en pilt och en mö, fullkomligt sköna och ofördärvade. Dem tog han till sig, för att de skola leva lika oskyldiga genom alla de århundraden asarnas skapelse kan komma att vara. Efter Ragnarök skall detta par varda ett nytt människosläktes föräldrar.
Från världsträdet faller arla om morgonen den saft som kallas honungsdagg. Den store asken har därför av ålder burit namnet mjödträdet. Hugsvalelsekällan, varur Bil och Hjuke öst forntidens skaldemjöd, hade i sitt vatten denna saft blandad. Gossen och flickan i Mimers trädgård leva av denna honungsdagg. Flickan kallas av skalderna Liv, gossen Livslust. Trädgården kalla de Nares vång, Skattemimers hult, Glasesvall och Odödlighetsåkern, ty inom dess stängsel kommer aldrig sjukdom eller död.
Mimer byggde i sin trädgård en präktig sal med högsäten för vissa gäster. När dessa väntas skola väggarna bonas och bänkarna strös med många av de dyrbarheter som Mimer samlar vid askens rot. Ännu veta endast han och Urd vilka dessa gäster varda. Oden själv får icke veta det innan Ödets dom gått i fullbordan.
Det lyser en underjordisk sol över Skattemimers hult. Men huru kom den solen i Mimers ägo? Dagarna och månskiftena avlösa varandra icke mer utan att öka bördan av oro och bekymmer på Valfaders sinne. Hans visdomshug och hans sorger i förening driva honom gång efter annan att vända sig till Mimer med spörsmål. Mimer lyfter av framtidens slöja icke mer än vad ödet medgiver. Och, som nämnt, varje kunskap Oden får måste gäldas dyrt eller lösas med panter, som göra bättre tjänst eller vålla mindre våda i Mimers förvar än i Odens. Så hände det en dag att Oden för en dryck ur visdomsbrunnen pantsatte sitt ena öga, offrande för visdom sin asaskönhets glans. Kanske ger oss ögat som han pantsatte en rimlig förmodan om ursprunget till den sol som lyser över Skattemimers hult.
En annan gång och senare i tiden, sedan avtalen mellan makterna blivit öppet brutna, måste Oden avlämna en annan pant. Asgård tarvade då mer än någonsin vall och väktare, och i de höges verkstad hade fördenskull gjallarhornet blivit smitt för att läggas i Hemdalls, den vite asens trogna hand. Men Mimer kände den dom som Urd har läst över gjallarhornet: när det ljuder till strid är Ragnarök inne. Motseende den kamp som stundade mellan gudarna inbördes och rädd att Oden skulle brådstörta händelserna, avkrävde honom Mimer gjallarhornet i pant och gömde det invid asken. Och emedan det anade honom att han skulle falla offer för ofriden i världen långt innan Ragnarök kommit, tog han det löftet av sina söner att om någonsin de förnumme att asken skälvde och att hornet gåve vid skalvet en klang ifrån sig, då skulle de skyndsamt bringa det till Asgårdsväktaren Hemdall, ty då är skickelsens vilja att han låter det tona över världen.

• 10 •

De voro nu få och gingo med vitnade lockar, de människor som ur eget minne kunde förtälja något om vårt släktes föräldrar. Den tid de intill sin ålders dagar genomlevat hade varit en fridens och lyckans i jämförelse med den som nu var inne, ständigt förvärrad. I sina kraftiga år hade dessa gamla aldrig burit andra vapen än sådana som tillika voro nyttiga verktyg eller tarvades i kamp mot vilddjur eller i jakt på villebråd: klubban, hammaren, yxan, kniven, jaktspjutet och bågen, och dessa hade ditintills måhända aldrig missbrukats till mannadråp, säkerligen ej till frändedråp. Men nu vart till olycka svärdet påfunnet. Den blanka klingan, den vassa eggen, det sirliga fästet, det söljeprydda bältet bestucko männens ögon och väckte deras häftiga åtrå. Detta var något nytt och skickelsedigert. Själva asagudarna hade från början icke haft en tanke på att bära svärd. I urtidens smedjor på Idavallen hamrade de intet annat än verktyg och smycken.
Drott hette en fager mö som föddes i den tid då svärd först började omtalas. Hennes fader, en rik och mäktig man, var såvitt man vet den förste som ägde namnfästa, av senare släkten besjungna vapen av detta slag. En dag kommo till hans gård två okända smeder som önskade stanna där över vintern. I vederlag för gästfriheten som de njöto smidde de honom utomordentligt goda ting, dock endast sådana som kunde vara till nytta eller ögonfägnad. Men Drotts fader ville också hava svärd av dessa ypperliga mästare. De nekade att smida slikt och sade att om han tvunge dem, skulle det komma ont därav. Men han icke allenast tvang dem utan ville även egga den enes fåfänga emot den andres, för att de genom inbördes tävlan skulle göra det bästa vartill de vore i stånd. På det sättet tillkommo svärden Lysing och Viting, vilka kanske icke överträffats av något annat svärd än det underbara och alldeles ojämförliga som senare smiddes av alffursten Völund, Vidfinn-Ivaldes yngste son, ett svärd som är och skall vara det förnämsta intill världens undergång. Men innan de okända smederna gingo, sade den ene att det vapen han smitt skall varda de ädlaste bröders, Drotts tillkommande söners undergång. Så föga sannolik förekom då ännu denna förutsägelse eller så intagen var Drotts fader i dessa klenoder, att han länge lät dem hänga i sin sal och hade sitt nöje av att vid gästabud visa dem för sina vänner. Nu då han hunnit till hög ålder räddes han för smedens ord, ty tidernas försämring gjorde det icke otroligt att de kunde gå i fullbordan. Dråp och mord hade redan timat i Midgård. Gunnar, den förste krigaren, drog med en hop följeslagare omkring och tecknade sin väg med blodiga äventyr. Mindre eftersträvade denne våldsman rov och byte än ryktet att vara den starkaste och käckaste i Midgård. Men Rode däremot, den förste rövaren, drevs endast av guldlystnad och blodtörst. Han lurade i gränsmarkerna på färdemän och flådde sina offer levande. En dag fick Drotts fader veta att Gunnar, som hört hans dotter och hans svärd prisas, lade sin väg till hans gård. Då nedgrov han svärden på ett ställe som endast han och Drott kände, gömde i ett skogsdjup sin dotter och gick Gunnar till mötes. Gunnar fällde honom i tvekamp samt uppletade och hemförde till sin gård Drott, som han äktade.
Han fick med henne en son som liknade sin fader och tidigt gick att söka äventyr sådana som hans. Men aldrig kunde Gunnar förmå sin hustru att yppa var svärden Lysing och Viting voro dolda, ty hon fasade för den okände smedens förutsägelse.

• 11 •

Vid samma tid levde Borkar, en man som fädernas sånger med rätta upphöjt. Även han trådde till äventyr och bragder, men blott till sådana som voro gudarna behagliga och människorna till välgång.
Mycken rörelse förspordes i alfernas värld, ty vintrarna vordo hårdare, stormar, snö och is gjorde från norr allt svårare intrång. Tydligt var att frostresarna gäckade det avtal makterna med dem ingått, och det började synas gudarna bättre att det öppet brötes än hånades.
Vidfinn-Ivalde, den förut omtalade alffursten, friade till solälvan Hild, vars fägring var så bländande att hon måste bära en slöja för anletet. Heds konster måtte hava förhäxat hennes sinne, ty för att undslippa sin friare flydde hon med andra älvor, sina vänner och tjänarinnor, norr ut, gjorde sig till sköldmö och dolde sig djupt inne i frostriket. Ivalde beslöt att uppsöka henne och erbjöd då Borkar, ehuru blott en människa, att följa med på färden.
Två jättar, Vagnhövde och Havle, som stodo i gott förhållande till gudar och alfer och hyste ett mot människorna vänligt sinnelag, anslöto sig till företaget och medförde en tredje jätte, som visserligen icke ledsagade dem godvilligt. Det var Vidolf, den mest lågsinnade av alla resar, över måttan stark, förfaren i all trolldom och tillika mycket läkekunnig. Om hans skaplynne förtäljes detta. Av egen drift gjorde han aldrig någon en god tjänst; än mindre kunde han förmås därtill med vänliga ord och böner. Den som tarvade läkehjälp och vände sig till honom med hövliga eller bedjande ord, den gav han salvor som gjorde det onda värre; men dristade man att med skymford och hotelser avkräva honom bistånd, då gjorde han ärligt vad han kunde för att bota den sjuke. Fann han en överman som misshandlade honom så vart han denne en trogen tjänare, men uttömde då sin hämndlystnad på någon som aldrig gjort honom för när. All vänlighet var i hans tycke svaghet; men vad han förstod och högaktade var den starkes nävrätt. Vidolf och Hed var således värdiga fränder.
Därför bad ej heller någon honom medfölja på denna färd. Men Havle och Vagnhövde övermannade honom gemensamt, smidde honom i järnkedjor och nödgade honom att så rustad göra sällskap. En järnstång medtogs för att läggas i hans hand när strid uppstode. Med denna hjälptrupp begåvo sig Ivalde och Borkar över Elivågor. Jättar mötte dem på isen men övervunnos och flydde. Efter flera äventyr fann Ivalde äntligen den han sökte. Ett hugg av Borkars svärd lossade den islupna hjälmen på sköldmöns huvud, Hild gav sig fången, och förtrollningen var bruten. Hild följde Ivalde till Alfhem, vart hans maka och födde honom Idun och andra älskliga döttrar.
Men mot Ivaldes söner med jättekvinnan vart hon en hård styvmoder. Det är förut omtalat huru Hjuke, även kallad Slagfinn, fick hos Nep ett lyckligare hem. De två andra hette Egil, kallad Örvandel den käcke, samt Völund, kallad Ånund. Även de lämnade hemmet, och de uppväxte under Neps beskydd hos dvärgar som lärde dem smideskonsten och som de snart överträffade i skicklighet. Völund vart den störste konstnär världen ägt. Tillika utvecklade sig dessa bröder till härliga hjältar, med rätta besjungna av fäderna i otaliga sånger. Bland gudar, alfer eller människor har ingen överträffat Egil-Örvandel som bågskytt, och få voro hans likar i smidighet och skönhet. Även Völund var fager, och hans lemmar vunno vid städet och i manliga idrotter så väldig kraft att han tros hava varit starkare än själve Rungner, som då var frostjättarnas yppersta kämpe.
Sedan Borkar hemkommit, var han betänkt på att rensa Midgård från våldsmän. Först uppsökte han Gunnar, drap honom i envig, tog Drott till sin hustru och fick av henne den kärlek som hennes hjärta icke velat giva hennes faders baneman. Senare gick Borkar ut att söka rövaren Rode. Därom skall snart förtäljas.
Det var vid den tiden människorna började skilja sig åt i olika folk och tungomål.

• 12 •

Midgårdsväktaren Tor gick gröna stigar och kom till Borkars gård, där han mottogs med forntidens obegränsade gästvänlighet. Omkring nio månader därefter födde Drott en son som var hennes och Borkars. Men asens heliga närvaro hade vigt det barnet vid dess inträde i livet, och Tor ansågs därför hava med Borkar samfadersrätt.¹ Pilten kallades Mann. Yngre släkten känna honom under namnet Halvdan.
Även Hemdall, världens och samfundslivets väktare, gick gröna stigar och mottogs i de gårdar han besökte med forntidens obegränsade gästvänlighet. Skillnad hade uppstått bland människorna ej blott i tungomål och seder utan ock i ägodelar och anseende, och eftersom fåfängan har rot i deras sinnen var det så, att de som hade mycket av makt och guld och styrka lätt nog glömde, att de som hade mindre voro av samma blod som de. Hemdall dvaldes tre dygn i Ais och Eddas låga hydda, kom sedan till Aves och Ammas goda gård, därefter till Faders och Moders prydliga hall och stannade på dessa ställen lika länge. Innan året förflutit vattenöstes i Ais hydda sonen Träl, i Aves gård sonen Karl och i Faders hall sonen Jarl, alla äkta människobarn och likväl söner av Hemdall. Så helgade den vite asen varje samfundslag och gav åt trälen som åt hövdingen gudomliga anors heder, rätt och plikter.

• 13 •

Mann uppväxte i Borkars hus till en yngling som i kroppshöjd, axelbredd och väldiga lemmar hade i det då levande släktet av människor ingen like. Hans hår var gult, hans ögon blå, hans anletsdrag öppna och vackra. I mycket påminde han om Borkar, men i mycket också om samfadern Asator. I de första gosseåren var han trög till tankegången och till sinnet dåsig, men kastade dåsigheten av sig, sedan han fått följa sin fader på dennes färd mot rövaren Rode. Från Mann tälja Manhemsstammarna (germanerna) sina anor. Hans skaplynne återfinnes ännu hos hans ättlingar, vilkas hug skiftar mellan tröghet och bragdlust. Även till utseendet hava de något av stamfadern, ty de äro mer högresta och hava ljusare hy och hår än de flesta andra folk.
Borkar älskade plogen mer än svärdet och var med all sin käckhet en fredlig åkerbrukare, som ej grep till våld utom för att nedslå våld. Därför hade han fällt den förste krigaren, Gunnar. På sina äldre dagar beslöt han uppsöka och straffa rövaren Rode, ty om honom förtaldes allt flera så rysliga odåd, att Borkar icke kunde fördraga skammen att en slik niding finge leva. Han drog ut från sin gård följd av Mann, som ännu var en gosse, samt av några vänner och huskarlar. Rode och hans band påträffades. Striden lyktade så, att illgärningsmännen lågo döda på fältet; men Borkar som med egen hand nedlagt Rode hade själv av denne fått banehugg, och Mann kom från vapenskiftet med en svärdskåra i läppen, varav han bibehöll ärret hela sitt liv. Ehuru med ära vunnet var ärret harmligt, ty munskåra är trälmärke, men det eggade Mann dess mer att med stora gärningar hedra sin fria börd.
Borkar efterlämnade vidsträckta ägor och många underhavande.

• 14 •

I Alfhem uppväxte vid samma tid de skönaste ungmör: systrarna Idun och Almveig i deras fader Ivaldes guldrika boning, och systrarna Gro och Siv i hövdingen Kåres icke mindre lysande hem. Ivalde och Kåre voro bröder. En tredje broder, ägare även han av stora skatter, var Frö, ofta kallad Frode. Dessa tre hövdingar voro de förnämsta alferna och aktade sig förmer än alla varelser i skapelsen, med undantag för asarna och vanerna vilkas överlägsenhet de erkände och med vilka de gärna skulle velat träda i frändskapsförbindelse. I synnerhet var det Hild, Ivaldes stolta maka, som tänkte åt det hållet; hon hoppades att hennes döttrar skulle varda asynjor.
Men mer än om Ivalde själv och hans bröder talades nu i Asgård och över hela världen om de tre Ivaldesönerna, halv-alferna Slagfinn, Egil och Völund storsmeden. De hade återkommit till Alfhem och bodde där, dock icke hos sin fader.
Det gällde den tiden ej som osed att bröder äktade systrar. Bland asarna var det icke brukligt, men hävdat av ålder bland vaner och alfer. Än mindre kunde då klandras att halvsyskon förenades genom giftermål. Ivaldesönerna sågo med glädje huru deras halvsystrar och huru Kåres döttrar utvecklade sig och blommade. Völund storsmeden tänkte: Idun skall en dag varda min maka. Slagfinn hade sin utkorade i Bil. Men Egil-Örvandel såg helst på Kåredottern Gro och tyckte att hon och Siv voro de skönaste.
Völunds och Slagfinns tankar undgingo icke Hild, och det grämde henne då hon tyckte sig finna att Idun och Bil besvarade deras känslor. Hon vredgades vid blotta föreställningen om att hon till mågar skulle få halvjättar i stället för asar.
Emellertid arbetade Ivaldesönerna i sin smedja, och häpnadsvärda voro de konstverk som skapades under deras händer. De bågar Slagfinn och Egil slöjdade åt sig och de pilar de smidde för sina koger hava varit de bästa i världen; endast asaguden Had har haft därmed jämförliga, och det är troligt att han fick dem av Slagfinn som var hans fosterbroder. Egils och Slagfinns skidor äro av skalderna mycket omtalade. Om deras ägare efter färder över snöfält kommo till ett öppet vatten, var det dem lätt förändra sina skidor till båtar som gott förmådde hålla sjön även i svår storm, och hade de så kommit till ett land där fiender vore att vänta, kunde de förändra sina båtar till lättburna ogenomträngliga sköldar.
Dessa redskap voro dem till mycket gagn, ty frostjättarna uppförde sig allt fräckare, och det kunde icke betvivlas att de efterfikade Ivaldes och Kåres unga döttrar och ville med snöstormar ödelägga Alfhem såväl som Midgård. Medan Slagfinn vanligen hjälpte Völund i smedjan gjorde fördenskull Egil djärva färder på den beboeliga världens utkant, på Elivågor, ja långt in i frostriket, för att utspana rimtursarnas åtgöranden och fälla dem som råkade inom skotthåll för honom. Det dröjde ej länge innan han på en sådan färd sammanträffade med Asator som var ute i liknande ärenden, ty fredsavtalet med jättarna var äntligen uppsagt. Den starke Odenssonen och den ädle alfen hälsade då varandra och knöto vänskap. De skulle sedan ofta mötas där uppe i norr. Egil byggde sig där ett tjäll för att hava ett natthärbärge när så krävdes, och Tor fick till vana att där insätta sina bockar, innan han vadande begav sig över Elivågor in i Jotunhem. Eftersom nu avtalet med jättarna var uppsagt fann Völund det lämpligt att smida och åt Oden förära det strålande spjutet Gungner, som är en av Valhalls dyrbaraste klenoder. Aldrig ses Oden till häst utan att hava detta härliga vapen i hand, och med det framför sig skall han på världens sista dag spränga till kamp mot Fenresulven.
Så gjorde sig Völund gudarna förbundna, och hans konstnärsrykte flög genom alla väsensriken.
Men lika märkliga och märkligare ting förfärdigades av honom. Han gjorde svanehamnar, ämnade till Ivaldes och Kåres döttrar: måhända skulle de framdeles behöva dem. Han gjorde äpplen, vilkas saft föryngrar: dem ville han giva Idun i bröllopsgåva. Och när det hände, att den okynnige Loke avklippte den unga Sivs beundrade lockar och tvangs av den förgrymmade Tor att gå till Völund och bedja denne bota skadan, då vet man icke huru Völund mottog upptågsmakaren – det måtte dock icke varit särdeles vänligt, ty Loke bar till honom alltsedan ett dödligt hat – men vad man vet är att Völund smidde åt sin fränka guldlockar, som växte fast och var som naturligt hår.
Sedermera skapade han andra förvånande mästerverk som kom gudarna till godo. Om dem skall längre fram förtäljas.

• 15 •

När Borkarsonen Mann var fullvuxen, utvalde han bland gina underhavande några äventyrslystna ynglingar, sade sin moder Drott farväl och gick ut att se världen och förvärva namnfrejd. Berse, en prövad kämpe, slöt sig till hans skara. De färdades vida och kommo ända till Alfhem.
När de där genomtågade en skog mötte de en tropp av ungmör, sittande högt på ståtliga gångare. De voro älvor som ämnade sig till en källa för att bada. Främst red den skönaste och förnämsta: Kåredottern Gro. Vid det oförmodade mötet fällde hon tyglarna, ty Mann var iklädd en vilddjursfäll som dolde hans ansikte, han bar en klubba och var med sin höga växt så lik en jätte, att Gro trodde honom vara en sådan, som ville fånga henne. Dock hämtade hon sig snart från skrämseln och inlät sig i samtal med främlingarna. På en vink av Mann steg Berse fram och friade å sin herres vägnar. Men Gro gav ett skarpt svar och rådde dem draga sina färde, innan hennes fader och fränder komme för att hänga dem. Då avkastade Mann förklädnaden och visade sig vara en vacker yngling av mänsklig börd. Han bjöd henne skänker och bad henne följa sig, men då hon vägrade förde han henne bort med våld. De henne åtföljande ungmörna flydde och mälde till Kåre vad som skett. Mann, som motsåg att Kåre skulle sätta efter honom och som hört att denne endast kunde övervinnas med ett gyllne vapen, fäste en guldkula på sitt klubbskaft. Mann upphanns, strid uppstod, och Gros fader stupade för Borkarsonen. Den unge kvinnorövaren undkom med sitt fagra byte till en vildmark i Midgård där han trotsade de efterletningar och förföljelser som Egil, understödd av sina bröder, anställde för att återvinna sin älskade och hämnas på rövaren. Manns förbindelse med Gro kunde dock icke varda till varaktig lycka för någondera. Gro sörjde och trånade: hennes hjärta var hos Egil och hon skulle aldrig kunnat erövras av hennes faders baneman. Hon fick en son som vattenöstes och kallades Jormun; därefter även en dotter. Men detta mildrade icke hennes sorg. Asator gillade icke sin önskesons handling och såg ogärna, att ett så ont förhållande skulle fortbestå mellan honom och Egil, som ju var asens vän. Han förmådde Mann att återsända Gro till Alfhem, lovande att i stället utverka till maka åt honom Ivaldes yngsta dotter Almveg, sedan Mann genom ädlare bragder gjort sig därav förtjänt. Egil rådde han att åtnöja sig med den upprättelse han fått, ifall han ville att deras vänskap skulle fortfara. Egil svarade att för Asator kunde han vika, men för ingen annan. Manns båda barn med älvan bortsändes och uppväxte i fosterfaders hus.
Egil gifte sig med Gro som vart honom en tillgiven maka. Gro var icke endast en vän och trofast kvinna: hon var också väl förfaren i fromma galdersånger och i alla de runor som Oden spritt till alfer och människor. Med Egil fick hon sonen Od, som för sin fägring kallats Svipdag, av ödet förutbestämd att efter många äventyr varda kärleksgudinnan Fröjas make.

• 16 •

Med den ära som nu omstrålade hans namn tyckte sig Völund kunna anmäla sig hos Ivalde som giljare till hans dotter Idun. Men Ivalde, eggad därtill av Hild, svarade nej; hennes döttrar vore för goda att bortgiftas till en jättekvinnas söner. De tre bröderna, som hade att klaga även över andra förnärmelser från sin faders och styvmoders sida, vordo högligen förtörnade över detta svar. Allt värre vart förhållandet mellan fader och söner och, sorgligt att säga, världen måste nu uppleva vad man förut aldrig sett: fejd mellan föräldrar och barn. Ivalde föll i striden. När banemannen såg sin fader blödande vid sina fötter, kastade han sig ned bredvid honom och grät. Då försvann den makt som Hild utövat över Ivaldes sinne. Den döende sökte trösta sonen, lade all skuld för det skedda på sig själv och välsignade Völunds förening med Idun och Slagfinns med Bil.
Völund och hans bröder voro nu de mäktigaste bland alferna. I Asgård inträffade vid samma tid en lyckosam händelse. Åt rikedoms- och sjöfartsguden Njord hade hans maka skänkt en son. Asarna förärade pilten, som nämdes Fröj, Alfhem i tandgåva, och sedan han vuxit något upp fick Völund, såsom gengäld för spjutet Gungner, det hedrande kallet att varda hans fosterfader. Od, Egils unge son, kom ofta till sin farbroder Völunds hus. Fröj och han lekte tillsammans och fingo varandra kära.
Nu gällde det för Völund att smida en härlig gåva åt sin fosterson, den ädle vanen. Han kände gossens bestämmelse att varda fruktbarhetens och åkerbrukets beskyddare och lämpade sitt verk därefter. Han gjorde med underbar konst ett skepp som allt efter önskan kan varda så stort, att det rymmer alla asar med vapen och härbonad, eller så litet, att en man kan bära det i handen utan att känna någon tyngd därav. Medvind fyller alltid dess segel och förer det säkert till den strand, som Fröj vill beträda för att smycka med grodd och grönska. Under namnet Skidbladner är det skeppet världskänt.
Völund tillämnade Fröj ännu en gåva: ett svärd som skulle trygga hans och gudarnas seger i kamp mot varje fiende. Det skulle varda lika så skönt som gagnerikt: kaveln av guld med ögonfägnande sirater, Fröjs namn inristat med segerrunor, klingan smyckad med bilder av den stora urtidshändelse genom vilken Oden grundlade världsordningen, nämligen fornresarnas fördränkning i kaoshavet. Man skulle se huru de vilda skepnaderna kämpade med vågorna och än i sista stund hotfullt sträckte sina armar, som till slag, mot asarna. Med gåvan av svärdet skulle följa den av en rikedomsalstrande och fördragstryggande ring.

• 17 •

Sedan avtalet med jättarna blivit uppsagt insågo asarna att Asgård krävde en ny och starkare vallgördel. Då infann sig, förmodligen på ingivelse av Loke, en okänd verkmästare som åtog sig att utan hjälp av någon annan än sin häst Svadelfare uppföra stenmuren under vinterns lopp och hava honom färdig på första sommardag, men då skulle han i arbetslön hava Fröja och sol och måne. Loke tillrådde ivrigt gudarna att ingå på förslaget. Gudarna, menade han, skulle därigenom på kortare tid och utan besvär för sig själva få en del av vallgördeln till stånd, och för arbetslönens gäldande behövde de icke rädas, emedan det tydligen vore omöjligt att få hela verket färdigt inom överenskommen tid. Loke förstod alltid att ställa ett nyttigt förehavande på farlig grund och inrätta ett avtal så, att det lände den ena parten till oro och den andra eller båda till skam och skada. Så skedde även nu. Överenskommelse ingicks, sedan byggmästaren förpliktat sig att göra muren så stark och hög att rimtursar eller bergresar icke kunde komma genom eller över honom, även om de lyckades intaga Midgård.
Arbetet fortgick nu. Om natten körde byggmästaren med Svadelfare efter sten, om dagen högg och uppmurade han det framkörda. Både han och hästen voro outtröttliga, och allt eftersom vintern led tyckte asarna mer och mer, att avtalet ändå var rätt betänkligt. Men Loke tröstade dem, och fram emot våren påhittade han följande tillställning, som i början gav asarna mycken tillfredsställelse och förskaffade Asgård särdeles dyrbara klenoder och skyddsmedel, men som snart därefter visade sig vara förskräckligt ödesdiger.
Det fanns bland dvärgarna två mästersmeder, Brock och Sindre, förmodligen desamma som lärde Ivaldesönerna smideskonsten. Till dem gick Loke och satte sitt huvud i pant därför, att de, Brock och Sindre, icke vore i stånd att skapa sådana verk som spjutet Gungner, Sivs guldhår och skeppet Skidbladner. Loke hade nu, som alltid, minst två uppsåt med vad han gjorde. Genom att förvärva dessa nya ovärderliga kostbarheter ville han på riktigt lysande sätt visa gudarna huru oersättligt nyttig han vore för dem, för att därmed stärka sitt emellanåt vacklande anseende hos dem och bereda sig rätt att synda på ny och lång räkning. Men framför detta uppsåt hade han ett annat: att förödmjuka Ivaldesönerna som föraktade honom, samt åstadkomma oförsonlig fiendskap mellan Asgård och dem. Och framför detta andra uppsåt ställde han ett tredje: han ville hindra att segersvärdet, på vilket Völund börjat arbeta, komme i asarnas våld. Skulle Asgård genom honom komma i besittning av värdefulla ting, skulle det hemligen genom honom gå miste om det mest värdefulla. För att pantsätta sitt huvud räddes han icke, ty han hade laga undflykt färdig för att frälsa sig ur faran.
Dvärgarna inläto sig på vadet. De ville gärna visa asarna vad de dugde till, och de ville gärna hava Lokes huvud. Och nu smidde Sindre av ett vildgaltskinn galten Slidrugtanne, gv guld ringen Dröpner, av järn hammaren Mjölner. Brock, som skötte bälgen, besvärades härunder av en envis stickfluga. När järnet smälte på härden och formades till hammare var flugan som värst att handfara honom, så att han ett ogonblick släppte bälgen för att bortjaga henne. Därav fick hammaren ett fel: skaftet vart något kortare än bekvämligt är.
Därefter tillställde Loke så, att gudarna skulle sammanträda och fälla dom mellan Ivaldesönernas verk och dvärgarnas. Själv uppträdde den listige som sakförare för de frånvarande alferna under förevändning att han talade för sitt eget huvud. Deras sak var ju hans egen livssak. Egil var vid denna tid på en av sina färder å Elivågors kuster och visste intet om vadet. Völund och Slagfinn kände kanske icke heller något om saken; men om de gjort det skulle de dock icke infunnit sig. De kunde endast kränkas av en sådan tillställning, ty de konstverk gudarna av deras händer ägde voro välvilliga och vördnadsfulla gåvor men icke tävlingsförsök. Brock var sakförare för brodern, och så tydligt framhöll han Slidrugtannes, Dröpners och Mjölners häpnadsvärda egenskaper, och så lama lovord gav Loke Ivaldesönernas, att gudarna förklarade dvärgarna för segervinnare, mest för hammarens skull. Ja, de tyckte nu att om de haft hammaren förut skulle det knappt fallit dem in att tänka på en ny vallgördel kring Asgård. Men när nu dvärgarna ville taga Lokes huvud sade denne, att de hade rätt till huvudet men ej till halsen. Kunde de utan att skada halsen taga huvudet så vore det deras laga rätt; annars icke. Dvärgarna erkände att de icke kunde det, och slutet vart att de måste nöja sig med att hopsy hans mun, som dock snart åter var öppen för tokroliga infall och giftiga ord.

• 18 •

Hammaren skulle snart i farliga äventyr visa sin duglighet. Det återstod blott tre dagar till nästa sommardag, och gudarna sågo med förskräckelse att byggmästaren hade Asgårdsmuren så nästan färdig, att kvar var blott en mindre öppning invid porten. Loke hade så nyss bevisat dem sin omtanke om deras bästa att de väl hade svårt att utfara i hårda ord emot honom för att han narrat dem till avtalet med byggmästaren; men saken var i sanning högst betänklig. Ännu hade asarna aldrig brutit ord och löften, och de hade lärt människorna att akta ordhållighet som en helig plikt; ja, de hade ju i underjorden låtit inrätta straffanstalter särskilt för menedare och avtalsbrytare. Skulle de nu själva begå avtalsbrott? Eller skulle de utlämna Fröja, sol och måne, det vill säga: låta hela världen komma till undergång?
Loke var förtjust. På den punkten just ville han hava saken ställd. Än gick det nog icke an att föreslå dem öppet löftesbrott, men kunde han rädda dem med ett knep som de nödgades tacka för, så vore dock ett steg taget åt det hållet, och nästa steg skulle icke kännas dem så svårt. Sedan han fägnat sig tillräckligt åt sina dygdiga vänners ängslan, sade han dem, att det visserligen såge betänkligt ut med avseende på Asgårdsmuren, men att saken likväl icke vore farlig: det ville han bevisa dem.
Nästa natt, då smeden for efter sten med Svadelfare, kom ett sto springande ur lunden på Idavallen och vrenskade åt hästen. Denne slet sig och sprang efter till skogs. Byggmästaren i sin ordning sprang efter hästen, och natten förgick innan han fick Svadelfare fast. Nästa dag var ingen sten att bygga med framme, och de återstående dagarna gick det icke stort bättre. När den okände fann att han icke skulle hinna med arbetet i avtalad tid, brast hans vilda sinne löst. Han rusade i raseri mot gudarna; men Tor, som kom tillstädes och hade den uppförvärvade hammaren till hands, krossade med Mjölner hans huvud. Först blodbefläckades Midgårds mark, så Alfhems, nu aven Asgårds heliga område. Det var olycksbådande. Och för övrigt var ju hela denna tilldragelse föga hedrande.
Stoet, som lockat Svadelfare till skogs, kastade ett föl med åtta fötter – Slepner, den oöverträfflige springaren. Vem Slepners moder var visste Loke bäst, och han skröt med att hava offrat sig för att skaffa Oden en värdig livhäst.
Namnet på den okände byggmästaren är en hemlighet, men av dennes förmenta anspråk på Fröja gjorde sig jätten Gymer till arving. Och därifrån avråddes han visserligen icke av sin hustru, ty Gymer hade som brud hemfört Rimners dotter, den pånyttfödda Hed.

