Löwensköldska ringen

av Selma Lagerlöf 1925

I

Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tyckte om att vandra på nattgammal is och som inte kunde tänka sig något större nöje än att åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och annan, som inte drog sig för att spela kort med fanjunkar Ahlegård, fastän man nog hade reda på att han gjorde konster med korten, så att han alltid kom att vinna. Jag känner också till några oförskräckta sällar, som inte voro rädda för att börja en resa på en fredag eller att sätta sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton personer. Men jag undrar just om någon av alla dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger den förskräckliga ringen, som hade ägts av den gamle general Löwensköld på Hedeby. Det var den där samme gamle generalen, som hade skaffat Löwensköldarna både namn och gård och adelskap, och sa länge som någon av dem bodde kvar på Hedeby, satt hans porträtt i stora salongen i övervåningen mittemellan fönsterna. Det var en stor tavla, som gick från golv till tak, och vid första ögonkastet tyckte man, att det var självaste Karl den tolfte, som stod där i blå rock, stora sämskinnshandskar och ofanliga kragstövlar, stadigt nersatta på det schackspelsrutade golvet, men då man kom närmare, såg man ju, att det var en helt annan sorts man.

Det var ett stort och grovt bondansikte, som stack upp ovanför rockkragen. Mannen på tavlan tycktes vara född att gå efter plogen i alla sina dar. Men i all sin fulhet såg han ut som en klok och pålitlig och präktig karl. Om han hade kommit till världen i vår tid, skulle han minst ha blivit nämndeman och kommunalordförande, ja, vem vet om han inte hade kommit in i riksdagen. Men som han levde i den store hjältekonungens dagar, så gick han ut i krig som fattig soldat, kom hem som den ryktbare general Löwensköld och fick av kronan Hedeby säteri i Bro socken till lön för sina tjänster.

För övrigt, ju längre man betraktade porträttet, ju mer försonade man sig med utseendet. Man tyckte sig förstå, att sådana hade de krigare varit som hade stått under kung Karls befäl och plöjt honom en fåra genom Polen och Ryssland. Det var inte bara äventyrare och hovkavaljerer, som hade följt honom, utan just sådana enkla och allvarliga karlar som han här på porträttet var det, som hade tyckt om honom och funnit, att han var en kung att leva och dö för.

Då man beskådade den gamle generalens konterfej, brukade alltid någon av Löwensköldarna vara till hands för att anmärka, att det alls inte var ett tecken på fåfänga hos generalen, att han hade dragit av handsken på vänstra handen så mycket, att den stora signetringen, som han bar på pekfingret, kom till synes på tavlan. Han hade fått den ringen av kungen – det fanns bara en kung för honom –, och ringen hade kommit med på porträttet för att visa, att Bengt Löwensköld var honom trogen. Han hade ju måst höra mycket bittert klander mot sin härskare, man dristade sig påstå, att han genom oförstånd och överdåd hade bragt riket till undergångens gräns, men generalen höll fast vid honom i alla fall. Ty kung Karl var en man, som världen aldrig hade sett make till, och den, som hade levat i hans närhet, hade fått erfara, att det fanns skönare och högre ting att kämpa för än denna världens ära och medgång.

På samma sätt, som Bengt Löwensköld hade velat ha kungaringen med på konterfejet, så hade han också velat ha den med sig i graven. Inte heller härvidlag var det någon fåfänga med i spelet. Det var inte hans mening att skryta med att han bar en stor konungs ring på sitt finger, då han trädde inför Vår Herre och ärkeänglarna, men han hoppades kanske, att när han steg in i den salen, där Karl den tolfte satt med alla sina ”huggvärjor” omkring sig, skulle ringen tjäna som ett igenkänningstecken, så att han också efter döden fick vara i den mannens närhet, som han hade tjänat och dyrkat under hela sitt liv.

När generalens kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt alltså kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. Man tyckte allmänt, att det var hedersamt av sönerna, att de inte hade satt sig emot faderns önskan, utan låtit honom behålla dyrgripen.

Om nu generalens ring i verkligheten var sådan, som den avbildats på tavlan, så var den en ful och klumpig tingest, som knappast någon människa nuförtiden skulle vilja bära på sitt finger, men det hindrar inte, att den var ofantligt uppskattad för ett par hundra år sedan. Se, man får tänka på att alla smycken och käril av ädel metall med bara några få undantag hade måst utlämnas till kronan, att man hade haft att kämpa mot Goertzens dalrar och statsbankrutt och att för många människor guld var något, som de hade hört talas om, men aldrig sett. På det sättet kom det sig, att folk inte kunde glömma bort guldringen, som till ingen nytta hade blivit nerlagd under ett kistlock. Man tyckte nästan, att det var orätt, att den låg där. Den kunde ju ha försålts i främmande land för dyra pengar och skaffat bröd åt mången, som inte hade annat att livnära sig av än halm och bark.

Men fastän de voro många, som kunde ha önskat, att den stora dyrbarheten vore i deras ägo, fanns det ingen, som på allvar tänkte på att tillägna sig den. Ringen låg i tillskruvad kista, i en igenmurad gravkällare, under tunga stenhällar, oåtkomlig för även den djärvaste tjuv, och så menade man att det måste förbliva till världens sista tid.

II

År 1741 i mars månad hade generalmajoren Bengt Löwensköld i Gudi insomnat, och några månader senare samma år hände sig, att en liten dotter till ryttmästar Göran Löwensköld, generalens äldste son, som numera var bosatt på Hedeby, dog i rödsot. Hon begrovs en söndag strax efter gudstjänsten, och allt kyrkfolket följde liktåget till Löwensköldska graven, där de två väldiga gravhällarna voro resta på kant. Valvet under dem hade blivit upprivet av en murare, så att det döda barnets lilla kista skulle kunna sättas ner bredvid farfaderns.

Medan människorna voro samlade omkring graven och lyssnade till jordfästning och liktal, var det inte omöjligt, att en och annan tänkte på kungaringen och beklagade, att den skulle ligga gömd i en grav till ingens nytta och glädje. En eller annan fanns det kanhända också, som viskade till sin granne, att nu kunde det inte vara så omöjligt att komma åt ringen, eftersom graven troligen inte skulle bli igenmurad förrän nästa dag.

Bland de många, som stodo och välvde på dessa tankar, var också en bonde från Mellomstuga i Olsbyn, som hette Bård Bårdsson. Han var ingalunda en av dem, som hade sörjt sig till grå hår för ringens skull. Tvärtom. Då någon hade talat om ringen, hade hans ord varit det, att han hade en så pass bra gård, att han inte behövde missunna generalen, om han hade tagit en skäppa guld med sig i kistan.

När han nu stod på kyrkogården, kom han som så många andra att tänka på hur märkvärdigt det var, att graven hade blivit öppnad. Men han blev inte glad över det. Han blev orolig. ”Ryttmästarn måtte väl låta sätta igen den redan i eftermiddag”, tänkte han. ”Det finns många, som vill åt den här ringen.”

Detta var ju en sak, som inte alls angick honom, men hur det nu var, så levde han sig allt mer och mer in i tanken, att det kunde vara farligt att lämna graven öppen över natten. Det var augusti månad nu, nätterna voro mörka, och om inte graven bleve stängd redan denna dag, så kunde en tjuv smyga sig ner i den och tillägna sig skatten.

Han greps av en så stor ängslan, att han funderade på att gå fram till ryttmästarn och varna honom, men han visste ju med sig, att folk höll honom för enfaldig, och han ville inte bli till ett åtlöje. ”Visserligen har du alldeles rätt i den här saken”, tänkte han, ”men om du visar dig alltför beskäftig, blir du utskrattad. Ryttmästarn, som är en så klok karl, har säkert redan ställt om, att hålet blir igenmurat.”

Han var så borta i dessa tankar, att han inte märkte, att begravningsakten var slut, utan stod kvar vid graven och skulle ha stått där länge än, om inte hustrun hade kommit och ryckt honom i rockärmen.

– Vad går det åt dig?, sade hon. Du står här och stirrar på en enda fläck som en katt framför ett råtthål.

Bonden ryckte till, lyftade ögonen och fann, att han och hustrun voro ensamma på kyrkogården.

– Det är ingenting, sade han. Jag stod bara och undrade…

Han skulle gärna ha velat tala om för hustrun vad det var, som han hade undrat över, men han visste ju, att hon var mycket klyftigare än han. Hon skulle bara tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer. Hon skulle säga, att om graven bleve stängd eller inte, det var en sak, som angick ryttmästar Löwensköld och ingen annan.

De begåvo sig på hemvägen, och när Bård Bårdsson alltså hade vänt ryggen åt kyrkogården, borde han ju ha blivit fri från tanken på graven, men så skedde inte. Hustrun talade om begravningen: om kista och bärare, om procession och liktal, och han fyllde i med ett ord då och då för att inte låta märka, att han ingenting visste och ingenting hade hört, men snart ljöd hustruns röst i ett avlägset fjärran. Hjärnan började mala på de förra tankarna. ”Se, det är söndag i dag”, tänkte han, ”och kanske murarn inte vill sätta igen valvet på vilodagen. Men i så fall kunde ju ryttmästarn ge dödgrävarn en daler, för att han skulle vaka vid graven i natt. Bara det vore så väl, att han komme på den tanken!”

Rätt som det var, började han tala högt för sig själv. ”Jag skulle ha gått fram till ryttmästarn i alla fall. Jag skulle inte ha brytt mig om, att folk hade skrattat åt mig.”

Han hade alldeles förgätit, att hustrun gick där vid sidan av honom, men han kom tillbaka till sig själv, när hon tvärstannade och stirrade på honom.

– Det är ingenting, sade han. Det var bara det där samma, som jag gick och funderade på.

Därmed fortsatte de sin vandring, och snart voro de inom sin egen dörr.

Här hoppades han att de oroliga tankarna skulle lämna honom, och det hade de väl även gjort, om han hade kunnat gripa till ett arbete, men nuvar det ju söndag. När folket i Mellomstuga hade ätit sin middag, gick var och en åt sitt håll. Han blev sittande ensam i stugan, och strax kom det där undrandet över honom.

Han reste sig från bänken om en stund och gick ut och ryktade hästen i akt och mening att rida till Hedeby och tala med ryttmästarn. ”I annat fall blir nog ringen stulen i denna natt”, tänkte han.

Emellertid kom han inte att göra allvar av saken. Han var för blyg. Han gick i stället till en granngård för att tala om sin oro med husbonden där, men han råkade honom inte ensam, och återigen kände han sig för blyg att tala. Han kom tillbaka hem utan att ha sagt något.

Han gick till sängs, så snart som solen var nergången, och föresatte sig, att han skulle sova ända till morgonen. Men det blev ingen sömn av för honom. Oron kom tillbaka. Han bara vred och vände sig i sängen.

Hustrun fick naturligtvis inte sova, hon heller, och om en stund ville hon veta varför han var så orolig.

– Det är ingenting, svarade han på det vanliga sättet. Det är bara en sak, som jag ligger och undrar över.

– Ja, så har du sagt flera gånger förut i dag, sade hustrun, men nu tycker jag, att du skall tala om för mig vad det är, som du undrar på. Du har nog inte farligare saker i huvudet, än att du kan tala om dem för mig.

När Bård hörde hustrun säga detta, inbillade han sig, att han skulle få sova, om han lydde henne.

– Jag ligger bara och undrar om generalens grav har blivit igenmurad, sade han, eller om den skall stå öppen hela natten.

Hustrun skrattade. – Det har jag också tänkt på, sade hon, och det tror jag att varenda människa, som var vid kyrkan i dag, ocksa gjorde. Men inte skall du väl låta en sådan sak ta sömnen ifrån dig.

Bård blev glad, att hustrun tog saken så lätt. Han kände sig lugnare och trodde, att han nu skulle få sova.

Men knappt hade han lagt sig till rätta igen, förrän oron kom tillbaka. Från alla håll, från alla stugor såg han skuggor komma smygande, alla gingo ut i samma avsikt, alla riktade sina steg mot kyrkogården med den öppna graven.

Han försökte att ligga stilla, för att hustrun skulle få sova, men huvudet värkte, och kroppen svettades. Han var tvungen att oupphörligen vrida och vända sig.

Hustrun förlorade tålamodet, och hon framkastade halvt på skämt:

– Käre man, jag tycker sannerligen, att det vore bättre, att du ginge ner till kyrkogården och såge efter hur det står till med graven, än att du skall ligga och kasta dig från sida till sida och inte få en blund i ögonen.

Hon hade knappast talat ut, förrän mannen for ur sängen och började att dra kläderna på sig. Han tyckte, att hustrun hade alldeles rätt. Det var inte mer än en halvtimmes väg från Olsbyn till Bro kyrka. Om en timme kunde han vara tillbaka, och sedan skulle han få sova hela natten.

Men knappast var han utom dörren, förrän hustrun kom att tänka på att det var ohyggligt för mannen att bege sig till kyrkogården mol ensam, och hon sprang hastigt upp och kastade på sig kläderna, hon också.

Hon hann upp mannen i backen nedanför Olsbyn. Bård skrattade till, då han hörde henne komma.

