Tomten

Teckning av Jenny Nyström, i Ny Illustrerad Tidning, 1881-02-19

Tomten
av Viktor Rydberg, 1881

🌟

Midvinternattens köld Àr hÄrd,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gÄrd
djupt under midnattstimma.
MĂ„nen vandrar sin tysta ban,
snön lyser hvit pÄ fur och gran,
snön lyser hvit pÄ taken.
Endast tomten Àr vaken.

StÄr der sÄ grÄ vid ladgÄrdsdörr,
grÄ mot den hvita drifva,
tittar, som mÄnga vintrar förr,
upp emot mÄnens skifva,
tittar mot skogen, der gran och fur
drar kring gÄrden sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lÀr bÄta,
öfver en underlig gÄta.

För sin hand genom skÀgg och hÄr,
skakar hufvud och hĂ€tta —
»nej, den gÄtan Àr alltför svÄr,
nej, jag gissar ej detta» —
slÄr, som han plÀgar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
gÄr att ordna och pyssla,
gÄr att sköta sin syssla.

GĂ„r till visthus och redskapshus,
kĂ€nner pĂ„ alla lĂ„sen —
korna drömma vid mÄnens ljus
sommardrömmar i bÄsen;
glömsk af sele och pisk och töm
PÄlle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar öfver
fylls av doftande klöfver; —

GÄr till stÀngslet för lamm och fÄr,
ser, hur de sofva der inne;
gÄr till hönsen, der tuppen stÄr
stolt pÄ sin högste pinne;
Karo i hundbots halm mÄr godt,
vaknar och viftar svansen smÄtt,
Karo sin tomte kÀnner,
de Àro gode vÀnner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kÀra,
lÀnge och vÀl han mÀrkt, att de
hÄlla hans flit i Àra;
barnens kammar han sen pÄ tÄ
nalkas att se de söta smÄ,
ingen mÄ det förtycka:
det Àr hans största lycka.

SĂ„ har han sett dem, far och son,
ren genom mÄnga leder
slumra som barn; men hvarifrÄn
kommo de vÀl hit neder?
SlÀgte följde pÄ slÀgte snart,
blomstrade, Ă„ldrades, gick — men hvart?
GÄtan, som icke lÄter
gissa sig, kom sÄ Äter!

Tomten vandrar till ladans loft:
dÀr har han bo och fÀste
högt pÄ skullen i höets doft,
nÀra vid svalans nÀste;
nu Àr vÀl svalans boning tom,
men till vÄren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin nÀpna maka.

DĂ„ har hon alltid att kvittra om
mÄnget ett fÀrdeminne,
intet likvÀl om gÄtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vÀgg
lyser mÄnen pÄ gubbens skÀgg,
strimman pÄ skÀgget blÀnker,
tomten grubblar och tÀnker.

Tyst Àr skogen och nejden all,
lifvet der ute Àr fruset,
blott frÄn fjerran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halft i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, hvarthÀn den skall fara,
undrar, hvar kÀllan mÄ vara.

Midvinternattens köld Àr hÄrd,
stjÀrnorna gnistra och glimma.
Alla sofva i enslig gÄrd
godt intill morgontimma.
MÄnen sÀnker sin tysta ban,
snön lyser hvit pÄ fur och gran,
snön lyser hvit pÄ taken.
Endast tomten Àr vaken.

🌟