• 19 •

Tor hade prövat Mjölner, och Oden ville nu pröva Slepner. Han sadlade honom och red genom luften till jätten Rungners gård i Jotunhem, ty Rungner ägde en häst, Guldfaxe, om vilken det förmäldes att han skulle vara den snabbaste i världen. Då Rungner såg den med guldhjälm smyckade ryttaren närma sig, tillfrågade han honom vem han var och sade honom några lovord om hans springare. Oden genmälde att ingen jätte ägde någon därmed jämförlig, och han ville sätta sitt huvud därför i pant. Då sprang Rungner upp på Guldfaxe, och det vart en kappritt vars like aldrig sports. Oden sprängde hän mot Asgård och in genom den förut omtalade öppningen vid porten. Rungner var strax bakom och kunde icke hämma farten utan kom även han in på borggården, där ännu ingen rese satt sin fot. Han kände sig nu som fången i en fälla men fick sitt mod igen när asarna, nyfikna på en så oväntad gäst, mottogo honom höviskt och bjödo honom in i salen till dryckesbordet. De största dryckeshornen – de som Tor nyttjade – sattes framför honom, asynjorna tävlade om att fylla dem åt honom, och han drack väldeliga. Och i den mån han drack vart han frispråkigare, och slutligen steg hela det jätteskryt han bar inom sig upp på hans tunga. Först försäkrade han att han kunde dricka allt det mjöd som asarna hade; därefter lovade han att han skulle bryta ned Asgårdsmuren, taga Valhall med sig och slå ihjäl alla gudar och asynjor utom Fröja, som han skulle göra till sin hustru. Men skrytet tystnade när Tor steg in i salen. Med rynkad panna sporde han huru en jätte understått sig att komma till Valhall. Hade han lejd att vara där eller icke? Och vem hade givit honom den lejden? Rungner, tiBnyktrad, svarade att han ditlänt på Odens inbjudning och stode under hans beskydd. Därför hade han kommit vapenlös, och niding är ju den som dräper vapenlös man. Oden sannade Rungners utsaga. Då nu jätten kände sig trygg men icke ville taga förödmjukelse med sig på hemfärden, tillade han, att om Tor åstundade ärlig strid, så kunde han ju möta honom på Jotunhems landgräns i Grottunagård vid överenskommen tid och med de vapen han ville medföra. Tor mottog utmaningen. Det stadgades vidare att Guldfaxe skulle förbliva i Valhall som pant, men utlämnas om Rungner segrade. Därefter begav sig jätten hem. Den avtalade holmgången vart allmänt samtalsämne i Jotunhem, ty Rungner ansågs vara den starkaste bland resarna, och det skulle nu avgöras om Jotunhem hade jämgod man att ställa mot asarnas ypperste kämpe. När dagen för enviget nalkades gav sig Tor åstad.

• 20 •

Det är redan omtalat att Egil var borta på färder i norr, när domen över Ivaldesönernas gåvor fälldes. Han visste därför ingenting om denna händelse.
Bland resarna var Egil knappt mindre omtalad än Tor. Det harmade dem att denne Ivaldeson, som i växt och lemmar ingalunda var överlägsen de väldigare bland dem själva, nu i tre hela år skulle hava ostraffat hemsökt rimturselandets kustnejder och nedlagt mången åbo med sina säkert träffande pilar. Rännande på skidor över skarsnöfälten var han framme där man minst väntade honom och omöjlig att åtkomma genom förföljelse såvida han icke råkade ut för Rungner på Guldfaxe; men det hade icke skett, ty hans djärvhet hölls i jämvikt av hans varsamhet, och han lät ingen överman komma sig så nära in på livet, att han ej hann att lägga pil på bågsträngen. Möjligen hade dock jättarna till slut fått honom i sitt våld, om han icke haft sina gynnare bland dem. Ivaldesönernas moder var, som vi veta, en jättekvinna. Genom henne stodo de i frändskap med den mäktiga släkt i Jotunhem, som Isung och de sedan så ryktbara mörna Fenja och Menja tillhörde. Isung var Egils vän och hade upptagit och härbärgerat honom när han en gång kom som skeppsbruten, drivande på kölen av sin stjälpta skidbåt, till hans strandgård under en av de stormar som rimtursarna väckt på Elivågor för att dränka honom. Dessa stormar hade han annars lyckligt trotsat och lyckligt lotsat sig genom töcknen, som hans fiender utbrett över vattnen för att villa hans kosa. Nu sammanträdde de trollkunnigaste och höllo råd, och därav följde vad som nu skall förtäljas.
En dag, då Egil färdades spejande på Elivågor, såg han en oväntad syn: bland de kringdrivande isstyckena och mellan de kalla dimmorna en ö, som lyste i solskenet med lummig lövskog och gröna strandfält. För Gros make och vinterresarnas fiende var denna syn så intagande att han glömde huru misstänklig hon var. Han styrde dit, gick i land, såg ingen levande varelse och glömde i sin förtjusning allt vad ofrid heter. Därför underlät han, när han gick in i skogen, att taga skidbåten med, förändrad till sköld. Medan han nu gick, beskådande träd och blomster och undrande, att de, som ville ödelägga Midgårds grönska, hade skonat denna, stod plötsligen framför honom en skepnad, högvuxen och väpnad, vid första åsyn röjande sin frändskap med jätteätten. Gagnlöst hade det varit att gripa till kogret. Jätten hette Koll och var, liksom hans syster Sela, en känd och fruktad härjare av Midgårds utmarker. Det var dock icke Kolls mening att nedlägga Egil oförberedd. Han hälsade honom, gav honom tid att draga svärdet och lovade att upplägga en duktig gravkulle, förmodligen av snö, över hans lik. Egil lovade å sin sida att visa Koll den sista hederstjänsten. Så till vida var striden ojämn, att Koll hade sköld, men Egil icke. Egils svärd, ehuru mindre omtalat än hans pilar, hade dock, även det, utgått ur Völunds verkstad. Dryga hugg och slag skiftades nu, men det drygaste hugget sprängde Kolls sköld, och det nästa gav honom banesår. Egil jordade honom hederligt, såsom lovat var.
Därefter skyndade Egil till stranden och återfann lyckligen sin skidbåt. Lyckligen – ty Sela var icke långt borta, och hur ogärna Egil det ville, hade han att bestå en tvekamp även med den stridbara gygen, som han till Midgårdsbyggarnas hugnad fällde.
I skidbåten väntade honom nya äventyr med allt vad jättemakt kan utsända av köld, hagel, storm, töcken och mörker. Aldrig hade Egil varit värre ute. Han arbetade oförtrutet för att hålla båten över vattnet och mitt igenom böljor och isflak driva honom mot Midgårdskusten. Tjutande trollvidunder omgåvo honom på alla sidor; med årslag och svärdshugg måste han avvärja deras försök att stjälpa hans lilla farkost, kölden vart honom allt övermäktigare, hans lemmar började stelna – då plötsligen vidundren försvunno, töcknen vordo genomskinliga och över de fradgande vågorna ett huvud dök upp, ett huvud med gula lockar och bistert godlynta anletsdrag, och under dem två breda axlar, som buro en korg, samt ett väldigt bröst, mot vilket skummet bröt sig som mot bogen av ett skepp. Den kraftige vadaren nalkades Egil, hälsade honom och bärgade både honom och hans skidor i korgen på sin rygg. Det var Tor, kommen från enviget å Grottunagård.

• 21 •

På Grottunagård hade följande hänt: Tor kom till mötesstämman på utsatt tid. Han hade hört omtalas Rungners gnistrande vapen, den stora flintstenen, som alltid träffade sitt mål när han slungades av ägarens hand. Rungner hade också hört mälas om den nya hammaren som slår med blixt och brak och efter aldrig felat kast återkommer till sin herre. Det gällde här vem som lyckades kasta först: han bleve sannolikt segraren. Tor nalkades icke med varsam gång utan som vanligt med väl uttagna och trygga steg, men med spanande öga, och i det han varsnade resen, ljungade Mjölner med dån genom luften. Rungner hade ställt sig på sin stensköld, emedan han hört att hammaren kunde slungas även fram genom jorden och drabba nedifrån. Med båda händerna höll han sitt vapen, och i samma blink som han fick syn på Tor flög den ofantliga flintstenen vinande hammaren till mötes. De sammanstötte halvvägs med förfärligt blixtrande och dån. Flintan splittrades av järnet, båda kämparna föllo till jorden, Rungner med krossat huvud, Tor sårad av en flintskärva som slagit in i pannan, dock icke värre än att han snart steg upp och segerglad återvände över Elivågor, just i lagom tid att rädda den käcke Egil.
Tor såg till sin vän i korgen och förfriskade och värmde honom så gott han kunde. Men en tå hade Egil ohjälpligt förfrusit. Asaguden tyckte det var obilligt att så mycken käckhet skulle gäldas med ett lyte, om ej lytet vorde till ett vittnesbörd om ära. Därför avbröt han den känsellösa tån och kastade henne upp mot himlavalvet. Då skedde det under som han önskat. Egils tå vart en av himmelens vackraste stjärnor. Tor lämnade icke sin vän förrän han nedsatt honom vid äriln i det fjäll som förut omtalats. Sedan färdades asen vidare. Det var hans akt att uppsöka Gro och meddela henne tidender från hennes make. Och då nu flintskärvan som han hade i huvudet besvärade honom och han visste, att Gro var den läkekunnigaste bland älvorna, hoppades han att varda botad av henne. När de möttes och Gro erfor att Tor var sårad, sjöng hon helande galder över hans huvud, och det med god verkan. Men då asaguden märkte att flintskärvan mer och mer lossnade kunde han icke dröja med att förtälja huru lyckligt Egil kommit ur farliga äventyr, att han snart vore att hemvänta, samt att en stjärna nu glänste på himmelen till hans ära. Då vart Gro så intagen av glädje, att hon alldeles glömde vad som återstod av galdersången. Skärvan är därför än i dag kvar i Tors huvud, dock varken till lyte eller skada.

• 22 •

Då Egil återkom från denna sin märkliga färd i Jotunhem och träffade sina bröder, meddelade de honom vad som under hans frånvaro timat i Asgård. Han erfor, att man därstädes, Ivaldesönerna ovetande, hade tillställt ett slags rättegång mellan dem och de två dvärgarna; att de Völunds konstverk, vilka av gott hjärta blivit till gudarna skänkta som hyllnings- och vänskapsgärder, vilka voro ägnade att stärka deras makt i den världsförsvarande kampen mot vinterresarna – att dessa konstverk blivit av gudarna behandlade som tävlingsprov, insända att av dem bedömas, samt att de icke skytt att uttala en dom som inför hela världen drabbade Ivaldesönerna med skam. Bröderna förekom detta som gränslös otacksamhet. De kände sig på outplånligt sätt skymfade, och allt vad de i sitt lynne ägde som modersarv från jätteätten kom i jäsning och alstrade, synnerligen i Völunds sinne, hat till gudarna och hämndlystnad.
Den som blott såg till ytan skulle dock kunnat tro att Völund blivit av domen föga berörd, ty sedan han en gång sagt sin mening därom yttrade han icke ett ord mer i ämnet och gick med vanligt lugn till sitt arbete i smedjan, ja han arbetade ivrigare än förut på det svärd och den ring som han ämnat skänka sin fosterson, den lille vanen Fröj. Men bröderna visste nog, att han nu hade ett annat syfte med detta svärd. Det skulle främja hans hämndplan och bringa gudarnas dom på skam.
Emellertid var svärdet redan från början med galdersånger, av Norn bekräftade, invigt att varda Fröjs egendom; att varda ett segervapen, om fört av gudahand; att strida likasom av sig själv mot resarna samt att, om det fölle i dessas våld, varda dem som vapen till lika mycken skada som nytta. Allt detta var redan sjunget över svärdet och hade inträngt i dess gry och kunde icke ändras. Men ett hämndemedel skulle det likväl varda, ty till dessa domar kunde andra domar läggas.
Någon tid efter att gudarna fällt sitt utslag till Brocks och Sindres förmån, rann det dem i tankarna att de nog icke handlat särdeles grannlaga mot sina vänner Ivaldesönerna, ty alla avundsmän som dessa hade gladdes åt vad som skett, och dvärgarna sjöngo spottvisor över dem. Völund lät dock på intet sätt förstå att han var kränkt av domen, och allt på den sidan tycktes vara som förr, utom det att Egil upphört att göra utfärder i norr och undvek att möta Asator.
Gro började blekna och tyna bort. Kanske sörjde hon mindre den kränkning som Borkarsonen, Tors skyddsling, tillfogat henne, än hon led vid tanken på att hennes faders dråp var ohämnat. Då hon förnam att döden nalkades kallade hon till sig Od, sin son, och Siv, sin syster. I gossens sinne inskärpte hon den vedergällningsplikt som ålåge honom, så snart han blivit stor nog att bära vapen. Det tillkomme honom att taga den hämnd som hans fader, bunden av ett löfte, icke kunde utkräva. Hon förutsåge att Od skulle råka i hårt betryck; men om han, ännu oerfaren, komme att tarva hennes råd och hjälp, då skulle han gå till hennes gravkummel och kalla på henne, ty döden vore icke i stånd att släcka hennes moderskärlek. Siv bad hon att varda pilten i moders ställe och fick därom sin systers löfte. Därefter gick hennes ande till dödsriket. Egil sörjde henne mycket.

• 23 •

Den harm som grep Asator när Loke hade avklippt Sivs lockar kan måhända tydas så, att han, redan då hon var en helt liten mö, hade fäst sitt tycke vid henne.
Gudarna hade icke riktigt klart för sig hurudant förhållandet mellan dem och Ivaldesönerna egentligen var. När Njord kom till Alfhem för att se sin hos Völund och Idun uppväxande son, emottogs han som vanligt med aktningsbetygelser och kunde vid sin återkomst till Asgård icke säga annat, än att allt tycktes vara gott. Men från Mimer mottog Oden varnande runor, och Gudafadern insåg att något måste göras, som kunde verka försonande och uppfattas som ett vederlag för den oavsiktliga men ändå svåra kränkning som blivit Ivaldes ätt tillfogad.
Större ära än den att upptagas i asakretsen kunde ingen varelse vederfaras. Med Tors hjärtliga samtycke beslöts nu i Asgård att han skulle fästa Siv, och att hon skulle erhålla alla en asynjas företrädesrättigheter. Men innan friarebudet hann inställa sig vart denna plan tills vidare omintetgjord, ty underrättelse kom att Egil hade gift sig med Siv. Detta grämde Asator, men han hade inga giltiga skäl att anföra mot vad som timat.
Och i lagom tid därefter kom underrättelse att Siv fött Egil en son som fått namnet Ull. Fast nu barnet icke var hans, skulle Tor gärna velat taga det i sin famn. Men han fick ingen inbjudning till vattenösningsfesten. När således denna giftermålsplan var korsad, tänkte gudarna på en annan. Völunds dotter, den lilla Skade, lovade att varda särdeles skön. Det beslöts nu, att Njord skulle fria till henne, och att hon skulle uppfostras i Asgård tills hon hunnit manbar ålder. Härmed åsyftade gudarna tillika att i Skade få en gisslan, tryggande dem mot de farliga uppsåt Völund antagligen hyste. De fruktade isynnerhet för Fröjs säkerhet, men vågade icke att med hans hemkallande från fosterfadern lägga förnärmelse till förnärmelse.
Ivaldesönerna måtte hava anat eller på förhand fått veta om denna nya plan, ty de skickade Idun och Skade, Almveg, Siv, Od och Ull till den mest avlägsna delen av Alfhem, till de i Trymheims bergvärld belägna Ydalarna, som voro för gudarna okända och till vilka ingen utsikt från Lidskälv finnes.
De sändemän som kommo till Völund med Njords friareanbud återvände aldrig. Det tros att Völund dödade dem. Deras uteblivande väckte misstankar, och Njord, följd av andra asar, bröt upp till Alfhem, men endast tids nog för att få se en skymt av de bortdragande Ivaldesönerna. Det var vinter, och asahästarna, så snabba de äro i luften och på marken, mäktade icke följa de tre skidlöparna. Under flykten vände sig Egil om och utmanade Njord på tvekamp. En av asarna, sannolikt den unge Had, gudarnas bäste skytt, fick då Egil inom skotthåll, men i det ögonblick han spände sin båge, kom en pil från Egils och sönderskar hans bågsträng. Bröderna hade medtagit svärdet, ringen och mycket guld. Var Fröj fanns kunde asarna icke uppdaga.

• Andra avdelningen •

• 24 •

Bortom den yttersta bygden i Jotunhem, djupt inne i den stora skogen Mörkveden, vars dunkel gudarnas blick,tr icke genomträngt, ligger ett dalstråk, som kallas Ulvdalarna, och däri en sjö, som kallas Ulvsjön. I ett fjäll ovanför Ulvsjön finns en hålgång som leder till världsaskens andra rot, till Mimers brunn och dödsriket. Ingen utom Mimer och hans söner, samt Nep månalfen, visste något om denna väg till underjorden.
Tre män kommo till Ulvdalarna, fällde trän och timrade ett hus på Ulvsjöns strand. De byggde en sal och förenadc med den en smedja.
Dessa män voro alfhövdingarna Slagfinn, Egil och Völund. Här visste de sig i säkerhet för gudarnas efterspaningar, och här ville de stanna tills Völund kunde säga om hämndesvärdet: ”Nu kan jag icke göra det bättre.” Hade det kommit därhän, då vore det tid att lämna Mörkveden. Då skulle alla jättar och alla missnöjda alfer ropas till kamp mot Asgård. Och då skulle Völund i spetsen för dessa skaror visa vad hans svärd förmådde mot dvärgens prisade hammare.
Svärdet krävde mycken tid. Mer än en gång tycktes , klingan vara färdig. Hon prövades och befanns så stark, att hon, utsatt för ljungeldens slag, splittrade blixten, utan att han efterlämnade ett märke på hennes solblanka yta; så spänstig, att Völund lade henne som ett bälte kring sitt liv, och så eggvass, att hon genomskar flintblocket så lätt som luften. Men detta var honom icke nog. Han sönderfilade henne till stoftgrand, sammangöt dessa och smidde en ny klinga och åter en ny under besvärjelser, som Hed gärna skulle hört. Talade Slagfinn eller Egil om Sindres Mjölner och yppade en farhåga, att detta vapen i Asators hand vore oemotståndligt, då log Völund, ty han visste bättre. Men arbetet krävde tålamod och mångårig flit. Idkeligt sysslande vid ässjan och städet unnade sig Völund sällan som förströelse att deltaga i brödernas jaktfärder.
Deras första vinter i Ulvdalarna var förliden. Han hade, varit lång för Slagfinn och Egil, emedan de längtade efter sina älskade. Ja, själve storsmeden, så fördjupad han var i hämndetankar och hämndeverk, hade rum i sitt hjärta ej för hatet allena, utan ock för saknad efter Idun och den lilla Skade.
När bröderna icke hulpo Völund i smedjan strövade de på skidor och fällde vilda djur: björnar och renar, vilkas kött de stekte på spettet eller kokade över äriln.
De trodde sig ensamma i Ulvdalarna. Och de hade rätt däri, att detta dalstråk var okänt för asar, vaner och jättar. Men när töcknet hängde över deras sals rököppning eller natten svepte Ulvsjön i mörker, smugo varelser av mänsklig gestalt kring husets gavlar och spejade genom ljoren, samt begåvo sig tillbaka in i skogen, försvinnande i hålvägsöppningen, genom vilken en stig förer ned i underjorden.

• 25 •

En morgon, då dimman höjde sig över Ulvsjön, simmade där tre svanar. När bröderna kommo ut, sågo de på stranden tre unga kvinnor som spunno gyllene lin. Svanhamnarna lågo bredvid dem. De efterlängtade hade äntligen kommit. Den ena av dem lade sin arm om Völunds vita hals. Den andra, hennes syster, famnades av Slagfinn. Den systerlösa tredje lade sitt huvud till Egils bröst.
Ulvdalarna syntes bröderna numera icke ödsliga.
Månskifte efter månskifte förflöt och år efter år, medan Völund fortsatte arbetet på sitt svärd och dessemellan smidde smycken åt svanmörna och gyllne ringar i sådan mängd, att de förmodligen voro ämnade till länkar i en fånges kedja, en sådan fånges, som vore förtjänt av oslitliga guldbojor.
Så gingo sju vintrar. Den åttonde vordo svanmörna trånsjuka, och den nionde flögo de bort. En dag, då samtliga bröderna varit på jakt, funno de vid hemkomsten salen tom. Även svanhamnarna voro borta. Dygn förflöto, men de älskade återkommo icke. Då lämnade Egil och Slagfinn Ulvdalarna för att återförena sig med dem. Men Völund stannade. Han hoppades, att hans svanmö skulle, sedan hon sett sin Skade, vända tillbaka, och han ville icke lämna Ulvdalarna innan han fullbordat det nästan färdiga svärdet. Ty hämnden var dock för honom det dyrbaraste av allt.
Ensam satt han där nu i den ödsliga skogen, som, när vindarna vilade och vilddjuren tego, aldrig hade andra ljud än klangen från hans hammare att lyssna till. Vid skenet från härd och äril inristade han på den äntligen färdiga klingan med underbar konst bilder från urjättarnas fördränkning i kaoshavet, men nu med den betydelse, att svärdet skulle påminna resarna om den blodshämnd de hade att taga på Oden för fädernas död.
Slagfinn och Egil togo på hemfärden olika kosor. Slagfinn, som hade föga obytt med jättarna, tog kortaste vägen söderut genom Jotunhem. Vilka öden som mötte honom under färden är okänt; han kom slutligen lyckligt till Alfhem och skall omtalas än en gång i denna berättelse. Egil tog en omväg österut, kanske för att undvika bygden i Jotunhem, kanske också lockad av det okända i de ängder han ville genomvandra. Den omvägen förde genom Mörkvedens avlägsnaste vidder och sedan genom Järnskogen. Där mötte honom mycket sällsamt; många villsamma stigar hade han att gå och många vatten att leta sig över, innan han återsåg sin släkts odal och sina kära i Alfhem.

• 26 •

En kväll kom Völund uttröttad hem från jakten, bärande på skuldran en spjutgenomstungen björn. Han lade vindtorr ved på äriln och tillredde sin aftonmåltid. Skenet från brasan speglade sig i de hundratals guldringar som hängde på band i salen, och det föll honom in att räkna dem, såsom han stundom gjorde under långsamt skridande kvälltimmar. Hur han talde så fann han att en ring var borta: där saknades en i de sjuhundra, och den som saknades var, ehuru till utseendet ej olik de andra, dock mer värd än de alla tillsammans, ty det var den ring som Völund hade ämnat Fröj. Konstverket hade bland andra egenskaper den att om det komme i orätt hand, skulle det därav få en vank, som ingen annan än Völund kunde bota.
Det var långt ifrån att Völund harmades över den upptäckt han gjort. Den tvärtom ingav honom en fröjdefull förhoppning. Tjuvahand var ej att rädas för i Ulvdalarna. Om rövare hittat till Völunds bostad, skulle de väl hava bortfört allt vad de funnit av gyllne klenoder. Men nu var endast den dyrbaraste ringen borta, och skilja honom från de andra ringarna förstodo endast Ivaldesönerna och deras svanmör. Völund hade alltid hoppats att hans själsförtrogna skulle återvända till honom, och ringens försvinnande tydde han nu som ett tecken att så skett. I morgon – så tänkte han – när solen går upp, avlägger hon svanehamnen och träder in i salen. Intill dess svävar hon omkring i den månklara luften eller svalkar fjäderskruden i Ulvsjöns vatten. Min visa Idun har återkommit på aftonen av den dag då hämndesvärdet är färdigt. Vi skola tillsammans fira mitt avsked från Ulvdalarna och tillsammans anträda vår färd till hämnd och seger.
Så tänkte Völund, medan han med svärdet bredvid sig satt på bänken framför äriln och stirrade på de falnande kolen. Och i sådana tankar somnade den av jakten trötte på sin bädd av björnfällar, medan månen sken in genom ljoren.

• 27 •

Ingenting som hänt vid Ulvsjön hade undgått den vise Mimer. Då bröderna valde tomt och byggde där, visste de icke att de gjort det så nära den dolda klippdörr, genom vilken Mimersönerna gå ut, när de nattetid besöka jorden. Klippdörren, ”helgrinden”, fanns i den av urtidskrafter splittrade och med hällor översådda gråstensåsen ovanför Ulvsjödalen. Icke ett enda hämndeord, uttalat av Völund, då han om kvällen efter slutat arbete samtalade vid äriln med sina bröder, hade undgått dessa spejare från underjorden, och de hade dygn för dygn följt de framsteg svärdet gjorde. Nu var det färdigt, och nu var det tid för Mimer att gripa in, om han ville bevara den hotade världsordningen.
Medan Völund denna afton med det oemotståndliga svärdet vid sin sida och med jaktbytet på axlarna vandrade till hemmet, hade söner av Mimer gått in i salen, vid månskenet mönstrat ringarna och tagit den som var hämndesvärdets frände. Det var måhända ett varsamhetsmått varförutan varken smeden eller svärdet kunnat gripas, ty ringen hade många dolda egenskaper.
Under natten, medan Völund drömde sig med Idun härska i Valhall, kom Mimer, följd av söner, smygande in i salen. Kanske hade de dessförinnan blandat något sömngivande i smedens mjödförråd; om så är, vart denna gärning sedan straffad på Mimers älsklingsdotter. Visst är, att de medförde band så starka som Urd kan väva dem, och att Völund icke vaknade, förrän han fann sig bunden till händer och fötter och såg hämndesvärdet i Mimers våld.
Völund sade intet, men hans ögon gnistrade med ett sken ej olikt den stjärnas vid vintergatan, vars starka glitter skiftar i grönt, gult och blodrött. Mimer lät föra honom till en klippa i mitten av Ulvsjön, och dit flyttades även sal och smedja. Visdomsbrunnens väktare läste i Völunds själ att hans hat till gudarna svårligen kunde släckas, såvida de icke rent av blotade till honom för att vinna försoning, och att hatet måste varda outsläckligt, när alfen finge veta, att hans Idun en gång skulle upptagas i Asgård som Brages maka. Fördenskull dömde honom Mimer till fängelse för hela den tid asarnas skapelse skulle äga bestånd. Men döda honom ville han icke, ty det var ju så med storsmedens och hans bröders sak, att hon börjat med en dem tillfogad orättvis förnärmelse. Ur en rot, spm var rättfärdighetskänslans, hade Völunds hat spirat.
Fångens armar lossades för att han måtte fördriva sin tid vid ässjan och städet. Måhända skulle hans sinne under tidernas lopp så mildras, att han ville smida sköna harmlösa ting, salen på Odödlighetsåkern till prydnad. Då överlevde dessa verk världsförstörelsen och frälsade Völunds namn och ära in i förnyelsens rike. Men banden som slagits om fångens ben lossades icke mer än att han med möda kunde sätta fot framför fot. Ingen konst i världen mäktade lösa de banden, ty deras knutar voro slingrade så som Urd knyter sina.
Det dröjde icke länge, innan hammarslag förnummos från klippskäret. Völund hade åter börjat arbeta. Hans ansikte uttryckte lugn och tålamod. Han smidde allt vad Mimer önskade men var kall och värdig i sitt väsen och bad aldrig om något slags återtjänst.
Mimer gömde hämndesvärdet i skuggan under askens rot, där han förvarar gjallarhornet, urtidens underbara tavelspel, Fimbultys runristade tavlor och andra av Oden pantsatta eller av asarna förgätna skatter.

• 28 •

Vi återvända till Mann, som dragit ut för att med bragder förtjäna Almvegs hand. Och då må först sägas, till motvikt mot de våldsgärningar som om honom förmälas, att hans uppsåt från början var att fullfölja sin fader Borkars verk: att rensa Midgård såväl från sådana, som gjorde striden till yrke och blodsutgjutelse till ära, som ock från de än värre våldsverkare, som mördade för att åtkomma andras guld och egendom. Han ville, som hans fader, se åkerbrukarnas gårdar fredade och plogens välde utbrett över Midgård, och det syntes honom att jättarnas fiendskap gjort det svårt nog att värna plogens rätt, för att icke krigare och rövare skulle göra det än värre. Med rätta prisas han i skaldernas sånger för att han uppsökte och drap många ogärningsmän, bland vilka några överträffades i jättelik växt och styrka av ingen född i Midgård, utom av Mann själv. Med några av jättevärldens kämpar mätte han sig även, och det med framgång. Bland dem voro två med namnen Hårdben och Grip.
Länge gick Mann till strids väpnad ej med svärdet, yrkeskrigarens lust, utan med fädernas vapen, helgade i fejder med skogens vilddjur. Måhända hade Borkar och modern Drott varnat honom för svärdet såsom ett förbannelsens verktyg. Därför svängde Mann med väldig arm en klubba, lik en ur jorden uppryckt avkvistad ek, eller ock en hammare så ofantlig, att man kunde tro honom vara densamma som Tor nyttjade innan Sindre smidde honom Mjölner.
Snart måste Mann upptaga striden med andra och förnämligare fiender än jättar och mänskliga ogärningsmän. Alfernas alla släkter voro upprörda över Gros skymf och dråpet på hennes fader Kåre, och harmen fick ökad näring när de erforo att Ivaldes yngsta dotter Almveg, då blott ett barn, blivit av Tor bestämd till maka åt hans skyddsling. Men förmodade de, såsom sannolikt är, att även den starkaste son av Ask och Embla ej kunde mäta sig med en alfhjälte, så togos de ur sin villfarelse på ett sätt, att det givit genljud genom alla de århundraden som hört sången om Borkarsonens kamp med Svarin och hans bröder. Mann fällde dem alla i ärlig holmgång, den ene efter den andre. Tor stod som åskådare och livade sin önskesons mod. Asen hade lovat att om yttersta nödfall vore för handen hjälpa honom ej till seger, men ur undergång. Dock var hans fordran, att Mann icke skulle förverka detta löfte genom att i onödan taga det i anspråk. Han gjorde det ej heller. När bröderna, som stodo på andra sidan vattnet, märkte att Svarin höll på att duka under, sprungo de alla, gripna av samma oro, från stranden ned i vattnet, för att komma honom till hjälp. Men då framträdde Tor och hejdade dem. I vredesmod grepo de till stenar och kastade på asen. Så tvangs han att lyfta Mjölner, vars egenskaper de kände. De bådo honom då om fred och lugnade sig, varefter de, den ene efter den andre, modigt gingo till tvekamp och död under Manns klubba. De fallne till ära uppkastade Borkarsonen över deras ben en gravhög som, känd under namnet Svarins hög, vart likasom ett landmärke för senare forntidshjältars bragder.
Missmod rådde nu bland alferna, och de sporde sig var deras väldigaste hjältar, Ivaldesönerna, funnes. Ryktesvis förmäldes att Egil hemkommit eller vore att hemvänta samt att gudarna i högtidligt samråd av någon ännu okänd anledning beslutit att icke behandla honom som fiende, ehuru han förmodligen varit delaktig i dråpet på Njords sändebud och i den unge Fröjs bortförande, man visste ännu icke vart. Ryktet kom även till Mann, som då återvände till sitt hem för att bättre väpnad draga ut till sitt allra farligaste äventyr. Almveg var nu uppvuxen, och det var Manns fasta beslut att uppsöka och hemföra henne, ställde sig än själve Egil i hans väg.
Drott hade för sin son berättat om svärden Lysing och Viting, av vilka ettdera, om det blottades, skulle blodas i broderdråp, men hon hade icke sagt var hennes fader gömt dem. Mann begärde nu få veta det. Tiden var kommen, då han till lön för manliga gärningar borde få äga den brud, vars hand blivit honom lovad. Möjligt vore att han då måste inlåta sig i vapenskifte med en Ivaldeson, och för ett sådant krävde han det bästa svärd som stode till att få. Med sorgsna aningar gav Drott vika för hans böner. Mann tog det ena svärdet, det som syntes honom bäst, men som också var det förbannade, och omgjordad med dess praktfulla bälte begav han sig nya öden till mötes.

• 29 •

Från åkerbrukarna österut i Midgård hade kommit klagomål, att de ofredades av en krigareflock, anförd av en man vid namn Hildeger. Det förmäldes om honom liksom förut om Gunnar att han icke eftertrådde guld och dyrbarheter, om icke för att utdela dem med frikostig hand, ej heller angrep svaga och värnlösa, men att han icke tillät kraftiga och förnämliga män att sitta i ro. Dem utmanade han och gjorde sig ära av att ha dödat dem i tvekamp.
Mann gick med en skara prövade kämpar att söka honom. De sammanträffade, och åkerbrukarnas värnare gav sitt ärende tillkänna, utmanande Hildeger på envig. Den erfarne svärdkämpen såg tveksam ut och svarade, att ehuru han hört mycket omtalas de bragder Mann utfört med forntidens vapen, ville han dock först se, om Mann vore vuxen en svärdslek med honom eller icke, och detta borde han visa genom att mäta sig med någon av kämparna, innan han försökte sig med deras anförare. Mann ingick på förslaget och fällde efter kort strid den kämpe Hildeger ställt emot honom. Men denne vägrade ännu det tillbjudna enviget och ville se flera och större svärdsrön av Borkarsonen. Mann fällde då den följande dagen två av Hildegers män, på tredje dagen tre och slutligen elva. Hildeger kunde nu icke längre uppskjuta tvekampen, men för första gången drog han med tungt sinne det svärd varmed han segrat i sjuttio envig. Mann hade omlagt sin klinga med ett tyg, som icke minskade skärpan i hennes hugg, men kanske kunde hindra uppfyllelsen av den spådom som var fäst vid hennes blottande. Striden lyktade så, att Hildeger fick banesår. Då bortkastade han sitt svärd och skölden varpå hans bragder voro målade och sade, medan han liggande på marken färgade jorden med sitt blod: ”Urds dom, som ingen jävar, har gått i fullbordan. Du är Borkars son och jag Gunnars, men åt oss båda har Drott räckt samma modersbröst. Broder har dödat broder. Och förut har fader, förblindad av stridsraseriet, dödat son. För min egen hand har min älskling fallit, sin moders tröst.” Då Mann förebrådde honom att han icke sagt vem han var, svarade han: ”Jag teg för din skull, ty om du fått veta det och avstått från striden, skulle onda tungor kallat dig feg, men om du icke avstått skulle de kallat dig brottsling, emedan du med vett och vilja blivit broders bane.”
Så ändade Gunnars och Drotts son sin levnad. Mann gravlade honom och drog vidare, sorgsnare i sin hug än han någonsin varit.