– Kommer du för att se efter, att jag inte stjäl generalens ring? sade han.

– Kära hjärtandes! sade hustrun. Det vet jag väl, att du inte har något sådant i tankarna. Jag gick bara ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta gravson eller helhästen.

De gingo på med rask fart. Natten var kommen, och allt var svart mörker utom en liten smal ljusrand på västerhimlen, men de kände vägen så väl. De samtalade och voro vid gott mod. De gingo ju bara ner till kyrkogården för att se om graven stod öppen, så att Bård skulle slippa att ligga och fundera över den saken.

– Jag tycker, att det är rent otroligt, att de där borta på Hedeby skulle vara så oförvägna, att de inte har murat igen om ringen, sade Bård.

– Ja, det får vi snart klarhet i, sade hustrun.

– Jag undrar om det inte är kyrkogårdsmuren, som vi har här bredvid oss.

Mannen stannade. Han förvånade sig över att hustrun lät så glad i rösten. Det kunde väl inte vara möjligt, att hon hade någon annan mening med den här vandringen, än han hade.

– Innan vi går in på kyrkogården, sade Bård, så borde vi väl komma överens om vad vi skall göra, ifall graven står öppen.

– Antingen den står stängd eller öppen, så vet jag inte, att vi har något annat att göra än att ga hem och lägga oss.

– Nej, det förstås. Det har du så rätt i, sade Bård och satte sig i gång igen.

– Det är inte att vänta, att kyrkogårdsporten skall stå öppen så här dags, sade han strax efteråt.

– Det är det nog inte, sade hustrun. Vi får allt krångla oss över muren, om vi skall hälsa på hos generalen och se hur han har det.

Mannen blev förvånad återigen. Han hörde ett lätt rassel av nerramlande småstenar, och såg strax efteråt hustruns gestalt avteckna sig mot den ljusa randen i väster. Hon var redan uppe på muren, och det var ju inte något konststycke, eftersom den inte var mer än ett par fot hög, men det var märkvärdigt, att hon var så ivrig, att hon hade stigit upp före honom. – Se här! Tag min hand, så skall jag hjälpa dig upp, sade hon.

Strax därpå hade de muren bakom sig och gingo nu tysta och försiktiga fram mellan alla de små gravkullarna.

En gång snavade Bård över en kulle och höll på att falla. Han tyckte, att det kändes, som om nagon skulle ha satt krokben för honom. Han blev så rädd, att han skalv, och han sade helt högt, för att alla de döda skulle förstå hur välsinnad han var:

– Här skulle jag inte vilja gå, om jag vore ute i orätt ärende.

– Nej, säg det! sade hustrun. Det har du så rätt i. Men vet du, att där borta har vi allt graven.

Han skymtade de uppvräkta gravhällarna mot den dunkla natthimlen.

Strax efteråt voro de framme vid graven, och de funno den öppen. Hålet i gravvalvet var inte igenmurat.

– Det här tycker jag är bra vårdslöst, sade mannen. Det är ju enkom gjort för att utsätta alla dem, som vet vad det är för en skatt, som göms här nere, för den värsta frestelse.

– De litar nog på att ingen törs göra något mot en död, sade hustrun.

– Det är ju inte för roligt att ge sig ner i en sådan här gravkammare heller, sade mannen. Att hoppa ner i den vore väl inte så svart, men sedan bleve man visst sittande där som en räv i en rävgrop.

– Jag såg, att de hade satt ner en liten stege i graven i förmiddags, sade hustrun, men den åtminstone måtte väl vara borttagen.

– Jag skall minsann se efter, sade mannen och famlade sig fram till gravhålet. Nej, tänk du! brast han ut. Det här går då över alla gränser. Stegen står kvar här.

– Nog är det bra försumligt, instämde hustrun. Men vet du jag tycker, att det inte gör så mycket, att stegen står där. För han, som bor här nere i djupet, kan nog försvara vad som är hans.

– Om jag bara vore säker på den saken! sade mannen. Kanske att jag åtminstone borde flytta bort stegen.

– Jag tycker inte, att vi skall röra något här vid graven, sade hustrun. Det är bäst, att dödgrävarn i morgon finner graven precis sådan, som han lämnade den.

De stodo och stirrade ner i det svarta hålet, obeslutsamma och rådlösa. De borde ju ha gått hem nu, men det var något hemligt, något, som ingen av dem vågade uttala, som höll dem kvar.

– Ja, nog kunde jag låta stegen stå, sade Bård till sist, om jag bara vore viss om att generalen har makt att hålla tjuvarna borta.”

– Du kan ju gå ner i graven, så får du se vad makt han har, sade hustrun.

Det var, som om Bård endast hade väntat på de orden från hustrun. Han var i samma nu framme vid stegen och nere i gravhålet.

Men knappt stod han på stengolvet i gravkammaren, förrän han hörde ett knakande på stegen och märkte, att hustrun följde efter honom.

– Jaså, du kommer efter hit också, sade han.

– Jag tordes inte låta dig vara ensam här nere med den döde.

– Å, jag tror just inte, att han är så farlig, sade mannen. Jag känner inte någon kall hand, som vill krama livet ur mig.

– Ja, se, han vill väl inte göra oss någonting, sade hustrun. Han vet ju, att vi inte tänker på att stjäla ringen. Men en annan sak vore det förstås, om vi för ro skull började skruva upp kistlocket.

Genast famlade sig mannen fram till generalens kista och började känna längs med locket. Han fann reda på en skruv, som hade ett litet kors i toppen.

– Allting här är liksom tillrättalagt för en tjuv, sade han, i det han började vrida upp likkistskruvarna både försiktigt och behändigt.

– Känner du ingenting? frågade hustrun. Märker du inte, att det rör sig under kistlocket?

– Här är så stilla som i en grav, sade mannen.

Han tror nog inte, att vi ämnar ta ifran honom det, som han sätter mest värde på, sade hustrun.

– En annan sak vore det, om vi lyftade av kistlocket.

– Ja, men det får du allt hjälpa mig med, sade mannen.

De välvde upp locket och nu fanns det ingen möjlighet mer att hålla tillbaka längtan efter skatten. De lossade ringen fran den vissnade handen, lade ner locket, och utan ett ord vidare smögo de sig upp ur graven. De togo varandra vid handen, när de gingo tillbaka över kyrkogården, och inte förrän de hade klättrat över den låga gråstensmuren och kommit ner på vägen, vågade de säga något.

– Nu börjar jag tro, sade hustrun, att han ville ha det så. Han har begripit, att det inte är rätt av en död man att behålla en sådan dyrgrip, och därför gav han den till oss godvilligt. Mannen till att storskratta.

– Jo, du är god, du, sade han. Nej, inte kan du fa mig att tro, att han lät oss ta den godvilligt, men han hade väl inte makt att hindra oss.

– Vet du, sade hustrun, att i natt har du varit bra duktig. Det är inte många, som skulle ha vågat sig ner i graven till generalen.

– Jag känner det inte, som om jag skulle ha gjort något orätt, sade mannen. Från en levande har jag aldrig tagit så mycket som en daler, men vad skulle det göra att ta ifrån en död det, som han inte behöver?

De kände sig stolta och nöjda, där de gingo. De undrade på att ingen mer än de hade kommit på den här tanken. Bård sade, att han skulle fara till Norge och sälja ringen, så snart som det var nagon möjlighet. De trodde, att de skulle få så mycket pengar för den, att de aldrig mer skulle behöva känna någon oro för den varan.

– Men, sade hustrun och tvärstannade, vad är det jag ser? Börjar det redan på att dagas? Det ser så ljust ut i öster.

– Nej, inte kan det redan vara solen, som kommer, sade bonden. Det måtte vara eldsvåda. Det är, som om det skulle vara åt Olsbyhållet. Måtte det inte...

Han avbröts av ett högt skrik från hustrun.

– Det är hos oss det brinner, skrek hon. Det är Mellomstuga, som brinner. Generalen har satt eld på den.

På måndagsmorgonen kom dödgrävarn i stor hast skyndande till Hedeby, som ju ligger alldeles i närheten av kyrkan, för att anmäla, att både han och murarn, som skulle mura igen graven, hade tyckt sig märka, att locket hade legat snett på generalens kista och att de sköldar och stjärnor, som prydde den, hade blivit rubbade.

Undersökning anställdes ögonblickligen. Man märkte genast, att stor oordning rådde i gravkammaren och att kistans skruvar voro lossade. Då locket avlyftades, såg man vid första ögonkastet, att kungaringen inte mer satt på sin plats på generalens vänstra pekfinger.

III

Jag tänker på kung Karl den tolfte, och jag söker begripa hur man älskade och fruktade honom.

Ty jag vet, att det hände en gång under något av de sista åren av hans liv, att han kom in i Karlstads kyrka mittunder en gudstjänst.

Han hade kommit ridande till staden, ensam och oväntad, och som han visste, att det var gudstjänst, lämnade han hästen utanför kyrkporten och gick in stora vägen genom vapenhuset liksom envar annan.

Så snart som han hade kommit inom dörren, såg han emellertid, att prästen redan stod på predikstolen, och för att inte störa honom stannade han där han var. Han sökte sig inte en gång plats i en bänk, utan ställde sig med ryggen mot dörrposten och lyssnade.

Men fastän han hade kommit sa oförmärkt, och fastän han höll sig stilla i dunklet under läktaren, så var det någon i den bortersta bänken, som kände igen honom. Det var kanske en gammal soldat, som hade mistat arm eller ben under fälttågen och blivit hemskickad före Poltava, som tyckte, att mannen med det uppkammade håret och kroknäsan måste vara kungen. Och i samma ögonblick, som han kände igen honom, reste han sig.

Grannarna i bänken torde väl ha undrat varför han så gjorde, och då viskade han åt dem, att kungen var i kyrkan. Och ovillkorligen reste man sig då hela bänken utefter, såsom man brukade göra, då Guds egna ord lästes upp från altare eller predikstol.

Därpå spred sig nyheten från bänk till bänk, och varje människa, ung och gammal, rik och fattig, den svage likaväl som den friske, allesammans reste de sig.

Detta var, som sagt, under något av de sista aren av kung Karls liv, då bekymmer och motgångar hade börjat, och det fanns kanske inte en människa i kyrkan, som inte hade berövats kära anförvanter eller hade mistat sin förmögenhet genom kungens förvållande. Om någon händelsevis inte hade nagot att jämra sig över för egen del, så behövde han ju bara tänka på hur landet låg utarmat, hur provinserna voro förlorade och hur hela riket var kringvärvt av fiender.

Men i alla fall, i alla fall. Man behövde bara höra en viskning om att den mannen, som man mången gang hade förbannat, stod där inne i Guds hus, för att man skulle resa sig.

Och stående förblev man. Det var ingen, som tänkte på att sätta sig ner. Det kunde man icke. Kungen stod nere vid kyrkdörren, och så länge som han stod, måste de alla stå. Om någon hade satt sig, skulle han ha bevisat kungen vanheder.

Det skulle kanske bli en lång predikan, men det fick tålas. Man ville inte svika honom där borta vid kyrkdörren.

Han var annars en soldatkonung och var van, att hans soldater gärna gingo i döden för honom. Men här i kyrkan var han omgiven av enkla borgare och hantverkare, av vanliga svenska män och kvinnor, som aldrig hade lystrat till ett givakt. Men det behövdes blott, att han visade sig ibland dem, så voro de under hans välde. De skulle ha gått med honom vart han ville, de skulle ha gett honom vad han önskade, de trodde på honom, de tillbådo honom. I hela kyrkan tackade de Gud för den undrens man, som var Sveriges konung.

Som sagt, jag försöker tänka mig in i det där för att förstå, att kärleken till kung Karl kunde fylla hela en människas själ, att den kunde sätta sig så fast i ett kärvt och strävt gammalt hjärta att alla människor väntade, att den skulle finnas kvar även efter döden. – –

I sanning, sedan det hade blivit upptäckt, att generalens ring hade blivit stulen, var man i Bro socken mest förvånad över att någon hade haft mod att utföra dådet. Man menade, att älskande kvinnor, som hade blivit begravda med förlovningsringen på fingret, dem hade tjuvarna kunnat plundra utan fara. Eller om en mor hade legat i dödssömnen med en lock av sitt barns hår mellan sina händer, så hade man utan fruktan kunnat rycka den ifrån henne, eller om en präst hade bäddats ner i kistan med bibeln till huvudgärd, så hade denna troligen kunnat rövas ifrån honom utan men för brottslingen. Men att röva Karl den tolftes ring från fingret på den döde generalen på Hedeby det var ett företag, som man inte kunde begripa att någon av kvinna född hade vågat sig på.

Naturligtvis gjordes det efterforskningar, men de ledde inte till någon upptäckt av brotts1ingen. Tjuven hade kommit och gått i nattens mörker utan att lämna efter sig något spår, som kunde vägleda de sökande.

Här återigen förvånade man sig. Man hade ju hört talas om dem, som hade gått igen natt efter natt för att utpeka förövaren av ett vida mindre brott.