• 30 •

Skade, Od och Ull voro som barn ovanligt sköna, och deras fägring utvecklade sig såsom dagarna gingo. Od skilde sig från de andra däruti att han mer än de var lustig till sinnes, kvick och språksam. Skade deltog i gossarnas lekar och övade sig i samma idrotter som de: i runors kännedom, sångers diktning och i de färdigheter som kriget och jakten kräva. Från Völunds verkstad ägde barnen bågar och skidor ej mindre prisvärda än de, med vilka deras fäder förvärvat rykte, och Ull vart sin fader Egils och sin farbroder Slagfinns jämlike både i skidlöpning och bågskjutning. I svärdslek och diktkonst var Od den främste; men ungmön utmärkte sig i alla stycken så, att hon mäktade tävla med vardera av gossarna i vad denne kunde bäst. Hennes lemmar förenade med moderns fägring kraften och spänstigheten i hennes faders senor. Ståtlig var hon att se i brynja och hjälm med svärd vid sida och sköld på arm; men kanske än ståtligare när hon med fladdrande lockar ilade på skidor över Ydalarnas snöfält.
Sedan Idun, Bil och Siv återvänt till Ydalarna, drivna av längtan till sina barn, väntade de att snart få återse sina makar. Länge bidade de förgäves. Vad som fördröjde Slagfinns hemkomst är okänt. Orsaken till Völunds uteblivande är oss däremot välbekant, men det dröjde innan man i Ydalarna fått veta att den store konstnären var Mimers fånge, bunden med Urds olösliga knutar, samt att hämndesvärdet och rikedomsringen voro oåtkomligen fördolda där Mimer gömmer sina skatter.
Hans fränder trodde nu att han aldrig mer skulle återkomma, ty Urds band kunna icke ens gudarna lösa. Av den stora hämndeplanen mot Asgård skulle då varda intet! Ny byggarna i Ydalarna voro djupt nedslagna vid denna underrättelse. Idun och Skade ville i svanehamnar flyga till den olycklige på Ulvsjöklippan, men från Urd kom bud till maka och dotter, att de skulle stanna där de voro.
Äntligen återkom Egil. Hans färd genom Järnskogen hade uppehållit honom länge. Den skogens fasor kunna svårligen skildras. Ingen människa har vågat sig dit in. Den jagade hinden stannar framför skogsbrynet och låter sig hellre sönderslitas av hundarna än hon söker sin tillflykt i Järnskogens rysliga skuggor. Där växla berg med dalar, svarta som natten; men bergen genomdragas av förrädiskt gapande bråddjup, och dalarna äro mestadels fyllda av järn och träsk, i vilkas dyiga vatten vidunder och ormar lura och över vilkas yta nattetid trolska eldar fladdra. Vindarna, när de draga genom den skogen, klaga, som om de vore rädda, eller tjuta, som om de vore ursinniga. Även resarna fasa för att färdas där, och ingen av dem hade ditintills vågat där nedslå bopålar. Dock med ett undantag. Vidolf och Hed hava en frände som heter Eggter. Han vistades där och trivdes där och gjorde därifrån inbrott i Midgård, nattetid överfallande människoboningar och släpande med sig deras innebyggare, för att i sin håla under ett trollkärr hava dem till föda. Det säges, att han vid ett av dessa strövtåg eftersattes av Mann och att han förgäves uppbjöd alla sina jotunkrafter för att hålla stånd mot Tors skyddsling. Illa sårad undkom han dock med livet in i sin skog.
Egil med pilarna måtte icke hava påträffat Eggter medan han letade sin väg genom Järnskogen, eller ock har minnet av ett sådant möte förtonat. Den äventyrslystne alfen kom välbehållen från sin vådliga färd; ty ödet, som unnade honom att återse sin maka och sina härliga söner, hade bestämt honom att strax därefter falla för Borkarsonens hand.
Nybyggarna i Ydalarna visste att den djärve Midgårdshjälten, Borkarsonen, ville hava löftet om Almvegs hand infriat. För att med ens omintetgöra hans avsikt beslöts nu att Egil skulle äkta även Almveg, att således Siv och hon skulle varda samhustrur. Fränder bland alferna inbjödos till bröllopet, och ryktet om det förestående giftermålet kom även till Mann.
Bröllopet hölls. Mjödbägarna gingo sin rund, och alfaskalderna sjöngo till harpan om Ivaldes bragder, då han sökte Hild, och om Egils, brudgummens, segrar över bergresar och frostjättar på Elivågors trolska kuster; men skämt och strängaspel fingo en bråd ände, då Mann med de sina plötsligen stormade in i salen, svängande den förbannelsevigda klingan i facklornas sken. I de häpna gästernas åsyn vart Egil nedhuggen, och många andra lades döda ned mellan högtidsbonade bänkar och gyllne dryckesbägare, innan Mann satt på snabbfotad springare med armen kring Almveg och följd av sina män sprängde bort.
Så ändades Egils levnad.

• 31 •

Fröj hade nu i mer än tio år varit borta från Asgård, och ingen av gudarna visste var han fanns. Völund visste det, men intet medel i världen skulle kunnat avpressa honom hans hemlighet. Nornorna och Mimer visste det även; men de äga kännedom om mycket som de icke få yppa. Gudarna gissade att den hämndlystne storsmeden överantvardat barnet i jättehand, men deras efterforskningar i Jotunhem hade hitintills varit fruktlösa. Var den unge vanen blivit gömd syntes vara okänt även där, utanför den berggård som förvarade det dyrbara rovet. Njord, den bekymrade fadern, vilade sällan länge mellan de upptäcktsfärder han anställde i Jotunhem och från vilka han hemkom allt rikare på bragder men alltid lika blottad på kunskap om sin sons öde. Det var väl under en av dessa färder som han efter många äventyr – delvis av hemligt slag, om man får tro vad Loke antytt – besegrade fjällforsjättinnorna Rusla och Stickla, döttrar av Hymer och Selas jämlikar i vildhet och stridslust.
Njord och med honom hela gudaskaran skulle nu drabbas av än en förlust. Det hände en dag, att Asgårds skönaste prydnad, alla varelsers åtrå, Fröja var försvunnen, ingen visste och ingen kunde utrannsaka vart. Det var en av de värsta olyckor som kunde timat. Fördärvligheten av dess följder var, särskilt under nuvarande omständligheter, oberäknelig. Oden sökte råd hos Mimer och fick som alltid av honom sanna stavar. Därefter sammanträdde alla högheliga makter för att höra vad asafadern hade att förkunna och för att rådgöra på grunden därav.
Det var den högtidligaste rådsförsamling som ägt rum alltsedan gudarna på sina maktstolar ordnade solens och månens banor. Minnet av de dagar på Idavallen, då allt var endräkt, lek och glädje, låg redan i fjärran. Det underbara tavelspelet och den okände gudens runor voro längesedan förlorade tillika med hugen att fördjupa sig i deras menlösa gåtor, ty andra och ödesdigra hade inställt sig och krävde lösning. Som i en drömlek hade idgoda asar skapat människosläktets stamfäder. Det var ett ödets verk vid vilket de handlat som tjänare åt en dunkel makt, vars härold Urd är och vars uppsåt hon och Mimer bättre än gudarna känner. Med människosläktet började orons skede. De avtalens heliga band som i urtiden knötos mellan alla varelsearter hade sedan dess, det ena efter det andra, lossnat och fallit, utan att gudarna velat det och likväl icke utan deras skuld. Omsorgen om Emblas ättlingar, nödvändigheten att bereda dem vidgad och trygg odal i Midgård hade givit upphov till misshällighet med jättarna. Dessas undandrivande hade alstrat hat och hatet givit näring åt det värsta som kaosresen gav sina barns sinnen i arv. Då kunde Hed framträda och sprida trolldom och gudlöshet, guldtörst och blodtörst bland Midgårds innebyggare. Så uppkom krigsvapnens tidevarv, och det vart tävlan i vapensmide i stället för tävlan i gagn- och skönhetssmide. Till kedjan av dessa följder knöt sig nu som en länk den dom, vilken gudarna obetänksamt, men utan att vilja orätt, fällt mellan alfen Völunds Gungner och dvärgen Sindres Mjölner. Härmed vart endräkten tillintetgjord även mellan gudar och alfer, och de krafter, som dessa underordnade, men hugstarka och konstfärdiga makter förut nyttjat till bevarande och förskönande av jordens skrud och till förökande av Asgårds klenoder, de stodo nu i ett fientligt läger. Härav vart åter den följd att de iskalla vindar, som hämndgiriga frostjättar utsände mot Asgård och Midgård, vunno med varje gående år överhand och gjorde landvinningar, som Tors Mjölner fåfängt sökte stävja. Växtälvan Gro hade kränkt och sorgsen gått till skuggornas värld, växtälvorna Siv och Idun gömde sig i Ydalarna. Fröj, som skulle varda årsväxtens skyddsherre och främjare, var i jättevåld. Och nu var även Fröja borta!
Handeln med Asgårdsborgens byggmästare, den list varmed han berövades sin orimliga men utlovade lön för ärligt arbete, måste även hava runnit gudarna i sinnet, där de tysta och grubblande sutto i domarkretsen, avvaktande vad Oden hade att mäla. Att de förlorat Fröja var icke oförskyllt, sedan de gjort Loke till rådgivare och gått in på att låta rädda sig genom hans ovärdiga funder. De voro emellertid för stolta och även för insiktsfulla för att vilja kasta skulden från sig själva på honom. Den lustige och lättsinnige jättesonen syntes dem snarare otillräknelig än orättfärdig och illvillig. Till självvillig bot för dråpet på kaosjätten och till bekräftelse på avtalet med den yngre jättesläkten hade Oden upptagit honom i Asgård och med blodblandning beseglat sitt och hans fostbrödralag. Det syntes dem också, att han varit dem icke endast till förargelse, utan ock till nytta. Därför ville de nu icke rikta någon anklagelse mot honom.
Om Fröjas försvinnande och om vintermakternas stigande välde hade nu den heliga rådsförsamlingen att överlägga. Att en jätte bortfört kärleksgudinnan, därom var intet tvivel. I sin omgärdade och värnade hall inom Asgårdsmuren hade hon icke kunnat bortrövas. Men bland sina tjänande diser ägde hon en fager jättemö, och denna – det vittnades nu – hade i skymningen lockat sin härskarinna ut på andra sidan muren. Sedan dess hade ingendera varit synlig.
Asafadern förtalde nu för de häpnande åhörarna vad han utrönt. Tursamön, på vars trohet de alla hade litat, men som svikligt överlämnat Fröja åt Ymers ätt, är samma varelse som i forna tider kringvandrade bland människorna och förgiftade luften som deras själar andas, samma varelse som nu hotar all världen med fimbulvinterns ödeläggelser, samma Hed eller Gullveg, som rättvisligen föll offer för den första dödsdomen i världen. Bålets eld hade icke tillintetgjort henne. Hon föddes på nytt och skall, om hon åter brännes, kanske än en gång födas på nytt. Men alla medel, även om de vore gagnlösa, måste prövas för hennes tillintetgörelse.
Asafadern meddelade vidare, att enligt de runor han upptagit ur djupet skulle det gagna till intet, att asar eller vaner efterletade Fröja. Förgäves hade de sökt återfinna sin älskling, den unge Fröj; lika fruktlöst skulle det vara att efterspana hans syster. Detta var ödets beslut, för vilket de höghelige måste böja sig. Dock var denna dom mindre hård än han syntes. Ty både Fröj och hans syster skulle befriade återvända till Asgård. Men den, som ödet utsett att varda den ädla vanadisens frälsare och tillika hennes make, hörde icke till gudarnas krets utan till Ivaldes ätt. Mellan Asgård och denna alfsläkt rådde nu en olycksdiger fiendskap. Man hade å ömse sidor svårt förbrutit sig, och händelser hade inträffat, den ena efter den andra, som syntes göra en försoning omöjlig. Men vad som förekom dem omöjligt kunde dock ödet möjliggöra, och gudarna borde tacksamt finna sig däri. Så talade Asafadern i rådsförsamlingen.

• 31 •

Od hade nu att hämnas ej endast sin moders skymf och sin morfaders dråp utan även sin faders död under våldsmannen Borkarsonens svärd. Redan längesedan hade han begärt att få lämna Ydalarna för att uppfylla de plikter som ålåge honom, och Siv hade haft svårt att kvarhålla honom intill den tid då han kunde gälla som vapenför. Nu finge hon icke hindra honom längre. Siv gick sorgsen och grubblande över det öde som förestod ynglingen. Den förskräcklige Midgårdshjälten hade Tor till önskefader och beskyddare. Vad kunde väl Od uträtta emot honom? Och samtliga gudarna voro ju mot Ivaldes ätt fientliga. Sedan Völund blivit fången och Egil fallit, så fanns ju intet hopp för hennes fränder att fortsätta den olika striden. Men underkasta sig och förgäta de grymma oförrätter de lidit kunde de ej heller. De måste gå sin undergång till mötes.
Medan Siv välvde dessa tankar förnam hon plötsligt inom sig en röst som sade att ynglingen, som skulle pröva sig i hämndens verk, vore kallad att utföra försoningens. Ryktet om Fröjas försvinnande hade redan flugit över världen. Den siande rösten sade Siv att Od vore den som skulle återfinna henne, och att han till lön härför skulle varda hennes make.
Gåvor hade han visserligen för en sådan kallelse. Ingen, med undantag av Balder Odenssonen, vore, om fägring finge gälla, så värdig kärleksgudinnans hand. Och var fanns någon, utom Asafadern, vilken förstod att så klokt som denne yngling lägga sina ord? Var någon, utom Brage och Had, vilken så som han kunde röra hjärtan med sång och harpotoner? Var någon, efter Egils död, som med oförvägenhet parade så mycken fintlighet och förslagenhet?
Dagen var snart inne, då Od skulle lämna Ydalarna. Men då han trädde inför Siv för att tala med henne härom befallde hon honom att först efterleta Fröja, innan han ginge att hämnas på Mann. Han mottog denna befallning med förvåning och misstro. Siv, tänkte han inom sig, är min styvmoder och älskar mig icke med min moder Gros kärlek. Har jag icke mer än en gång märkt, att hon föredrager Ull framför mig? Nu giver hon mig ett uppdrag som för gudarna själva torde vara omöjligt att fullgöra. Omkommer jag under försöket att uträtta det, så lämnar jag ouppfylld efter mig sonens heliga plikt att hämnas moder och fader. Ryktet säger att Tor är förälskad i min styvmoder. Vill hon svika sina fränders sak? Vill hon varda asynja? Är det fördenskull hon sänder mig ut att förrätta det omöjliga och gå i fördärv?
Så tänkte han, men han vägrade icke att lyda. Han erinrade sig vad Gro på sin dödsbädd lovat honom, och han beslöt att från styvmodern hemligen vädja till modern.

• 33 •

När skymningen låg över dalen gick Od till kumlet, vari Gros stoft vilade. Han stannade framför hällen som var kumlets dörr och ropade sin moders namn.
”Vakna, Gro! Vakna, älskade moder! Det är din son, som väcker dig ur dödens slummer!” – Då han intet förnam därinifrån, sade han: ”Moder, minns du icke, att du bad mig komma till ditt kummel, om svåra sorger eller vådor hotade mig? Vakna, du goda kvinna, och hjälp din son!”
Då hörde Od ur graven en röst, som sade: ”Vad öde har drabbat min ende son? Till vad ofärd är mitt barn boret, då du ropar på din moder, som är faren ur de levandes värld?”
Od svarade: ”Hon, som efter dig tryckte min fader i sin famn, har arglistigt ålagt mig att gå dit, varthän ingen kan komma, och uträtta vad ingen kan fullgöra. Hon har bjudit mig att uppsöka Fröja.” Nu kommo ur graven dunkla ord, tydliga likväl däruti, att de intet klander inneburo över Siv för det ärende hon lagt på Od, ja uppmuntrande däruti, att de antydde en samstämmighet mellan ödets beslut och det bästa sonen kunde önska sig.
Men Od bad Gro sjunga goda galder över honom, för att han icke skulle duka värnlös under på de vida vägar han hade att fresta. Då hörde han ur graven en sång som verkade så, att han med förtröstan emotsåg vad som förestode honom, när han lydde sin styvmoders bud. Hjälp på villande stigar i de dunkla skogarna och på de snöhöljda fjällen, hjälp på skummande forsar och stormande havsvågor och i nattliga töcken sjöng modern över sitt barn, förlossning ur bojor sjöng hon över sin älskling, vältalighet och mannavett tillförsäkrade hon honom och gav honom till avsked lyckönskan och välsignelse.

• 34 •

Om Od någon gång med rätta tyckt sig finna att Siv kände hjärtat varmare för sin egen son än för sin systers, så kunde han dock icke säga att ej styvbrodern var honom så trofast tillgiven, som om de vilat under samma hjärta. Ehuru yngre än Od hade Ull växt upp till jämhöjd med honom, och de liknade snarare tvillingar än fosterbröder. När Od skulle lämna Ydalarna förklarade Ull att han ville följa honom, för att dela om icke allt ljuvt, så likväl allt vidrigt med honom. Od föreställde honom färdens vådor. Dess hellre ville Ull vara med. Siv gav sitt samtycke till att de följdes åt. Då insåg Od att hon verkligen menat väl.
Till avskedsmåltiden hade den mångkunniga älvan av ljungfiskar tillrett en visdomsrätt. Men Siv kunde icke avhålla sig från att ställa fatet med denna anrättning så, att den del som innehöll det kraftigaste visdomsämnet kom mitt framför Ull. Od, som var den förste att smaka på maten, fick därav en ingivelse. Han svängde fatet om, i det han skämtsamt sade: ”så vänder skepp på sjön”, samt tog det som Siv ämnat åt Ull. Siv, som genast ångrade, att hon visat mannamån mellan bröderna, förtalde då anrättningens underbara egenskaper och bad Od, som fått den bästa delen, att aldrig övergiva eller ringa anse hennes son. Vartill Od genmälde, att det rådet hade han redan hört ur sitt eget bröst. Det säges att Od därefter kunde tyda fåglarnas sång och alla djurläten.

• 35 •

Många voro i forntiden de sånger som besjöngo Ods och Ulls äventyr på den långfärd de nu började. Tyvärr hava endast spridda och svaga genljud av de sångerna kommit till senare släkten. Efter många dagars vandring genom djupa skogar, på vida hedar och över fuktiga fjäll kommo de nu till tjället, som deras fader byggt och där Tor på väg till Jotunhem plägade sätta in bockarna. På sina skidbåtar foro de sedan över Elivågor in i jättarnas rike. Att hemligen kringsmyga där, i hopp att någonstädes finna Fröja, det hade varit deras ärende till ringa nytta, ty säkerligen var hon alltför väl dold i någon fjällgårds innandöme för att de på sådant sätt skulle kunnat utspana hennes vistelseort. De måste våga besök i jättehemmen och lyssna till ord som där kunde fällas och vara dem till vägledning. Men jättarna äro ofta barska värdar, ej sällan förrädiska, och det att vara Egils son skulle i mången tursagård vara ett farligt förord. Dock var sinnesstämningen numera mycket förändrad i Jotunhem med avseende på Ivaldesönerna; ty efter brytningen mellan Asgård och dem betraktade dem resarna ej utan skäl som sina bundsförvanter, ja de hade hoppats att i Völund få sin anförare i ett stundande hämndekrig och hade redan tyckt sig se honom med det ljungande oemotståndliga svärdet i hand bana dem väg genom Asgårdsporten. Då nu därtill kom att Egils och Gros son hade att utkräva blodshämnd på Torssonen Mann samt att Ivaldesönerna på mödernet tillhörde jättefolket, så fanns det ju mycket som anbefallde Od åt resarnas vänskap. Tryggast var likväl att undvika de mest utefter kusten belägna fjällgårdar, bland vars innebyggare Egils pilar skördat offer.
När de båda ynglingarna nalkades ett jättebygge krävdes därför varsamhet och aktgivande på fåglarnas manande eller varnande kvitter. Underliga syner tedde sig stundom, när man nalkades en tursagrind, och dryga ord vankade från de bistra herdar, som vaktade boskapshjordar med guldbeslagna horn och hästdrifter med guldflätade manar. Men i ordbyte fanns ingen Od överlägsen, och hans genmälen voro sådana att man snarare vart gladlynt än förargad av dem. Voro hindren utanför grinden övervunna och Od med Ull i sällskap inträdde i jättesalen, dröjde det sällan länge innan den mulnaste värds anlete klarnade. Gästerna bjödos att sitta ned och smaka jättebrygd; samtal uppstodo, som Od vände till det lustiga, gåtor förelades och löstes med ömsesidigt skarpsinne, och ju längre dryckeslaget led inpå natten, dess friare vordo tungorna. Så kunde Od begära en harpa och sjunga för lyssnande resar och gyger om den omätliga visdom som jäste i urtidsjätten Ymers hjärna, om de många tankar där dvaldes, men nu kringdriva formlösa som moln för vinden, om Bergelmers kamp med kaoshavets vågor, om den väldige Rungners käcka men olyckliga strid, om gudarnas otacksamhet och människosläktets fräckhet, om Ivaldesönernas oförrätter och om sitt eget beslut att hämnas eller dö. Sedan resarna hört sådana sånger lade de sina hjärtans hemligheter i öppen dag. Då måste talet falla även på Fröj och Fröja, ty det var Jotunhems hugsvalelse och skadefröjd att de båda vanaättlingarna voro i dess våld. Men aldrig kom det över jättarnas läppar var Fröja eller hennes broder var dold. De måtte icke vetat det själva.
Så gick det till i många gårdar, ej så väl i andra. Ods spaningar hade hitintills ingen frukt burit; ej heller hoppades han numera att få veta något, innan han kommit till jättehövdingen Gymers fjällborg. Gymer var närskyld till Ivaldesönernas moder, och det syntes Od sannolikt, att det var till en frände i Jotunhem som Völund anförtrott sin fosterson. Måhända fördenskull var Fröj gömd i Gymers gård; och var Fröj funnen, kunde väl en ledtråd även till Fröja hittas. I detta hopp begåvo sig bröderna djupare in i landet och kommo lyckligt till den fruktade jättens bostad, omgiven av berg och kringfladdrad av vafurlågor. Och här funno de väl icke Fröja eller hennes broder, men en fingervisning var de borde sökas. Den illsluge Gymer, som gissade deras ärende och gärna för egen del ville äga Fröja, lät dem förstå att båda vanaättlingarna kanske vore att se hos en annan mäktig frände, som icke bodde långt borta men vore vådlig att besöka, ty han omgåve sig med de vildaste och tygellösaste tursar i Jotunhem.
Od och Ull begåvo sig dit. De kommo icke oväntade, ty ryktet att Egils söner gästade jätteriket hade gått före dem, ehuru ingen utom Gymer gissat deras hemliga ärende, och icke heller denne torde anat, att det var för Asgårds bästa och på nornans bud som bröderna önskade utfinna var Fröja gömdes. Innan de hunnit fram till Gymerfrändens bygge, mötte dem en utskickad som ville pröva sig i ordskifte med Od. Denne erinrade sig väl vad Gro sjungit ur kumlet:

”Jag sjunger dig den galder, om du går att skifta ord med udd-stolt jätte: av mål och mannavett vare dig mycket å läppar och i hjärta givet.”

„Þann gel’k þér galdr ef við hinn naddgöfga orðum skiptir jötun máls ok manvits at mími svara sé þér gnógs of gefit.“

Här lyktade ordskiftet så, att jätten, förgrymmad över det nederlag han lidit, skyndade tillbaka och, rusande in i salen, ropade, att de oförskämda främlingarna förnärmat honom så, att han fordrade deras död. Tursahövdingen vart dess mer nyfiken på dem och sade att de skulle ställas inför hans ögon. Vid spången som förde över vafurlågorna möttes Od och Ull av vederdelomannen och andra resar som skickats att inbjuda dem till gården; men inbjudningen förekom underlig, ty framför dem bars en nidstång med ett ofantligt hästhuvud, vare sig att man därmed ville skymfa främlingarna eller att det var ett trolldomsmedel, ägnat att förrycka deras sinnen. Ulls vrede uppflammade, men Od bad honom vara tyst och yttrade några visdomsord mot onda anslag, och detta med den verkan, att hästhuvudet föll ned och ihjälslog sin egen bärare. Då bröderna trädde in i salen drogs mattan varpå Od trampade undan hans fötter, så att han skulle fallit baklänges om icke Ull, som gick bakom honom, hejdat hans fall. Då sade Od vad som sedan blivit ordstäv: ”bar är broderlös rygg”. Kring bordet i salen sutto många tursar, stojande, våldsamma och plumpa sällar med elak uppsyn och arga blickar. Där fanns också vedervärdiga gyger, och bland dem en, vars skämt den råaste kämpe svårligen utan blygsel kunnat höra. Dess mer förvånande var det att skåda två av de innevarande, som sutto i högsäten, och av vilka den ene sades vara tursahövdingen själv och den andra hans syster. De voro båda helt unga och till anletet så sköna och till hållning och later så ädla, att de omöjligen hade börd gemensam med sin omgivning. Med häpnad och veblandad glädje igenkände Od i ynglingen den unge vanen Fröj, med vilken han som barn lekt i Völunds hem, och intet tvivel kunde vara därom, att ungmön, som här kallades Gunnvör, verkligen var hans syster Fröja. Så strålande fager var hon. Men tydligt var även att de båda bergtagna voro till sina sinnen under trolldomsinflytande. Fröj igenkände icke Od. Han syntes vand vid de stygga seder som här rådde, ehuru han stundom fällde ord, yppande en inneboende ädel hug, som umgänget icke mäktat utplåna. Fröja var som alldeles frånvarande med själen och försjunken i sorgsna drömmar. Jätten Grip, densamme som haft ordskiftet med Od, uppförde sig som hennes friare, fast hon knappt gav honom en blick. Oftare betraktade hon Od.
När bröderna bjödos att taga plats vid bordet, välkomnades de med håntjut av tursarna som drucko där. Korteligen må om alfernas vistelse i denna gård sägas, att jättarna gjorde allt för att få sak med dem och ögonskenligen föresatt sig, att de icke skulle komma med livet därifrån. Fröj visade de endast i det yttre hövdings heder; verklig makt över dem förmådde han icke utöva. Od var knappt ett ögonblick trygg mot lömska överfall, sedan han förut ådagalagt sig vara deras mästare i alla bland resarna övtiga idrotter. Vid ett tillfälle sprang Grip plötsligt fram för att giva honom ett dråpslag, men fälldes av Ull innan han hunnit fullborda uppsåtet. Vid ett annat kastade Fröj själv sin guldskaftade kniv mot Od, men han vek undan, ryckte kniven ur väggen, där han fastnat, och tackade för den ilsamt skänkta gåvan.
Några dagar förflöto så i jättegården, ohyggliga dagar, uppfyllda av vilda dryckeslag, skrål och tjut, tävlingar i skamlösa frågor och svar, slagsmål, överfall och dråp. I självförsvar nedlade bröderna flera jättar, bland dem en son av Hed och broder till den Gerd som sedan skall omtalas. Äntligen kom en natt, då Od och Ull kunde fly därifrån och föra Fröja med sig.

• 36 •

Fröj var den förste, som upptäckte deras flykt, och skyndade efter dem. Han hade nästan upphunnit dem, då de på sina skidor satte över ett forsande vatten. Han kastade sig i böljorna för att simmande hinna dem, men de sjudande virvlarna ryckte honom med sig, och han skulle omkommit, om icke bröderna räddat honom och fört honom tillbaka till stranden. Då vart förtrollningen, som hållit hans själ fången, med ens bruten. Han erinrade sig att han var vanaguden Njords son, han erinrade sig sin barndom i Valhall och i Alfhem och sina lekar med Od, och känslan av den förnedrande fångenskap vari han levde bland dessa jättar kom över honom så häftigt, att han brast i gråt och bad Od att få dö under hans hand. Od tröstade honom med vältaliga och kärliga ord och bad honom följa med på flykten. Men därtill kunde Fröj icke förmås. De år han levat bland dessa jättar hade, sade han, på hans levnad satt en fläck som aldrig skulle förgätas, och hellre än att visa sig i Asgård med den vanära som häftade vid honom ville han evigt vara dold för gudars och människors ögon. Ingenting kunde förmå honom att avstå från detta uppsåt.
En förskräcklig hämnd hade således Völund tagit, då han överlämnade sin oskyldige fosterson i dessa resars våld. Dock hade han låtit dem svära, att de skulle akta vanen som en drott ibland sig och aldrig tillfoga honom ont. Måhända hade det varit Völunds plan att, sedan segersvärdet blivit färdigt och asarna övervunna, han skulle föra Fröj till Asgård och giva honom ett säte bland de alfer som intagit de besegrade gudarnas rum.
Men ödets beslut var att äran av Fröjs befrielse ur jättehand skulle tillfalla hans fader Njord, som så länge hade förgäves efterletat honom.
Emellertid hade de andra innebyggarna i tursagården kommit på benen och skyndat efter flyktingarna; men Fröj, som de mötte, visade dem åt oriktigt håll, och de måste återvända tomhänta. Svårt skulle det också varit dem att upphinna Egilssönerna på deras snabba skidor, och ovisst om ej dessa med sina aldrig felande pilar och sina goda svärd kunnat väl försvara både sig själva och sitt dyrbara byte. Något lära dock de flyende hava blivit fördröjda av de ögonvillor som jättarnas trolldom kastade dem i vägen: bergväggar skapade av täta dimmor, svarta bråddjup, brusande forsar. Underliga röster, hotande och hånande, hörde de både framför sig och bakom sig. Men de skyndade oförväget fram igenom hindren och hunno välbehållna till en nejd som låg utanför dessa tursars trollkrets.

• 37 •

När de kunde vila ut, satt Od vid Fröjas sida och såg betagen i hennes anlete. Nu prisade han sig lycklig över det farliga ärende hans styvmoder hade pålagt honom, och då den härliga vanamön, tyst och blid, syntes lyssna till hans ord och bemöda sig att fatta vad han sade, fördristade han sig att tala om kärlek. Men då steg vanamön upp, gick några steg tillbaka och var försvunnen ur brödernas åsyn, såvida det icke var hon, som i skepnad av en fågel lyfte sig över ljungen och flög bort. Ty så hade Hed trollat, att om någon annan än en jätte mälde ett älskogsord till Fröja skulle hon försvinna i fågelhamn, och var denna trolldom mäktig över henne så länge ingen förstod att lösa henne därutur.
Lyckan, med möda fången, var i hast sin kos. Skulle Od och Ull med illa förrättat ärende återvända till Ydalarna? Förödmjukade och sorgsna drogo de vidare åt det håll som fågeln flugit, fram mot den bergs- och skogsbygd som ännu skilde dem från Elivågor. Natten kom, ulvarna tjöto, uvarna hävde sina skrän, och Od kunde intet tröstande höra i dessa dystra läten.
Mer än en gång överraskades flyktingarna i nattens mörker och i bergstigarnas töcken av jättar som hotande sporde vilka de voro. Mer än en gång föllo de i bakhåll för resar som hade blodshämnd att kräva av Egils söner. Men så vältaligt lade då Od sina ord, att jättarna utan strid läto dem gå vidare. Gro hade sjungit över sin son den galder, att om fiender å ulvaväg lurade på honom,

”då skola deras sinnen skifta dig till handa, fiendehug försonlig varda.”

„hugr þeim hverfi til handa þér, ok snúisk til sátta sevi.“

Sedan de efter dagars vandring kommit djupt in i skogen, där vänliga och vägledande fågelröster ljödo, hörde de mellan klipporna pinglet av skällor. En gethjord betade där, tillsedd av en herdeflicka. Bröderna nalkades och återfunno asagudinnan under getvakterskans trasor. Längre in i bergen var en jättegård. Där bodde en gyg, som var hjordens ägarinna och nog icke visste vem hon gjort till getpiga. Kanske att gygen var Hed själv, ty Gymer och hon voro icke endräktiga makar och trivdes icke under samma tak. Då Hed bortfört Fröja ur Asgård, aktade hon sig väl för att giva henne i Gymers våld.
Fröja var som förgäten av sig själv. Od och Ull måste nästan tvinga henne att följa. Gygen upptäckte snart att hennes getpiga var borta; då skyndade hon efter och kastade trolska syner i deras väg. Skickligare än någon annan i hemliga konster hade hon gott hopp om att upphinna dem, ridande på den snabbaste av de trollulvar hon hade i sitt stall, och hade hon upphunnit dem så skulle hon, den en gång döda, med kramande gastarmar hava gjort Od till ett lik. Men Gro hade ur kumlet sjungit:

”Jag sjunger dig den galder: om på gråa töckens stig dig natten når, då mäkte dig dock icke att men bringa kramande död kvinna.”

„Gel’k þér galdr: ef þik úti nemr nótt á niflvegi at firr megi þér til meins gera kristin dauð kona.“

Gygens kalla famntag i den dimmiga natten gjorde Egilssonen ingen skada. Han sköt henne ifrån sig, och hon försvann i töcknen.
Då de tycktes vara utanför hennes trollkrets och åter vilade sig, gav Od ord åt den fröjd han kände över att hava återfunnit vanadisen. Men med glädjens ord blandade han kärlekens, och knappt hade detta skett, förrän Fröja åter var försvunnen. En fågel höjde sig över marken och flög söderut. Utan Fröja måste bröderna återvända över Elivågor i en storm som, sänd av Hed, hotade att fördränka dem. Men Gro hade sjungit över sin älskling:

”Jag sjunger dig den galder: gungas du av sjögång vildare än mänskor veta, vind och våg i ditt våld ligge och give dig fredlig färd!”

„Gel’k þér galdr: ef á sæ kemr meira en menn viti logn ok lögr gangi þér í lúðr saman, ok léi þér æ friðdrúgrar farar.“

Över lugnade böljor kommo de till hamn.

• 38 •

Siv, den förutvetande, stod på tröskeln av sitt hem och såg bort längs stigen som går genom Ydalarna. Hon väntade i dag efter lång frånvaro Od och Ull tillbaka och ville säga dem något, innan de hunnit fram. Nu såg hon de efterlängtade komma, och det röjdes lätt av ynglingarnas utseende, att de för gagnlös aktade sin långa mödosamma färd.
Men Siv gick emot dem och tackade dem för väl fullgjort ärende. De hade befriat Fröja, och sedan hon flugit över Elivågor och Trymhems fjäll, var hon välbehållen i deras hem. Häpna och glada hörde Od och Ull detta. ”Men”, sade Siv till styvsonen, ”tala icke till henne om kärlek förrän hennes förtrollning är löst. Jag vet huru därmed skall göras. Jag är icke viss om att hon fattat mina ord, ty hennes själ är förvirrad av Heds gander; men jag har intalat henne att du på din hemkomstdag skall fira ditt bröllop med Skade. Uppför dig nu så, som om du vore hennes brudgum! För det övriga skall jag sörja.”
Så talade den kloka Siv, och om aftonen firades i deras hem en fest som sades vara Ods och Skades bröllopsfest. Då Od gick till sängs, följde honom som brudtärna Fröja med ett litet bloss i handen. Hon stod där tyst och sorgsen. Ej heller Od sade något. Blosset brann ned och lågan kom intill Fröjas hand, men hon släppte det icke, och Od måste taga det ifrån henne. Då var förtrollningen så mycket bruten, att hon med igenkännande blick kunde se på sin befriare. Svedan av elden hade verkat detta; måhända är det också sant, att Siv uppbränt hennes fågelhamn. Då det sades henne att bröllopet varit en lek, såvida hon icke ville akta det som sitt eget, log hon och räckte Od sin hand. Men full sans återvann hon icke förrän efter sin återkomst till Asgård. Hon mindes endast dunkelt sina äventyr i jättevärlden och sin befriare. Men hon frågade gudarna om hans namn och ätt, och då hon fått veta detta och tillika rönt att denne yngling enligt Urds beslut skulle varda hennes make, då längtade hon till den dag som skulle återförena dem.

• 39 •

Av Od och Ull hade Siv fått veta var Fröj gömdes i Jotunhem. Den unge vanagudens sorgliga öde gick henne djupt till sinnes, och hon hade gärna velat giva Njord underrättelse om var hans son vore att finna. Njord var nu åter ute på en upptäcktsfärd, styrande Skidbladner över Elivågors dimmiga vatten och letande på kusterna efter sin förlorade älskling. Siv beslöt att uppsöka honom, och Idun sade sig vilja följa henne. Idun hade ju varit Fröjs fostermoder: trots all sin kärlek till Völund hade hon dock städse sörjt över dennes hämndgiriga beslut att utlämna gossen till jättarna, och kunde hon i någon mån gottgöra vad som mot den oskyldige var brutet, skulle det vara henne till tröst.
Siv och Idun iklädde sig sina svanhamnar och flögo mot norr.
Allt sedan den natt då de båda alfbröderna hade lyckats fly med Fröja tänkte de jättar, som hade hennes broder i sitt våld, på att flytta bostad och föra vanaguden undan till ett annat och säkrare gömställe. Ett sådant hade de funnit på en fjällstängd ö, belägen i det med isberg strödda hav som sköljer Jotunhems nordligaste och mest okända kuster.
Alfasvanorna kommo tids nog för att upptäcka vad som förehades. De hörde vad de flyttande tursarna förtalte sinsemellan, de sågo vilken kosa de togo, och sedan de förvissat sig om målet för deras färd, flögo de skyndsamt genom de än disiga, än solklara rymderna till den nejd som nu genomspanades av Njord. Denne såg en dag, medan han satt på en strandklippa, svanar kretsa över sitt huvud, han hörde dem sjunga och lyssnade till sångens ord, och medan han detta gjorde, föll från de silverglänsande varelserna däruppe ett gyllene bälte, ristat med runor som tydde sångens ord och lät honom noga veta var han borde söka sin son.
Han styrde den kosa runorna anvisat. Så hände det att han i den ödenejd som borde genomletas fick se en sällspord syn, nämligen en båt. Två sutto i båten: en jätte och en yngling. Jätten drack, för att hålla sig varm, ur en ständigt påfylld gyllene bägare; ynglingen rodde. Båten lade till vid den strand där Njord befann sig. Vanaguden igenkände sin son, och ynglingen anade i honom sin fader. Njord manade jätten till strid, och ändade denna så, att tursen illa sårad flydde och lämnade sitt dyrbara byte i Asgårdsbyggarens hand.

• 40 •

Nu hade en försoningsfest kunnat firas av asar och alfer. Från samma Ivaldesläkt, som skänkt Asgård underbara klenoder, hade Fröjas och Fröjs räddning kommit. Asarna erkände villigt hela sin tacksamhetsskuld, och då kärleksgudinnan hämtades till Asgård följdes hon av Siv och Idun, utkorade med asafaderns och alla makters samtycke till makor åt Tor och Brage. Ull följde sin moder för att upptagas, även han, i asarnas krets, sedan Od tillbakavisat hans anbud att framgent dela lika lotter med brodern. Men försoningen vart icke fullständig, ty Od lämnade sin styvmoders böner ohörda och försakade sin välförtjänta plats vid gudarnas bord för att icke svika den plikt som ålåg honom att på Borkarsonen, Tors skyddsling, hämnas Gros skymf och Egils död. Ej heller kunde Idun övertala sin dotter Skade att medfölja till Asgård, ehuru asynjans värdighet väntade henne där vid Njords sida. Dotterns tankar ruvade städse över hennes fader Völunds förskräckliga öde, och hon aktade det som en råge på hans olycka att Idun, förgätande den tro hon var sin osälle make skyldig, nu givit sin hand åt en av dem som voro föremål för hans outsläckliga hat.
Skade tog sina vapen och skidor och begav sig från Ydalarna upp emot Trymhems fjäll, där is och skarsnö breda sig över lider och högslätter, och över vilka solen om dagen och stjärnorna om natten lysa med starkare glans än annorstädes. Od gick hän emot Midgård. Med Idun kommo de underbara ungdomsbevarande äpplena till Asgård.

• 41 •

Från Tor kom maning till Borkarsonen att vara på sin vakt, ty Od vore nu på väg att söka honom. Mann satt vid denna tid hemma hos de sina. Hans vårdnad bestod av en syster, yngre än han, av Almveg Ivaldedottern, som var honom en kär maka, av sonen Hading, som Almveg skänkt honom, samt av en dotter från hans föregående gifte. Jormun, hans son med Gro, vistades hos en fosterfader.
Manns stridslystna hug hade något svalnat, och han emottog ogärna denna underrättelse. Od – det insåg han – hade rättvis sak och fullgjorde, i det att han sökte hämnd, intet annat än vad gudar och människor stadgat som sonlig plikt. Det föreföll Mann tungt att nödgas strida med Gros son, den beundrade ynglingen, vars rykte uppfyllde Asgård och Midgård, vars bragder öppnat gudarnas krets för Ivaldes ätt.
Mann gick ut att möta sin motståndare. Och emedan de båda efterletade varandra och ingendera dolde den stig han gick, så dröjde det ej länge innan de sammanträffade. Det var i en skog vid solnedgångens timme. Mann hade velat säga några försonliga ord, men svärden måste genast korsas. Det var en tvekamp som gudarna från Lidskälv åsågo med sorg. Man tänke blott på Siv, som nu kunde sägas hava modersplikter mot båda kämparna! Ynglingen stred häftigt och lidelsefullt; Borkarsonen lugnt och betänksamt. Ods svärd var gott alfasmide som i Egils hand bestått sitt prov på jätten Kolls huvud; men klingan som Mann svängde var icke sämre, och enviget ändade så, att Od med sönderhuggen brynja låg vid sin besegrares fötter.
Nu hade Borkarsonen tid att tala. Ord av beundran för den övervunne kommo från hans läppar. Han tillbjöd de böter Od ville bestämma för dråpet på Egil, han önskade frid, han påminde om att gudarna och alla goda väsen i världen ville försoning dem emellan, och han räckte Od sin hand till vänskap.
Men Od tyckte det vara ökad skymf när det bjöds honom guld för moderns sorg och faderns död. Finge han gå från detta möte med livet skulle han dock aldrig avstå från sin hämnd, och denna skulle icke inskränka sig till Mann utan ock gå över dem som han hade kärast. Fördenskull menade han det vara bättre för dem båda, att segraren nyttjade den förmån ödet givit honom och dödade den övervunne.
Mann kunde ej betvivla att Od, om han finge leva, skulle inlösa sina hotelser. Likväl kunde han icke besluta sig för att dräpa honom. Låta honom gå fri kunde han ej heller. ”Ödet må då avgöra mellan dig och mig”, sade han. ”Jag skall binda dig här vid detta träd. Vill Urd eller någon gudamakt som är dig blid lösa dina band, så är det jag som får bära följderna. Lösas de icke, då är det din egen skuld, att du dör under skogens vilddjurs tänder hellre än att mottaga en ärlig mans handslag.”
Mann band honom med starka band och gick. Solen var då nere, och det mörknade under skogens lövvalv. Den utmattade Od var ur stånd att frigöra sig. Natten kom. Ulvarna lämnade sina iden och ströko i skaror genom snåren. Men Gro hade sjungit ur kumlet:

”Jag sjunger dig den galder: att gripas dina lemmar av fångande fjättrar, skall lösegalder, sjungen för lemmarna dina, deras band lossa.”

„Gel’k þér galdr: ef þér fjötur verðr borinn at boglimum, leysigaldr læt’k þér fyr legg of kveðinn ok støkkr þá láss af limum.“

Var det Urds beslut eller Gros sång eller gudarnas vilja som verkade det – banden som Mann knutit löste sig, och Od stod fri.

• 42 •

Så ändade den första striden mellan Mann och Od. Ynglingen gick förödmjukad tillbaka till det nu ödsliga hemmet i Ydalarna. Där sökte han förströelse i jakt och skidlöpning. Tankarna skiftade inom honom och harmen tärde på hans sinne, medan han grubblade över sin hämndeplikt och sina hämndeplaner. Någon gång tänkte han väl på Skade och undrade var hon månde vara. Men möta henne ville han icke, då han ju blott hade att förtälja om sitt nederlag.
Så hände det en månljus natt att Od såg sin frände Nep, månens och vindarnas alf, nalkas. Nep kom icke utan avsikt. Han omtalade för Od allt han visste om Völunds segersvärd och ring. Båda dessa klenoder vore Od berättigad att äga såväl för frändskapens skull som därför att Völunds, hans farbroders, planer med dessa ting överensstämde i någon mån med ynglingens egna. I besittning av det oförlikneliga svärdet kunde Od hava något hopp om att besegra Mann; annars icke, ty Borkarsonen hade i nödfall att vänta hjälp från den blixtrande Mjölner, emot vilken intet vapen, om icke möjligen segersvärdet, kunde med framgång bäras. Att tillägna sig denna klenod vore dock det svåraste och djärvaste företag. Vågade Od försöka det, ville Nep giva honom nödiga upplysningar och råd, med villkor att Od, om han lyckades, aldrig nyttjade Völundsvärdet för annat ändamål än det lovliga och prisvärda som ligger i uppfyllandet av sonlig plikt. Sedan han övervunnit Mann, borde han överlämna vapnet åt honom, vilken det ursprungligen var ämnat: åt sin barndomsvän vanaguden Fröj. På detta villkors uppfyllelse ville Nep hava niofaldig ed.
Färden till Ulvdalarna, ovan vilka Helgrinden som öppnar sig till Mimers rike är belägen, är mycket lång och mycket villsam, om man väljer någon av de vägar som Ivaldesönerna gingo dit eller därifrån. Det finns en genväg som är vida kortare, men den förer över ishöljda fjäll där förskräcklig köld ständigt råder, där snöoch hagelstormar aldrig hämta andan. Valde Od fjällvägen, borde han i Jotunhem fånga ett par jätterenar och fara efter dem. Hans skidor läte ju även göra sig till släde. Då kunde han hinna över höjderna medan han ännu hade livsvärme kvar. Framkommen till rätta stället på åsen ovanför Ulvsjön borde han ställa sin tältsläde tätt bakom Helgrindshällen, så att den icke skymde sol och dag eller kastade skugga ned i hålgången, ty den minsta oväntade förändring av dagern väcker uppmärksamhet hos den Mimerson som är hålgångens väktare. Bland Mimers söner går nämligen den sägnen att solen en gång skall förvandla sitt sken, och att det är tecknet till en kommande världsförstöring, strax före vilken de hava viktiga ting att uträtta. För övrigt är nedgången föga vaktad, emedan icke ens gudarna veta var han är belägen. Dock finnes där alltid någon Mimerson som ger akt. Någon gång begiver sig denne spejare ut, då städse efter solnedgången eller om natten, och strövar på stranden av Ulvsjön. Lyckades det Od att överraska honom, kunde han också lätt nog besegras. Vad med hans besegrande vore möjligt att ernå i och för hämndesvärdets och ringens förvärvande, det stode i ödets hand, men kunde ju av Od prövas.
Så talade Nep, Nannas fader, gudarnas vän och alfernas tillika. Od gav den niofaldiga ed som Nep avfordrat honom och ställde sig nogsamt hans råd till efterrättelse, då han nu med friskt mod företog den vådliga färden. Renarna fångades och förde honom i hans tältsläde ilsamt över fjällen genom isiga rymder, där utom Räsvälg själva frostjättarna hava svårt att uthärda; men Od mindes och styrktes av den galder Gro sjungit ur kumlet:

”Jag sjunger dig den galder, om en gång du skälver av frost på höga fjällen: ej må dödens kyla i dina ådror fara! Livet i lemmarna vare!”

„Gel’k þér galdr, ef þik sœkja kemr frost á fjalli háu: hræva kulði megit þínu holdi fara ok haldisk æ lík at liðum!“

• 43 •

Slutligen kom en natt då Od såg en skepnad utträda ur hålporten. Alfens spjut, slungat mot skepnadens fot, träffade målet och hindrade honom fly. Od fällde honom till jorden och ställde honom i valet att dö eller svara på hans frågor. Den häpne och levnadskäre Mimersonen valde det senare, och sålunda fick Od veta vad han ville om vägen ned till skatternas förvaringsort. Därefter avklädde honom Od hans underliga kappa, band honom till hand och fot, höljde sig själv i den underjordiska klädseln och gick efter de anvisningar han fått att söka segersvärdet och ringen.
Vad den djärve alfen såg på sin väg ned mot världsaskens rot kan icke allt förtäljas. Ingen mötte han på den mörka och branta stigen. Då hålvägen var i det närmaste tillryggalagd började det ljusna något, och då han nalkades den nedre mynningen såg han ned under sig en ofantlig slätt, genomskuren av floder, som välvde sina böljor i blek dager tills de mot norr försvunno i mörker. Men upp över hela den vidd som låg framför honom såg han ett valv, likt en stjärnelös natthimmel, från vilket nedsköto, likt droppstensbildningar, tågorna och trådarna av den världsaskens rot som går till Mimers brunn. Dagern, så långt han nådde över dessa ängder, kom från färglekande skyar i väster. Där, under synranden, ligger Skattemimers hult, odödlighetsåkern, och skenet på skyarna kommer från den sol där lyser. Mitt på slätten, där askens rotförgreningar nedhänga tätast, råder ett någorlunda rörligt men tyst liv. Där vanka Mimersöner som tillse och vårda roten. I en klipprundel är Mimers brunn, från vilken en slamvit fors, fångad i gjallarhornet, riktas på de rottrådar som tarva vattning.
Åt mitten av slätten, där detta sågs, låg icke Ods väg. Den förde nedåt mot norr, genom allt mörkare ängder. Floderna Rönn och Unn måste han genomvada. De gingo med svarta vågor, som hotande svällde, då han satte sin fot i deras gyttjiga botten. Men Gro hade sjungit ur kumlet:

”Jag sjunger dig den galder, om sjudande floder dig att dränka hota: Rönn och Unn ile till Hel hädan och sänke sina svall för dig.”

„Gel’k þér galdr ef þér þjóðáar falla at fjörlotum: Horn ok Ruðr snúisk til Heljar meðan, en þverri æ fyr þér.“

Så hann Od äntligen till Mimers skattkammare, där härliga klenoder förvaras till glädje för ett kommande världsskede. Där tog han segersvärdet och rikedomsringen, gömde dem under kappan och återvände lyckligt över Rönn och Unn den väg han kommit.
Återuppstånden i dagens ljus uppsökte han sina renar, spände dem för tältsläden, frigjorde den bundne Mimersonen och for med stormvindens hast upp emot isfjällen.

• 44 •

Mann fick bud att Od åter vore att vänta. Tillika mäldes honom att hans fiende vore väpnad med ett svärd, mot vilket en kämpe med Lysing eller Viting i handen nästan vore att akta som vapenlös. Mann utvalde då en ofantlig urtidsklubba, om vilken det troddes att han gjorde vanmäktigt allt det farliga som hemliga konster mäkta lägga i eggvapen. Han ökade klubbans tyngd med beslag av boltar och järnpåkar och gick att möta Od i den trakt där de förut kämpat.
Deras andra möte hade det förlopp man kunde förutse. Völundsvärdet splittrade urtidsklubban i järnbitar och spån, Manns sköld fick samma öde, hans brynja genomhöggs, han själv fick svåra sår och såg intet annat val än att dö för skonlös fiende eller taga till flykten.Han flydde nu för första gången i sitt liv och var under förföljelsen mer än en gång frestad att kalla Tor till hjälp. Men Od upphann honom icke, och detta måste Asgårdsmakterna hava orsakat, emedan de icke ville att Mann skulle falla för hans hand.
Under förföljelsen råkade Od på villospår. Dock kom den hämndförpliktade segervinnaren åter på den led som blodet, flödande ur Borkarsonens sår, hade tecknat på gräs och ljung. Redan förut är nämnt att jätten Vidolf, sejdaren och läkaren, troddes hålla till i denna skog, fast ingen kunde säga var han där hade sina bopålar. Medan Mann, allt mer utmattad av blodförlusten, fortsatte sin flykt, kom han till ett hus där han begärde inträde och insläpptes. Karlen som öppnade för honom hade jätteväxt och vidrigt utseende. Mann sade honom vem han var och i vilken belägenhet. Han önskade att få sina sår förbundna, att få vila ut och att i nödfall få ett gömställe undan förföljelsen. Karlen vägrade och befallde honom packa sig sina färde. Förbittrad grep Mann till hårda ord mot den som kunde så förgäta gästfrihetens lag. Då lade sig värdens stygga anlete i vänliga rynkor, han hälsade Borkarsonen välkommen till Vidolf och försäkrade, att han bakom denna tröskel vore trygg mot förföljare. Också trollade Vidolf så, att Od, ehuru kommen till byggets grannskap, varken såg hus eller dörr utan förvillade sig långt på annan led. Då Mann i samma hotande ton befallde honom ansa och förbinda såren, gjorde han det omsorgsfullt, förtäljande därunder de äventyr han hade, då han med hjältens fader Borkar följde Ivalde på dennes tåg i Jotunhem. Och voro de salvor Vidolf använde av så helande art, att Manns sår snart läktes och hans krafter återställdes.
Medan Mann vårdades i Vidolfs hus gick Od in i Midgård och sökte honom på hans egen grund och under hans eget tak. Det säges att han stannade där något, och att han med sin oförlikneliga ynglingaskönhet bedårade såväl Manns syster som hans unga dotter, sin egen halvsyster. Detta för att hämnas Gros skymf.

• 45 •

Ryktet om Ods svärd gick genom alla världar. Vem hade smitt det, och huru hade Od bekommit det? Hade gudarna icke förut anat svaren på dessa frågor, fingo de dem nu genom Mimer, som skyndade att giva asarna varnande runor. Ods svärd var den konsterfarnaste Ivaldesonens verk, ett mästerstycke av honom, som smidde Gungner och timrade Skidbladner. Bekräftas kunde av Siv och Idun, att det ursprungligen var ämnat som vängåva till gudarna, särskilt till Fröj, men att det sedan invigdes till deras fördärv, till hämnd för den obetänksamma, i Völunds ögon orättfärdiga och skymfliga dom, som gudarna lockats att fälla mellan hans gåvor och dvärgarnas. I Asgård vart stor uppståndelse vid denna upptäckt, så mycket större som Völund, ehuru bunden med Urds knutar, hade försvunnit ur sitt fängelse och Mimer icke visste eller icke hade rättighet att säga var han dolt sig.
Tor betvivlade visserligen icke att Mjölner vore oemotståndlig och att han med ett kast av denne mäktade tillintetgöra både Od och hämndesvärdet. Men med det kastet hade han då tillintetgjort så mycket, som var gudarna kärt och heligt. Mellan Mjölner och Od stod Urds beslut att Egilssonen skulle varda Fröjas make, stod Asgårds tacksamhetsskuld, stodo Sivs, Iduns och Fröjas böner. Mellan Mjölner och Od skulle Ull, den trofaste brodern, hava ställt sig för att samtidigt emottaga det dödande slaget. Tors orubbliga beslut var att, kosta vad det ville, skydda Mann, sin fosterson. Det var hans fadersplikt. Men Ods plikt som en son av Egil och Gro var att döda Mann. Så stod skyldighet mot skyldighet, fortsatt kamp och fördärv syntes oavvändeliga.
En förhoppning låg däri, att Ods skaplynne icke liknade Völunds i outsläcklig hämndlystnad. Om han kunde högtidligen och inför all världen frikännas från blodshämndens plikt, utan att denna likväl rubbades som allmängiltig lag! Om han kunde avklädas sin förbindelse genom ett beslut av alla heliga makter, med Gros och Egils samtycke, med alla levandes och dödas bifall!
Måhända välvde Oden sådana tankar och var Mimer betänkt på att av Egils och Gros skuggor utverka deras lov till den efterlängtade försoningen – då Tor plötsligt grep sin hammare och ilade bort, ty han hade förnummit Manns röst, som kallade honom till hjälp.
Mann befann sig i en av höga klippor instängd dal då Od, som oavlåtligt letat efter honom, återfann sin fiende. Borkarsonen ville icke fly för andra gången. Då Od med det blänkande svärdet nalkades gick Mann emot honom men kallade tillika på sin önskefader. Himlen betäcktes ögonblickligen av svarta moln, det dånade bland bergen som av åskans brak, fjällens örnar och falkar skränade, och där stod nu Asator med lyftad Mjölner vid Manns sida och ropade till Od: ”Tillbaka, du förmätne!” ”Du tröstar på dvärgens gåva”, sade Od, ”men ondskan har beställt din hammare, avunden har smitt och otacksamheten vigt honom. Men detta svärd är smitt av rättfärdigt hat och skall bringa din hammare på skam. Tillbaka! Och se med undergivenhet din sons fall!”
Då susade den vredgade Tors Mjölner mot Ods huvud, dalen fylldes av korsade blixtars sken, men hammare och hammarskaft kommo, skilda åt av hämndesvärdets hugg, tillbaka i asens hand, och oskadd framstörtade Od med höjd klinga mot dunderguden. Då flydde för första och enda gången Tor. Med Mann vid sin sida sprang han uppför fjällbranten och vräkte i tävlan med sonen hällar och klippblock ned i dalen, så att Od väl svårligen utan sina Asgårdsfränders osynliga hjälp hade kommit med livet därifrån. Men domen som makterna fällt mellan dvärgarna och Ivaldesönerna var för alltid jävad, om han någonsin inneburit att de förra i konstskicklighet vore de senare överlägsna.
Od hade nödgat Tor att vika. Med denna oerhörda bragd var också den unge hjältens lynne likasom omvänt. Var icke den seger han vunnit över Asator, sedan han förödmjukat Borkarsonen, en gärd, förmer än själva blodshämnden, åt föräldrarnas minne? Kunde de dödas ära kräva större upprättelse? Och borde icke Völunds kränkta stolthet härmed känna sig fullt tillfredsställd? Fordrade de mer – nåväl, med hämndesvärdet vid sin sida ville Od infinna sig vid Asgårdsporten och avtrotsa gudarna tillträde till Fröja, bruden som ödet givit honom. Han som fann vägen till underjordens djup kunde väl också tråda den som leder till gudarnas boningar.

• 46 •

Från Himmelsbergen såg Asgårdsväktaren Hemdall en yngling i vapenskrud vandra uppför vintergatan, orädd för de svindlande djup som den aldrig tillfrysande Iving öppnar å ömse sidor om den skinande bron. Hemdall visste vem den kommande var och hade fått bud att lämna honom vägen fri. Den vite asen gick och mälde att den väntade vore nära. Döljande sin gudahöghet under den sida hatt och kappa, vari han stundom visar sig för de dödliga, gick Oden då till Asgårds gallerport och stannade där. Vid hans fötter lågo de båda vargarna Giv och Gäre. Giv sov, Gäre vakade. De vakta skiftesvis ingången till gudaborgen. Det var vid den timme på dygnet då dvärgen Folkväckare utanför Hemdalls dörr nyss sjungit sin väckelsesång över Midgård, sin galdersång till kraft åt asar och till lycka åt alfer. Det var vid den timme då Yggdrasel droppar honungsdagg över världen och solhästarna, fnysande i morgonluften, längta till skalm och tygel.
Då Od hade bron och Hemdalls goda bostad bakom sig, såg han i soluppgångens sken Idavallens grönska och Tunds lågande vatten och bakom detta, som bakom en löpgrav, Asgårds murar inom vilka lyfta sig Valaskälvs silvertak och Lidskälvs luftiga torn med utsiktsöppningar åt alla håll, och Mimamed, ett skott av världsträdet, med sin evigt gröna krona i vars topp hanen Gyllenkamme lyser. Od gick fram till gallerporten. Där mötte honom barska ord från sidhatten, som låtsade icke veta vem han var och bjöd honom gå sina färde, emedan en slik vandrare här icke sluppe in. Od genmälde muntert att den som fått syn på någonting vackert ej plägar vända sig bort från sin ögonfägnad: ”Här glänsa gårdar med gyllne salar, här månde jag glädje njuta.” Nu uppstod ett samtal, i vilket Oden med dunkla visdomsord frestade ynglingens vida omtalade skarpsinne, men varunder denne ej endast lyssnade till det märkliga talet, som han gott fattade och besvarade, utan även med beundran skådade vad han genom gallerporten kunde se av Asgårds härlighet. Där såg han den med guldblad smyckade Glaseslunden, där åter Valhall med sköldtäckt tak och en oändlighet av väldiga portar – en byggnad avsedd för det tidsskede som snart skall komma och som skall invigas med det första stora folkkriget i världen. Där åter såg han sin älskades praktfulla borg Folkvång, och där slutligen Fröja själv som i morgonstunden gått ut i sin lustgård med ett följe av diser och tjänarinnor och nu satt som i drömmar på helbrägdagörelsens kulle, omgiven med en krans av sköna kvinnor.
Huru skall man komma in? På denna ynglingens ivriga fråga gav den vise Oden långa och tålamodskrävande svar. Först måste naturligtvis den listigt konstrika porten, gjord av Solbländes söner, öppnas. (Med Solbländes söner menade sidhatten Ivaldes söner : det visste Od väl, ty gallerporten var förfärdigad i hans farbroders smedja.)
Därefter hade man att blidka de vaktande vargarna, vilket blott kunde ske medels stekarna vid Vidofners vingar. (Med Vidofner menade sidhatten hanen Gyllenkamme.)
Huru skulle dessa stekar åtkommas? På den frågan svarade sidhatten: genom att fälla Vidofner. Med vilket vapen kan han fällas? Endast med den träfften som en viss, nu på sin egendom plundrad, Loft gjorde nedanför Helgrinden. (Med denne Loft menade sidhatten Völund, som i Ulvdalarna nedanför Helgrinden gjort hämndesvärdet och blivit av Mimer berövad sin egendom.) Var finns denna träfften? Hos Sinmara i ett järnskrin med nio ouppbrytliga lås. (Med de nio låsen menade sidhatten den niofaldiga ed som Od svurit.) Men huru skall man förmå Sinmara att utlämna vapnet? Jo genom att bringa henne till gåva den glänsande liefjädern i Vidofners skrud.
Od märkte grant att dessa svar sammanknöto sig till en ring kring omöjligheten. Ty de inneburo detta: innan du kommer in i Asgård måste du hava fällt Vidofner, men därtill fordras ett vapen som du ej kan få utan att hava fällt Vidofner.
Men innersta meningen i Odens tal var att segersvärdet är nyckeln till Asgård. Urd hade beslutit att för ynglingen som bar det svärdet vid sidan skulle gudaborgens port öppna sig. Och för att hava det svärdet med sig, icke mot sig, måste även den motsträvigaste bland asar och vaner hälsa Egilssonen välkommen.
Det gällde nu endast att giva sitt rätta namn tillkänna. Får någon man sova på den fagra Fröjas arm? På denna fråga genmälde sidhatten: endast den man, till vars maka den solväna mön är korad. – Slå då upp porten, ropade Od och tillkännagav sitt namn och sin ätt. Men, tillade han höviskt, gå först och spörj den väna, om hon vill varda min lust och lycka! Sidhatten gick och återvände med Fröja som, då hon såg Od, ilade emot honom och välkomnade honom med en kyss.

”Välkommen var! Vad jag velat har skett! Min hälsning hinns upp av min kyss! Vad lycka att skåda sin längtans mål, då en den andre älskar! Hur länge jag bidat å läkedomskullen dagar och dygn dig käre! Det nu hänt, som mig i hugen legat: du är kommen, saknade, till mina salar. Glödande längtan jag till din gamman burit, och du till mötet med mig. Nu visst det är, att vi evigt skola leva vårt liv samman.”

„Velkominn vertu! Þat’s ek vilda hefr orðið! Kveðiu minni er náð af kossi mínum! Hvílík hamingia er at skoða mál þráar sinnar, þá annar hinum ann! Hvé lengi ek biðit á læknisdómshæð daga ok dœgr þín kæra! Þat hefir tímat, es mér í hugi hefir legit: þú est kominn, saknaði, til sala minna. Glóanda þrá hefi ek eftir gamni þínu borit, ok þú eftir fundinum við mik. Nú er víst, at vit eilíflega munum líf okkart saman lifa.“

Tor kom med Siv och Ull, Brage kom med Idun och hälsade den nyanlände fränden. Oden förde honom till gudamodern drottningen som nådigt emottog honom. Asgårdshjältarna Ty, Balder och Had räckte alfhjälten handen: så även den milde Höner, den trofaste Hemdall och den tyste väldige Vidar. När Od såg sin älskades fader Njord och hennes broder Fröj, gick han dem till mötes, räckte Fröj som gåva sitt härliga svärd och bad att få vara hans vän och tjänare. Ull gav han ringen till tack för broderlig trohet. Alla asynjor och diser prisade Egilssonens behagliga väsen. Oden skänkte honom i vederlag för vad han bortgivit hjälm och brynja av strålande guld, två ypperliga Valhallsklenoder.

• 47 •

Om det sätt varpå Völund kom ur sitt fängelse på Ulvsjöns holme må i korthet sägas att, föga bevakad som han där var, det lyckades honom efter oräknade sömnlösa nätter få färdig en fjäderhamn, liknande en örn och mäktig av örnens snabba och säkra flykt.
Dessförinnan utkrävde han i hemlighet en förskräcklig hämnd på Mimer. Yngre släktens sägner hava måhända därvid påbördat honom mer ont än de äldre och i dessa ämnen kunnigare tiderna. Dock låter sig icke betvivla, att Mimers älsklingsdotter Badhild vart offer för hans hat till hennes fader.
Badhild hade sin faders tillåtelse att smycka sig med klenoder av hans skattkammare och bar icke sällan den armring, som tillika med segersvärdet blivit Völund fråntagen. Men ålagd var hon att noga akta sådana prydnader. En dag då hon hade ringen, märkte hon att denna fått en vank. Hon visste icke att det var ringens natur att få en sådan, när den bars av någon som den ej var ämnad, och hon trodde att hennes egen ovarsamhet var därtill skuld. Hemligen gick hon då till Ulvsjön, rodde över till holmen och bad Völund bota skadan och nämna till ingen därom. Han lovade henne det och bjöd henne en dryck mjöd, varav hon insomnade. När hon återvände, var hon till lynnet nedslagen och orolig.
För Völund randades äntligen hans sista morgon på Ulvsjöns klippa. Fot för fot flyttade han sig in i sin fjäderskrud invid smedjans öppnade dörr. Med en länge okänd känsla av glädje lyfte han sig över det töckniga vattnet, över bergstråket, vari porten till Mimers rike är dold, och försvann i en rymd ändlös över honom, ändlös åt alla håll.
Några månader därefter födde Badhild en son, som under namnet Vidrek eller Vidga vart en av de yppersta och mest besjungna hjältar och bar som sköldemärke hammare och tång till tecken av sin börd.