Men när man äntligen fick veta, att generalen ingalunda hade lämnat ringen åt sitt öde, utan hade kämpat för att återvinna den med samma bistra obarmhärtighet, som han skulle ha visat, om ringen hade blivit stulen från honom i levande livet, så blev ingen människa på minsta sätt häpen. Ingen visade någon misstro, ty detta var just vad man hade väntat sig.

IV

När generalens ring hade varit försvunnen i flera år, hände det en vacker dag, att prosten i Bro blev kallad till en fattig bonde, Bård Bårdsson i Olsbysätern, som låg på sitt yttersta och nödvändigt ville tala med prosten själv, innan han dog. Prosten var en äldre man, och när han hörde, att det var fråga om att uppsöka en sjuk, som bodde milslångt borta i väglös skog, föreslog han, att hans komminister skulle fara i hans ställe, men den döendes dotter, som hade kommit med budet, sade då bestämt ifrån, att prosten skulle det vara eller också ingen alls. Far hade hälsat, att han hade något att tala om, som endast prosten, men annars ingen i världen kunde få veta.

När prosten hörde detta, började han leta i sina minnen. Bård Bårdsson hade varit en snäll man. Visserligen hade han varit en smula enfaldig, men fördenskull behövde han väl inte känna oro på sin dödsbädd. Ja, efter människosätt att se skulle prosten vilja säga, att han var en av dem, som hade en fordran hos Vår Herre. Under de sista sju åren hade han förföljts av alla tänkbara lidanden och olyckor. Gården hade brunnit upp, boskapen hade dött av sjukdom eller rivits av vilddjur, frosten hade härjat på åkern, så att han hade blivit fattig som Job. Till sist hade hustrun blivit så förtvivlad över alla olyckorna, att hon hade gått i sjön, och Bård själv hade flyttat bort till en fäbodplats, som var det enda han ännu ägde Sedan den tiden hade varken han själv eller hans barn visat sig vid kyrkan. Man hade många gånger talat om detta i prostgården och undrat om de ännu funnos kvar i socknen.

– Om jag känner din far rätt, så har han inte begått värre brott, än att han kan anförtro dem till komministern, sade prosten och såg på Bård Bårdssons dotter med ett välvilligt leende.

Hon var en fjortonårs tös, men stor och stark för sin ålder. Ansiktet var brett, och dragen voro grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet lyste upp ansiktet.

– Vördig prosten är väl inte rädd för StarkeBengt, så att det är därför han inte törs komrna till oss? frågade hon.

– Vad är det du säger, barn? genmälde prosten.

– Vad är det för en Starke-Bengt, som du talar om?

– Å, det är ju han, som ställer om, att det går så motigt för oss.

– Jaså, sade prosten, jaså, det är en, som heter Starke-Bengt.

– Vet inte vördig prosten, att det var han, som brände upp Mellomstuga?

– Nej, det har jag aldrig förr hört talas om, sade prosten.

Men i detsamma reste han sig ur sin stol och började plocka fram handboken och en liten nattvardskalk av trä, som han brukade föra med sig i sockenbud.

– Det var han, som jagade mor min i sjön, fortsatte tösen.

– Det var det allra värsta, du, sade prosten.

– Lever han än, den där Starke-Bengt? Har du sett honom?

– Nej, inte har jag sett honom, sade barnet, men visst lever han. Det var för hans skull, som vi fick lov att flytta bort i skog och villande fjäll. Där har vi fått vara bra i fred för honom ända till i förra veckan, då far högg sig i foten.

– Och det menar du var Starke-Bengts fel? frågade prosten med sin lugnaste röst, men han öppnade dörren i detsamma och ropade åt sin dräng, att han skulle sadla hästen.

– Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan, annars skulle han aldrig ha huggit sig. Det var inte något farligt sår heller, men i dag såg far, att det hade kommit kallbrand i foten. Han sa, att nu måste han dö, för Starke-Bengt hade gjort slut på honom, och han skickade mig hit till prostgården och bad, att prosten skulle komma själv, så snart han någonsin kunde.

– Jag skall också komma, sade prosten. Han hade, medan flickan språkade, satt på sig både ridkappa och hatt. Men jag kan aldrig förstå, du, sade han, varför den där Starke-Bengt skall vara så svår emot din far. Bård måtte väl en gång ha gjort honom något för när?

– Ja, far nekar inte till det heller, sade barnet. Men han har aldrig sagt vad det är, varken till mig eller bror min. Men jag tror, att det är detta, som han nu vill tala om för vördig prosten.

– Ja, om det är så, sade prosten, då kan vi inte komma till honom fort nog. Han hade nu dragit på sig ridhandskarna och gick med flickan ut ur rummet för att sätta sig till häst.

Under hela ritten bort till fäbodplatsen sade prosten knappast ett ord. Han satt bara och funderade på detta märkvärdiga, som barnet hade berättat. Han för sin del hade bara råkat en man som folk brukade kalla Starke-Bengt. Men det kunde ju också vara möjligt, att flickan inte hade talat om denne, utan om en helt annan person.

När han red in på sätern, kom en ung karl emot honom. Det var Bård Bårdssons son, Ingilbert. Han var några år äldre än systern, storvuxen som hon och lik henne till anletsdragen, men han hade mera djupliggande ögon och såg inte så frimodig och godsinnad ut som hon.

– Detta var en lång resa för prosten, sade han, medan han hjälpte honom av hästen.

– Å ja, sade den gamle mannen, men det gick fortare, än jag trodde.

– Det skulle väl ha varit jag, som hade hämtat prosten, sade Ingilbert,men jag har varit ute på en fisketur ända sedan i går kväll. Jag visste inte, förrän jag kom hem nu nyss, att far hade fått brand i foten och att prosten var efterskickad.

– Märta har varit så god som en karl, sade prosten. Allt har gått bra. Men hur står det nu till med Bård?

– Han är nog ganska dålig, men han är redig. H an blev glad, då jag sa honom, att prosten syntes i skogsbrynet.

Prosten gick nu in till Bård, och syskonen satte sig på ett par breda hällar utanför stugan och väntade. De kände sig högtidligt stämda och talade om fadern, som nu skulle dö. De sade, att han alltid hade varit god emot dem. Men han hade aldrig varit lycklig sedan den dagen, då Mellomstuga brann, så att det var väl bäst, att han fick gå bort ur livet.

Rätt som det var, kom systern att säga, att fadern måtte ha haft något, som tyngde på hans samvete.

– Han! sade brodern. Vad skulle han ha att bära på? Jag har aldrig sett, att han har lyftat sin hand varken mot djur eller människa.

– Men det var ändå någonting, som han skulle tala om för prosten och bara för honom.

– Sa han det? frågade Ingilbert. Sa han, att det var något, som han ville tala om för prosten, innan han dog? Jag trodde, att han ville ha hit honom, bara för att han skulle få nattvarden.

– När han skickade i väg mig i dag, sa han, att jag skulle be prosten komma. Prosten var den enda människa i världen, som han kunde förtro sin stora och tunga synd.

Ingilbert satt och funderade ett ögonblick. – Det där låter bra konstigt, sade han. Jag undrar om det inte kan vara något, som han har gått och inbillat sig här i ensamheten. Det är väl så med detta som med allt det där, som han brukar berätta om Starke-Bengt. Jag tror inte, att det är annat än inbillningar, det heller.

– Det var just om Starke-Bengt, som han ville tala med prosten, sade flickan.

– Då kan du slå dig i backen på att det är lögn alltsammans, sade Ingilbert.

Han reste sig i detsamma och gick fram till en liten lucka i fäbodens vägg, som stod öppen, för att litet luft och ljus skulle tränga in i den fönsterlösa bostaden. Den sjukes säng stod så nära, att allt, vad han sade, kunde höras ut till Ingilbert, och sonen lyssnade till faderns ord utan att göra sig minsta samvetskval. Kanske hade han inte en gång hört, att det var orätt att lyssna till en bikt. I alla fall var han viss om att fadern inte hade några farliga hemligheter att röja.

När han hade stått bredvid luckan en stund, kom han åter fram till systern.

– Vad var det jag sa? började han. Far håller på att berätta för prosten, att det var mor och han, som stal kungaringen från gamle general Löwensköld.

– Å, Gud sig förbarme! utbrast systern. Skall vi inte tala om för prosten, att det är lögn, att det bara är sådant, som han diktar på sig?

– Vi kan inte göra någonting nu, sade Ingilbert. Nu får han väl säga vad han vill. Vi får tala med prosten efteråt.

Han smög återigen fram till luckan för att lyssna. Det dröjde inte länge, förrän han på nytt kom fram till systern.

– Nu säger han, att samma natt, som han och mor hade varit nere i graven och tagit ringen, brann Mellomstuga. Han säger, att han tror, att det var generalen, som brände upp stugan för honom.

– Det hörs ju, att det bara är påhitt, sade systern. Till oss har han ju sagt hundra gånger så visst som en, att det var Starke-Bengt, som satte eld på Mellomstuga.

Ingilbert var tillbaka på sin post under luckan, innan hon hade talat ut. Han stod där och lyddes en lång stund, och när han på nytt kom fram till systern, var han nästan grå i ansiktet.

– Han säger, att det var generalen, som sände över honom alla hans olyckor för att tvinga honom att lämna tillbaka ringen. Han säger, att mor blev rädd och ville, att de skulle gå till ryttmästarn på Hedeby och ge honom ringen, och far skulle mer än gärna ha lytt henne, men han tordes inte, därför att han trodde de skulle bli hängda båda två, om de bekände, att de hade stulit från en död. Men då kunde inte mor härda ut längre, utan hon gick och dränkte sig. Nu blev också systern grå i ansiktet av förfäran.

– Men, sade hon, far har alltid sagt, att det var ...

– Ja visst. Han förklarade just nu för prosten, att han inte hade vågat tala med någon människa om vem det var, som drog alla olyckorna över honom. Bara till oss barn, som ingenting förstod, hade han sagt, att det var en, som hette Starke-Bengt, som förföljde honom. Han sa, att bondfolket alltid brukade kalla generalen för Starke-Bengt.

Märta Bårdsdotter sjönk alldeles ihop, där hon satt.

– Men då är det ju sanning, viskade hon så lågt, som om detta skulle vara hennes sista andetag.

Hon såg sig omkring åt alla håll. Sätern stod vid stranden av en skogstjärn, och runt om denna reste sig mörka, skogklädda bergåsar. Det fanns ingen människoboning inom synhåll, det fanns ingen, som hon kunde fly till. Här rådde den stora, hjälplösa ensamheten.

Och i dunklet under träden tyckte hon att den döde stod på lur för att sända ut olyckor över dem.

Hon var ett sådant barn, att hon inte riktigt kunde fatta skammen och vanäran, som föräldrarna hade åsamkat sig, men vad hon förstod, det var, att en gengångare, en oförsonlig, allsmäktig varelse från de dödas land, förföljde dem alla. Hon väntade, att hon när som helst kunde få se honom, och hon blev så rädd, att hon hackade tänder.

Hon tänkte på att fadern nu i sju år hade gått med samma skräck i själen. Hon var fjorton år nu, och hon visste, att hon bara var sju, då Mellomstuga brann. Fadern hade vetat hela tiden, att den döde var ute på jakt efter honom. Det var gott för honom, att han fick dö.

Ingilbert hade återigen varit borta och lyssnat och kom nu tillbaka till henne.

– Du tror det väl ändå inte, Ingilbert? sade hon som ett sista försök att komma undan skräcken.

Men da såg hon, att Ingilberts händer skakade, och att ögonen stirrade i skräck. Han var likaså rädd, han, som hon.

– Vad skall jag tro? viskade Ingilbert. Far sager, att han flera gånger har försökt att resa till Norge för att sälja ringen, men han kunde aldrig komma åstad. Ena gången blev han sjuk en annan gång bröt hästen av sig benet, just som han skulle resa från gården.

– Vad säger prosten? frågade flickan.

– Han frågade far varför han hade behållit ringen under alla dessa år, då det var förbundet med så stor fara att äga den. Men far svarade, att han hade trott, att ryttmästarn skulle låta hänga honom, om han hade bekänt sin gärning. Han hade inte något att välja på, utan var tvungen att behålla den. Men nu visste han, att han skulle dö, och nu ville han lämna ringen till prosten, för att den skulle bli nerlagd i graven till generalen och vi barn komma lös ur förbannelsen och kunna flytta ner till bygden.

– Jag är glad, att prosten är här, sade flickan.

– Jag vet inte vad jag skall ta mig till, då han är rest. Jag är så rädd. Jag tycker, att generalen står där borta under granarna. Tänk, att han har gått här var dag och vaktat på oss! Och far har kanske sett honom.

– Jag tror nog, att far har sett honom, sade Ingilbert.

Han gick åter fram till stugan för att lyssna. När han kom tillbaka, hade han fått ett annat uttryck i ögonen.

– Jag har sett ringen, sade han. Far gav den till prosten. Den sken som en eldslåga. Den var röd och gul. Den lyste. Prosten såg på den och sade, att han kände igen, att det var generalens ring. Gå fram till luckan, så får du se den!