• 48 •

Völund styrde sin flykt emot Trymheims vilda högland, som han från sin barndom väl kände. Då han sänkte sig ned på ett sollyst jökelfält, såg han där en mö som rände på skidor. Hon åter såg jättefågeln med de skimrande vingarna och förde måhända handen till kogret; men fjäderhamnen föll, och framför henne stod en man väldig som Rungner men skön som en alffurste, med dystert allvar i anletsdragen och med fängslade ben. Fader och dotter hade återfunnit varandra.
De bodde sedan tillsammans i den allra vildaste delen av vildbygden. Under de första dagarna hade de mycket att förtälja varandra: om Egils död, om Ods förvånande äventyr, om hämndesvärdets seger över Mjölner, om deras fränders upptagning i Asgård, om Iduns giftermål med Brage, om tilldragelserna i Ulvdalarna. Stolta känslor och smärtsamma torde härvid hava blandat sig i Völunds själ; men han gav dem icke ord. Med omätligt tålamod ställde han sig åter vid städet och arbetade som om hans planer aldrig varit korsade, samt smidde nya ting som skulle sammanfoga de splittrade länkarna av hans hämndeverk.
Bland saker, som han slöjdade och vilkas nytta Skade föga fattade, voro stänger och stakar, som han medförde på sina utflykter i örnhamn och kastade än här än där på fälten och klipporna. Men den egenskapen hade de, att om någon tog en sådan stång, så kunde han icke släppa den om Völunds hand höll om stångens ände.
Ingen fader har av en dotter varit innerligare älskad än Völund av Skade. Hennes alla tankar voro fästade vid honom, och för annan kärlek än till honom hade hennes hjärta intet rum. Och hans enda tröst var hon, ty hämndetankarna lära väl tärt mer än de hugsvalade honom.
Så levde de sina dagar uppe i den tysta fjällvärlden. Sin verkstad hade Völund inrättat i innandömet av ett berg. När röken steg ur ljoren, liknade han töcknen som följa fjällsidorna och förrådde icke varifrån han kom. Skade jagade och hemförde till måltiderna fällda renar och björnar. Ävenledes fångade och tämjde hon vildoxar, av vilka hon snart samlat en hjord som betade i Trymheims dälder.

• 49 •

Oden den vetgirige ville utforska alla delar av sin värld. Oden den äventyrslystne föredrog mången gång att göra sina upptäcktsfärder i människoskepnad och ställd under mänskliga villkor framför att göra dem som gudafader på Slepners rygg. Frigg gudadrottningen hade fåfängt föreställt honom det betänkliga däri. Med gudaskepnaden avlade han också det mesta av gudamakten; med människoskepnaden iklädde han sig mycket av mänsklig vanmakt. Men så lärde han ju också känna allting mer i grund och bättre förstå vad de olika varelsernas levnadslotter innebära.
På sådana färder medförde han ofta Höner och Loke, ty det var hans fägnad att höra huru olika de uppfattade vad de sågo och rönte. Höner var blyg och Loke fräck. Höner såg ogärna lytena hos tingen och prisade nästan allt vad han bedömde. Loke såg lytena gärna, emedan de gåvo honom rätt att lasta och begabba. Han tyckte sig vara mycket slugare än den andre. Visst är att Oden fann honom roligare, fast Mimer allt ivrigare varnade honom för den tvetydige fosterbrodern.
Den utfärd de nu börjat gällde Ydalarna, där de i asakretsen upptagna alferna bott, samt det där bakom liggande Trymheims okända ödemarker. De hade överstigit flera berg och genomströvat åtskilliga dalar när de kommo till en som syntes dem tjänlig att rasta i. Där fanns skuggiga lundar, och på öppna fältet betade en oxhjord. Asarna slogo sig ned under en gammal ek, och som de kände sig hungriga efter dagens färd tog Loke en av oxarna, slaktade honom, uppgjorde en eld och satte sig att koka köttet. Men detta ville icke bliva mört, oaktat tre upprepade försök. Medan asarna samspråkade om vad orsaken härtill månde vara, hörde de över sig i eken en röst och sågo en stor örn i trädets krona. Det var gudarna tydligt att en jätte eller annat okänt väsen var i fågelns hamn, eftersom han talade. Och vad han sade var att kokningen svårligen utan hans hjälp skulle lyckas, men att han ville giva dem den hjälpen, om han finge sin fulla andel i oxen. Oden gav härtill sitt samtycke, icke vetande att örnens fulla andel var hela oxen, ty denna tillhörde Völunds hjord. Dock var det icke Völunds mening att giva sitt hat till Oden luft i småaktig ogästvänlighet, men han hade sina skäl till att vilja reta Loke. Örnen flög ned till elden, och det var märkligt att se huru väl han med näbb och klor ombesörjde bränslet och kokningen. Nära intill brasan låg en stång. När allt var färdigt, lade örnen upp anrättningen, men tog för sig själv de två lårbenen och båda bogarna. Mellan färdemännen lär han hava delat så, att han gav Loke både det sämsta och det minsta av vad som var övrigt. Detta fann Loke fräckt. Och då örnen dessutom torde hava gjort sig bred invid honom och omakat honom med sina vingar medan han åt, må ej undras att Lokes tålamod brast. Efter gagnlösa påminnelser om höviskt bordsskick sprang Loke upp, grep stången och måttade ett slag mot örnen. Då stack ur fågelhamnen en hand som fattade om stångänden, örnen flög upp, och Loke, som icke kunde släppa stången, måste följa med. Med överraskning sågo Oden och Höner denna underliga färd utan att rätt förstå varför Loke så ihärdigt höll fast, då han synbarligen därmed intet kunde vinna. Så gick det över stock och sten, men där skogen tog vid, där gick det mellan trädtopparna och så allt högre, tills Lokes nödrop förtonat uppe i bergen.
Örnen slog ned på en klippa långt borta ur Odens och Höners åsyn, och då låg Loke andlös, riven och blåstött vid hans fötter och såg ur fågelhamnen resa sig den fruktansvärde Ivaldesonen, vars olycka han förorsakat. ”Du känner igen mig”, sade denne; ”du minns den dom du förledde asarna att fälla över mina gåvor, och då du nu är i min hand, har du icke svårt att gissa ditt öde.” Loke försäkrade att tillställningen med domen berodde på ett missförstånd, vartill han i det hela var oskyldig. För sin del hade han alltid varit övertygad om Ivaldesönernas konstnärliga överlägsenhet; därför satte han sitt huvud i vad därpå och hade under rannsakningen försvarat Gungners och Skidbladners sak på samma gång som sitt eget liv.
Det mesta av vad Loke här sade var sant, och det som icke var sant kunde icke motbevisas. Så förstod Loke alltid att ställa det. Men Völund sade: ”Oss emellan gälla inga undanflykter. Du vet att du förverkat ditt liv. Dock vill jag nöja mig med böter, emedan du är mig nästan för usel att döda.” – ”Vilka böter?” – ”Du skall återföra till mig Idun, min maka.” – Loke sade det vara rättvist att Ivaldesonen återfinge sin hustru, och han tillade många skymford mot Brage, som nu ägde, men var värd att förlora henne, ty han är, försäkrade Loke, den mest huggrädde och blödhjärtade av alla asar, stor i orden, men liten i gärningarna, duglig till bänkprydnad men till intet annat. – Völund fordrade ed på att han skulle återskaffa honom Idun, och var den eden så bindande att icke ens Loke skulle vågat bryta honom. Därefter fick ränksmidaren gå, och återvände han med föga heder till gudarna.

• 50 •

Någon tid därefter var Idun försvunnen, och gudarna frågade sig med ängslan var hon fanns. Det kom då i dagen genom den vaksamme Hemdall, att när han sista gången såg henne hade hon i Lokes sällskap och bärande sina äpplen med sig gått ut genom Asgårdsporten hän mot lunden längst borta på Idavallen, och över den hade då en stor örn varit synlig. Det var således knappt tvivelaktigt att Loke var saker i detta mål, och asarna hotade honom med värsta straff om han icke återbringade dem Idun. Loke svarade att han visserligen ledsagat Idun till lunden, men icke visste vart hon sedan gått eller hade något slags skuld för hennes bortavaro; emellertid ville han göra vad han förmådde, ty själve Brage kunde icke sörja mer än han över hennes förlust. Medan han nu gick i sina tankar huru han skulle reda sig med detta ärende kom en av Fröjas tjänarinnor, jättemön Örbåda, till honom och gav honom råd. Denna Örbåda hade hos Fröja stort inflytande – då Od gjorde sitt inträde i Asgård, såg han henne sitta vid sin älskades knän – men Oden tyckte föga om henne, ty alltsedan hon blivit anställd i kärleksgudinnans tjänst hade svartsjuka och split uppstått bland enhärjarna vid asafaderns bord. Örbåda sade Loke, att han borde begära Fröjas falkhamn och flyga dit där han själv bäst visste, att Idun var dold; nog skulle tillfälle yppa sig, då denna vore ensam och kunde bortföras. Loke menade att det rådet ej var klyftigare än att vem som helst, till och med Höner, kunde hittat på det; men ville hon råda vad han själv icke mäktade, då skulle hon säga huru det vorde honom möjligt att i en svag falkhamn föra med sig genom rymden den ståtliga växtlighetsgudinnan, som vore en börda för en Völund i örnhamn. Örbåda svarade att han ju kunde förvandla Idun till något som icke stode emot hennes natur men vore lätt att bära. Loke svarade att det var en konst som icke han förstod och som ingen i Asgård övade: där aktades det för tillåtligt för den som kunde det att skifta hamn för egen person och då ikläda sig de villkor som med skepnaden äro förbundna; men att intvinga en annan emot hans vilja i en främmande skepnad, det aktades här för nidingsverk, som endast anstode Hed och hennes likar. Örbåda genmälde att hon misstagit sig på Loke, om han delade gudarnas fördomar med avseende på Heds konster; emellertid finge nu Loke råda sig själv. Då bad Loke henne göra vad hon mäktade, och hon lovade det mot återtjänster.
Loke fick Fröjas falkhamn och flög till den nejd i Trymhem där han haft äventyret med stången. Där i grannskapet borde väl Völund hålla till. Länge flög han spejande kring mellan fjälltopparna och iakttog noga alla örnar han såg, tills han upptäckte en ovanligt stor och i den igenkände Völunds fjäderskrud. Han såg även Skade jagande på skidor och lade märke till hennes vägar. Det vart honom sålunda lätt att utforska Völunds bostad och utvälja en stund då både han och Skade vore borta. Då flög falken in i berget och hade knappt fått syn på Idun förrän denna förvandlades till en frukt, som han grep, tillika med hennes äpplen, och varmed han ilsamt flög till Asgård.
Hemdall, som skådar på hundra rasters avstånd, igenkände Fröjas falkhamn och såg huru han nalkades med de ilsammaste vingslag. Bakom honom skönjdes en punkt, som snart växte till en i samma kosa flygande örn. Asgårds väktare skyndade att giva gudarna bud härom. Asynjorna ilade upp på Lidskälv, för att se. Asarna skyndade att inom Asgårdsmuren uppkasta en hög av antändliga ämnen.
Völund var på hemväg från fiske i en fjällsjö då Loke stal sig in i hans boning. Han såg en söderut flygande falk men misstänkte intet, förrän han kom in och fann hemmet tomt, och intet spår i snön därutanför av Iduns fot. Då vart det brådsnabbt till visshet hos honom att falken som han sett var Loke, och att denne flugit bort med hans maka. Völund lyfte sig på vingarna, överskådade rymden och såg vid synranden sista skymten av rövaren. Då sköt han en flykt, som i vild hast endast kunde mätas med hans känslors stormande lopp.
Avståndet mellan falken och örnen minskades ständigt, men falken hade från början stort försprång. Dock var örnen helt nära, när falken slog ned på borggården och stod där som Loke med den förvirrade Idun bredvid sig. Knappt hade han avkastat falkdräkten, förrän han ryckte till sig ett bloss och, då örnvingarnas susning förnams, kastade det i bålet. Lågorna virvlade upp, och in i dem stormade örnen. Loke gav till ett hånskratt, men sprang tillbaka, ty örnen hade, ehuru med brinnande vingar, kommit tvärs igenom flammorna, fjäderhamnen sjönk tillsammans i eld och rök, och Völund stod där, väldig och hemsk att skåda och likväl hjärterörande, pinad som han var av lågor och själskval, vapenlös som han var, bunden som han var med Urds oupplösliga knutar.
Slå honom! skrek Loke, och innan Idun hunnit ropa: Skona honom! – innan Od och Ull och Balder hunnit ställa sig emellan – hade Tor, blint uppbrusande, slungat sin återsammanfogade Mjölner mot alffurstens änne. Död föll den väldige till jorden. Så ändades Völunds kvaluppfyllda levnad.
Det dråpet vart till föga glädje i Asgård. Väl hade gudarna nu befriats från den de trodde vara sin farligaste fiende, men det var en fiende, vars död avpressade Idun och Siv tårar och kom dystra moln att lägra på Ods och Ulls anleten, en fiende, om vilken Balder sade att han haft en icke orättfärdig sak, en fiende, som Asgård hade att tacka för de dyrbaraste klenoder och som man hellre bort försona, om möjligt varit, än fälla.
Huru hade Idun blivit förvandlad? Det var en fråga som kom efteråt och ingav gudarna onda aningar. Då Loke återförskaffade Brage hans maka och gudavärlden ungdomsäpplena, så hade han onekligen därmed gjort en tjänst eller försonat ett fel; men vid Lokes tjänster häftade alltid något som sedan visade sig fördärvligt. Ett påtvunget hamnskifte var i gudarnas ögon ett nidingsverk och hörde till de fördömda konster för vilka Hed blivit bränd. Men nu hade ett slikt nidingsverk övats å asarnas vägnar! Loke sade sig icke veta huru förvandlingen tillgått eller vem som verkat den; men vore det Hed, så borde man ju erkänna att hennes konster hava sin nytta.

• 51 •

Gudarna överlade om vad som borde göras med anledning av Völunds dråp samt huru det skulle ställas med den faderlösa Skade.
Hon fick bud om vad som skett. Då klädde hon sig i hjälm och brynja och gick den väg som Od gått före henne upp emot Asgård. Hemdall var tillsagd att lämna Ivaldesonens härliga dotter fritt inträde, Asgårdsporten öppnades för henne, och hon stod där nu i sin vapenskrud omgiven av de beundrande gudarna, allvarlig, sorgsen och tillbakavisande Idun, som ville trycka dottern till sitt bröst. Ungmön förklarade att hon kommit för att hämnas sin fader. Då framträdde Oden och bjöd förlikning å alla asars och vaners vägnar. Idun och Siv, Od och Ull talade bevekande ord till fränkan, men först efter att hon hört att asarna verkligen ångrade det begångna dråpet vart hennes sinne försonat. Till evigt märke av den ära vari asarna ville hålla minnet av Skades fader vordo hans ögon fästa som stjärnor på himmelen, där redan hans broder Egil hade en strålande minnesvård. Skade själv skulle upphöjas till asynja och fästa en make i Asgård.
Men vilken? Den stolta mön skulle icke tillåtit någon annan att i hennes ställe svara på den frågan. Och likväl vore det högligen påkallat att hon valde den make som gudarna från början ämnat henne. Redan då hon var ett litet barn hade ju Njord utsett henne till sin brud, och det skulle kränka honom djupt och i Asgård föranleda split, om han måste vika för en annan. Därtill kom att Völund å sin sida hade en av Skade ärvd skyldighet att giva gudarna och särskilt Njord en försoningsgärd för vad han förbröt sig, då han drap Njords sändemän och utlämnade fostersonen Fröj till jättarna. Men Skade skulle säkerligen icke, om hon själv finge alldeles råda, antaga Njords friareanbud. Hon skulle vägra redan av det skäl att hon var en lydig dotter, som visste att hennes fader en gång tillbakavisat det. Huru nu ställa med denna sak?
Man påhittade äntligen en fyndig utväg, som tillät Skade att välja efter eget skön och likväl möjliggjorde att hon valde Njord. Man frågade henne, om hon ville välja bland asar och vaner utan att se mer av dem än fötterna. Hon gick in på detta villkor, ty hon visste att Balder, som hon helst ville äga, var till alla sina lemmar av fullkomlig skönhet. Då nu bestämmandet skulle äga rum såg hon bland de förevisade fötterna många vackra, men två voro framför de andra utomordentligt välformade, fina och väna, och det paret valde hon i den tro att det var Balders. Men det var Njords, och sålunda uppfylldes ödets vilja och gudarnas önskan att Njord och Skade skulle varda makar.
Trymhem, där hon bott med sin fader, kunde Skade aldrig förgäta. När hon och hennes make icke vistades i Asgård bodde de skiftesvis i Trymhem och i Nuatun, Njords odalgård vid havet, vars segelvägar och hamnar han härskar över. En sång är känd, vari Skade prisat livet bland bergen och skogarna, men Njord livet vid kusten och på böljorna. De skrovliga skymmande fälten och skogarnas mörker, varur nattetid ulvarnas tjut höres, behagade icke vanen väl; han föredrog vågornas brus och svanarnas sång. Men Skade vaknade hellre vid trastens sång än vid måsens skri, lundens grönska var hennes ögonfägnad; bergens branter och högfjällens snövidder bevarade minnen från den tid då hon var sin faders tröst.
Så hade äntligen tvedräkten mellan asar och vaner å ena sidan och alfer å den andra ändat med försoning och knutna kärleksband. Siv levde som maka och Ull som son hos Asator, Od och Fröja voro ett, Idun var skaldegudens själsförtrogna och Skade Njords husfru. Himmelens stjärnor påminde Midgårds innebyggare om bröderna Egils och Völunds ära. Den tredje brodern Slagfinn hade ju även en minnesvård på himmelen i Neps silversnäcka, och han vart efter sin hemkomst omfattad av Balder och Had med fosterbrödravänskap och utvald till deltagare i deras bragder.
Även människorna voro delaktiga i försoningen. Tvedräkten mellan Od och Borkarsonen borde ju hädanefter anses som förlikt. Frändeband förenade även dem. Mann och Almveg upptogo som fosterson Yngve, Ods son med Manns dotter. Det syntes nu som om världen kunde vila ut i skygd av en frid som något påminde om den i tidernas morgon. Måhända kunde nytt avtal knytas även med jättevärlden; då vore det stora försoningsverket fullbordat. Som det nu var förmådde asarnas, vanernas och alfernas samverkande krafter att hejda vinterns framsteg, minska det onda som var blandat i luften och giva årstiderna gränser och ordnat lopp.
Det gällde nu också att motarbeta försämringen i människornas sinnelag. De höga makterna sammanträdde och skapade av sina blandade safter till ett levande försoningsmärke den vise Kvaser och gåvo honom till levnadsmål att vandrande bland människorna sprida lärdomar, motsatta Heds. Det återstod att finna och tillintetgöra denna onda varelse.
Men som den bästa borgen för en lyckligare framtid hade Balder, Odens och Friggs son, uppvuxit, för att intaga ett högsäte i makternas rådförsamling. På hans öde, hade Mimer förkunnat, komme världens att vila. Det ädla, hjärtegoda och vackra skulle med honom gå under eller segra.

• Tredje avdelningen •

• 52 •

Med vilka känslor dvärgarna förnummo att den store Ivaldesonens konstnärsfrejd, länge fördunklad, nu överstrålade deras, är lätt att inse.
Mot alfhövdingens Gungner hade dvärgasmeden ställt sin Mjölner och segrat med denne, men för att se sin seger förvandlad till nederlag genom det härliga svärd som nu var i Fröjs hand.
Mot alfhövdingens Skidbladner hade dvärgasmeden ställt sin Slidrugtanne, och dessa verk äro jämgoda.
Sivs gyllene lockar äro beundransvärda, men dvärgasmedens Dröpner, från vilken var nionde natt åtta lika tunga ringar drypa, är det väl föga mindre. Var Dröpner nu överträffad av ringen som Ull äger? Jämförliga voro alla dessa ting. Men något hade alfhövdingen gjort, vartill ingen dvärg gjort ett motstycke. Den ungdomsbevarande saften i Iduns äpplen lät icke koka sig på Sindres och hans fränders smideshärdar. Detta gick dvärgarnas ära för när, och de grubblade på att göra något som Brage, trots besittningen av äpplena, måste åtrå och avundas dem.
Under sina vandringar i Midgård och Jotunhem kom den vise Kvaser till två dvärgabröders bostad och inbjöds av dem till gille. De båda nidingarna dråpo lönnligen sin gäst för att åtkomma den heliga saften i hans ådror. Blodet läto de rinna i den kittel, som sedan kallats Andeupplivaren, blandade det där med den honung, som bin suga ur världsträdets morgondagg, samt läto det koka och jäsa. Därav vart den dryck som gör envar, som därav undfår, till skald eller kunskapsman.
Dvärgarna, som ville hava drycken uteslutande till eget bästa, gömde honom på oåtkomligt ställe. Dock ville de ingalunda dölja att de tillverkat och ägde något som gudarna måtte avundas dem, någonting som Völund aldrig vågat sig på att skapa, någonting av samma art som Bils och Slagfinns fynd i skogskällan, men vida mer lockande och förledande. En och annan av gästerna, som de sågo hos sig, gåvo de att smaka en droppe av brygden, för att ryktet därom skulle spridas.
Snart talades ock i alla världar om det nya skaldemjödet. Men det förtaltes även att de mordiska dvärgarna redan måst utlämna sin skatt till eldjätten Fjalar, även kallad Surtung, i livsbot för fränder till honom, vilka de förrädiskt avdagatagit. De hade bjudit eldjättens föräldrar till sig, och faderns livsljus hade de släckt i vatten, moderns hade de kvävt under en kvarnsten. Fjalar hade fört Andeuppväckaren in i djupet av sitt berg och var, om möjligt, avundsjukare än dvärgarna om hans innehåll. Ingen fick smaka en droppe därav.
Hos Oden uppkom häftigaste åtrå att åtkomma mjödet. Borde den måhända ädlaste av drycker, den mäktigaste att verka på ande och sinne, förvaras oåtkomlig hos en självisk jätte, som antingen skulle låta honom vara till ingens båtnad eller nyttja honom till Asgårds skada och förödmjukelse? Vore det gudarna värdigt, att Jotunhems harpor kanske komme att ljuda högre, kraftigare, mer själsskakande än Brages, Balders och Hads toner, ingivna av den milda saft som förvaras i Neps snäcka eller tillredes av Balders diser?
Såsom alltid tänkte Oden även på människornas bästa när det uppsåt mognade att han, kosta vad det ville, skulle varda skaldemjödets herre. Rikligt ville han därav iskänka åt Emblas barn; det skulle genom alla släktled varda dem en dyrbar egendom, prydande deras levnad med välljud och glädje, höjande deras gudstjänst med hymner kring harg och hov, sporrande dem till prisvärda företag och bevarande deras hjältars minne från tidevarv till tidevarv.
Iklädd en jättelik mans skepnad begav sig Oden till eldresarnas land och ställde sin kosa till Böge, Fjalars broder, vars ägor gränsa intill berget där mjödet förvarades. Den vise gudafadern medförde två ting varmed eld kan vinnas: borren, varmed den heliga elden fås, och flintstenen, som ger gnistor av den vanliga. Då han nalkades Böges gård såg han där nio resar som slogo hö. De hade givit sig till trälar hos Bäge, och det är icke sagt, men likväl sannolikt, att de gjort det i hopp att komma åt mjödet, och att envar av dem tyckte sig hava obekväma medtävlare i de andra. Deras liar beto dåligt, Oden brynte dem med flintstenen så att de vordo rätt vassa, och nu ville samtliga resarna köpa stenen av honom. Han kastade den då i luften över dem, och ändade det så, att de i sin iver att åtkomma flintan dödade varandra inbördes med liarna. Mot kvällen gick Oden fram till Böges gård och äskade natthärbärge. Böge klagade för honom att hans nio trälar dräpt varandra, så att han nu var i saknad av slåttermän. Oden, som nu kallade sig Bölverk, erbjöd trältjänst för sommaren och lovade arbeta så mycket som nio man under den tiden, med villkor att han sedan skulle få en dryck av Fjalars mjöd. Böge svarade att enär han själv ej var mjödets ägare kunde han icke lova mer än att längre fram tala vid Fjalar om saken. Det gjorde han dock icke förrän efter den överenskomna arbetstidens slut, och han ansträngde kanske föga sin övertalningsförmåga, ty han kom tillbaka med det besked att Fjalar tvärt nekat avstå så mycket som en droppe.
Fjalars berggård var stor och innehöll många gångar och salar. Längst åt ena sidan var jungfruburen, där Fjalars dotter Gunlöd vaktade mjödet. Oden, som utletat huru härmed förhöll sig, passade på en dag, då Fjalar var borta, och bad Böge följa sig upp på berget över frustugan. Där framtog han navaren som han medfört och sade, att om Böge icke ville svika honom på allt vederlag för hans sommararbete, borde han nu hjälpa honom borra. Böge gjorde det, men ovilligt och förrädiskt och väl mest av fruktan för Bölverks ofantliga styrka. ”Nu är det färdigt”, sade Böge sedan han borrat en stund, men då Oden blåste i hålet flög borrstoftet uppåt, och han befallde jätten ärligt fullborda vad han lovat. Sedan det skett förvandlade sig Oden till en orm och rann ned i den trånga öppningen, och det så fort att Böge, som stack efter honom med navaren, förfelade målet. Över och under Oden gingo nu jättars vägar: ovanför lurade förräderiet, och vilka faror väntade icke därnere?
Han fann Gunlöd ensam i en präktig sal. Åter iklädd gudaskepnad och asahöghet trädde Oden inför den häpna mön och sade henne vem han var och varför han kommit. Det är troligt att hon ville ila bort för att ropa fränder och husfolk till hjälp, men Oden talade så vist och bevekande att hon dröjde. Och därmed var hon fångad till sinne och hjärta. Tre nätter vilade Oden hos Gunlöd, tre dagar satt han å gyllene stol och mottog ur jättedotterns vita hand den dyrbara skålen med den än mer dyrbara drycken, talande dårande ord åt vilka ingivelsens mjöd gav ökad trollmakt. Så tömde han skål på skål, tills allt var drucket. Det säges, att såsom hans vältalighet kom Gunlöd att glömma dotterplikt och väktarekall, kom drycken asafadern själv att glömma, när aftonen kom, sin varsamhet, ja sitt ärende. Det var Gunlöd, ej sitt eget mannavett han hade att tacka för att han med livet undkom ur Fjalars salar. Hon lyssnade till varje ljud. När hennes förskräcklige fader, eldjätten, Loges husbonde, hemkommen och varnad av Böge skyndade till frustugan, öppnade hon för sin älskare en bergdörr, och Oden lyfte sig i skalderuset på örnens vingar och flög till Asgård, gagnlöst förföljd av Fjalar i fagerröd fågelhamn.
Själv dömde Oden så om denna färd: ”Den härliga drycken har jag väl förtjänt med hårt arbete, tålamod och livsfaror. Men jag tvivlar på att jag kommit ut ur jättegården om jag icke haft hjälp av Gunlöd, den goda kvinnan, som jag tog i min famn. Ond lön gav jag henne för hennes oskyldiga sinne och starka tillgivenhet.”
Så uttalade Oden själv en sann dom över sin märkliga gärning. Men ehuru han beklagade den stackars Gunlöd och kände oro inom sig över de orätta medel han nyttjat för ett gott ändamål, var han dock så kär i vad han med tålamod, djärvhet och list vunnit, att han icke ville hava gärningen ogjord. Vad glädje hade världen haft av diktens gåva, om hon legat innelåst i jättens berg? Nu skulle Surtungsdrycken förhöja gudars och människors fröjd och varda dem till tröst i sorgen. Ur detta mjöd vann Oden välsignelsebringande hemligheter och lärde ur det att bäst förstå sig själv. De runor, som Mimer talat till honom i tidens morgon, och som olösta och oförstådda voro inristade i tingen, dem mängde nu asafadern med det heliga mjödet och sände dem ut på vida vägar : de äro hos asar, alfer och visa vaner och bland Emblas barn. I dem levde Kvaser upp i annan form och vandrade som lärare i de olika världarna.

• 53 •

Men vinsten av Surtungsmjödet uppvägdes snart av en medföljande olycka. Odens älsklingsson, den rättfärdige Balder, hitintills så glad och glädjespridande, vart då han tänkte över denna sin faders gärning dyster och hjärtesjuk, plågad om dagen av sorgsna aningar, om natten av svåra drömmar.
Allt bättre hade det artat sig i världen sedan Balder vuxit upp till yngling och intagit ett säte i gudarnas rådsförsamling. Visserligen hade intet fredsavtal som omfattade hela jätteriket kunnat komma till stånd, ty därtill voro hatet och hämndtörsten och lusten för ond trolldom redan alltför rotfasta i somliga jättesjälar. Ja, Balder själv hade invigt sin vapenföra ålder med färder till Järnskogen, där han bekämpade Eggter och andra rysliga väsen, jätteättens avskum, som slagit sig ned i de nejderna. Men den stora mängden av jättarna hade, sedan de lärt känna Balder, blivit till lynnet så omvänd, att man knappt skulle kunna tro det. Nu finns det rättvisa och ordhållighet däruppe i Asgård, sade resarna sinsemellan; ja, där finns högsinthet emot fiender och välvilja emot alla. Ryktet om rättfärdigheten i Balders domar gjorde att även jättarna bådo att till honom få hänskjuta sina tvistemål, och alla erkände hans utslag som visa och billiga. Därför var det under denna sistförflutna tid icke ovanligt att få se sändemän, kärande och svarande, från jättevärlden bida utanför Asgårdsporten. Förhållandet mellan gudar och jättar var redan så gott att Hemdall kunde släppa sådana sändeskap fram på Idavallen.
Men dagen efter Odens återkomst med Surtungsmjödet infunno sig från jättarna sändemän som frågade om asafadern mådde väl och kommit välbehållen hem, ty de hade hört att den Bölverk, som varit i Fjalars salar och med någon svårighet lämnat dem, skulle varit Oden själv. Då det svarats dem att Oden satt hemma i all välmåga sade deras talesman: ”Ed på Ulls ring tro vi att Oden svurit, men vem kan nu lita på hans eder? Från Fjalar har han fått drycken med suck och bragt Gunlöd till gråt.”
Sedan vädjade ingen jätte mer till gudarnas domstol.

• 54 •

Oden är icke den ende as som varit i Fjalars berggård. Långt innan dessa tilldragelser som senast omtalats timade, var Tor med Loke och Tjalve där och bestod mångbesjungna äventyr. Ingen är skickligare än denne eldjätte att upplösa tingens former, och det fick Tor genom många synförvändningar då röna. Aldrig glömde han den natt som han under sin färd till Utgård, Fjalars hem, tillbragte: det trolska vanteliknande huset, då jorden skalv och bergen darrade, eller de idrottsrön som anställdes i Fjalars sal, i en av vilka Loke övervanns av Loge och i vilka Tor och hans ledsagare syntes draga det kortare strået, ehuru i själva verket asagudens kraftprov slogo Fjalar och hans fränder med häpnad.
På tal om Tors äventyr i Jotunhem må ej det förgätas då han, förklädd till Fröja och följd av Loke som brudtärna, återtog från jätten Trym sin hammare som denne stulit, eller det då han, narrad av Loke att utan Mjölner och styrkebälte begiva sig till den förrädiske Gerröds gård, där han tydligen ådagalade att hans överlägsenhet över jättarna ej beror på hans underbara vapen allena. Kanske hade han kommit alldeles vapenlös till Gerröd om icke den Asgårdsvänliga jättinnan Grid, Vidar den tystes moder, som han på vägen dit besökte, hade lånat honom sitt styrkebälte, sina järnhandskar och sin stav. Då Tor efter framkomsten satte sig att vila på en stol i gästrummet lyftes denna av osynliga krafter mot taket; han tryckte då Grids stav mot en takbjälke med den verkan att han bräckte ryggbenen på jättens döttrar Gälp och Grep, ty det var de som satt sig under stolen och lyft honom på sina ryggar. Då Tor kom in i jättens sal, tog denne med en tång en glödande järnkil ur elden och kastade på honom. Tor grep med järnhandskarna kilen i flykten. Jätten sökte då skydd bakom en pelare, men asaguden slungade med sådan fart kilen efter honom, att denna gick igenom pelaren, genom Gerröd och genom bergväggen därbakom och slog därutanför ned i jorden.