– Hellre vill jag ta en huggorm i min hand, än jag vill se på den ringen, sade flickan. Du kan väl aldrig tycka, att den var vacker att se på.

Ingilbert såg bort. – Jag vet ju, att den har förstört oss, sade han, men jag tyckte ändå om den.

Just som han sade detta, ljöd prästens röst stark och hög ut till de båda syskonen. Allt hittills hade han låtit den sjuke tala. Nu var det hans tur.

Det var klart, att prosten inte kunde gå med på allt detta vilda tal om förföljelse av en död. Han försökte visa bonden, att det var Guds straff, som hade drabbat honom, därför att han hade begått en så hisklig gärning som att stjäla från ett lik. Prosten ville inte alls medge, att generalen hade haft makt att ställa till eldsvådor eller skicka sjukdomar på människor och boskap. Nej, olyckorna, som hade drabbat Bård, voro ett Guds sätt att tvinga honom till ånger och till att återställla det stulna, ännu medan han levde, så att hans synd måtte kunna bli honom förlåten och han få njuta en salig hädanfärd.

Den gamle Bård Bårdsson låg stilla och hörde på prostens tal utan någon invändning. Men det torde inte ha övertygat honom. Han hade upplevat alltför mycket förskräckligt för att kunna tro, att allt detta kom från Gud.

Men de unga, som sutto och darrade av spökrädsla och gengångarskräck, de levde upp.

– Hör du? sade Ingilbert och grep systern hårt om armen. Hör du, att prosten säger, att det inte var generalen?

– Ja, sade systern. Hon satt med händerna knäppta och sög in varje ord, som prosten talade, djupt i själen.

Ingilbert reste sig. Han drog häftigt till sig andan och rätade ut kroppen. Han var befriad från sin fruktan. Han såg ut som en annan människa. Helt hastigt gick han bort till kojans dörr och steg in.

– Vad är det? frågade prosten.

– Jag vill tala ett par ord med far.

– Gå din väg! Nu är det jag, som talar med din far, sade prosten strängt.

Han vände sig åter till Bård Bårdsson, talande ömsom myndigt, ömsom milt och förbarmande.

Ingilbert hade satt sig ner på stenhällen med händerna för ansiktet. Men en stor oro hade bemäktigat sig honom. Han gick åter in i stugan och blev återigen utvisad.

När allt var över, blev det Ingilbert, som skulle visa prosten vägen tillbaka genom skogen. Till en början gick allt bra, men om en stund skulle de färdas över en spångad myr. Prosten kunde inte påminna sig, att han hade farit över någon sådan på bortvägen, och undrade om Ingilbert förde honom vilse, men denne svarade, att det skulle vara en stor genväg, om de kunde fara över den myren.

Prosten såg skarpt på Ingilbert. Han hade tyckt sig märka, att han liksom fadern var besatt av guldtörsten. Ingilbert hade ju gång på gång kommit in i stugan liksom för att förhindra fadern att ge bort ringen.

– Det är en smal och farlig väg, du Ingilbert, sade han. Jag är rädd, att hästen slinter på de hala stockarna.

– Jag skall leda hästen, så behöver inte vördig prosten vara rädd, sade Ingilbert, och i detsamma grep han fatt i hästens tygel.

När de voro mitt ute på myren med intet annat än lös gungfly åt alla håll, började han emellertid driva hästen baklänges. Det såg ut, som om han ville tvinga den ner från den smala spången.

Hästen stegrade sig, och prosten, som hade svårt för att hålla sig kvar i sadeln, ropade åt ledsvennen att för Guds skull släppa tygeln.

Men Ingilbert tycktes ingenting höra, och prosten såg hur han med mörkt ansikte och sammanbitna tänder kämpade med hästen för att driva den ner i kärret. Det var vissa döden, som väntade både djuret och ryttaren.

Då stack prosten handen i fickan och drog fram en liten pung av getskinn. Den slängde han rätt i ansiktet på Ingilbert.

Denne släppte tygeln för att infånga pungen, och hästen blev fri. Den for skrämd åstad framåt stigen. Ingilbert blev stående och gjorde intet försök att följa efter.

V

Efter en sådan medfart kan man just inte undra på att prosten blev litet yr i huvudet och att det dröjde ända till kvällsdags, innan han kunde leta sig ner till bygden. Inte heller var det märkvärdigt, att han inte kom ut ur skogen på Olsbyvägen, som var bäst och genast, utan hade tagit av för långt åt söder, så att han kom fram strax ovanför Hedeby.

Medan han red omkring inne i skogsdjupet, hade han tänkt på att det första han borde göra, sedan han väl hade kommit hem, det vore att sända bud efter länsmannen för att be honom gå upp i skogen och ta tillbaka ringen från Ingilbert. Men när han nu kom att rida förbi Hedeby, höll han en liten överläggning med sig själv, om han inte borde vika in där och tala om för ryttmästar Löwensköld vem det var, som hade dristat sig att gå ner i graven och stjäla bort kungaringen.

Man tycker ju, att han inte skulle ha behövt fundera länge på en så naturlig sak, men prosten tvekade, därför att han visste, att det inte hade rått något riktigt gott förhållande mellan ryttmästarn och hans far. Ryttmästarn var en fridens man lika mycket, som fadern hade varit stridens. Han hade skyndat sig att ta avsked ur krigstjänsten, så snart som vi hade fått fred med ryssen, och sedan hade han ägnat alla sina krafter åt att hjälpa upp välståndet i landet, som hade blivit alldeles nedbrutet under krigsåren. Han var emot envälde och krigsära, ja, han brukade tala illa om självaste Karl XII liksom om mycket annat, som gubben satte högt. Till yttermera visso hade sonen varit en ivrig deltagare i riksdagskriget, men alltid som anhängare av fredspartiet. Ja, han och fadern hade haft tillräckligt att tvista om.

När generalens ring hade blivit stulen för sju år sedan, hade prosten och många med honom funnit, att ryttmästarn inte ansträngde sig tillräckligt för att få den tillbaka. Och allt detta gjorde, att han nu tänkte för sig själv: ”Det tjänar ingenting till, att jag gör mig besväret att stiga av hästen här på Hedeby. Ryttmästarn frågar inte efter om det är fadern eller Ingilbert, som bär kungaringen på sitt finger. Det är bättre, att jag genast talar om stölden för länsman Carelius.”

Men just som prosten sålunda överlade med sig själv, såg han, att grinden, som stängde infarten till Hedeby, svängde upp helt sakta och blev stående vidöppen.

Det såg rätt märkvärdigt ut, men det finns ju många grindar, som svänga upp av sig själva på det där sättet, om de inte äro ordentligt stängda, och prosten funderade inte vidare över saken. Han tog det emellertid som ett tecken, att han borde rida in på Hedeby.

Ryttmästarn tog väl emot honom, nästan bättre, än han plägade.

– Det var hederligt av bror att titta in, sade han. Jag har just längtat efter att få träffa bror och har flera gånger i dag ämnat gå till prostgarden och tala vid bror om ett ganska säreget förhållande.

– Bror Löwensköld hade då fått vandra förgäves, sade prosten. Redan tidigt på förmiddagen reste jag i sockenbud bort till Olsbysätern och är just nu återkommen. Det har varit en äventyrlig dag för mig, gamle man.

– Detsamma kan jag säga, fastän jag knappast har rest mig ur min stol. Jag kan försäkra min bror, att fastän jag snart är en femtiårs man och har varit med om varjehanda såväl under de hårda krigsåren som sedermera, har intet så förunderligt hänt mig som det jag i dag har upplevat.

– Då så är, sade prosten, vill jag lämna ordet åt bror Löwensköld. Även jag har en särdeles historia att berätta för min ärade bror. Dock vill jag inte påstå, att den är det märkvärdigaste av allt, som mig vederfarits.

– Nå ja, sade ryttmästarn, det kan också hända, att bror inte finner något underligt alls i min historia. Det var just därom, som jag ville fråga.

– Min bror har väl hört talas om Gathenhielm?

– Om den hisklige sjörövaren och vettlöse kaparen, som av kung Karl blev utnämnd till amiral? Vem har inte hört talas om honom?

– I middags, fortfor ryttmästarn, kom vi under måltiden att tala om den gamla krigstiden. Mina söner och deras informator började fråga ut mig om hur allt då hade varit, ty om sådant vill ju de unga alltid höra. Märk det, min bror, om de bråda och hårda år, som vi svenske måste genomgå efter kung Karls död, då vi genom kriget och penningbristen hade blivit efter med allting, om dem frågar de aldrig, utan endast om de fördärvliga krigsåren. Vid Gud, skulle man inte tro, att de räknar det för alls intet att bygga upp nerbrända städer, att anlägga bruk och fabriker, att röja och nyodla. Jag tror, min bror, att mina söner skäms över mig och mina samtida, därför att vi slutade upp med att draga på härnadståg och förhärja främmande länder. De tycks tro, att vi var sämre karlar än våra fäder och att den gamla svenska kraften hade lämnat oss.

– Bror Löwensköld har alldeles rätt, sade prosten. Denna ungdomens kärlek för det krigiska är djupt beklaglig.

– Nåväl, jag villfor deras önskningar, sade ryttmästarn, och som de önskade höra talas om en stor krigshjälte, berättade jag för dem om Gathenhielm och hans grymma förfarande mot köpmän och fredliga resande, tänkandes, att jag därmed skulle väcka deras förfäran och avsky. Och då detta även lyckades, bad jag dem betänka, att denne Gathenhielm var en äkta son av krigstiden, och undrade om de önskade se jorden befolkad av dylika avgrundsfoster.

– Men innan mina söner härpå hade hunnit svara, tog deras informator till orda och bad mig tillåta honom att berätta ännu en historia om Gathenhielm. Och eftersom han sade, att detta äventyr endast bekräftade vad jag förut yttrat om Gathenhielms fruktansvärda vildhet och raseri, lämnade jag mitt samtycke.

– Han började då med att säga, att sedan Gathenhielm hade i unga år avlidit och hans lik hade blivit insatt i Onsala kyrka i en marmorsarkofag, som han hade rövat fran danske kungen, uppstod i kyrkan ett så förfärligt spökande, att Onsala sockenbor inte kunde därmed uthärda. De visste sig ingen annan råd än att lyfta liket ur kistan och jorda det på ett öde skär långt ute till havs. Efter detta blev det fred i kyrkan, men fiskare, som under sina färder hade kommit i närheten av Gathenhielms nya viloplats, berättade, att därifrån alltid hördes larm och oväsen och att skummet varje stund sprutade högt över det arma skäret. Fiskarna trodde sig förstå, att det var alla de sjömän och krämare, som Gathenhielm hade låtit kasta över bord från tagna fartyg, som nu steg upp ur sin våta grav för att honom pina och malträtera, och de aktade sig noga för att fara åt detta håll. Men en mörk natt hade ändå en av dem råkat komma för nära det farliga stället. Han kände sig inryckt i en virvel, skummet piskade honom i ansiktet, och en dånande röst tillropade honom: ”Gå till Gata i Onsala, och säg till hustru min, att hon skickar mig sju knippor hasselspön och två enepåkar!”

Prosten hade hittills stilla och tåligt åhört berättelsen, men då han nu märkte, att hans granne endast hade en vanlig spökhistoria att berätta, kunde han knappast kväva en rörelse av otålighet. Ryttmästarn fäste dock därvid intet avseende.

– Min bror förstår, att intet annat kom i fråga än att hörsamma den befallningen. Och Gathenhielms hustru hon lydde också. De segaste hasselspön och de grövsta enepåkar gjordes i ordning, och en dräng fran Onsala rodde ut till havs med dem.

Nu gjorde prosten verkligen ett så tydligt försök att avbryta, att ryttmästarn märkte hans otålighet.

– Jag vet vad bror tänker, sade han, jag hade själv desamma tankarna, då jag i middags hörde historien, men nu ber jag i alla fall, att min bror hör mig till slut. Jag vill alltså säga, att den där drängen från Onsala måtte ha varit en behjärtad man och sin husbonde mycket tillgiven, annars hade han väl knappast vågat utföra sitt uppdrag. Då han kom i närheten av begravningsplatsen, slog vågorna över den, som om det hade varit full storm, och stridsgny och larm hördes vida. Men drängen rodde ändock så nära han kunde, och det lyckades honom att kasta både enepåkar och spöknippen in på skäret. Därefter avlägsnade han sig med snabba årtag från den förfärliga platsen.

– Min ärade bror…, började prosten, men ryttmästarn var ståndaktig.

– Mycket långt rodde han dock inte, innan han vilade på årorna för att få se om något märkligt nu skulle hända. Och han behövde inte vänta förgäves. Ty med ens steg skummet skyhögt över skäret, larmet blev som dundret vid ett fältslag, och gruvliga jämmerrop ljöd ut över havet. Detta fortgick en stund, men med avtagande häftighet, och slutligen upphörde vågorna alldeles att gå till storms mot Gathenhielms grav. Den låg där snart lika stilla och lugn som varje annat skär. Drängen lyftade då årorna för att bege sig på hemfärd, men i detsamma tillropades han av en dånande och triumferande stämma: ”Gå till Gata i Onsala och hälsa hustru min, att Lasse Gathenhielm, han segrar över sina fiender både som död och som levande!”