• 55 •

Balder och Had hade vuxit upp hos Nep, Nannas fader. De båda piltarna voro till lynnet olika men höllo varandra mycket kära. Balder var besinningsfull och mild, Had häftig och uppbrusande. I mod och käckhet voro de jämgoda. Även till utseendet skilde de sig mycket, ehuru båda voro av ovanlig fägring. Had var mer mörklagd, Balder hade liljevit hy och blonda lockar.
Båda voro stora idrottsmän. En bättre ryttare och vagnlänkare än Balder har aldrig tyglat en eldig häst, och aldrig har en skeppshövding fört med säkrare hand sin farkost genom stormande vågor än Balder sin snäcka Ringhorne. Had utmärkte sig framför de flesta som bågskytt och brottare. I skaldskap voro Neps ädla fostersöner Brage föga underlägsna. Men Balders sånger voro ingivna av den milda saften från hugsvalelsens brunn och av den näring diser tillredde åt honom av Yggdrasels morgondagg; dvärgarnas rövade brygd ville han aldrig smaka. Had däremot drack gärna det eldande Surtungsmjödet, och dess ande brusade i hans strängaspel.
Det är redan nämnt att Balder, hunnen till vapenför ålder, företog sig vad ingen av asarna ditintills försökt: färder in i den av fasor uppfyllda Järnskogen. Där hade jämte Eggter uppträtt ett förut okänt vidunder, vilket förmodligen var i likhet med honom frände till Hed. Vidundret, som hade mänsklig daning men armar och klor av järn, har av senare släkten kallats Hate, Rodvitners son. Med Eggter gjorde det nattliga strövtåg in i Midgård och släpade sina offer med sig in i skogen till kvalfull död. Den käcke och muntre Slagfinn ledsagade Balder under hans letande efter detta odjur, som påträffades å en kulle i närheten av Eggters trollkärr och efter vildsint motstånd föll för Balders svärd. Tyvärr har Hate Heds natur att födas på nytt. Han har sedan levat upp igen i vargahamn som son av Fenresulven och fosterson av Hed. Han kallas även Månegarm, emedan han, Neps och Balders fiende, söker åtkomma månen, som han också före Ragnaröks inbrott skall sluka.
Som fredsfurste gjorde Balder även en färd genom Midgård. Välsignelse följde honom på hans väg, och under hans hästs hovar öppnade sig i ödemarkerna befruktande källor.
Länge trodde de unga asarna Balder och Had att ingen känsla vore starkare än den vänskap de hyste för varandra. Men en natt då Balder gick i sina tankar såg han sin förra leksyster Nanna, höljd i månstrålar som i en skir slöja, bada i Ivings genomskinliga djup. Då förnam han att han älskade henne. Han friade och fick av henne ett blygt ja, som även var tveksamt, emedan hon ansåg sig icke värdig en asynjas höga ställning.
När Had fick veta att Balder och Nanna voro trolovade, sökte han dölja sin sorg. Även han hade förälskat sig i Neps dotter. Han sökte tröst i strängaspel och jaktens nöjen. Men då han var i skogen sökte han mindre vilddjurens spår än de stigar, på vilka hans tankar kunde undkomma det som fängslade dem.
Så led det till den dag på året, då solens bana är som lägst på himmelen, då man samlas i festliga samkväm och vid högtidsbägaren uttalar vad man nästa solvarv ämnar som bäst fullborda. Had vandrade den dagen, som så mången annan dag, i skogen. Då mötte honom en fager jättekvinna som tillbjöd honom sin ynnest. Had vände sig föraktligt ifrån henne. ”Det skall du umgälla vid Brage-bägaren”, sade hon och försvann.
Balder var vid denna årstid borta på långfärd. Annars hade väl icke hänt vad som nu timade. Då Had satt vid gillesbordet bland asar och vaner och diserna gick omkring och fyllde bägarna var Örbåda, Fröjas tjänarinna, med bland dem. Underligt måtte drycken som hon räckte Had varit blandad, ty asaynglingens förstånd villades, och när han höjde löftesbägaren tillkännagav han att Balders trolovade skulle bliva hans hustru. Knappt var dock löftet avlagt, förrän han besinnade det förskräckliga i sina ord och lämnade dryckessalen. Det dröjde länge innan han åter vart sedd i Asgård, och mycket tilldrog sig dessemellan. Gärna hade han velat återvända och kasta sig i Balders armar. Men att avstå från ett vid högtidsbägaren givet löfte, som ryktet sedan förkunnat för all världen, däri kunde han dock icke finna sig, emedan alla ditintills betraktat och ännu akta ett sådant löftesbrott som ett det mest förnedrande. Plågad av stridiga känslor strövade han ensam i skogar och ödemarker. Där mötte han kvinnliga väsen som varnade honom och avrådde från broderfejd, men också andra kvinnliga väsen, sannolikt av Heds följe, som manade honom att infria löftet, gåvo honom ett starkhetsbälte och en ogenomtränglig brynja och svikligt lovade honom seger. Då Slagfinn erfor vad han förehade, skyndade han att uppsöka honom i hopp att antingen kunna beveka honom övergiva sitt brottsliga uppsåt eller ock att i tvekamp kunna nedlägga honom, för att sålunda förekomma brödrastriden. De möttes vänligt, men alla övertalningsförsök voro fåfänga. Då grep Slagfinn sin båge, den vittfrejdade, och lade pil på strängen. Men skyddad av sin brynja och av skogens stammar trotsade Had Ivaldesonens annars säkert dödande skott och återsände hans oförlikneliga pilar och besegrade honom slutligen med svärdet i hand. Han skänkte den övervunne livet och bedyrade för honom ånyo sin vänskap, och sålunda skildes de för denna gång, båda med sorg i hjärtat. Från Balder, som nu var gift med Nanna, kom bud på bud till Had att återvända som hans vän, ty allt var honom förlåtet. Men det var gagnlöst. Had fordrade kamp, och det måste komma därhän. Bröderna möttes i strid, och Had besegrades. De möttes ånyo med samma utgång. Balder ville icke döda Had, och Had ville icke leva med oinfriat löfte. I en av dessa strider stupade Slagfinn, sörjd och ärad å ömse sidor. Efter sitt andra nederlag irrade Had hopplös och förvirrad i Jotunhems utmarker. Balder efterletade honom länge förgäves.
Det hände en natt, att Had kom i närheten av den plats, där Balder med de sina lägrat, och sammanträffade med de diser som beredde brodern hans näring. Där tog Had en harpa och sjöng och lade i sången alla sitt hjärtas stormande känslor. Så gripande har ingen sjungit som han den gången. Balder hörde hans röst och kom. Och under inflytandet av sångens makt vart försoningens verk fullbordat. Gråtande omfamnade bröderna varandra. Had sade: ”Jag är en missgärningsman; vad jag förbrutit kan aldrig avplånas.” Balder svarade: ”Döm dig icke så hårt! Ditt löfte var måhända en ingivelse. Drömmar och förebud hava förtalt mig att jag snart skall dö. När jag är död infriar du ditt löfte och tager din broders hustru till maka.” Had genmälde: ”Du säger mig vara värd en så härlig gåva, men bättre vore att du gåve mig döden än frid och förlåtelse.”
Balder förmådde dock Had att återvända till Asgård, där han vänligt mottogs. Det fröjdade asafadern att hava återfått en son, och alla gudar gladde sig åt förlikningen.

• 56 •

Balder hade, som nämnt, tunga underliga drömmar som bådade fara för hans liv. Andra hotande förebud hade också inställt sig. En gång då Oden och han, åtföljda av Fröja, Nanna, Fulla och andra asynjor, redo ut i skogen, hände det att Balders häst, den ädle springaren vars hovar framstampat källor i ödemarker, vart ledvriden och icke kunde helas av Balders egen läkekonst eller asynjornas galdersånger. Dock lyckades det den vise Oden att med helig läkesång bota honom.
Frigg, den ömma modern, kom då på den tanken att man skulle bedja allt skapat om trygd för Balder och äska ed av tingen på att icke skada honom. Så allmänt älskad var nu hennes son, att denna tanke lät sig verkställa. Eld och vatten, järn och andra malmer, stenar, örter, träd och djur, ja även alla sjukdomar gingo eden.
En dag kom till Fensalarna, där Frigg har sitt hov, Örbåda, Fröjas tjänarinna – några säga att det var Loke i denna kvinnas skepnad – och lyckönskade Frigg till det så väl fullbordade företaget. Asgård kunde nu låta sin ängslan fara. Men tingen här i världen äro många, och är det så visst, att man icke glömt något av dem vid edgången? Frigg svarade att för det hade gudarnas visdom sörjt; dock fanns en ört, som växte på ett träd österut från Valhall, vilken man icke brytt sig om att åtspörja om eden, emedan han var så späd och vek och i allo ofarlig: det var en mistel, ingenting annat. – Kvinnan gladde sig hemligen åt denna underrättelse.
På borggården, där gudarna övade sina idrotter, roade man sig nu ofta med en lek som bestod däri att man samlade sig i en halvkrets och kastade, sköt eller högg på Balder, ty det var ett nöje att se att han därav icke fick det minsta märke, än mindre något men. Allt höll sin ed, och intet skadade den milde guden. Den ende i Asgård som denna lek misshagade var Had. Han tyckte detta slående och kastande vara styggt och likasom en utmaning till ödet. En dag när han, overksam som vanligt, åsåg leken, kom Loke till honom och hade en smal och vek telning i handen. Han sporde varför icke även Had deltog i leken och sade sig finna det besynnerligt att denne ännu kunde vara sin broder Balder så gramse, att han icke unnade honom den heder som alla andra gudar ägnade honom. Hur han i övrigt lade sina ord, förmådde han Had att kasta misteln mot Balder. Kanske gjorde Had det endast för att varda Loke lös. Men i flykten vart misteln ett spjut, och till gudarnas outsägliga fasa föll Balder genomstungen och blödande till marken. Medan asarna stodo orörliga av häpnad och förtvivlan omkring den fallne, försvann Loke. Han vart sedan aldrig synlig i Asgård.
Balders sår var dödligt. Varken Odens konst eller den läkekunniga asynjan Ers kunde bota honom. Han bad att Nanna skulle eftersändas, och då han förnam att det var Had, som kastat det dödande spjutet, kallade han honom till sin sida, frikände honom från ont uppsåt, beklagade hans öde och avfordrade alla gudar ed på att de icke skulle förgripa sig på honom. Då Nanna kom, sade han:

”Hell dig, Nanna!
Din hug varder sargad:
nu se vi varandra
sista gången.
Blodet strömmar
ur Balders sår,
spjutet har nått
nära till hjärtat.
Gråt ej, min brud,
då jag beder dig nu,
om du älskar att lyda
mitt ord det sista:
låt åt Had
ett läger reda
och älska ömt
den unge asen!”

Men Nanna kunde icke för gråt svara. Då sade Had:”Kyss mig, Nanna, till avsked för alltid! Jag går och avvaktar i fjärran den dag då jag med mitt liv skall försona vad som skett.”
Nanna kysste honom. Därefter lade hon sina armar kring Balder, och när han andats ut sin sista suck, var även hon död. Hennes hjärta hade brustit. Då asarna försökte tala, hämmades de av gråt, så att ingen kunde med ord säga den andre sin sorg.
Vid Ivings strand låg Balders skepp Ringhorne. På detta byggde gudarna hans bål. Den dag då Balders och Nannas likfärd skulle firas såg man från många delar av världen sörjande skaror tåga till högtidligheten. Där kommo de visa från Vanahem, där kommo alfer och älvor, dvärgar och bergresar, ja även många rimtursar, ty den rättfärdige var älskad även bland dem. Oden bar i sin famn sonen ut på skeppet och lade honom på bålet och vid hans sida Nanna. Därefter fördes Balders häst, smyckad med sitt remtyg, in i skeppet. Tor vigde bålet med sin hammare. Oden lade ringen Dröpner på Balders bröst och viskade i den dödes öra en djup hemlighet, som ingen utforskat. Därefter tog han facklan och tände bålet. Skeppet sköts från strand och gick med högt flammande lågor ut på Ivings djup.

• 57 •

Från Mimer kommo runor, att Balder och Nanna voro i god bostad. Frigg ville icke tro att hon och hennes son vore för alltid skilda. Hon frågade om någon ville förtjäna all hennes nåd: då skulle han färdas till dödsriket och där spörja, om Balder mot någon lösen finge återvända till henne. Od erbjöd sig att göra det. Han hade en gång förr varit i Mimers värld, om än icke i själva dödsriket. Odens häst Slepner framleddes, asafadern gav Od anvisning på den väg han borde rida, och den käcke alfen, följd av allas välgångsönskningar, sprängde bort.
Den väg som Oden anvisat var icke den, som från Ulvdalarna leder till Mimers brunn, utan den, som alla döda hava att tillryggalägga. Od red nio nätter genom djupa och mörka dalar, innan han kom till floden Gjall, som med många andra älvar och strömmar rinner upp ur Vergelmers källa och med dånande böljor flyter utefter dödsrikets landamären. Över Gjall leder en bro, lagd med guld; där bredvid är bostad för brons väkterska, Urds och Mimers frände Madgun, levnadsändens ödesdis. Å andra sidan bron är vägskäl: en väg går sydligt och är Madguns och nornornas väg, som ingen annan får tråda; en annan går nordligt och nedåt, allt djupare, och den delar sig åter i flera vägar: en till de sällas dödsrike, en till Mimers brunn, en till strafforterna nordligast och djupast nere i Nifelhem.
Madgun såg ryttaren på Slepner komma. Det dån, som hästens första hovslag mot brons guldbeläggning framkallade, sade henne tydligt att det var levande varelser hon hade framför sig, icke skuggor, ty dessa färdas troppvis över bron utan att väcka ett ljud. Ryttaren stannade på Madguns bud och redogjorde för namn, ätt och ärende. Ingen färdas här förbi utan att fångas i de osynliga band, som Urd åt Madgun knutit, vilka länka deras steg och nödga dem till det mål som Madgun förelägger dem. Nu anvisade hon Od den väg han borde följa och gav honom goda råd till vägkost. Han skulle rida den nordliga nedåtgående vägen ända till trevägaskälet och sedan taga den ljusare väg, som går västerut; den andra förlorar sig i töcken och natt. Den vägen hade Balder och Nanna nyligen ridit. Han komme slutligen till en hög mur med port. Men den porten öppnar sig endast för Balder och Nanna. Ryttaren finge själv se till huru han där kunde komma vidare. Stanna finge Od till följande morgon. Då måste han bryta upp till hemfärd, och av Madgun finge han då besked på sitt ärende. Od hade ännu åtskilliga raster att färdas och älvar att övervada. Skymningen som rådde glesnade mer och mer, och Od såg en hög mur över vilken det lyste som av solsken. Kommen närmare steg han av hästen, spände bakgjorden hårdare, satte sig åter upp och kittlade med hälarna Slepner, som hoppade så raskt över muren, att han icke rörde honom med hovarna. Nu var Od i den lustgård som är Mimers skapelse, den som gömmer ofördärvade varelser intill världsförnyelsen. Träden stå där i evig grönska med knoppar, blom och frukter. På ängen lekte två sköna barn, en sven och en mö, klädda i guldstickade kläder, till tecken av deras kommande värdighet som föräldrar åt ett nytt människosläkte. De leva här ett liv som icke täljer dagarnas gång och knappt vet något om en skridande tid. Längre in i lustgården är en hall, vars dörr stod öppen. Od steg av hästen och gick in. Väggarna voro präktigt bonade och bänkarna strödda med smycken från Mimers skattkammare. I högsätet sutto Balder och Nanna, lekande med det tavelspel som i tidernas morgon Asgård ägde. De bjödo Od välkommen. Mjöd fanns i ädelstensgnistrande skaftkar, och sedan färdemannen förfriskat sig frambar han sina hälsningar, mälde sitt ärende och omtalade allt som han trodde vara det ädla paret värt att höra.
Under märkliga samtal förflöto timmarna till inpå natten. Om morgonen sade Od farväl. Balder och Nanna följde honom till lustgårdens port. Ringen Dröpner bad Balder Od medtaga till Oden som minne, men Nanna sände en slöja och andra gåvor till Frigg samt en guldfingerring till Fulla.
När ryttaren på återvägen kom till bron Gjall, stod Madgun där och gav honom besked på ärendet. Urd hade förkunnat henne att Balder skall få återvända till Asgård, om alla väsen och ting i världen begråta hans död; annars icke. Od anlände med detta svar till Asgård, förtäljande där allt vad han sett och hört.

• 58 •

Asarna utsände budskap över världen för att höra, om något fanns, som icke begråtit eller ville begråta Balder. Från alla håll återkommo sändebuden med goda underrättelser; men det sista, som skickats att höra sig för i Järnskogen, vände tillbaka med sorgligt besked. I en håla där hade påträffats en jättekvinna som på frågan om hon ville med tårar återköpa Balder från dödsriket, svarat att hon skulle gråta torra tårar.
Kvinnan hade kallat sig Tack och hade väl därmed antytt att hon hade något att vedergälla. Vem hon var är icke svårt att gissa.
Balder och Nanna måste fördenskull stanna där de äro och förbliva där till världsförnyelsens tid. Deras son Forsete har vuxit upp i Asgård och är i någon mån ett vederlag för vad världen genom Balders bortgång mist. Han har sin faders rättvisa sinnelag och förmår bättre än någon annan döma i vanskliga saker och förlika tvister. De honom i Midgård helgade templen hava den högsta helgd.

• 59 •

Den lag som ingen ostraffat bryter, att dråp, även när det är ouppsåtligt, måste av fränder vedergällas, stod hotande inför Oden med sin fordran att blod av hans blod skulle än en gång utgjutas. Dystert grubblande vandrade han kring Asgårds murar. Bredablick, Balders hall, stod tom och övergiven: där hördes ej mer de båda brödernas sång och harposlag eller Nannas glam med sina tärnor. Vad världen förlorat genom Balders död, det visste Oden bäst. Asarnas skapelse och hans egen makt skola förr eller senare drabbas av undergång. Det är numera oundvikligt. Och vad som nu låg Oden närmast att sörja över – Had måste falla, och fadern själv bereda hämnden på den ene sonen för den andre sonens död.
Men ingen as, van eller alf ville eller kunde lyfta sin hand mot Had. Deras löfte till Balder stod mellan dem och honom. Lagen måste fullgöras av en frände som icke bundits av löftet. Men denne frände var ännu ofödd, och ingen asynja skulle velat vara hans moder.
Oden gick ut i världen, iklädande sig människoskepnad och underkastande sig människoöden. Han hade behov av att glömma sig själv i skiftande äventyr.
Had hade gått att uppsöka och straffa Loke. Döda den usle var honom dock förbjudet, emedan Oden i tidernas morgon blandat blod med jättesonen. Huru Had letade, fann han icke den han sökte. Loke hade i kvinnoskepnad dolt sig i Gymers underjordiska hålor, där han under vintern ansade och mjölkade jättens kor. Det var honom ett enformigt göromål, och han förfriskade stundom sitt sinne med utflykter i de hamnar som stodo honom till buds. Tryggast trodde han sig vara i vattnet som lax eller säl.
Vad han mest eftertraktade var ett tillfälle då gudarna gästade någon fridlyst ort, där de icke finge lägga hand på honom; där ville han fritt utgjuta över dem det hat och det hån varmed hans hjärta mot dem var uppfyllt.
Medan Oden vandrade på jorden mötte han jätten Rosstjuv, Heds broder, som låtsades icke igenkänna asafadern. Rosstjuv förtalde honom att man i Jotunhem aktade det vara den största skam för gudarna att Balders död förblivit ohämnad, och han undrade om icke människorna snart skulle mindre än hitintills iakttaga heliga lagar och sedvanor, sedan de förnummit att man i Asgård givit dem till spillo. Oden sade sig hava hört att alla gudarna givit Balder löfte att icke hämnas hans död. Rosstjuv genmälde att om Oden haft allvar med sina plikter, kunde han lätt hulpit den saken: han hade då endast behövt avla än en son och göra honom till hämnare. Han tillade att han, såsom mångvis och siande jätte, visste att så skulle ske, och att den vitglänsande Rind, jätten Billings dotter på Såmsö, varder den Odenssonens moder.
Detta lärer Rosstjuv hava sagt på hån, ty därom var han till fullo övertygad, att om någon kvinna i världen mäktade motstå och driva gäck med Oden, så vore det Rind. Efter detta samtal skildes de.
Oden fick åtrå att se denna jättemö. Det kan icke döljas att asafaderns hug låter sig lätt tändas av kvinnlig fägring. Han, som aldrig velat synas bättre än han är, har icke förnekat denna sin svaghet, och han har funnit det billigt att människorna ej må hårt lastas för fel som han icke frånkänner sig själv:

”För älskog hans ingen man må sin like lasta; ofta vinnes den vise, den vettlöse ej, av däjeliga drag. För fel, som alla öva, ingen man må sin like lasta: att vis varder vettlös vållar ofta älskogs mäktiga åtrå.”

„Ástar firna skyli engi maðr annan aldregi; oft fá á horskan, er á heimskan né fá, lostfagrir litir. Eyvitar firna er maðr annan skal, þess er um margan gengr guma; heimska úr horskum gjörir hölða sonu sá inn mátki munr.“

Så har Oden sjungit för människornas barn och anfört sina egna öden på Såmsö som intyg för dessa ord. Han kom dit om vintern och lyckades, medan han i ynglingaskepnad smög i den höga strandvassen, hemligen möta Rind och yppa för henne sina känslor. Rind mottog hans dyrbara gåvor och lovade att han å viss tid på dagen finge komma till hennes jungfrubur. Han kom och såg henne vila, bländande som solen, på snövit bädd; men hon bad honom återkomma emot natten, då alla gått att sova, ty nu vore det osäkert att de finge sinsemellan behålla den hemlighet som blott två böra äga. Återvändande till strandvassen bidade Oden nattens inbrott och smög i mörkret fram emot jättens gård, men fann bloss lysande över väg och tun och ljus brinnande inne i salarna, där jättarna höllo ett bullrande dryckeslag. Allt var väl bevakat och frustugan oåtkomlig. Oden måste gå tillbaka till sitt gömställe och invänta daggryningen, då äntligen det blivit tyst i gården. Han kom till Rinds kammare och öppnade dörren, men på bädden låg bunden en tursahund, som mottog honom med morrningar och tandgnisslan. Vare det i korthet sagt att Oden vann intet på detta besök.
Han frestade sin lycka än en gång. Då kom han i skepnaden av en ungmö, mottogs väl i jättegården, fick tjänst hos Rind, botade henne för en sjukdom, förvärvade hennes vänskap, intog hennes hjärta med galdersång och uppnådde sitt syfte. Han sade henne vem han var och lovade återvända när hon fött honom en son. För att han icke här, såsom i Fjalars gård, skulle efterlämna ett sårat hjärta eller ett vredgat sinne, och för att ingen skulle säga att han på en vän ungmö hämnats hennes gäckeri, sjöng han, innan han gick, en sång som lyfte allt tyngande från Rinds sinne.
Rind födde en son som fick namnet Vale. Sådan trängtan hade fattat Had och alla gudar att få avplånad den blodskuld som låg över Asgård, att pilten, innan ett dygn förlidit, vuxit upp till en vapenför yngling som brann av åtrå att uppfylla det kall vartill han blivit född. Blott en natt gammal kom han till Asgård och gick inom hasslad vall till strid med Had. Det var ett hjärteslitande envig – broder kämpande mot broder. Had föll. Gudarna böjde sina huvud under Urds hårda dom.

• 60 •

En dag satt Fröj i Lidskälv skådande ut över Midgård och Jotunhem. Då såg han i Gymers gård en mö, medan hon gick från sin faders hall över gårdplanen till frustugan. Från hennes vita armar spred sig ett återsken över himmel, land och vatten. Hon försvann inom frustugans dörr, men icke ur den unge vanagudens minne. Rikedomsgudens son satt försjunken i sig själv och såg åter och åter i sitt sinne den glans de sköna armarna kastat över skyarnas och böljornas vida vägar.
För en Asgårdsson var det sällan svårt att vinna den jättemö han åstundade. Men här låge, som det ville synas, oöverstigliga hinder i vägen, ty den eftertråddas fader var den för alla asar och vaner förhatlige tursadrotten Gymer. Man visste nu att den tjänarinna av jättebörd, som lockat Fröja ur Asgård och överlämnat henne till Gymers fränder, var Hed i ungmöskepnad, och man misstänkte att Gymer haft del i planens anläggning, fast hans svekfulla medbrottsling lät honom gå miste om rovet.
Även från den andra sidan voro hindren svåra. Bland diserna i Folkvång ville man veta – förmodligen var det Örbåda som sagt det – att Gymer aldrig skulle överlåta sin dotter till någon av gudarna, såvida hon icke finge en asynjas värdighet och dyrkan. Att förläna sådan ära åt en jättedotter hade aldrig fallit gudarna in. Tursamör kunde upptagas i Asgård, men endast som tjänande diser. Till och med de jättekvinnor, som blivit mödrar till asar och Odenssöner, hade icke höjt anspråk på åsynjans dyrd. Krigsguden Tys moder, den fagra och guldglänsande, bodde alltjämt i Jotunhem i närheten av havet. Grid, Vidar den tystes moder, var nöjd med att råda på sin odal vid vägen till Gerröds gård. Järnsaxa, en av de nio mör, som födde den vite Hemdall och sedan vart moder till Tors son Magne, var tillfreds med den ära detta innebar och hade icke eftersträvat mer.
Emellertid gick Fröj kärlekssjuk och trånande. Det kom därhän att han varken åt eller drack. Njord bad honom yppa vad som grämde hans hjärta; Skade, hans unga styvmoder, och Fröja, hans syster, frågade honom med ängslan om orsaken till hans sorg, men han lät dem ingenting veta. De bådo Od att försöka utröna varför deras älskling förtvinade. Od sade att han redan försökt det men blott fått avvisande svar; dock ville han än en gång fresta vad han förmådde. Han gick in till Fröj och började tala om deras gemensamma minnen från barndomstiden och om tilldragelser, som nogsamt vittnade, att den ene kunde lita på den andre. ”Icke har” , så slutade han, ”någon sorg så tung att du icke kan säga den till mig.” Då sade Fröj : ”Solen lyser alla dagar, men mig till föga lust, alltsedan jag i Gymers gård såg en mö, vars vita armar spredo glans över himmel och hav.” ”Den sorgen må kunna hävas”, genmälde Od; ”låt mig bestiga Slepner och omgjorda mig med Völunds svärd och giv mig att medföra värdiga gåvor till jättemön! Då vill jag rida till Gymers gård och höra om Gerd kan vinnas med goda ord eller med pock.”
Segersvärdet var välbehövligt på en sådan färd, ty sedan Od och Gymer sett varandra senast hade Od i självförsvar dödat en av hans söner, då han befriade Fröja ur Gymers fränders våld. Gymer hade således att utkräva blodshämnd på honom.
Då gudarna fått veta vad som vållade Fröjs tvinsot ville de offra allt, som måste offras, för Ods ärendes lyckliga fullbordan. I giljaregåvor sände de med honom elva guldäpplen och därtill ringen Dröpner, dock med förbehåll att ringen icke finge bjudas jättemön, innan det visat sig att hon aktade äpplena för en otillräcklig skänk.
Od började sin färd om kvällen och sade till Slepner:

”Mörkt är ute, vårt mål är nu att fara över fuktiga fjäll, över jättefolks odal. Båda vi oss bärga eller oss båda tager den ryslige tursen.”

„Myrkt er úti, mál kveð ek okkr fara úrig fjöll yfir, þyrja þjóð yfir; báðir við komumk, eða okkr báða tekr sá inn ámátki jötunn.“

I morgongryningen var han framme. Gymer och hans salvänner hade som vanligt tillbragt natten i bullrande dryckeslag och sovo tungt. En herde, som höll utkik från en kulle och vaktade gården, ropade ryttaren an och sporde om han redan vore död eller vigd åt döden, eftersom han vågade nalkas ledet varinom Gerd bodde. Od svarade, att den som vill fram här i världen har bättre att göra än ängsligt spörja vad nornan bestämde honom på den dag, då hon lade hans ödes lotter. Därmed sprängde han över vafurlågorna, som brunno kring gårdstängslet, förbi de ilskna grindhundarna och in på gärdet vid frustugan. Vid bullret av Slepners hovar frågade Gerd sin tärna vad som var på färde. Tärnan svarade att en ungersven kommit: han hade redan stigit ur sadeln och lämnat sin gångare att beta på gårdsplanen. ”Låt honom stiga in”, sade Gerd, ”och bjud honom mjödhornet, ehuru det anar mig att denne främling är min broders bane.” Och när den unge färdemannen inträdde, sade hon: ”Vem är du bland alfer eller asar eller vise vaner, som ensam bland alla vågat rida över rasande lågor för att se våra salar?” Od sade sitt namn och sitt viktiga ärende och bjöd henne guldäpplena. Hon tillbakavisade dem. Då bjöd han henne ringen som Oden lagt på den döde Balders bröst, ringen, från vilken var nionde natt åtta liknande ringar droppa. Men hon tillbakasköt Sindres underbara verk, föraktligt anmärkande att det fanns guld till överflöd i Gymers salar. Då drog Od svärdet och visade den runristade jätteförfärande klingan, med vilken han ämnade fälla Gymer och alla hans män, om hon ropade dem till hjälp. ”Du är”, sade han, ”i mitt våld, men ett värre öde än döden väntar dig, om du försmår din egen lycka vid den sköne och vänsälle vanagudens sida.” Och nu strömmade över Ods läppar en störtflod av rysliga förutsägelser som skulle fullbordas om hennes envisa jättelynne ej gåve vika. Då lovade den häpna tursamön, att hon nio nätter därefter skulle möta Njords son i den tysta lund med ensliga stigar, vars namn är Barre. Innan Gymer och hans män vaknat hade Od ridit bort. När han återkom var Fröj honom till möte på borggården, och den raske alfen fick icke taga sadeln av Slepner, innan han redogjort för ärendets utgång. Då sade Fröj:

”Lång är en natt, längre två, hur skall jag ej tre tråna! Ofta en månad mig mindre tycktes än en natt av lågande längtan.”

„Löng er nótt, langar’ru tvær, hvé um þreyia’k þrjár? oft mér mánaðr minni þótti enn sjá hálf hýnótt.“

• 61 •

Iklädd präktig skrud och omgjordad med segersvärdet red Fröj på sin häst Blodughove till det avtalade mötet i Barrelunden. Där fann han den glänsande gygen; men hans kärleksbetygelser besvarade hon kyligt nog. Hon lovade att varda hans och sade, att hon gjorde det med sin faders samtycke. Dock vore detta bundet vid följande villkor: Gymer skulle i brudköp hava Fröjs av Völund smidda svärd; Gerd skulle hämtas i Gymers gård och mötet hedras med Fröjas närvaro; Gerd skulle upphöjas till asynja och hennes moder hava lejd i Asgård och rätt att vistas hos sin dotter. Den bedårade Fröj skulle lovat mycket mer, om gygen fordrat det; sitt oförlikneliga svärd lade han genast i tursamöns hand, och vad han nu önskade var blott att dagen för bröllopet vore morgondagen. Därmed skildes de åt för denna gång.
På hemvägen mötte Fröj en jätte, som var Gymers frände och bjöd vanaguden till sin gård. Fröj, som icke ville visa sig ogin mot sin tillkommande släkt, mottog bjudningen och fann, att resen hade ett i sitt slag präktigt hem. På salens väggar hängde guldbeslagna hjorthorn som minnen av jättens jägareidrotter. Måhända var bjudningen försåtligt anlagd, ty vid dryckesbordet satt bland husbondens salvänner en, som med råa och oförsynta ord förnärmade Fröj och förde ett så utmanande språk, att denne förlorade tålamodet och grep efter sitt svärd, glömsk av att han nyss bortskänkt det. Då rusade den skymfande gästen med ett tillhygge mot den vapenlöse, men denne ryckte ned från väggen ett stort hjorthorn och gav honom med det hans bane. Den fallne hette Bele (skällaren) och förtjänte sitt namn. En annan av gästerna sprang fram för att hämnas Bele, men rönte samma öde. Vanen gick som segrare ur salen, svängde sig upp på Blodughove och red därifrån.
Det väckte i Asgård stora bekymmer och dystra aningar, att Fröj till Gymer bortskänkt segersvärdet. Det var för Asgård en oberäkneligt svår förlust. En tröst i olyckan var att svärdet till själva sitt gry är jättefientligt, och att ingen rese kunde svänga det utan att därmed vålla sin egen undergång tillika med motståndarens. Ja, bland resarna går den sägen, att de alla skola gå förlorade när segersvärdet blottas i jättehand. Det kan komma dem till gagn i Ragnarök, men icke förr. Gymer sände fördenskull svärdet till Eggter i Järnskogen. Denne nedgrov det hemligen vid sin kulle i trollträsket. När det stundar till Ragnarök skall den hämndtörstande eldjätten Fjalar-Surtung hämta det där, och det skall då svängas av honom, som rider i spetsen för Muspelhems skaror. Även de andra villkoren som blivit gjorda för Fröjs förbindelse med Gerd misshagade gudarna, men de ville hellre finna sig i dem än se honom förtvina. Fröj hade efter Balders död blivit gudar och gudinnor mer dyrbar, emedan han i några stycken påminde om den bortgångne härlige Odenssonen. Den ridderlige Ty sade en gång, förgäten av sig själv: ”Fröj är bäst av bålde hjältar i asars gårdar”, samt prisade jämte hans tapperhet hans blida lynne och medlidande med olyckliga.