Prosten hade suttit och lyssnat med böjt huvud. Nu då historien var slut, höjde han ansiktet och såg frågande på ryttmästarn.

– Då informatorn berättade detta sista, sade ryttmästarn, kunde jag väl märka, att mina söner kände medkänsla med den skurken Gathenhielm och tyckte om att höra talas om hans övermod. Därför anmärkte jag, att denna historia syntes mig vara väl ihopsatt, men att den knappast kunde vara annat än en lögn. ”Ty”, sade jag, ”om en rå sjörövare som Gathenhielm skulle ha ägt sådan kraft att försvara sig även efter döden, hur kan man då förklara, att min far, som var en likadan dunderhuggare som Gathenhielm, men därtill en god och ärlig människa, kunde låta en tjuv tränga ner i hans grav och frånröva honom det käraste han ägde, utan att han då hade makt att detta hindra eller sedermera har kunnat den skyldige på minsta vis molestera?”

Prosten reste sig vid dessa ord med ovanlig livlighet. – Det är alldeles min tanke, sade han.

– Ja, men hör nu vad som skedde! fortfor ryttmästarn. Knappt hade jag talat ut, förrän jag bakom min stol hörde ett högt stönande. Och detta stönande var så likt den trötta suck, som min salig far brukade upphäva, då han plågades av ålderdomens krämpor, att jag tyckte mig ha honom bakom mig och rusade upp. Då såg jag väl ingenting, men så viss var jag om att jag hade hört honom, att jag inte mera ville sätta mig till bords, utan har suttit här i min ensamhet och begrundat saken ända till nu. Och jag har mycket önskat att få höra min vördade brors tankar om denna fråga. Var det min far jag hörde uppgiva en klagosuck över den försvunna skatten? Om jag kunde tro, att han alltjämt därefter kände längtan, då ville jag väl hellre gå ur gård i gård och rannsaka, än att han ännu ett ögonblick skulle känna den grymma sorg, varom det där stönandet bar vittne.

– Detta är andra gången i dag, som jag har att svara på frågan om den döde generalen ännu sörjer över sin förlorade ring och vill den återvinna, sade prosten. Jag skall nu först med min ärade brors tillåtelse berätta min historia, och sedan skall vi tillsammans därom resonera.

Därmed framförde prosten sin berättelse, och han märkte nu, att han inte hade behövt frukta för att ryttmästarn inte med nog iver skulle omfatta faderns sak. Prosten hade inte tänkt på att det finns nagot av Lodbrokssönernas natur även hos den mest fredligt sinnade människa. Det är nog så, att de flesta grisar grymta, då de få veta vad den gamle galten har lidit. Nu såg han hur ådrorna svällde i ryttmästarns panna och hur nävarna knötos, så att knogarna vitnade. En fruktansvärd vrede hade bemäktigat sig honom.

Naturligtvis framställde prosten saken efter sitt huvud. Han berättade hur Guds vrede hade drabbat missdådarna och ville på intet sätt erkänna, att den döde skulle ha ingripit.

Men ryttmästarn tolkade allt, vad han hörde, på annat sätt. Han förstod nu, att hans far inte hade haft ro i sin grav, därför att ringen hade tagits från hans pekfinger. Han kände ångest och samvetskval, därför att han hittills hade tagit saken alltför lätt. Det kändes som ett stickande, värkande sår i hjärtat på honom.

Prosten, som märkte hur upprörd han hade blivit, var nästan ängslig att tala om, att ringen hade fråntagits honom, men detta mottogs med ett slags bister tillfredsställelse.

– Det är bra, att en av tjuvpacket finns kvar och att han är lika usel som de andra, sade ryttmästar Löwensköld. Generalen har slagit föräldrarna och slagit hårt. Nu blir det min tur.

Prosten märkte en obarmhärtig hårdhet i rösten. Han blev mer och mer orolig. Han fruktade, att ryttmästarn skulle strypa Ingilbert med egna händer eller piska ihjäl honom.

– Jag ansåg det vara min plikt att framföra den dödes budskap till bror Löwensköld”, sade prosten, men jag hoppas, att bror inte vidtager några förhastade åtgärder. Jag ämnar nu underrätta länsman om den mot mig begångna stölden.

– Härmed gör bror, som bror vill, sade ryttmästarn. Jag vill bara säga, att det är onödigt besvär, ty denna sak skall jag själv ta om hand. Efter detta insåg prosten, att det inte var något mer att vinna på Hedeby. Han red därifrån, så snart han kunde, för att hinna att få bud till länsmannen före kvällen.

Men ryttmästar Löwensköld kallade ihop allt sitt folk, berättade vad som hade hänt och frågade om de ville följa med honom nästa morgon för att fånga tjuven. Det var ingen, som nekade att göra honom och den döde generalen den tjänsten, och återstoden av kvällen användes till att söka fram alla möjliga vapen, gamla muskedunder, korta björnspjut, långa värjor, påkar och liar.

VI

Det var inte mindre än femton man, som följde ryttmästarn, då han klockan fyra nästa morgon drog ut på tjuvjakt. Och i bästa stridshumör voro de. De hade en rättfärdig sak och dessutom generalen att lita på. Då den döde hade bragt saken så långt, så skulle han nog föra den till en lycklig fullbordan.

Emellertid vidtog inte den riktiga vildmarken förrän en mil bortom Hedeby. I början av vandringen övergingo de en vid dalbotten, som var delvis odlad och översållad med smålador. Här och var på kullarna reste sig rätt stora byar. En av dem var Olsbyn, där Bård Bårdsson hade haft sin gård, innan generalen brände ner den för honom.

Bortom detta låg storskogen utbredd över jorden som en tjock fäll, träd vid träd utan avbrott. Men ännu var det dock inte alldeles slut på all mänsklig makt. Det fanns smala stigar inne i skogen, som ledde upp till sommarsätrar och kolbottnar.

Ryttmästarn och hans folk fingo liksom en annan hållning, ett annat utseende, då de kommo in i storskogen. De hade dragit fram här förr på jakt efter storvilt, och jägarlynnet kom upp i dem. De började kasta skarpa blickar inåt snåren, och de gingo på ett helt annat sätt, lättare och liksom smygande.

– Vi kommer överens om en sak, pojkar, sade ryttmästarn. Ingen av er får göra sig olycklig för den där tjuvens skull, utan ni skall lämna honom åt mig. Se bara till, att ni inte låter honom komma undan!

Den befallningen hade nog inte blivit hörsammad. Alla dessa, som dagen förut hade gått helt fredligt och hängt upp hö på hässjor, brunno av begär att få ge Ingilbert, den tjuven, en riktig minnesbeta.

Emellertid voro de nätt och jämnt så långt komna, att storfurorna, som stodo kvar sedan forntiden, hade blivit så täta, att de bredde ut ett oavbrutet tak över dem och att all underskog hade upphört och endast mossa täckte marken, då de fingo se tre män komma emot dem, bärande mellan sig en bår av kvistar, på vilken en fjärde man vilade.

Ryttmästarn och hans parti skyndade dem till mötes, och de bärande stannade, då de sågo en så stor hop folk. De hade lagt några stora ormbunksblad över den liggandes ansikte, så att ingen kunde se vem han var, men Hedebykarlarna tyckte sig dock veta det, och det gick en rysning neråt ryggen på dem.

De sågo inte den gamle generalen bredvid båren. Nej då. Inte så mycket som en skymt av honom. Men i alla fall visste de, att han var där. Han hade kommit med den döde ner ur skogen. Han stod och visade på honom med fingret.

De tre männen, som buro båren, voro välkänt och gott folk. Det var Erik Ivarsson, som hade en stor gård i Olsbyn, och hans bror, Ivar Ivarsson, som aldrig hade gift sig, utan bodde kvar hos brodern i fädernegården. Dessa båda voro till åren komna, men den tredje i laget var en ung man. Också honom kände alla. Han hette Paul Eliasson och var en fosterson till Ivarssönerna.

Ryttmästarn gick fram till Ivarssönerna, och de satte ner båren för att hälsa och ta i hand. Det var, som om ryttmästarn inte skulle se de framräckta händerna. Han kunde inte slita ögonen från ormbunksbladen, som betäckte ansiktet på honom, som låg på båren.

– Är det Ingilbert Bårdsson, som ligger här? frågade han med en besynnerlig, hård röst. Det lät snarast, som skulle han tala mot sin vilja.

– Ja, sade Erik Ivarsson, men hur kunde ryttmästarn veta det? Kände ryttmästarn igen honom på kläderna?

– Nej, sade ryttmästarn, jag kände inte igen honom på kläderna. Jag har inte sett honom på fem år.

Såväl hans eget folk som de främmande karlarna kastade undrande blickar på ryttmästarn. De tyckte alla, att det var något ovanligt och hemskt över honom den morgonen. Han var sig inte lik. Han var inte hövlig och vänlig, som han brukade.

Han gav sig till att fråga ut Ivarssönerna. Vad hade de att göra i skogen i den tidiga morgonstunden, och var hade de funnit Ingilbert? Ivarssönerna voro storbönder, och de tyckte inte om att låta utfråga sig på detta sätt, men det huvudsakliga fick han dock ur dem.

De hade dagen förut gått upp till folket på sin säter, som låg någon mil längre inåt skogen, med mjöl och sovel och hade stannat hos dem över natten. Tidigt på morgonen hade de begivit sig pa hemfärd, och därunder hade Ivar Ivarsson kommit att gå före de två andra. Ivar Ivarsson hade varit soldat. Han kunde konsten att ta ut stegen, det var inte lätt att hålla jämnan med honom.

När Ivar Ivarsson hade hunnit ett gott stycke före de andra, hade han sett en man komma emot honom på stigen. Skogen hade varit rätt öppen där. Inga småbuskar, utan bara stora stammar, och han hade sett mannen på långt håll. Men han hade inte genast kunnat känna igen honom. Det svävade dimflockar mellan träden, och när solljuset sken in i dem, blevo de till en gulfärgad rök. Man kunde nog se tvärtigenom dem, men inte med någon full tydlighet.

Ivar Ivarsson hade märkt, att då den mötande genom dimman hade fått syn på honom, hade han stannat och i största förskräckelse sträckt händerna avvärjande framför sig. Ja, då Ivar hade gått än ett par steg, hade han sjunkit ner på knä och ropat, att han inte skulle komma närmare. Det hade ju förefallit, som om han inte skulle vara rätt klok, och Ivar Ivarsson hade velat skynda fram för att lugna honom, men då hade den andre rest sig och flytt undan inåt skogen. Han hade dock bara sprungit ett par steg. Nästan genast hade han störtat omkull och blivit liggande orörlig. Då Ivar Ivarsson kom fram till honom, var han redan död.

Ivar Ivarsson hade nu känt igen mannen såsom varande Ingilbert Bårdsson, son till den Bård Bårdsson, som förr hade bott i Olsbyn, men som hade flyttat till en sommarsäter, sedan hans gård hade brunnit och hustrun hade dränkt sig. Han kunde inte fatta, att Ingilbert hade fallit ner död, utan att någon hand hade vidrört honom, och han försökte skaka liv i honom igen, men det hade inte lyckats. När de andra hade hunnit fram, hade de genast sett, att han var död. Men som Bårdssönerna hade varit deras grannar i Olsbyn, hade de inte velat lämna Ingilbert kvar i skogen, utan lagat ihop en bår och tagit honom med sig.

Ryttmästarn stod och lyssnade till detta med mörk min. Han fann det mycket troligt. Ingilbert låg där som rustad för långresa med ränsel på ryggen och skor på fötterna. Björnspjutet, som låg på båren, var väl också hans. Han hade säkerligen velat draga till främmande land för att sälja ringen, men då han i skogens dimmor hade mött Ivar Ivarsson, hade han trott sig skåda generalens vålnad. Ja visst. Det var så, som det hade gått till. Ivar Ivarsson var klädd i en gammal soldatrock och hade hattens brätten uppsatta på det karolinska sättet. Avståndet, dimman och dåligt samvete förklarade misstaget.

Men ryttmästarns missnöje fortfor i alla fall. Han hade arbetat upp sig till vrede och blodtörst. Han hade velat krama ihjäl Ingilbert Bårdsson mellan sina starka armar. Han behövde ett avlopp för sin hämndlystnad, och han fann intet. Emellertid förstod han själv, att han var orim lig, och han betvingade sig så mycket, att han berättade Ivarssönerna varför han och hans folk hade dragit upp i skogen denna morgon. Och han tillade, att han ville undersöka om den döde ännu hade ringen i sin ägo.

Han var så till sinnes, att han önskade, att Olsbykarlarna skulle säga nej, så att han hade fått kämpa sig till sin ratt. Men de funno hans begäran helt naturlig och drogo sig något åt sidan, medan ett par av ryttmästarns eget folk genomsökte den dödes fickor, hans skor, hans ränsel, varenda söm i hans kläder.