• 62 •

Det beslöts nu i Asgård att sändeskapet, som hade att hämta Gerd, skulle utgöras av Od, Fröja och Siv. Uppdraget hade sina vådor, det insåg alla, och efter ett samtal som de haft med Od gjorde sig Tor och Ull i ordning och begåvo sig hemligen till Jotunhem på en annan väg än den sändeskapet for. Det var överenskommet att de skulle dölja sig i grannskapet av Gymers gård och infinna sig där, om Od med en hornstöt kallade på dem.
Od och de båda asynjorna kommo ridande till Gymers gård, emottogos höviskt och fördes till högsäten i hallen. Båda asynjorna buro slöjor och voro lika klädda, och det sades Gymer att Fröja medfört en syster. Od såsom Fröjs ombud sattes vid Gerds sida. Han var mycket munter och roade alla med sitt skämt; men det undgick icke Gymer, att alfen med beundran skådade hans fagra dotter.
Vid lägligt tillfälle tog Gymer Od avsides och sporde honom vad han tyckte om Gerd. Od svarade, att tursahövdingens dotter syntes honom vara den skönaste kvinna i världen. Gymer sade då: ”Jag ville hellre hava dig än vanaguden till svärson, ty denne och hela hans släkt se mig över axeln. Jag hatar de övermodiga gudarna, som gjort mig och de mina så mycket för när. Själv känner du nog att du är i underlägsen ställning där uppe i Asgård, ty oaktat de tjänster du gjort gudarna är du icke upptagen i makternas råd och har ingen rätt till harg och hov. Nog lär du också tycka att den försoning ej är mycket värd, som bjöds dig för din moder Gros skymf och för dråpen på din fader Egil och din farbroder Völund. Visserligen fick du Fröjas hand i böter men vad betyder det, om det ges för dig ett önskligare kärleksband att knyta? Är det så att du vill hava Gerd och giva mig Fröja i byte, så finns intet hinder i vägen från min sida, ej heller, som jag tror, från min dotters. Du torde nog erinra dig att du aldrig skulle funnit Fröja, om jag icke hade givit dig en vink om var hon var dold. Varda vi ense, då kan denna afton ändas i fröjd och gamman med din bröllopsfest, kanske också med min, ehuru jag hade motsett ett annat och värre slut, ty alla tursarna bland mina gäster hava föresatt sig att icke släppa dig med livet härifrån; ej heller ämna de låta Fröja, då hon nu för andra gången är i Jotunhem, komma för andra gången till Asgård.” Od sade sig finna Gymers ord mycket tänkvärda. Neka kunde han icke, att han ville äga Gerd, men ej heller, att han ännu hölle Fröja kär. Skulle två bröllop i afton firas, vore det därför bäst om så inrättades, att han sluppe vara vittne till de kärliga ögonkasten och de förtroliga orden mellan vanadisen och Gymer.
Bot för den ömtåligheten är lätt att få, menade Gymer och förde Od längre in i berget till en avlång grotta, som genom en avplankning var delad i två salar med bonade väggar och så inrättade, att högsätena i båda stodo intill avplankningen. I den ena salen skulle då Od och Gerd sitta; i den andra Gymer och Fröja. Det återstod nu endast att tala med vanadisen om saken för att få skilsmässan mellan henne och Od uppgjord. Det borde Od själv uträtta. Sedan skulle Gymer fira och fira bröllop slag i slag. Fröja eftersändes och lämnades ensam med sin man.
Od förtalte nu för Fröja Gymers planer och bad henne låtsas som om hon bifölle dem. Under samtalet sköt han en bonadsvåd i plankväggen åsido och uttog ett par bräder, så att i densamma vart en öppning som doldes av bonaden.
Därefter gick Od till Gymer och sade att saken nu var uppgjord. Gymer friade genast och föreslog bröllop utan uppskov. Fröja gjorde i början en invändning: hon visste att Gymer redan hade en hustru, och hon fann detta betänkligt. Gymer genmälde att han kunde hava så många hustrur det honom behagade, men den han ägde hade i många år varit borta i varjehanda ärenden; det vore föga troligt att hon återkomme, och återkomme hon, skulle han skicka henne på porten. Fröja gav då jätten sitt ja, men med villkor att deras bröllop skulle uppskjutas en dag eller två, ty hade Od först firat bröllop med en annan, då kunde hon, utan att gå sin namnfrejd och heder för när, knyta nytt äktenskapsband. Gymer fann villkoret antagligt.
Gästerna underrättades nu om vad aftonens fest hade att betyda, och det vart på jättevis en ståtlig högtidlighet med mycket ätande och drickande och högljudd lustighet. I den ena salen satt Od i högsätet mellan Gerd och Siv, som aldrig lyfte helt sin slöja; men vad han sade Gerd var icke brudgumsord. Han skildrade för henne Asgårds härlighet och tände hennes lust att utbyta Gymers instängda berghålor mot de skimrande borgar och torn från vilka man överskådar himmeln, Midgård, Jotunhem och havets omätliga slätter. Han skildrade Fröj som den ädlaste och älskligaste av alla asar och vaner, och hans ord vordo allt vältaligare då han märkte att de gjorde intryck. Siv understödde hans tal; det säges att hon även i Gerds dryck blandade något som gjorde hennes jättesinne vekare. Och så mycket vunno de av henne, att hon medgav det vara bäst att Od och hon icke skulle anse denna fest som ett bröllop; hon skulle i natt, sin fader ovetande, sova ensam i avvaktan på vad ödet månde besluta.
Gymer, när han satt med Fröja i den andra salens högsäte, prisade hennes skönhet som överträffade all annan. Fröja genmälde att vad skönhet vidkomme kunde hennes syster, som följt henne hit, mäta sig med henne, ty de vore så lika som bär. Det förvånade Gymer, som aldrig ens hört att en sådan syster fanns; han ville emellertid övertyga sig med egna ögon, steg tung av dryckjom upp ur högsätet och lotsade sig fram mellan välbeskänkta och stojande tursar in i den andra salen. Fröja gav Siv ett tecken, och de skyndade att bakom de nedhängande bonaderna, genom den av Od gjorda öppningen, skifta plats med varandra. När Gymer hunnit fram till högsätet i den andra salen satt Fröja där vid Ods sida, och då hon på jättens begäran lyft sin slöja vart han alldeles häpen över systrarnas likhet. Den ena kunde ju icke åtskiljas från den andra. När han återvänt, hade Siv och vanadisen åter bytt plats.
Kom så äntligen natten, då man borde gå till vila. Fröja, som klagade över trötthet, var den första som bröt laget och gick till den kammare som för henne var bestämd. Dock var det endast skenbart så, att hon lämnade laget, ty i själva verket var det Siv som stannade och stängde sig inne i kammaren, medan Fröja, föregivande sig vara den förmenta systern, återvände, efter att hava följt henne dit, och satte sig hos Od och Gerd. Och när äntligen de nygifta begåvo sig till brudgemaket följde dem Fröja som brudtärna, utan att Gymer anade annat än att brudtärnan var vanadisens syster. Enligt den hemliga överenskommelsen gick Gerd därefter att sova i den för brudtärnan bestämda bädden, medan Fröja stannade hos sin make.
Gymer sov tungt om natten, men väcktes av någon orolig dröm och låg och tänkte över den förvånande likheten mellan Fröja och hennes syster. Huru han nu tänkte, började han misstänka att han var bedragen. Han skakade två av sina tursatjänare upp ur deras sömn, befallde dem beväpna sig, smyga in i Ods kammare och döda honom, om de funne att någon annan än Gerd delade hans läger. Tursarna gingo men kommo icke tillbaka. Od nedhögg den ene, och det säges att Fröja själv med sin dolk vart den andres bane. Men medan Gymer otåligt väntade, förnam han en hornstöt så stark, att det genljöd i alla bergets innandömen. Det vart en förskräcklig rörelse, ty alla hans tursagäster och husmän sprungo yra om varandra, undrande vad som stod på; men det fingo de snart veta, ty Tor med Mjölner och Ull med svärd i hand hade störtat in ibland dem. Mörkret skingrades av hammarens blixtar, braket av hans slag kom fjället att skälva ned i dess rötter, luften fylldes av rop och skrän, och änden på detta bröllop vart att Asgårdsbyggarna, medförande Gerd, kommo lyckligt undan, lämnande många dödade tursar efter sig i Gymers gård.

• 63 •

Efter Gerds ankomst till Asgård märkte Fröja att Ods lynne icke var sig likt. Hennes annars så gladlynte make gick dyster och grubblande och ville icke säga vad som tyngde på honom. Gymers ord, att han nöjt sig med böter för den skymf hans moder lidit och för sin faders och farbroders död, grämde honom, och det dess mer som han ofta sagt sig detsamma själv. Troligt är att även Örbåda lät undfalla sig kränkande antydningar åt samma håll.
Det dröjde ej heller länge efter Gerds ankomst, förrän Örbåda i sällskap med henne och andra diser i Folkvång tillbragt nätter med att sejda. Fröja lockades att deltaga i dessa sammankomster, ehuru de av gudarna voro förbjudna.
Då inträffade något, som kom vanadisen att glömma slika lockelser. Od var borta, ingen visste var. Dag efter dag förflöt, och han återvände icke. Fröja grät och lät icke trösta sig. Asgård sörjde och fick ytterligare skäl därtill, då det spordes att även Fröja var försvunnen. Hon hade i falkhamn flugit ut att i vida världen söka sin älskade.
Nu sammanträdde åter alla heliga makter till högtidligt råd, denna gång i Odens egen sal. De hade mycket att överlägga om. Örbåda kallades att stå till svars för de onda konster hon utövat i Asgård och för att bekänna vad man trodde henne veta om Fröjas och Ods bortavaro. Hon kom, följd av Gerd. På tillfrågan medgav hon genast att hon sejdat och tillade att hon ämnade fortfara därmed, ty hon kunde numera varken förvisas från Asgård eller straffas så länge hon vore där, och detta emedan det är hon som är Gerds moder. Önskade gudarna veta mer om henne, så ville hon öppet säga dem att hon, Örbåda, är densamma som kallats Hed eller Gullveg, dotter av Rimner.
Häpnad grep alla gudar vid denna upptäckt. Fröj satt stum och intagen av blygsel, anande måhända, att hans kärlek till Gerd vore honom påsejdad av den svärmoder som han först nu lärt känna. Örbåda fortsatte sitt tal och sade, att Gerds rätt till asynjevärdighet och hennes egen rätt att vistas i Asgård vore ringa böter för de våldsgärningar och de svek, som gudarna förövat mot henne och hennes fränder. Hon ville föga säga därom att hon förlorat en son och andra skyldemän för Ods hand, ty han hade fällt dem i självförsvar. Men henne hade gudarna bränt å bål därför, att hon kände och kunde göra sig tjänstbara makter som förmådde mer än asar och vaner. Hon påminde dem om Asgårdsmurens byggmästare, som först vart sviken och sedan dräpt, om Fjalar, som Oden frånstal hans dyrbaraste egendom, om Gunlöd, som han svek med falska löften, och hon skröt med att det var hon som lockat gudarna att till Gymer avstå Völunds segersvärd, som bragt Mjölner på skam och Mjölners ägare tillika.
Tor, som hade hammaren i bältet, rodnade upp till hårfästet medan Hed så talade. Hans ögon började gnistra, och då den fräcka hopat hån på hån kunde han icke längre styra sig. Han sprang upp från sin rådstol och slog Hed med hammaren till jorden. Trollpackans blod flödade över det fridlysta området. Gudarna intogos av förfäran över att detta ställe mot alla avtal och löften blivit blodbesudlat och att den givna lejden brutits. Gerd ropade till Fröj att han skulle hämnas, de närvarande vanerna gjorde gensaga mot våld och fredsbrott, och tinget upplöste sig i förvirring. Vanerna och Ull gingo bort, rådslående sinsemellan. Oden och de andra asarna kvarstannade i salen; de voro så upprörde och förbittrade att de, hellre än att ogilla vad Tor gjort, funne det bättre att med honom dela det ansvar han ådragit sig. De togo sina spjut, som stodo vid rådsätena, var och en stack sitt i trollpackans döda kropp och brände den, hängande på spjuten, i trefaldig eld, i hopp att därmed förekomma den leda varelsens pånyttfödelse. Kolen och askan efter branden kastade de ned från Asgård som oheliga smittande ting. Men med dessa lämningar följde Heds hjärta, som trots eldarnas styrka var endast halvsvett. Loke, som kände vad korpen känner vid lukten av åteln, fann hjärtat och slukade det. Och han, som redan länge dolt sig i kvinnoklädsel, fick därav till en tid även full kvinnoart: han vart havande och födde barn, om vilka sedan skall talas.

• 64 •

De höga makterna voro åter samlade till rådslag, och den sak som nu förelåg var av största vikt. Vanerna hade krävt att asarna skulle giva vederlag till Gymers släkt för dråpet på Gerds moder: detta vore tillika en nödvändig upprättelse åt dem själva, emedan den dräpta, huru ovärdig hon i övrigt må anses, dock var moder till Fröjs maka.
Det var ett ont förebud att man infunnit sig med väpnade följen till denna överläggning. Utanför tingkretsen stodo vapenklädda flockar från Vanahem och Alfhem, som på Njords, Fröjs och Ulls kallelse infunnit sig.
Njord, såsom den äldre av de målsägande vanerna, var den som skulle tala både å egna och sonens vägnar. Det var tydligt att när de påyrkade böter för dråpet på Hed, gjorde de det icke av aktning för sitt frändskapsband till henne, ty denna oförmodade skyldskap beklagade de, ej heller av ömhet för den förrädiske Gymer och hans tursasläkt, utan i rättfärdighetens namn, för att upprätthålla avtalens och edernas helgd. Gerds moder ägde lejd i Asgård; det oaktat hade hon, kallad inför tinget, blivit utan formligt förhör, försvar och dom dödad på själva den fridlysta tingplatsen, i Odens egen högheliga hall. Det finnes en makt, starkare än asars och vaners, vilken ej kan lämna ett edsbrott okränkt, och det vore ett dåligt föredöme för människorna när de förnumme, att i Asgård få avtal brytas och våld gälla för rätt. Komme nu därtill att Fröja försvunnit och måhända åter vore i jättars våld, så var det en anledning till för Fröjas fader att påyrka en rätt uppgörelse med Gymers släkt, som annars kunde på gudinnan hämnas vad asarna förbrutit sig mot den.
Å asarnas vägnar hade Oden att föra ordet. Asafadern ville icke medgiva att ett edsbrott förelåg. Den rätt att vistas i Asgård, som gudarna gåvo Gerds moder, förutsatte att en sådan rätt kunde på henne lämpas; men det hade efteråt visat sig och av Örbåda själv erkänts att hon var den Hed, som längesedan var av gudarna livdömd. Den domen är giltig sålänge han ej är upphävd, och upphävd är han icke sålänge Hed är vid liv. Lever hon upp efter sin andra förbränning, vilket ej är otroligt, äga gudarna att än en gång försöka giva kraft åt sin dom. Vilka förskräckliga följder för människosläktet, om det spordes att gudarna ej allenast återkallat denna dom utan därtill givit rätt till evig vistelse i Asgård åt samma Hed, som uppfann de onda ganderna och den onda sejden, och som är roten till girighet, avund, nidingsdåd och mord! I sanning vore då Asgårds helgd för alltid spilld, och människorna skulle sedan ingen skillnad göra mellan gott och ont. Stolt över Tors, sin ädle sons, i Midgård kända och dyrkade rättskänsla, ville Oden icke höra honom tillvitas ett odåd därför att han straffade Hed. Tors hammare, som signar allt heligt bland gudar och människor, hade icke vanärats av att han krossat nedrighetens och nidingssinnets amma.
Till genmäle på detta tal måtte det hava framkommit retsamma ord. Oden lär hava blivit påmind därom att han själv nyttjat gander och detta i kvinnohamn, när han eftertraktade Rind.
Oden torde hava svarat att han mer än en gång bragt sig själv till offer åt gudars och människors bästa. Genomborrad med spjut hade han hängt på det vindfarna trädet, för att åt dem upptaga visdomsrunor. Då offrade han sina ådrors blod. Han hade redan gått som träl hos Böge för att åt världen skaffa skaldemjödet. Då offrade han än mer: högheten, värdigheten, sin tillgivenhet för Gunlöd och sitt medlidande med henne: ja, han försakade något av sitt goda namn och det förtroende som alla, jättarna numera undantagna, äro honom skyldiga. Men det svåraste av alla offer var likväl det då han sörjande Balder måste utfinna medel att beröva sig en andra son, på det att vedergällningens lag måtte upprätthållas. Ju mer han för att vinna det ändamålet måst förnedra sig, dess mer hade han försakat och dess obilligare vore att tillvita honom detta som nidingsdåd.
Vad nu än asafadern sade, vart han allt mer upprörd. Han steg upp och tillropade vanerna och Ull, att den förnärmelse de tillfogat sin härskare icke kunde försonas med mindre än att de avstode från sina anspråk och ångrade vad de sagt. Därefter borde asar, vaner och alfer låta allt vara jämnt sinsemellan och räcka varandra handen till trofast sammanlevnad.
Då stego även Njord, Fröj och Ull upp, lämnade tingkretsen och gingo till den väpnade skaran av vaner och alfer som stod därutanför. När Oden såg det tog han sitt spjut och slungade det in bland vanerna, till tecken att fredsförbundet mellan asarna och dem var upplöst.
Vanerna och Ull lämnade Asgård, sägande att de skulle återkomma.
I den sång, som nornan sedan sjöng för alla Hemdalls ätter, förtäljer hon att denna fredsuppsägelse varit upphovet till det första folkkriget eller storkriget i världen. Ditintills hade man sammandrabbat endast i tvekamp eller mindre hopar. Nu började en fejd, som utbredde sig över himmel och jord, och vari asar, vaner, alfer, människor och jättar sammandrabbade i väldiga härskaror.

• 65 •

Mann Borkarson var vid denna tid den mäktigaste hövdingen i Midgård. Under Tors skygd hade hans ägor ökats ofantligt. Kraften av hans arm och glansen av hans bragder hade samlat alla de människor, som talade hans ätts tungomål, omkring honom som hövding och domare. Många och över stora sträckor av Midgård utbredda voro de stammar och fylken som genom honom blivit förenade, och stridsmän i många tusental kunde han, om så krävdes, samla under sitt fältmärke.
Underliga förebud och tecken på himmelen bådade att något oerhört var i annalkande. Bland människorna gingo rykten, att tvedräkt uppstått bland de i Midgård dyrkade gudarna, samt att Oden och med honom Tor, Manns önskefader och beskyddare, samt de övriga asarna blivit berövade sin makt. Förvirring och förfäran uppstodo överallt. Ur vanagudarnas heliga lundar och sorlande källor och ur alfernas vårdträd förnummos röster som förkunnade, att alla åt asarna resta hargar och hov borde nedbrytas, samt att människorna borde uteslutande ägna sin dyrkan åt Ull som krigsgud, åt Njord som givare av fred och rikedom och lycka på sjöfärder, åt Fröj som årsväxtens beskyddare, samt hålla övriga vaner och alfer i ära, ty dessa makter vore nu härskare i Asgård. Rösterna talade sant. De visa makterna i Vanahem, de okända och onämnda vilka i tidens morgon sänt Njord till Asgård för att vara bandet mellan dem och asarna, dessa makter hade med fylkingar av stridskloka vaner omvärvt och slutligen intagit Asgård.
Förgäves hade de väldiga murarna och den forsande floden därutanför slagit sina ringar kring det heliga området, förgäves hade Gungner och Mjölner från tinnarna ljungat mot den framstormande hären. Kraften av dessa kastvapen, oemotståndliga då de slungas mot jättar, bröt sig mot vanernas signade brynjor, sköldar och hjälmar. Ty, Hemdall, Brage och Vidar hade på sina asahästar stormat genom de fientliga leden, skiftande hugg med Ull och Od, Njord och Fröj; men floden vart överskriden – Fröj på Blodughove visande vägen genom hennes virvlar – Asgårdsporten, Ivaldesönernas konstrika verk, vart av Ivaldes sonsöner kastad upp på vid gavel, och ”vaner kunde värnlösa vallar trampa”. Rullande tordön och blixtar från Mjölner betecknade i ett allt avlägsnare fjärran den väg på vilken asarna, kämpande mot övermakten, drogo sig tillbaka tills de försvunnit ur sina fienders åsyn. Deras välde syntes försvunnet med dem.
Knappt var detta känt i Midgård förrän det förtaldes att Od plötsligen uppenbarat sig på jorden, dräpt Mann Borkarson, tagit hans dotter åter till sig samt med vanagudarnas bifall förklarat sin och hennes son Yngve för arvtagare till Manns ägodelar, välde och domaremyndighet i Manhem. Borkarsonens hus var förskingrat, hans söner Jormun och Hadding försvunna, man visste icke vart, men det var antagligt att de flytt eller blivit undanförda för att de ej skulle falla offer för Od, vars hat till Borkarsonen och hans fränder nu syntes hava uppflammat dess vildare ju längre det förut varit undertryckt inom honom.
Verkliga förhållandet var att Tor under den allmänna förvirringen lyckades föra Jormun och Hading till Jotunhem, där de asavänliga jättarna Havle och Vagnhövde, som varit deras farfader Borkars vänner och stridsbröder, åtogo sig att dölja dem i sina berggårdar. Havle mottog Jormun, Vagnhövde den ännu mycket unge Hading, som han överlämnade i sin dotter Hardgrepas vård.
Hos Havle lärer Jormun hava gjort bekantskap med de utomordentligt ystra och starka jättebarnen Fenja och Menja, om vilka sedan skall talas. De voro Havles fränder och sondöttrar av samma jättekvinna, som var Ivaldesönernas moder. De fäste sig med tillgivenhet vid Jormun.
Det spordes efter någon tid i Havles gård att Jormun kunde tryggt återvända till Manhem. Ods maka, Manns dotter, hade bett för honom, och Od följde dessutom sitt hjärtas ingivelse då han gav efter för hennes böner, ty Jormun, ehuru han hade Mann till fader, var ju ändå Gros son och Ods halvbroder. Han återkallades till Manhem och gjordes till hövding över de sydligare stammarna därstädes.

• 66 •

År förflöto, under vilka Hading växte upp och nalkades sin vapenföra ålder. Vagnhövde och Hardgrepa uppfostrade honom i alla de idrotter som bland resarna äro övtiga, och han lovade varda stark och väldig som sin fader. Hardgrepa kände lidelsefull ömhet för den unge gossen, en känsla som vart en älskarinnas kärlek medan han utvecklade sig till yngling.
Många Manhemsbyggare som hade Hadings fader i kärt minne undrade vad öde Almvegs son, Manns älskling, hade rönt, och de misstänkte att Od, i vilken de sågo en tyrann, låtit röja honom ur vägen. Sägner gingo, synnerligen i de östra nejderna, att gossen levde och hölles någonstädes dold, och det gavs i dessa ängder tusentals män som, om de funnit honom, skulle lyft honom på skölden, utropat honom till sin hövding och gått under hans fältmärke att strida med Gros söner. Därtill kom att stammarna bortemot de östra landamärerna höllo sig till sina gamla gudar och icke ville nedbryta de harger och hov som åt dem alltifrån Asks och Emblas dagar varit resta. I denna sin trohet styrktes de av många rön och sägner. Asarna voro visserligen fördrivna från Asgård, men månne de fördenskull vore så långt borta eller saknade all makt att främja sina dyrkares bästa? Mången försäkrade att han nattetid sett Oden, följd av söner och fränder, rida genom luften. Andra förtalde att än den ene än den andre asen hemligen gästat de dödligas boningar samt att Tor ännu som fordomdags höll sin skyddande hand över Midgårds nybyggen och kom med hjälp och hugnad till mången betryckt lantman. Siare förkunnade att Mimer och hans underjordiska värld icke ville erkänna Ull och vanerna som rättmätiga härskare, så länge de icke hade asarna vid sin sida och Oden som sitt överhuvud, samt att de fördrivna gudarna hade en trygg fristad sig upplåten av Mimer, varifrån de säkerligen en dag skulle återvända för att intaga sina gamla säten i makternas råd. Och antingen det hade skäl för sig eller endast kom sig därav att människorna vanligen förgylla det förflutna och äro missnöjda med det närvarande – nog av, man tyckte att världen artade sig allt sämre under den nya styrelsen, och man knotade allt mer, ehuru Njord gärna gav rika fisken och Fröj god årsväxt. Dock slogo fiskena och skördarna ej sällan fel, och det vart av vinterns åter tillväxande hårdhet och längd tydligt att rimtursarna drogo fördel av fiendskapen mellan makterna. Därför sporde människorna varandra: När skall den vise Oden återkomma?
Det var nog så att den nya styrelsen i Asgård icke hade någon ibland sig som i förutseende och i ständigt sysslande och grubblande omsorg kunde mäta sig med asafadern. Hon saknade också Mimers kloka råd. Han därnere vid världsaskens rot ville ingenting säga Ull och vanerna. Ehuru han ej var deras fiende hade han dock aldrig upphört att vara Odens, världsskaparens, vän.
Hading är ibland oss! Det ropet ljöd plötsligt bland Manhems östliga stammar. Följd av Vagnhövde och Hardgrepa och andra av jättesläkt hade han infunnit sig och knappt blivit igenkänd som Manns och Almvegs son förrän väldiga stridsmannaskaror samlade sig kring honom.
När Yngve och Jormun fått bud om detta drogo de med förenade krafter mot Hading, och det uppstod en fejd vars like Midgård ditintills aldrig sett. Härar så stora, att de sträckte sig över berg och dalar, sammandrabbade i ordnade fylkingar till häst och fot. Fylkingarnas spjutmassor liknade vidsträckta sädesfält som mognat till skörd, och som vågor på havet bröto sig i slaktningen härskarorna. Högre än de flesta reste sig i vimlet de å ömse sidor kämpande jättarnas skepnader, och lika väldiga men mer majestätiska och likasom glansomgjutna sågos där hjältar, som liknade gudar snarare än människor. Jättekvinnor deltogo i bardalekarna, och mycket har mälts och sjungits även om deras bragder. Ty Hardgrepa kämpade vid Vagnhövdes sida under Hadings fana; men under Jormuns stredo vid Havles sida Fenja och Menja, mör som

”bräckte sköldar, brynjor klövo, gångade genom gråbrynjad här.”

„beittum brynjur, en brutum skjöldu, gengum í gegnum gráserkjat lið.“

Av slaktningens gång märktes att Ull och vanagudarna innehade världsmakten, ty Gros fränder vunno en stor seger, det östra Manhems fylkingar sprängdes och upplöste sig, Vagnhövde stupade, och Hading skulle fallit i segervinnarnas händer om icke Hardgrepa lyckats rädda honom. Hon flydde med honom till skogs och dolde sig i vildmarkerna.
Då denna slaktning rasade såg man i luften över härarna en syn, som dessförinnan ingen hade skådat. På skyarnas och vindarnas spårlösa vägar redo ungmör i lysande brynjor och hjälmar: de utpekade för varandra med spjutskaften de hjältar som de korat till ärofull död, sprängde in i stridsvimlet och hämtade på valplatsen deras andar och förde dem i sin famn till dödsriket. För första gången hade nu Gandul, Skagul, Skuld och deras fränkor uppenbarat sig. Det var Oden som så förordnat. Valkyriorna äro alfmör och Mimerdöttrar, trogna hans sak. Till Valhall kunde de fallna dock icke föras, ty Valhall var i Ulls och vanernas händer; men Mimer emottog dem i sin underjordiska värld och gav dem goda vistelseorter på de saliga dödas fält, som av floden Slid skiljes från odödlighetens lustgård. Händelserna hade visat Oden att asarna trängde till förbundsvänner; Mimers siande ord hade låtit honom veta att han borde samla omkring sig det mest dugande av mänsklig börd för den sista stora striden mellan gott och ont.

• 67 •

Om Hadings irrfärder i de östra vildmarkerna och de äventyr han där mötte hava många sägner gått bland äldre släkten. Hardgrepa värnade honom troget mot alla faror men sträckte ock en trängtande famn mot ynglingen. Efter någon tid förlorade han henne. Hon vart, säges det, söndersli ten av Helmän, emedan hon sökt med trolldom avpressa ett påträffat lik förutsägelser om den älskade hövdingssonens öden. Dödens hemligheter äro heliga och må icke med onda konster efterletas. Nu var Hading ensam i vildmarken och visste icke vart han skulle vända sig. Han förföljdes ej allenast av sina mänskliga fiender utan tydligen även av de högre makterna, ty om en hyddas ägare ville öppna sin dörr för den elände vandraren hände det att taket föll ned över den gästvänliges huvud. Medan han så kringirrade kom till honom en man som kallade sig Lyser och om vilken man kan förmoda, att han var Hemdall. Denne sade sig vara sänd av Oden att föra Hading genom Järnskogen till ängder, som icke ligga öppna för de från Valaskälv spejande blickarna. Men Järnskogen, alltid förskräcklig, var det nu mer än någonsin.
Ty hit hade Loke tagit sin tillflykt. Här bodde han med Hed, vilken pånyttfödd som ”den gamla i Järnskogen” övar där sitt välde och uppfostrar ett yngel, mot vilket allt vad jättevärlden förut haft av onda och vidriga väsen är, om man undantager henne själv och Loke, nästan att räkna som intet. Här hade Loke åt henne fött Midgårdsormen, Fenresulven och den blåbleka Hel; här är Hate pånyttfödd som Rodvitners son i ulvahamn. Eggter, väktaren över det nedgrävda segersvärdet, är Heds herde och vallar åt henne hjordar av vidunder, som i tidernas skymning skola rusa ut ur skogen för att ödelägga himmel och jord.
Lyser fullgjorde sitt uppdrag, men icke utan de största svårigheter, ty Loke lade mångahanda försåt i hans och Hadings väg och bragte dem slutligen i ett fängelse, varur Oden själv måste frälsa dem. Bekymrad över att de uteblivit hade Oden på Slepner ridit över de dunkla skogsvidderna och genomspejat dem. När han fann dem han sökt, tog han dem upp på Slepner och förde dem i säkerhet till nejderna av Mimers rike. Det säges, att medan Hading vistades där, vart det honom medgivet att med Madgun eller med någon av hennes fränkor som vägvisare få se den underjordiska världen, ja att få kasta en blick in i odödlighetens lustgård. Å de fält, som floden Slid skiljer från denna, såg han skuggorna av de kämpar som fallit i det stora slaget mellan honom och Gros söner: de förlustade sig med stridslekar och sammandrabbade där nere såsom de förut gjort där uppe.