Ryttmästarn följde i början undersökningen med största uppmärksamhet, men en gång kom han att se bort till bönderna och tyckte sig då märka, att de växlade spefulla blickar med varandra, såsom vore de säkra på att han ingenting skulle finna.

Så gick det också. Man måste sluta letandet, utan att ringen hade påträffats. Men då saken utföll så, vände sig ryttmästarns misstankar helt naturligt mot bönderna. På samma sätt var det med hans folk. Vart hade ringen tagit vägen? Ingilbert hade naturligtvis haft den med sig, då han flydde. Var fanns den nu?

Det var ingen, som såg generalen nu heller, men man förnam honom. Han stod mitt i hopen och visade på de tre Olsbykarlarna. De hade den.

Det var mer än tänkbart, att de hade undersökt den dödes fickor och hade funnit ringen.

Det var också tänkbart, att berättelsen, som de nyss hade framfört, inte var sann, utan att allt hade tillgått helt annorlunda. De här karlarna, som voro från samma gård som Bårdssönerna, hade kanske vetat om, att dessa hade ringen i sin ägo. De hade kanske fått veta, att Bård var död, och då de hade mött hans son i skogen, hade de förstått, att han ämnade fly med ringen, samt överfallit och dödat honom för att kunna tillägna sig skatten.

De sågo intet annat blodvite på honom än ett krossår i pannan. Ivarssönerna hade sagt, att han hade stött huvudet mot en sten, då han hade fallit, men kunde inte det där krossåret också härröra fran den grova knölpåken, som Paul Eliasson höll i handen?

Ryttmästarn stod och såg ner i marken. Det utkämpades en strid inom honom. Han hade aldrig hört något annat än gott om de tre männen,

och det bar emot för honom att tro, att de hade

mördat och stulit.

Allt hans folk hade samlat sig omkring honom. Ett par av dem stodo redan och svängde med vapnen. Det var ingen, som trodde, att man skulle komma från platsen utan strid.

Då steg Erik Ivarsson fram till ryttmästarn.

– Vi bröder och även Paul Eliasson, som är vår fosterson och snart skall bli min svärson, förstår nog vad ryttmästarn och hans folk tänker om oss. Vi menar nu, att vi inte bör skiljas åt, utan att ryttmästarn har fått undersöka också våra fickor och kläder.

Vid detta erbjudande vek mörkret en smula från ryttmästarns själ. Han gjorde invändningar. Både Ivarssönerna och deras fosterson voro sådana män, att ingen misstanke kunde falla på dem.

Men bönderna ville ha slut på saken. De började själva vända ut och in på sina fickor och ta av sig skorna, och ryttmästarn gav då en vink åt sitt folk, att de skulle låta dem få sin vilja.

Ingen ring upptäcktes, men i en näverkont, som Ivar Ivarsson bar på ryggen, fann man en liten pung av getskinn.

– Är den här pungen er? frågade ryttmästarn, sedan han hade undersökt pungen och funnit, att den var tom.

Om nu Ivar Ivarsson hade svarat ja, så hade saken kanske därmed varit slut, men i stället erkände han med största lugn i världen.

– Nej, den låg på stigen inte langt från det stället, där Ingilbert föll. Jag tog upp den och kastade den i konten, därför att den såg hel och obrukad ut.

– Men just i en sådan här pung var det, som ringen låg, då prosten kastade den till Ingilbert, sade ryttmästarn, och nu hade mörkret återvänt både till stämma och ansikte. Och det lär inte vara annat att göra, än att ni Ivarssöner följer mig till länsman, om ni inte hellre väljer att lämna mig ringen godvilligt.

Nu var det slut på Olsbykarlarnas tålamod.

– Ryttmästarn är inte den, som har rätt att mana oss i häkte, sade Erik Ivarsson. Han grep i detsamma spjutet, som låg bredvid Ingilbert, för att bana sig väg, och hans bror och svärson sällade sig till honom.

Hedebyfolket vek undan i första häpenheten, så när som pa ryttmästarn, som skrattade till av välbehag över att få utlösa sin vrede i handling, Han drog sin sabel och högg av spjutet.

Men det var den enda vapenbragd, som utfördes i det kriget. Ryttmästarns eget folk drog honom tillbaka och ryckte vapnet från honom.

Det var så, att också länsman Carelius hade funnit det lämpligt att ge sig av uppåt storskogen den morgonen. Han hade kommit till synes på stigen, åtföljd av en fjärdingskarl, just i rätta ögonblicket.

Det blev nya undersökningar och nya förhör, men slutet blev ändå, att Erik Ivarsson, hans bror Ivar och deras fosterson Paul togos i fängsligt förvar och fördes i häkte såsom starkt misstänkta för mord och rån.

VII

Det skall inte förnekas, att hos oss i Värmland voro skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna voro stora, men stugorna trånga, vägarna voro smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte voro väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem? Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänstaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden. När nu de, som voro samlade omkring eldbrasan en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad och sett in i den, så började brasan tala till var och en särskilt på sitt eget språk. ”Broder själ”, sade eldslågan, ”är du inte en låga som jag? Varför är du så dyster och tung?” – ”Syster flamma”, svarade människosjälen, ”jag har huggit ved, och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar inte annat än sitta stilla och se på dig.” – ”Det vet jag visst”, sade eldbrasan. ”Nu är det kvällens stund. Gör nu som jag, fladdra och lys! Lek och värm!”

Och själarna lydde eldbrasan och började leka. De berättade sagor, de gissade gåtor, de gnedo fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöng visor, de löste in panter och påminde sig gamla ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lemmarna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan gåvo dem åter lusten att leva det fattiga och besvärliga livet.

Vad som framför allt hörde hemma vid eld brasan, det var väl dock berättelsen om alla slags bragder och äventyr. Det var sådant, som roade både gammal och ung, och det var sådant, som det aldrig tog ände på. Ty bragder och äventyr det har det då, Gud vare lov, alltid funnits tillräckligt av i denna världen.

Men aldrig har det funnits så gott om dem som på kung Karls tid. Han var en hjälte bland hjältar, och det fanns en rikedom av historier att berätta om honom och hans män. De förgingos inte med honom själv och hans välde, de levde kvar efter hans död, de voro hans bästa kvarlåtenskap.

Ingen var det så kärt att berätta om som om kungen själv, men näst honom så tyckte man om att tala om generalen på Hedeby, som man hade sett och talat vid och kunde beskriva från huvud till fot.

Generalen hade varit så stark, att han kunde böja järn, som andra böjde hyvelspån. Han hade fått veta, att i Smedsby nere i Svartsjö bodde en smed, som gjorde de bästa hästskor i trakten. Generalen red ner till honom och bad Mickel i Smedsby, att han skulle sko hans häst. När nu smeden kom ut ur smedjan med en färdig sko, undrade generalen om han kunde få se på den. Skon var både stark och välgjord, men generalen skrattade till, då han såg den. – Skall det här kallas järn? sade han, och därmed böjde han upp hästskon och bröt den itu. Smeden blev förskräckt, han trodde, att han hade gjort ett dåligt arbete.

– Det måtte väl ha varit en bräcka i järnet, sade han och skyndade in efter en annan sko. Men det gick med den som med den förra, bara med den skillnaden, att den här klämdes ihop som en sax, tills den brast, den också. Men då började Mickel ana oråd. – Antingen är du väl kung Karl själv, eller också är du Starke-Bengt från Hedeby”, sade han till generalen. – Det var inte så illa gissat, du Mickel”, sade generalen, och sedan gav han Mickel full betalning både för fyra nya hästskor och för de båda, som han hade brutit sönder för honom.

Många fler berättelser fanns det om generalen, och de berättades och berättades, och det fanns inte en människa i hela häradet, som inte hade reda på honom och hyste vördnad och beundran för honom. Och hans ring hade man också reda på och visste, att den hade fått följa honom i graven, men att människors girighet hade varit så stor, att den hade blivit stulen från honom.

Så att man kan förstå, att om någonting skulle vara i stånd att få folk intresserade och nyfikna och upprörda, så var det detta, att ringen hade blivit återfunnen och förlorad igen, och att Ingilbert hade hittats död i skogen, och att Olsbykarlarna nu misstänktes för att ha tillägnat sig ringen och sutto häktade. När kyrkfolket kom hemvandrande fram på söndagseftermiddagen, kunde man knappt tåla sig så mycket, att de fingo ta av sig kyrkkläderna och äta en bit mat, innan de måste berätta om allt, som hade vittnats, och allt, som hade bekänts, och vad man trodde att de anklagade skulle bli dömda till.

Det talades inte om något annat. Varje kväll hölls det ting vid spiselbrasan både i stora och små stugor, både hos torpare och storfolk.

Det var en gruvsam och underlig sak och svår att komma till rätta med. Det var inte lätt att fälla en avgörande dom, ty det var svårt, ja, nästan omöjligt att tro, att Ivarssönerna och deras fosterson skulle ha slagit ihjäl en man för att komma åt en ring, den må nu ha varit hur dyrbar som helst.

Det var för det första Erik Ivarsson. Han var en rik man med stora ägor och många hus. Om han hade något fel, så var det detta, att han var stormodig och alltför mån om sin heder. Men just därför var det svårt att få in i huvudet, att någon klenod i världen kunde förmå honom att begå en vanhederlig handling.

Än mindre kunde man misstänka hans bror Ivar. Han var fattig visserligen, men han bodde hos brodern och fick hos honom allt, vad han kunde önska sig. Han var så godhjärtad, att han hade givit bort allt det, som hade varit hans. Hur skulle det kunna falla en sådan man in att mörda och råna?

Vad Paul Eliasson beträffar, så visste man om honom, att han stod högt i gunst hos Ivarssönerna och skulle gifta sig med Marit Eriksdotter, som var faderns enda arvinge. Annars var han ju den, som man snarast kunde misstänka, därför att han var född ryss, och om ryssarna visste man, att de inte höllo det för någon synd att stjäla. Ivar Ivarsson hade haft honom med sig, då han kom hem från ryska fångenskapen. Han var tre år gammal då, utan föräldrar och skulle ha fått svälta ihjäl i det egna landet. Nu var han dock uppfostrad i rättsinne och ärlighet och hade alltid skickat sig väl. Marit Eriksdotter och han hade vuxit upp tillsammans, de hade alltid älskat varandra, och det rimmade sig illa, att en man med lycka och rikedom i vänto skulle sätta allt detta på spel genom att stjäla en ring.

Men å andra sidan så hade man generalen att tänka på, generalen, som man hade hört sagor om, alltsedan man var liten som så, generalen, som man kände så väl som sin egen far, generalen, som var stor och stark och trovärdig, generalen, som var död och hade blivit bestulen på det käraste han ägde.

Generalen hade vetat, att Ingilbert Bårdsson hade ringen med sig vid flykten, ty annars hade Ingilbert fått gå sin väg i ro och hade inte blivit dödad. Generalen måste också ha reda på att Olsbykarlarna hade tagit ringen, eljest skulle de inte ha mött ryttmästarn på sin väg, de skulle inte ha blivit fängslade, de skulle inte ha kvarhållits i häkte.

Det var mycket svårt att finna ut det rätta i en sådan sak, men generalen litade man på mer än på kung Karl själv, och vid de flesta rättegångarna, som fördes i de små stugorna, blev domen fällande.

Säkert väckte det mycken förvåning, att den verkliga häradsrätten, som höll ting i tingshuset i Broby backar, efter att på det strängaste ha rannsakat de anklagade, men varken kunnat överbevisa dem eller förmå dem till bekännelse, såg sig nödsakad att frikänna de för mord och rån anklagade männen.

De blevo dock inte frigivna, ty häradsrättens dom skulle granskas av hovrätten, och hovrätten ansåg, att Olsbykarlarna voro skyldiga och borde hängas.

Men inte heller denna dom gick i verkställighet, ty hovrättens dom skulle först stadfästas av konungen.

Men då kungsdomen hade fallit och blivit kungjord, då avstod kyrkofolket för en gångs skull godvilligt från att äta sin middagsmat, till dess att de hade fått berätta dess innehåll för de hemmavarande.

Ty domens innehåll var i korta ord detta, att som det tycktes vara fullt klart, att en av de anklagade hade mördat och stulit, men ingen av dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting i domarens, nämndens och menighetens närvaro kasta tärning med varandra. Den, som fick lägsta kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt dagliga liv.

Det var en vis dom, en rättvis dom. Alla människor här nere i Värmland voro nöjda med den. Var det inte vackert av den gamle kungen, att han inte utgav sig för att se klarare än någon annan i denna dunk1a sak, utan vädjade till den Allvetande? Nu äntligen kunde man vara säker på att få se sanningen träda i dagen.

Dessutom var det något alldeles eget med denna rättegången. Den fördes inte av människa mot människa, utan det var en död, som var part i målet, en död, som begärde att få igen sin tillhörighet. I andra fall kunde man tveka att vädja till tärningarna, men inte i detta. Den döde generalen visste nog vem det var, som förhöll honom hans egendom. Det var det, som var det bästa med kungsdomen, att den gav den gamle gen ralen tillfälle att fria och fälla.