• 68 •

Sedan Hading under Odens beskydd utvecklat sig till en kraftfull man visade han sig åter i det östra Manhem, och samma stammar, som förut ställt sig under hans fana, gjorde det även nu. Därmed öppnades det stora kriget på nytt, och samtidigt utbrast en ny fejd emot Asgård. Fröj hade förskjutit Heds dotter, som under inflytandet av sin moders trolldom aldrig kunnat giva honom sin kärlek. Gymer, som hade att hämnas detta och mycket annat, hade länge förberett ett anlopp av rimtursarnas samlade krafter mot vanagudarna och Ull. Detta hade icke undgått Odens och Mimers akt, och nu gav denne ett ojävigt vittnesbörd därom att världens bästa var honom förmer än allt annat, ty han sände Höner och Mimer att underrätta vaner och alfer om den hotande faran. Denna hans gärning glömdes icke av vanerna och banade längre fram vägen till försoning mellan asarna och dem; men den första verkan av budskapet var icke god. Vanerna måtte hava misstänkt det; kanske ock att Mimer var för ivrig i att avmåla farans vidd och tillråda vanerna och Ull att återinsätta Oden i hans värdighet. Vad man vet är, att sedan de sökt utforska vad den alltid uppriktige Höner tänkte om saken, men av honom fått ärligt besked på att han icke visste mer än vad Mimer sagt dem samt att de själva borde råda i denna sak, då uppblossade deras vrede mot Mimer, som ju dessutom aldrig velat erkänna deras övermyndighet. De dödade honom och sände hans huvud till Oden. Sörjande sjöng asafadern galder över huvudet och övergöt det med bevarande safter. Därför kan det än i dag giva honom goda och sanna stavar. Höner sändes av Ull och vanerna till Vanahem.
Som Oden förutsagt ryckte Gymer med en otalig tursaskara mot Asgård, men vanerna och alferna tillbakaslogo jättehären, och Gymer själv stupade för Ods hand. De bragder Fröjas make övade i detta krig äro de sista som om honom blivit förmälda. Det säges att han någon tid därefter överraskades och fälldes av Hading, som sålunda hämnades på honom sin faders död. Men sedan asarna återkommit till Asgård, och med dem enhärjarna, sitter högst bland dessa och närmast gudarna vid Valhalls bord en härlig kämpe, som förr hetat Od och nu kallas Hermod. Då mänskliga hjältar anlända till Valhall, är det Brage och Hermod som gå dem till mötes och välkomna dem till oförgängligt liv.
Kriget med Gymer ändade så som det gjorde emedan de gudafientliga krafterna ännu icke voro fullvuxna. Midgårdsormen, Fenresulven och ulvaynglet i Järnskogen voro icke mogna nog att vara med, och Loke höll sig undan, bidande sin tid. Ej heller deltogo eldjättarna i denna härnad. Fjalar och hans fränder ville icke komma på Gymers bud. Även de bida sin tid, och de bryta icke upp förrän Loke, som ursprungligen är av deras ätt, kallar dem.
De aldrig vid namn omtalade heliga makterna i Vanahem insågo att den seger som Fröj och Ull nu vunnit ej innebar en borgen för att de skulle segra i ett kommande hårdare prov. De läto de styrande i Asgård veta detta. Siv och Idun, som hade fränder i båda lägren, sökte med allt större utsikt till framgång återknyta banden mellan asar och vaner. Siv hade ju i det ena lägret sin make, i det andra sina söner; Idun i det ena lägret sin make, i det andra sin dotter. Det hände en dag att den saknade Fröja återkom till Asgård, och det är sannolikt att hon befriades och ditsändes av asar. Vad som hänt henne under hennes frånvaro från Asgård och huru hon befriades är numera höljt i dunkel; men vad man icke alldeles utan grund kan antaga är att det stått i samband med följande händelser.
Hon hade i falkhamn genomflugit alla land i hopp att finna sin saknade Od. Men denne höll sig gömd till dess han utförde sin blodshämnd på Mann. När detta skedde, var väl Fröja redan i jättevåld. Var hon fanns visste ingen bland gudarna.
En dag, då Loke förlustade sig med en utfärd från Gymers gård eller från Järnskogen, kom han till havet och fann över detta och över himmelen en ovanlig glans. När han efterletade orsaken, såg han på ett naket skär ett utomordentligt lysande smycke ligga och igenkände i detta Fröjas ryktbara bröstprydnad Brisingamen. Han iklädde sig då sälhamn och simmade dit ut för att taga det. När han kröp upp på skäret, såg han där framför sig en annan säl. Det skulle han annars icke hava brytt sig mycket om; men nu är det så att en djurhamn aldrig kan förändra den varelses ögon, som dolt sig i hamnen, och Loke såg genast att det icke var vanliga sälögon som stirrade på honom, ja han igenkände att de ögonen tillhörde ingen mindre än Hemdall, den vite asen, som med sin vaksamhet upptäckt eller omintetgjort så många av hans streck i Asgård, och som han själv till vedergällning spelat stygga spratt, senast i Järnskogen. Hemdalls vittskådande blick hade också upptäckt och igenkänt Brisingamen. Båda lade samtidigt sina hamntassar på smycket, och det kom till en strid som de måste föra i sina djurskepnader och som ändade så, att Loke, illa biten och riven, sprang ned i vattnet och flydde därifrån.
Det är antagligt att Fröja ej var långt borta från det skär där hon lämnat smycket, ja att hon med flit låtit det ligga där, för att visa att hon var fången. Känt är vidare att i djupet vid havsbandet bodde två jättar, Sänkmimer och Midvidner, fader och son, och att den senare bland jättarna ansågs vara en fager man, som väl kunde passa för vanadisen.
Känt är ock att Oden begav sig ned till dem, dödade Midvidner och stillade med besvärjelser den gamle tursens raseri. Sådana färder gjorde Oden icke för sitt nöjes skull. Det är icke otroligt att han vid det tillfället befriade Fröja.
Visst är, att hon kom igen till Asgård, samt att Ull och vanerna beslöto återkalla asarna och tillerkänna Oden hans gamla härskarestol därstädes. Det vart en glädjedag i hela världen, utom i Jotunhem, när asamajestätet ledsagat av Tor, Ty, Brage, Hemdall, Vidar, Vale och Forsete emottogs vid Asgårdsledet av Ull, Njord och Fröj och deras diser samt fördes till sitt högsäte i Valhall. Med Oden följde valkyriorna och den äldsta skaran av enhärjar.
Odens första åtgärd var att stifta fred mellan Yngves, Jormuns och Hadings anhängare i Manhem, vilket ock var nödvändigt för endräkten i Asgård. Hans andra åtgärd var att strängt förbjuda Heds onda konster och straffa deras utövare.
Så var nu även denna tvedräkt mellan gudarna lyckligt ändad. Höner återkommer dock icke i detta världstidevarv från Vanahem. De visa makterna därstädes kvarhålla honom som en borgen för att splittring aldrig mer må uppstå mellan asar och vaner. I förlikningen är det villkor intaget, att de i Asgård varande vanagudarna icke dela ansvaret för de asarnas gärningar, mot vilka de förr gjorde gensaga. Därför kommer Njord, när det stundar till Ragnarök, att återvända till Vanahem. Detta vore öppet även för Fröj, men denne skall frivilligt dela allt ljuvt och lett med asarna, helst han själv icke anser sig vara utan skuld till en kommande undergång.
Asar och vaner återupplivade nu det fredsmärke som skapats vid förlikningen mellan gudar och alfer. Den vise Kvaser framträdde till nytt liv och stannade i Asgård såsom vanernas gisslan hos Oden.
Fred och ordning rådde nu i Midgård, och man hoppades på ett lyckans tidevarv. Men guldtörsten skulle snart åter visa sin fördärvlighet. Huru outsläcklig han kan vara belyses av följande händelse.

• 69 •

I kriget mellan Gros söner och Hading vordo de förut omtalade jättemörna Fenja och Menja tillfångatagna av en kämpe i Hadings leder, som kallade sig Fjölner och måhända var ingen mindre än Oden själv. Fjölner avstod dem till en hövding vid namn Frode, som likaledes kämpat på Hadings sida.
Frode hade förut fått en märklig gåva av någon som nämnde sig Hängekäft – ett underligt namn, som en jätte burit, men som också Oden vid något tillfälle begagnat sig av. Vem denne Hängekäft var och vad han menade med gåvan, det är svårt att säga. Hon bestod av två kvarnstenar, så stora att ingen människa förmådde draga dem; men kvarnens underbara egenskap var att han mol vadhelst den malande tillsade. Frode brukade nu de båda tursasystrarna att driva kvarnen, och de hade styrka nog att göra det. De kände väl igen dessa stenar, ty själva hade de, då de voro knappt mer än nio år gamla, roat sig med att slänga dem utför ett berg. Och nu molo de åt Frode det bästa människor kunna önska sig: fred, välstånd, lust, lycka, välvilja, försonligt sinnelag. Men Frode ville framför allt hava guld. I mån av den myckenhet kvarnen gav honom vart han sniknare, och snikenheten gjorde honom hårdhjärtad och grym. Han unnade knappt Fenja och Menja några ögonblicks vila och sömn. Då molo de fientligt överfall och blodig död åt den obillige husbonden och gjorde det med sådan fart, att kvarnens stöttor brusto och stenarna sprucko. Samma natt vart Frode dräpt och hans skatter rövade av en skara våldsverkare, anförda av vikingen Mysing. Så syntes denna gåva given människorna endast för att visa att de ej förstodo begagna sig av henne till annat än skada.

• 70 •

Åren gå sig tämligen lika. I Midgård kämpar gott med ont, ädelsinne med låghet, visdom med dårskap. Dag efter dag återkomma asafaderns kloka korpar, Hugen och Munen, för att säga honom vad de sett, och det är i olika skiftningar samma saga. Det krigiska lynnet utbreder sig bland människorna i den mån de ökas och skilja sig åt till tungomål och seder. Oden ser detta icke ogärna, ty i kriget ådagalägga Emblas söner egenskaper som behaga honom: mod och dödsförakt, sammanhållning för gemensamt ändamål och hjälpsamhet i faror. Oden ser hellre att folken strida och falla än att de låta trälbinda sig. Han ser hellre att bonden med svärdegg avvisar våldsverkare än att han fegt låter sig fråntaga sin rätt och sin egendom. Han glädes då män stifta fostbrödralag och hålla in i döden trofast samman. Han fordrar att fränder hämnas fränder. Ur grubblandet över livets och tillvarons gåtor låter han sig gärna väcka av stridslurarnas klang, och hans öga glänser då han från Valaskälv ser täta fylkingar korsa spjut, medan valkyrior spränga ned till Gottjod och kora fallne åt hans sal. Så ökas ständigt enhärjarnas mängd, som dricka mjöd i Valhall och dagligen rida ut genom dess femhundra och fyrtio portar till stridslekar på Idavallen. De varda likväl icke för många. Från Mimers huvud kommer maningen: dblquote Samla dem! Dina stridskrafter kunna icke växa fortare än Lokes i Järnskogen.”
Asarna, väl inseende det vara bättre att förekomma än förekommas, gjorde en utfärd till Järnskogen för att om möjligt fånga Hed och Loke och de farligaste av deras barn, förmodligen även för att efterleta segersvärdet. Detta var dock icke att finna, ej heller dess väktare Eggter eller Hate eller Loke, som alla räddade sig undan. Hed däremot torde ha blivit påträffad hos sina barn i trollträsket och då för tredje gången bränd. Det oaktat lever hon än. Fenresulven, Midgårdsormen och det blåbleka möbarnet Hel fångades och medfördes, ty på grund av det gamla fostbrödralaget mellan Oden och Loke ansågo sig asarna icke hava rätt att dräpa hans yngel. Sedan de hemkommit tog Oden ormen och kastade honom i det hav som omger alla land. Fenresulven hade ännu något olasteligt och lekfullt hos sig som gjorde att han fick gå lös i Asgård. Den hemska Lokedottern utsågs av Oden till väktarinna över de osaligas boningar nere i Nifelhem.

• 71 •

Äger havsjätten, som var gudarna underdånig och stundom bjöd dem till gästabud, hade låtit dem veta att det i Jotunhem fanns en stor kittel, som han önskade äga för sin mjödbrygd; kunde gudarna förvärva den åt honom, ville han fira gåvan med ett festligt gille. Kitteln ägdes av den bistre kustrimtursen Hymer, gift med den väna gyg som var krigsguden Tys moder. Tor och Ty beslöto uppsöka Hymer och förskaffa sig kitteln, vilket lyckades, men icke utan hjälp av Tys moder och icke utan att Mjölner måste anlitas till återtågets betäckande. Under sin vistelse i jättegården gav sig Tor med Ty ut på fiske. Jätten drog upp valar på sin krok. Tor, som nyttjade en oxes huvud til agn, kände napp, drog upp och såg Midgårdsormens huvud i vattenytan. Denne hade då icke legat länge i havet men var redan förfärligt stor att åse, dock långt ifrån så stor som han sedan blivit, då han ligger i ring om Midgård och kan bita sig i stjärten. Tor fick ormen upp mot båtrelingen, fattade Mjölner och slog honom med hammaren i skallen. Ormen släppte agnet och sjönk ned i djupet, dövad men icke dödad. Så ligger han intill Ragnarök, då han skall vakna och hämnas. Då Tor gav detta slag hade han i sin iver glömt att Lokesonen var fridlyst av Oden och ej finge angripas förrän han angrepe.
Fenresulven växte för varje dag i storlek och styrka och hade nu så föga kvar av sitt lekfulla lynne att han måste hållas innestängd, och var det då den djärva Ty som gick till honom och gav honom hans mat. Men då Mimers runor hade sagt asarna att ulven en dag skulle vålla dem den allra största skada, måste de skaffa honom ur Asgård och fängsla honom i oslitliga bojor. Skalderna hava förtalt huru han utan möda sprängde två väldiga järnfjättrar, den ena efter den andra, men huru han slutligen lät binda sig i en boja, smidd av dvärgar, mjuk och tunn som ett silkesband och likväl stark nog att hålla honom intill Ragnarök. Ulven, som ej var dum, misstänkte bojan just därför att hon såg ofarlig ut och ville icke låta den påläggas sig, såvida han icke finge pant på att släppas lös om bandet vore honom för starkt. Asen Ty som alltid var redo att offra sig för allas bästa stack då sin ena hand som pant i hans gap. Ju hårdare ulven slet i bandet, dess snävare drog det sig om hans lemmar, och då han märkte att han här intet mäktade, avbet han Tys hand intill leden. Dyrt måste således Asgård köpa ulvens fängslande, och likväl lär väl denne hava tyckt att köpet var honom påtrugat. Skäl att hämnas fick han onekligen. Några av gudarna rodde med honom ut i Amsvartnes hav, som ligger bortom Nåstrand, och till den holme som heter Lyngve. Där fastgjorde de honom vid klippan ovanför en djup berghäll.
Under sin vistelse i Järnskogen var Loke ganska olycklig. Hans hat till gudarna pinade honom in i hjärteroten. Med sin fägring hade han dårat en jättekvinna, Sigyn, som troget älskade honom och sökte gjuta vad hugnad hon kunde i hans svidande hug. Han trängtade att åter komma i gudarnas samkväm, om ej för annat så för att uttömma något av sin brännande ilska över dem. När han nu förnam att de höllo gästabud på fridlyst ställe, hos Äger, gick han dit sedan gudarna samlats och medan festglädjen var som störst. Tor ditväntades från en utflykt i Jotunhem men var ännu icke anländ. Lokes ankomst emottogs med tystnad och förvåning. Han begärde i ohöviska ord rum vid dryckesbordet, och ehuru Brage sade att han icke borde få det tillsade Oden Vidar att stiga upp och giva honom rum. Den ädle och blygsamme Odenssonen lydde utan gensaga och skänkte även en dryck åt den ovälkomne. Och nu överöste Loke gudarna med tillvitelser, som delvis beklagligen voro sanna, men delvis smädliga lögner, till dess Tor kom och tystade hans lastande tunga. Då gick Loke, och kommen utanför fridlyst område flydde han, så fort sig göra lät.
Han dolde sig därefter i den fjällängd där Frånångersfors skummar. På fjället byggde han ett hus med fyra dörrar, så att han åt alla håll kunde speja om förföljare nalkades. Om dagen förvandlade han sig ofta till en lax och simmade i forsen. Vid ett sådant tillfälle kom han att tänka över hur asarna skulle kunna fånga honom. Den tiden fiskades blott med rev och krok; andra fiskesätt voro icke uppfunna, och Loke skulle naturligtvis aldrig låta överlista sig på sådant sätt. Då rann det upp i hans uppfinningsrika huvud ett annat sätt att fånga fisk, ett sätt som mindre drager förmån av offrets oerfarenhet och oförstånd utan snarare påminner om Urds snaror och knutar, vilka även den slugaste ej mäktar undgå. Då han återvänt till sitt hus uppe på fjället, satte han sig för tidsfördrivs skull att göra det redskap han uttänkt. Han tände en eld på härden, tog lin och garn som Sigun spunnit och började arbeta, kastande alltemellanåt en blick ut genom dörrarna. Då gjorde han det första av alla nät. Men Oden hade från Lidskälv sett, då han kröp ur laxhamnen och gick uppför fjället, och det dröjde icke länge innan gudarna med hast nalkades hans hus. Då kastade Loke nätet på elden, sprang ut och ned i forsen och förvandlade sig till lax. Att han brände upp nätet var ett varsamhetsmått, ty han antog att om gudarna fingo se det skulle de gissa dess ändamål. Då gudarna kommo in i huset märkte den vise Kvaser att kring elden låg aska, som bildade rutor och knutar, och han gissade genast att det var askan av ett redskap, varmed fisk kunde fångas. Han sade det till gudarna, och dessa knöto genast ett nät efter det mönster Loke efterlämnat. De gingo till ån och kastade nätet i forsen: Tor höll i ena änden, och de andra asarna å motsatta stranden i den andra. Medan de så drogo det genom forsen simmade Loke framför det, tills han fick skydd mellan två stenar, som gjorde att nätet gled över. Asarna märkte det och fäste en tyngd vid nätet samt drogo det till forsens utlopp i havet, vari laxen ej vågade sig ut. Så vart den sluge offer för sin egen list.

• 72 •

Efter Mimers död hade Oden noga genomforskat hans underjordiska värld. Denna hade, som vi veta, många och vida riken, som voro varandra så olika som deras bestämmelse. Om den ängd, där visdomsbrunnen och skattkammaren finnas och där världsaskens rötter vattnas och vårdas, har förut talats; så ock om odödlighetens lustgård, vari Livslust och Liv, Balder och Nanna bida ett nytt världsskede, samt om de glädjefält som, av floden Slid skilda från denna lustgård, hysa deras själar, som i livstiden pryddes av fromhet, redlighet, mod och dödsförakt. Där vistades enhärjarna en tid, innan de med Oden kommo till Valhall. Nu befolkas dessa fält av sådana dygdiga, som dött av sjukdom eller ålderdom, av fridsälskande andar, men även av många hjältar, som icke fallit på valplatsen.
Nämnas bör att det finnes dödsorter även för jättar, inrättade efter deras olika sinnelag. De hava goda boningar där nere, de som levat otadliga och varit gudarna behagliga: resar sådana som Havle och Vagnhövde sitta där vid dryckesbordet och skämta med varandra i avvaktan på Ragnarök, då de icke skola uppträda på Lokes sida. I senare tider har det förtalts, att som hövding över dem är insatt en rese kallad Gudmund, broder till Gerröd men till lynnet denne olik, människovänlig och hjälpsam. Men om en dödlig någonsin komme att besöka Gudmunds sal så må han icke taga av de frukter eller annan spis som där bjudes honom, ty då mister han all hug för jordelivet och stannar där han är.
Går man från Gudmunds rike norrut, leder vägen djupare ned i Nifelhem och varder mörkare och rysligare i den mån man framtränger. Först kommer man till de onda jättarnas strafforter. I en klipphåla med tak av pilar och med golv av ormar sitter där Gerröd, naglad vid väggen med samma glödande järnspik som han förrädiskt kastade mot Tor. Bredvid honom ligga hans ryggbrutna döttrar Gjalp och Grep.
Här har redan Lokedottern Hels rike vidtagit och sträcker sig därifrån ända till Åmsvartnes hav. Hels tröskel heter Svek, hennes läger Sjuksäng, hennes duk Skinande elände. Längst bort på Nåstränderna står en ofantlig hall, vars väggar äro flätade av ormryggar. Genom taköppningarna sticka ormarna in sina huvud och spruta etter i de missdådare som äro upphängda under dem: de äro mededare och mördare. När dessa givit ifrån sig ettret, strömmar det över ränksmidarna och äktenskapsskändarna, som vältra i golvets gyttja.
Nåstränderna sköljas av Åmsvartnes vatten, som aldrig speglat sol eller stjärnor. Där ligger skeppet Nagelfar förankrat intill Ragnarök. Längre ut är den förut omtalade bergholmen Lyngve, där asarna bundo Fenresulven.
Nu förde de även hans fader Loke dit. Nedåt genom berget går en trång, grottlik kitteldäld, Gnipahålan, vars botten är bevuxen med underliga ljusskygga träd. Där fastgjorde gudarna Loke med bojor slagna genom tre hällar, ställda på kant under hans härdar, länder och knäveck. Asynjan Skade, som är sin fader Völund ej olik i gott minne av tidna oförrätter, fäste en etterorm över Lokes ansikte så, att djuret dryper sitt gift i hans mun.
Då gudarna förde Loke till hans straffort, tilläto de den trogna Sigun följa med sin make. Hon sitter hos honom och håller en skål under etterdropparna. När hon tömmer skålen och ettret faller på Loke, vrider han sig så våldsamt att jorden skälver. Så skall han ligga intill Ragnarök.

• 73 •

Nu är det, som bland gudar och människor tilldrog sig under de första åldrarna, omtalat. Gudarna hava, likasom Emblas ättlingar, haft att lära av erfarenheten, och de hava nog bättre än sina skyddslingar lagt på minnet de inhämtade lärdomarna. Fördenskull tro de fromma att gudarna nu äro i allo tillbedjansvärda: att Oden är vorden fiende till alla listiga vägar, och att Tor lärt så lägga band på sitt sinne, att hans hammare nu med skäl kan signa alla löften och fördrag. De fromma tro att gudarna fordomtima felade för att de skola visa dess mer tålamod och fördragsamhet med felande människor, som ångra och söka försona. De onda hava dess mindre rätt att söka skygd bakom gudarnas forna brister, som de högheliga själva äro beredda på att en gång försona sina fel med undergång och död. Det viktigaste för dem är numera endast att förbereda sig till en värdig dödskamp, som tillintetgör det onda med dem själva och lämnar öppet rum för en ofördärvad värld.
Oden känner väl sitt och de sinas och sin skapelses öde. Mycket fick han veta av Mimer om framtidens hemligheter, mycket utforskade han själv, och då Vaftrudner, den visaste av jättarna, gav sitt huvud till segerpris i sin kunskapstävlan med asafadern, vart det alla tydligt att jättevärlden numera ingenting vet som icke även han utletat. Dock hade Urd då ännu icke talat, och så länge hon teg hade han ej den högsta bekräftelsen på att det som han motsåg skall komma med nödvändighet. Det dröjde innan gudarnas böner kunde bryta hennes tystnad. Men en dag då valfader själv kom till henne, där hon satt ensam ute, lyssnande till siandet i askens krona, vars susande blad äro hennes spåandar, och då han ödmjukt lade till hennes fötter halsband och ringar av de klenoder asarna smidde i sin oskuldstid; då talade hon äntligen, ty tiden därtill var inne, och hon sjöng för honom den förskräckliga sång om Ragnarök som hon sedan sjungit även för Hemdalls ätter. Men hon bekräftade ock att en ny värld skall uppkomma, att Balder och Had skola återvända och att den okände, som i tidernas morgon sände henne till brunnen under Yggdrasel, skall uppenbara sig, vända allt till godo och stadga en dyrkan som ej skall falla.

• 74 •

Det återstår att förtälja vad nornan uppenbarat om den yttersta tiden och världens ändalykt.
Förskräckliga ting förebåda vad som komma skall. Årstiderna, vilkas ordnade lopp gudarna med möda sammanhållit, förändrar sig, vintern utsträcker sitt välde, solens ljus och värme förminskas sommar efter sommar, de tyglar, som makterna lagt på vindarna, brista, och förfärliga stormar härja Midgård.
Det går dödsaningar genom skapelsen. De finnas, som höra genom stormarna Fenresulvens tjut från Gnipahålan. Han sliter i sina länkar, ty han känner att hämndens och världsödeläggelsens stund nalkas. Jotunhems släkten ena sig, samråda och välja i Rym sin hövding för den kommande striden. I Järnskogen sjunger Eggter stridssånger för sin ofantliga hjord av Lokebarn, nu fullvuxna i styrka och ondska. Muspelhems skaror rusta sig att vara redo med världsbrandslågors vapen när Surt kallar dem. Eldjätten Fjalar i den röde hanens skepnad inställer sig hos Eggter och får det av honom förvarade Völundssvärdet. Rodvitners son, Hate Månegarm, förbereder sitt stora härjningståg i Midgård.
Bland människorna råder förvildning. Det är som ville de döva sin dödsångest i utsvävningar och blodbad. Alla seders heliga band äro slitna: inga eder aktas, äktenskapets helgd är försvunnen och frändeplikterna förgätna. Bröder dräpa bröder, och systrars söner utgjuta varandras blod.
Då kommer Hate, först i människoskepnad, i spetsen för härskaror österifrån, som översvämma Manhem, vars härskareborgar han stänker med blod. Förgäves söka Manns ättlingar hålla stånd mot honom; han besegrar dem, stam efter stam, fylke efter fylke, och nödgar de besegrade att kämpa mot sina egna ännu oövervunna brödrastammar. Midgård fylles med valplatser på vilka bröder slakta varandra. Stridsyxan, svärdet och den till lönnmord slipade dolken härja människosläktet och minska med varje år de levandes tal. Bygder varda obygder. De döda äro för många att begravas och de överlevande för hjärtlösa att sörja för deras jordande. Midgård är som ett enda likfält, varpå vargarna frossa i kapp med förruttnelsens Nidhögg.
Nu är fimbulvintern inne. Väl stiger solen, som vanligt, efter den kortaste vinternatten, och dagens längd ökas, men hennes sken förmår ej framkalla vår och grönska. Till krigets förhärjelser komma hungerns och köldens. Det tjänar nu till föga att tälja efter årstider, och det kommer en dag då även månskiftena äro ändade, ty vidundret Hate har efter sitt förödelsetåg på jorden avlagt människoskepnaden och i ulvhamn slukat månen.
Världsträdet suckar och kvider. Nu skälver det från roten till kronan. Hela skapelsen bävar. Då lossnar det i Åmsvartnes hav förankrade skeppet Nagelfar och driver till Lyngveholmen; då brista Fenresulvens och Lokes fjättrar. Frigjord klättrar Loke upp ur Gnipahålan, nu icke längre med hånet och löjet utan med det rasande hatet stämplat i sitt anlete, stor och väldig, som om hämndlystnaden och pinorna hade tiofaldigat hans styrka. Han och hans son gå ombord på Nagelfar och styra till Järnskogen och hämta släkten där och föra dem till strids. Från Jotunhem höres sorl och gny. Allt vad som finnes av frostvidunder, rimtursar och bergresar flyga hän från sina fjäll eller stimma ut från sina gårdar och samla sig. I söder förmärkes ett sken. Valvet som utestänger Muspelhems lågor har rämnat, och eldjättarna stämma möte och fylka sig. I norr, öster och söder, runt om världens krets, samsas och ordnas gudarnas fiender till den sista striden. Havet nedinunder vräker skyhöga vågor, ty Midgårdsormen har då världsträdet skalv vaknat och vrider sig i jättevrede.
Starkt förnimmes Yggdrasels skälvning även i underjorden. Alla Helportar springa upp, och dödmansskarorna, de onda och de goda, komma i rörelse. Gjallarhornet ger en klang ifrån sig, och Mimers söner, trogna löftet till sin fader, skynda att bringa det i Hemdalls hand. De skygga dvärgarna rusa ut ur bergen, rädda att begravas under sina tak, och stå ångestfullt och stönande vid sina klippdörrar. Allt vad fjällen, skogarna och vattnen hysa av trolska väsen far omkring i förvirring över markerna och genom rymden.
I Asgård råder tystnad och lugn. Sedan Oden nu för sista gången talat med Mimers huvud samlas asar och vaner till ting. De rådslå ej om frälsning utan om ärofull död, överenskomma om sina platser i striden, utse de motståndare var och en skall bekämpa, säga varandra tack för snart tilländalupen sammanlevnad, omfamna till avsked sina asynjor och diser och giva enhärjarnas skaror bud att bryta upp. Då för Hemdall gjallarhornet till sin mun, och den skallande hornstöten ljuder utmanande och genomträngande ända till världens yttersta gräns.
Enhärjarna, bland vilka några, såsom Od, äro alfer och nästan jämlika gudarna, men de flesta av mänsklig börd, rida till ett antal av många hundratusen ut på Idavallen, alla i skinande rustningar, och ordna sig där i fylkingar under sina förut bestämda hövdingar. Oden är iklädd guldhjälm och guldbrynja, bär Völundsspjutet Gungner i sin hand och sitter hög i sadeln på Slepner. I likhet med honom hava samtliga gudarna smyckat sig som skönast till dödsfesten. Från Idavallen färdas Asgårdshären ut till slätten Vigrid, en i lufthavet belägen holme, hundra raster lång åt varje håll, bestämd att varda åldrarnas sista valplats. Här uppställa sig enhärjarna så, att de kunna möta anfallen som hota från norr, söder och öster, måhända även från väster, ty vem vet varifrån Midgårdsormen, omslingrande jorden, skall öppna sitt gap? Frigg och asynjorna skåda, medan de avvakta döden, ut från Lidskälv att bevittna sina älskades öden. Under det uppställningen sker flammar himmelen i söder av rysliga lågor, som komma närmare och stiga högre – det är Surt, som anrycker med Muspels söner – mörknar östern av Järnskogens svarta vidunderhärar, förda av Loke och Hate Månegarm, vitnar norden av snö och hagel, varur förnimmes de vrålande och tjutande stormjättarnas stridssång – de komma på vingar, på skidor, på jotunulvar, förda av Rym, och hålla sköldarna framför sig för att orkantonerna, återstudsande från deras klangbotten, skola genljuda dovare och förfärligare. Från jorden höja de kvarlevande Midgårdsbyggarna rop av fasa, och under jorden dåna alla vägar, som föra från de dödas riken, av Helmännens tramp: strafforternas fångar med Gerröd och Rode framför sig rusa ut att mörda allt vad på jorden ännu lever; andarna på Lycksalighetens fält hava lika brått att ila ut för att bekämpa dessa spöken. Striden är redan öppnad överallt. Med gudar och alfer som ledare storma enhärjarnas ryttarfylkingar fram. Här bryta sig deras böljor mot vinterjättarnas skaror, där mot Järnskogens falanger, där åter mitt bland rasande lågor mot Muspels ryttaresvärmar. Överallt strid och död, överallt jättar, vidunder och eldresar fallande under enhärjarnas spjut och svärd, överallt enhärjar störtande, man och häst, till marken under resarnas hugg och slag, under vidundrens blodiga käftar, under Muspelsönernas blossande och gnistrande vapen. På den östra linjen anföras enhärjarna av Hemdall och Ty, på den södra av Fröj, på den norra av andra asar. Oden och Tor hava bestämt sig för att invänta de värsta fienderna där dessa skola visa sig. Och de komma nu. Högre än alla andra Järnskogens vidunder störtar Fenresulven fram med eldfnysande näsborrar, och än högre, likasom gapande över hela rymden, sträcker ur havet Midgårdsormen upp sin ofantliga kropp, stödjande sig nere i djupet på sin stjärt, sökande med huvudet uppe i himmelen med ilskna blodsprängda ögon sin gamle fiende Tor. Oden ger Slepner sporrarna och rider med spjutet sänkt mot Fenresulven. Tor går med handen knuten kring Mjölners skaft mot ormen. Omvärvd av fiender ser Vidar sin faders möte med ulven, och han slår sig med väldiga hugg igenom för att komma honom till hjälp.
Krigsguden Ty, sedan länge enhänd och förande sitt svärd med vänstra handen, har funnit Hate Månegarm. De skifta hugg, och Hate faller, men den ridderlige Ty är dödligt sårad och sjunker ur sadeln. Loke ser Hemdall och störtar hämnderasande emot den vite asen. Nu kämpa de icke i sälhamn utan i guda- och jättestorhet med varandra. Med Mjötud, sitt frejdade svärd, befriar Hemdall världen från det onda väsen som hopat skuld över asarna och gjort Ragnarök till nödvändighet; men Loke dör med skadefröjd, ty Hemdall ligger genomborrad vid hans sida. Om Fröj nu, då han rider fram mot Surt, ägde segersvärdet, som Völund från början invigde åt honom! Nu vet han vad hans blinda lidelse för Heds dotter skall kosta Asgård och honom. Men skön och strålande och väl beredd att dö skyndar han sitt öde till mötes.
Dessförinnan har asafadern och hans Slepner störtat till marken för Fenresulvens anlopp, och de försvinna i det ofantliga vidundrets gap. Men nu är Vidar framme, kastar sig av hästen, ränner sitt svärd i ulven och låter med handen hårdknuten kring fästet udden stånda i Lokesonens hjärta, tills han fallit död till jorden. Så varder det den tyste och blygsamme Vidars vackra lott att hämnas sin faders död och vinna en seger som skall prisas i en nyfödd värld. Tor, som går mot Midgårdsormen, vinner även en härlig seger. Aldrig har han kastat Mjölner med den asakraft som nu. Ormen faller med krossat huvud ner i havet, men segervinnaren är förgiftad av det etter niddjuret sprutat, och sedan han gått nio fot från stället vacklar han, dignar till marken och dör. I eld och lågor strider Fröj med Surt och giver honom dryga hugg, men Völundsvärdet i eldjättens hand varder hans bane, på samma gång som flammorna, vilka Muspelskarorna kasta, förtär sina egna bärare och utbreda sig till allmän världsbrand. Himlavalv bakom himlavalv smälter, solen svartnar till aska, jorden sjunker i det kokande havet, stjärnorna falla, lågor och ångor omvirvla allt.

• 75 •

Nornan, som skådar längre än till Ragnarök, ser jorden stiga ur havet med lysande grönska. Den i Ragnarök förbrända jordskorpan har som aska flutit bort i havssvallet, och i öppen dag ligga Mimers lustgårds fagra ängder, i vilka Livslust och Liv med undran se upp mot en högre himmel. I den spänstiga vårluften häver sig lustgårdens örnpar och flyger, följande sin inre drift, över fallande forsar hän mot det fjällstängda havet, för att fiska. Idavallen grönskar på nytt som i tidernas morgon, och asar återfinna där varandra. Där mötas i glädje Balder och Had, Vidar och Vale, Tors söner Mode och Magne, samt Höner, kommen från Vanahem, som aldrig mer skall tarva en gisslan. Där samtala asarna om forna märkliga öden, om väldigt världsträd, som mäktat överleva förstörelsen, och om Fimbultys förgätna runor, som de nu draga sig till minnes och skola efterleva. Och medan de vandra i sådana samtal finna de, såsom ditlagt av en vänlig hand, i gräset det underbara tavelspel som Asgård ägde i tidernas gryning.
På jorden skola skördarna växa utan sådd. Livslusts och Livs lyckliga ättlingar skola, släkte efter släkte, samlas efter döden i Gimles guldtäckta sal som strålar skönare än solen. Och i tidens fullbordan uppenbarar sig den okände guden själv, jämkar och förliker vad som bot tarvar och stiftar för tro och levnad lagar, som evigt skola stånda.

1 I en tidigare utskrift (båda versionerna återfinns bland manuskripten till ”Undersökningar i germanisk mythologi” i Nordiska museets arkiv) formuleras detta mer oförblommerat: ”omkring nio månader därefter födde drott en son, som var hennes och Borkars, men till vilken Tor ägde samfadersrätt”. (Utgivarens not.)