Man kunde nästan tro, att kung Fredrik hade velat lämna avgörandet åt generalen. Han hade kanske känt honom i den gamla krigstiden och visste, att han var en man att lita på. Det kunde hända, att just detta var meningen. Det var inte lätt att säga.

Hur som helst, så nog ville alla vara med på tinget den dagen, då gudsdomen skulle avgivas. Var och en, som inte var för gammal att gå eller för liten att krypa, den gav sig i väg. Maken till märkvärdig händelse hade inte ägt rum på mångfaldiga år. Man kunde inte nöja sig med att så småningom och av andra få höra hur allt hade avlupit. Nej, här måste man vara med själv.

Visst lågo gårdarna glest, och visst var det vanligt annars, att man kunde resa hela mil utan att möta en människa, men när alla i häradet kommo tillstädes på en plats, så blevo de nästan häpna över hur många de voro. De stodo tätt packade i många led utanför tingshuset. Det såg ut, som när en bisvärm hänger svart och tung framför en bikupa en sommardag. De voro lika svärmande bin också i det hänseendet, att de inte voro i sitt vanliga lynne. De voro inte tysta och högtidliga, såsom de brukade vara vid kyrkan, och inte heller muntra och godmodiga såsom på marknader, utan de voro vildsinta och retliga, de voro besatta av hat och hämndlystnad.

Kan någon undra på det? De hade fått i sig skräcken för missdådare med modersmjölken. De hade blivit vyssjade till sömns med vaggvisor om kringströvande fredlösa. De betraktade alla tjuvar och mördare som otyg, som bortbytingar, de höllo dem inte längre för människor. De hade inte alls någon tanke på att de behövde visa barmhärtighet mot sådana.

De visste, att en dylik förskräcklig varelse skulle få sin dom denna dag, och de voro glada över det. ”Nu kommer gudilov en sådan där blodtörstig satan bort ur livet”, tänkte de. ”Nu kan den åtminstone inte mer få något tillfälle att skada oss.”

Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen, utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det fria. Svårt var det visserligen, att ett kompani soldater bildade spetsgård runtom platsen framför tingshuset, så att man inte kunde komma tillräckligt nära, och man kastade minsann många skällsord åt soldaterna, därför att de stodo i vägen. Det skulle man inte ha gjort annars, men i dag var man dristig och påflugen.

Människorna hade fått lov att ge sig av i god tid hemifrån för att få en plats nära spetsgården, så att det blev många dryga timmar, som de fingo stå där och vänta. Och inte hade de mycket att förnöja ögonen med under tiden. Rättstjänaren kom ut ur tingshuset och satte ner en stor trumma mittpå planen. Det var ändå en glädje, ty då såg man ju, att de, som sutto där inne, tänkte på att sätta saken i gång före kvällen. Rättstjänaren bar också ut en stol och ett bord samt bläckhorn och penna åt skrivaren. Sist kom han med en liten bågare, i vilken ett par tärningar skramlade. Han kastade ut dem på trumskinnet gång på gång. Han ville väl pröva, att de voro riktiga och föllo än si och än så, som tärningar skola.

Därefter skyndade han sig in igen, och det var inte att undra på, ty bara han visade sig, ropade folk elakheter och kvickheter åt honom. Det skulle de inte ha gjort annars, men den här dagen fanns det intet vett hos dem.

Domare och nämndemän släpptes igenom spetsgården och vandrade eller redo upp till tingshuset. Så snart någon av dem syntes, blev det liv i hopen. Det var inte så, att man viskade och tisslade, som man annars skulle ha gjort. Nej då. Man ropade hälsningar och anmärkningar med hög röst. Det kunde ju inte göras något för att hindra detta. De väntande voro många, och de voro inte goda att tas med. De herrkarlar, som kommo tillstädes, fingo också slippa in i tingshuset. Det var Löwensköld på Hedeby och prosten i Bro och brukspatronen på Ekeby och kaptenen på Helgesäter och många flera förstås. Och de fingo allesammans höra hur bra de hade det, som inte behövde stå här ute och kämpa om plats, och mycket annat dessutom.

När man inte hade någon annan att kasta glåpord åt, så riktade man dem mot en ung flicka, som höll sig så nära spetsgården som möjligt. Hon var liten och späd, och gång på gång försökte karlarna bana sig fram och ta hennes plats, men när så skedde, ropades det från dem, som stodo i närheten, att hon var dotter till Erik Ivarsson från Olsbyn, och efter den upplysningen blev hon lämnad i fred.

Men i stället haglade stickord över henne. Hon tillfrågades om hon helst ville, att hennes far eller hennes fästman skulle bli hängd. Och det undrades varför den, som var dotter till en tjuv, skulle ha bästa platsen.

De, som voro hemma långt borta i skogarna, förvånade sig, att hon hade mod att stå kvar, men då fingo de veta annat. Hon var inte rädd av sig, den tösen, hon hade varit med vid vartenda rättegångstillfälle, och inte en enda gång hade hon gråtit, utan alltid varit lugn. Hon hade nickat och smålett åt de anklagade, liksom vore hon viss om att nästa dag skulle de bli lösgivna. Och de anklagade hade fått nytt mod, när de hade sett henne. De hade tänkt, att en fanns det åtminstone, som visste, att de voro oskyldiga. En fanns det, som inte kunde tro, att en fattig guldring kunde locka dem till brott.

Vacker, mild och tålig hade hon suttit i rättssalen. Hon hade aldrig retat någon, nej, hon hade gjort domaren och nämnden och länsmannen med till sina vänner. Sådant ville de väl inte medge själva, men man påstod, att häradsrätten inte skulle ha frikänt de anklagade, om inte hon hade varit med på tinget. Det var så omöjligt att tro, att någon, som Marit Eriksdotter tyckte om, kunde göra sig skyldig till brott.

Och nu var hon med här också, för att de fängslade skulle se henne. Hon stod här, för att hon skulle vara dem till styrka och tröst. Hon ville be för dem under provet, anbefalla dem åt Guds nåd.

Man kunde ju ingenting veta. Det sägs förstås, att äpplet inte faller långt från trädet, men nog såg hon god och oskyldig ut. Och nog hade hon ett kärleksfullt hjärta, då hon kunde stå kvar, där hon stod.

Hon måste ju ha hört allt, som ropades till henne, men hon varken svarade eller grät eller försökte att fly undan. Hon visste, att de olyckliga fångarna skulle bli glada att se henne. Hon var ju den enda, den enda i hela hopen, som hade ett mänskligt hjärta för dem.

Men hur som helst, så stod hon där inte alldeles förgäves. Det var en och annan av dem, som hade egna döttrar, likaså blida och oskyldiga som hon, som tänkte i sitt hjärta, att de inte skulle ha velat ha dem stående, där hon stod.

Det hördes allt en och annan röst, som försvarade henne eller som åtminstone sökte att tysta på kvickhuvuden och skrikhalsar.

Inte bara för att få ett slut på den långa väntan utan också för Marit Eriksdotters skull blev man glad, då dörrarna till tingshuset slogos upp och förrättningen tog sin början. I ett högtidligt tåg kommo först rättstjänaren, länsmannen och fångarna, som voro fria utan bojor och band, fast var och en var bevakad av två soldater. Därefter syntes klockaren, prosten, nämndemännen, skri varen och domaren. Efter alla dessa tågade herremännen och några bönder, som hade så stort anseende, att de fingo vara med innanför spetsgården.

Länsmannen och fångarna ställde sig utmed tingshusets vänstra sida, domaren och nämnden veko av åt höger, herremännen stannade i mitten. Skrivaren tog plats vid bordet med sina pappersrullar. Den stora trumman stod alltjämt ensam mittpå planen. Ingenting skymde den.

I detsamma som tåget visade sig, blev det trängsel och rusn ing inne i folkmassan. Flera stora och starka karlar sökte bana sig väg fram i första ledet. Framför allt lade de an på att driva undan Marit Eriksdotter. Men i förskräckelsen för att komma på en undanskymd plats böjde hon sig ner, och liten och tunn som hon var, kröp hon mellan benen på ett par soldater innanför spetsgarden.

Detta var stridande mot all god ordning, och länsmannen gav också rättstjänaren en vink att skaffa undan Marit Eriksdotter. Rättstjänaren begav sig genast bort till henne, lade handen på hennes skuldra liksom för att häkta henne och förde henne med sig upp mot tingshuset. Men då de väl voro inkomna i hopen av människor, som stodo där utanför, släppte han henne. Han hade sett så mycket av henne, att han visste, att bara hon fick stå i fångarnas närhet, skulle hon inte söka rymma sin väg, och om länsmannen önskade näpsa henne, skulle hon vara lätt att finna.

Men vem hade nu för övrigt tid att tänka på Marit Eriksdotter? Prosten och klockaren hade stigit fram och ställt sig mittpå planen. Båda lyftade hattarna från huvudet, och klockaren tog upp en psalm och började sjunga. Och när de, som stodo utanför spetsgården, hörde psalmen, började de liksom förstå, att det var något stort och högtidligt, som skulle ske, det mest högtidliga, som de någonsin hade varit med om: en vädjan till den allsmäktiga, allvetande gudomen för att få veta dess vilja.

Än mera andaktsfulla blevo människorna, då prosten talade. Han bad Kristus, Guds son, som själv en gång hade stått inför Pilati domstol, varkunna sig över dessa anklagade, så att de inte finge en orätt dom. Han bad honom också varkunna sig över domarna, så att de inte skulle nödgas döma en oskyldig till döden.

Till sist bad han honom varkunna sig över menigheten, så att den inte skulle få bevittna en stor orätt såsom en gång judarna vid Golgata.

De hörde allesammans på prosten med blottade huvuden. De tänkte inte mer sina arma jordiska tankar. De hade kommit i annat lynne. De tyckte, att han kallade ner Gud själv, de kände hans närvaro.

Det var en vacker höstdag med blå himmel, små vita skyar och träden fulla av gula löv. Flyttfågelskaror flögo oupphörligen över deras huvuden söder ut. Det var ovanligt, att så många sågos på en dag. De tyckte, att detta borde ha något att betyda. Var det ett tecken från Gud att han gillade deras förehavande?

När prosten hade slutat, steg häradshövdingen fram och uppläste kungsdomen. Den var lång med många vändningar, som voro svåra att följa. Men de förstodo, att den världsliga makten liksom nedlade sin spira och sitt svärd, sin klokskap och sitt vetande och begärde ledning av Gud. Och de bådo, de bådo alla, att Gud skulle hjälpa och leda.

Därefter tog länsmannen tärningarna och bad domaren och flera andra närvarande kasta med dem för att se, att de voro riktiga. Och folket hörde tärningarnas fall mot trumskinnet med en besynnerlig bävan. Dessa små tingestar, som hade varit mången mans olycka, skulle de nu räknas värdiga att tolka Guds vilja?

Då tärningarna voro prövade, fördes de tre fångarna fram. Bägaren lämnades först till Erik Ivarsson, som var äldst. Men samtidigt förklarade länsmannen för honom, att detta ännu inte var det slutliga avgörandet. Nu skulle de endast kasta för att bestämma ordningen sinsemellan.

Denna första omgång utföll så, att Paul Eliasson gjorde det lägsta kastet och Ivar Ivarsson det högsta. Det blev alltså han, som skulle börja.

De tre anklagade voro klädda i samma kläder, som de hade haft på sig, då de hade mött ryttmästarn på nerfärden från sommarsätern, och dessa voro nu både trasiga och nersmutsade. Och lika illa farna som kläderna voro de, som hade dem på sig. Men för alla såg det ut, som om Ivar Ivarsson var den, som hade hållit sig bäst av de tre. Det kom sig väl av att han hade varit soldat och härdats i mycket lidande under krig och fångenskap. Han höll sig rak ännu, och han hade ett modigt och oförskräckt uppträdande.

Då Ivar Ivarsson trädde fram till trumman och mottog bägaren med tärningarna av länsmannen, ville denne visa honom hur han skulle hålla bägaren och hur han skulle kasta. Men då fick gubben ett småleende på läpparna.

– Det är inte första gången, som jag rafflar med tärning, länsman, sade han med så hög röst, att alla hörde honom. Starke-Bengt från Hedeby och jag har förnöjt oss med detta mången kväll där ute i stäppländerna. Men aldrig kunde jag tro, att jag skulle nödgas spela med honom än en gång.

Länsmannen ville skynda på honom, men folket tyckte om att höra honom. Det var en tapper karl, som kunde skämta, när han stod inför ett sådant avgörande.

Han knäppte båda händerna om bägaren, och man såg, att han bad. När han hade läst sitt fadervår, ropade han med hög röst: – Och nu ber jag dig, Herre Krist, du som vet min oskuld, att du av nåd ger mig ett lågt kast, ty jag har varken barn eller käresta, som gråter över mig.

När detta var sagt, slängde han tärningarna ner på trumskinnet, så att det dånade.

Och alla de, som stodo utanför, önskade i det ögonblicket, att Ivar Ivarsson skulle gå fri. De tyckte om honom, därför att han var tapper och god. De kunde inte förstå, att de någonsin hade hållit honom för en ogärningsman.

Det var nära nog outhärdligt att stå så långt borta och inte veta hur tärningarna hade fallit. Domare och länsman böjde sig fram för att se, nämndemännen och de närvarande ståndspersonerna närmade sig och sågo utfallet. Alla tycktes bli förvånade, några nickade åt Ivar Ivarsson ett par skakade hand med honom, men mängden fick intet veta. Det knorrades och knotades.

Då vinkade domaren åt länsmannen, och denne steg upp på trappsteget utanför tingshuset för att bättre synas och höras.

– Ivar Ivarsson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.

Man förstod, att Ivar Ivarsson var frikänd, och man blev glad över det. Det var flera, som gåvo sig till att ropa: – Lycka till, Ivar Ivarsson!

Men nu skedde något, som fyllde alla med häpnad. Paul Eliasson utbrast i höga glädjerop, ryckte luvan av huvudet och kastade den i luften. Det kom så oväntat, att vaktarna inte hunno hejda honom. Men man undrade över Paul Eliasson. Det var ju sant, att Ivar Ivarsson hade varit som en far för honom, men nu gällde det livet. Kunde han verkligen glädja sig över att en annan hade blivit frikänd?

Strax därpå återställdes den förra ordningen. Myndighetspersonerna gingo åt höger, fångar och vaktmanskap åt vänster, andra åskådare drogo sig upp mot tingshuset, så att trumman stod fri i mitten, synlig åt alla håll. Det var nu Erik Ivarsson, som skulle genomgå dödsprovet.

Fram kom en bruten och gammal man med stapplande och osäker gång. Man tyckte sig knappt känna igen honom. Kunde detta vara Erik Ivarsson, som alltid hade framträtt bred och myndig? Hans blickar voro skumma, och mången trodde, att han knappast hade fullt medvetande om vad han företog sig. Men då han hade fått bägaren med tärningarna i sin hand, gjorde han ett försök att räta ryggen och säga några ord.

– Jag tackar Gud, att min bror Ivar nu är fri känd, sade han, ty fastän jag i denna sak är lika oskyldig som han, har han alltid varit den bättre av oss båda. Och jag ber till Vår Herre Kristus, att han låter mig göra ett dåligt kast, så att min dotter må få bli gift med den, som hon älskar, och leva lycklig med honom till sina dagars slut.

Det var så med Erik Ivarsson som med många gamla, att deras forna kraft tycktes vara samlad i rosten. Vad han sade, hördes till alla, och det väckte stor rörelse. Det var mycket olikt Erik Ivarsson att erkänna, att någon hade varit förmer än han, och att önska sig döden för att göra en annan lycklig. Det fanns ingen i hela folkhopen, som vidare kunde tänka på honom såsom en rövare och tjuv. Man stod där med tårat i ögonen och bad till Gud, att han måtte göra ett högt kast.

Han skakade knappast om tärningarna i bägaren, utan vände den bara upp och ner och lät dem falla. Hans ögon voro för gamla för att han skulle kunna urskilja prickarna på tärningarna, och han vände inte ens blicken ditåt, utan stod och stirrade ut i rymden.

Men domaren och de övriga skyndade fram. Och nu såg man samma uttryck av förvåning på deras ansikten som förra gången.

Det var, som om hopen utanför spetsgården skulle ha förstått vad som hade skett, långt innan länsmannen hade kungjort utslaget. Det var en kvinna, som ropade: – Gud välsigne dig, Erik Ivarsson! och efter henne hördes ett mångstämmigt skrik: – Gud ske tack och lov för att han hjälpte dig, Erik Ivarsson! Paul Eliassons luva flög i luften som förra gången, och man förundrade sig återigen. Tankte han inte på vad detta innebar för honom själv? Erik Ivarsson stod slö och likgiltig, inte en ljusning syntes över dragen. Han tänkte, att han kanske väntade på att länsmannen skulle förkunna utslaget, men även sedan detta skett och han hade fått veta, att han hade slagit sexor all, han som brodern, förblev han okänslig. Han ville stappla tillbaka till sin forna plats och var då så utmattad, att rättstjänaren måste slå armen om honom för att hålla honom uppe.

Nu var det Paul Eliassons tur att framträda till trumman och höra lyckokastet, och man vände sina blickar mot honom. Alla hade långt före provet ansett, att han måste vara den egentlige brottslingen, och nu var han ju redan dömd, så att säga, ty högre kast än Ivarssönernas fanns inte på tärningarna.

Man var inte missnöjd med denna utgång förut, men nu såg man, att Marit Eriksdotter hade smugit sig intill Paul Eliasson.

Han höll henne inte i sin famn, och ingen kyss eller smekning växlades mellan dem, hon bara stod tätt, tätt tryckt intill honom, och han hade lagt armen om hennes liv. Ingen kunde rätt säga om de hade stått länge på det sättet, ty allas uppmärksamhet hade varit riktad på tärningspelet.

Där stodo de i alla fall sida vid sida, på ett outrannsakligt sätt sammanförda, trots vaktmanskap och skrämmande myndighetspersoner, trots de tusende åskådarna, trots det förfärliga spel om liv och död, vari de voro inblandade.

Det var kärlek, och det var något över all jordisk kårlek, som förenade dem. De kunde ha stått så vid gårdsledet en sommarmorgon, då de hade dansat hela natten och första gången hade talat vid varandra om att de ville bli man och hustru. De kunde ha stått så efter första nattvardsgången, då de kände all synd borttagen ur själen. De kunde ha stått så, om de båda hade genomgått dödens gruvlighet och kommit över på andra sidan och mötts igen och funnit, att de hörde samman i evighet. Hon stod och såg på honom med innerlig kärlek, och det var något i deras själ, som sade människorna, att just över Paul Eliasson borde de ömka sig. Han var ett ungträd, som inte skulle få stå kvar till blomning och fruktsättning, han var en rågåker, som skulle trampas ner, innan den hade fått skänka någon något av sin rikedom. Han lossade stilla armen från Marits liv och följde länsmannen fram till trumman. Det märktes ingen oro hos honom, då han hade fått bägaren i handen. Han höll intet tal till folket som de andra, utan han vände sig mot Marit.

– Var inte rädd! sade han. Gud vet, att jag är lika oskyldig som de andra. Därpå skakade han om tärningarna helt lekfullt och lät dem snurra runt i bägaren, tills de nådde över dess kant och föllo ner på trumskinnet. Han stod orörlig och följde dem med blicken, men när äntligen båda lågo stilla, behövde inte allmänheten vänta på att länsmannen skulle förkunna utslaget. Paul Eliasson ropade själv med hög röst:

– Jag har slagit sexor all, Marit. Jag har slagit sexor all, jag som de andra. Det föll honom inte in annat, än att han därmed skulle vara frikänd, och han kunde inte hålla sig stilla i glädjen. Han hoppade högt, kastade luvan i luften, tog vaktsoldaten, som han hade bredvid sig, i famn och kysste honom. Då tänkte alla: ”Det syns, att han är en ryss. Om han hade varit en svensk, skulle han inte ha jublat så i otid.”

Domaren, länsmannen, nämnden och herrkarlarna gingo makligt och lugnt fram till trumman och beskådade tärningarna. Men de sågo inte glada ut denna gång. De skakade på huvudena, och det var ingen, som lyckönskade Paul Eliasson till utfallet.

Länsmannen gick för tredje gången fram till tingshusets trappa och förkunnade:

– Paul Eliasson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.

Det uppstod en häftig rörelse i folkhopen, men inte något jubel. Det var ingen, som tänkte på att något svek kunde ha blivit begånget, sådant var omöjligt. Men alla kände sig ängsliga, därför att gudsdomen inte hade gett någon klarhet.

Var det så, att alla tre anklagade voro lika oskyldiga, eller var det så, att de alla voro lika skyldiga?

Man såg ryttmästar Löwensköld ivrigt skynda bort till domaren. Han ville väl säga, att ingenting var avgjort, men domaren vände sig ganska tvärt ifrån honom.

Domaren och nämnden drogo sig in i tingshuset för att överlägga, och under tiden tordes ingen röra sig eller tala, knappast viska. Även Paul Eliasson höll sig stilla. Han tycktes förstå nu, att gudsdomen kunde tolkas på mer än ett sätt.

Rätten syntes ånyo efter en kort överläggning, och domaren förkunnade, att häradsrätten var böjd för att tolka utfallet så, att alla tre anklagade borde frikännas.

Paul Eliasson ryckte sig lös från sina vaktare och kastade åter sin luva i höjden under högsta jubel, men det var en smula för tidigt, ty domaren fortsatte:

– Men skall denna häradsrättens tolkning underställas konungen medelst en kurir, som i denna dag skall till Stockholm avsändas, och skola de anklagade förbliva i häkte, tills Kungl. Majestäts bekräftelse pa häradsrättens dom föreligger.

VIII

En höstdag så där en trettio år efter det märkvärdiga tärningspelet vid Broby tingshus satt Marit Eriksdotter på trappan utanför den lilla stolpboden på Storgården i Olsbyn, där hon hade sin bostad, och stickade på ett par barnvantar. Hon ville sticka dem i ett vackert mönster med ränder och rutor, för att barnet, som hon ämnade dem till, skulle ha glädje av dem, men hon kunde inte komma ihåg något mönster.

Efter att länge ha suttit och ritat med ena stickan på trappsteget gick hon in i boden och öppnade sin klädkista för att leta fram något plagg, som hon kunde sticka efter. Ända nere på bottnen fann hon en toppluva, som var konstfärdigt stickad med många olika slags bottnar och ränder, och efter att först ha tvekat ett par ögonblick tog hon den med sig ut på trappan.

Vid det att Marit nu vände och vred på luvan för att komma underfund med stickningen, märkte hon, att malen hade varit framme och ätit gångar i den. ”Ja, herregud, det är väl inte underligt”, tänkte hon. ”Det är väl minst trettio år, sedan den var i dagligt bruk. Det var väl, att jag kom att ta fram den ur klädkistan, så att jag fick se hur här stod till.”

Luvan var försedd med en stor, grann tofs i många färger, och i denna tycktes malen ha haft sin bästa trevnad, ty då Marit skakade luvan, flögo trådarna åt alla hall. Ja, även tofsen lossnade och föll ner i hennes knä. Hon tog upp den för att se om den var så illa åtgången, att den inte kunde sättas fast igen, och därvid tyckte hon, att något blänkte inne mellan trådarna. Hon förde dem ivrigt åtskils och fann då, att en stor signetring av guld med en röd sten var med grov linnetråd fastsydd inne i tofsen.

Tofsen och luvan föllo ur hennes händer. Hon hade aldrig förut sett ringen, men hon behövde inte skåda den kungliga namnchiffern på stenen eller läsa inskriften på insidan av ringen för att veta vad det var för en ring och vem den tillhörde. Hon lutade sig mot trappräcket, slöt ögonen och satt där stilla och blek som en döende. Hon tyckte, att hjärtat ville brista.

För den ringens skull hade hennes far, Erik Ivarsson, hennes farbror, Ivar Ivarsson, och hennes fästman, Paul Eliasson, måst mista livet, och nu skulle hon finna den fastsydd i tofsen på Pauls toppluva!

Hur hade den kommit dit? När hade den kommit dit? Hade Paul vetat om, att den fanns där? Nej! Hon sade genast till sig själv, att han omöjligt kunde ha vetat detta.

Hon kom ihåg hur han hade svingat den luvan och kastat den högt upp i skyn, då han hade trott, att både han och de gamla Ivarssönerna voro frikända.

Hon såg alltihop, som hade det varit i går. Den stora folkhopen, som i början hade varit hatfull och fientlig mot henne och hennes närmaste, men till sist hade kommit att tro på deras oskuld. Hon mindes den härliga, djupblå hösthimlen, flyttfåglarna, som hade farit vilsna och irrande över tingsplatsen. Paul hade sett dem, och i det ögonblick, då hon hade lutat sig intill honom, hade han viskat till henne, att snart skulle hans själ irra omkring uppe i höjden som en liten vilsen fagel. Och han hade frågat henne om han finge komma och bo under takrännan i Olsbygården.

Nej, Paul kunde inte ha vetat, att det fanns tjuvgods gömt i luvan, som han kastade upp mot den härliga hösthimlen.

Det var en annan dag. Hennes hjärta krympte samman, var gång hon tänkte på den, men nu måste hon dock göra det. Det hade kommit utslag från Stockholm, att gudsdomen skulle tolkas så, att alla tre anklagade voro lika skyldiga och att de skulle avlivas genom hängning.

Hon hade varit tillstädes, när domen utfördes, på det att männen, som hon älskade, skulle veta, att det fanns någon människa, som trodde på dem och sörjde över dem. Men hon hade knappast behövt att gå till galgbacken fördenskull. Alla människor hade ändrat sinnelag sedan sist. Alla de, som stodo omkring henne utanför spetsgården, hade varit goda emot henne. Folket hade överlagt och prövat sinsemellan, och de hade kommit till den övertygelsen, att gudsdomen borde ha tolkats så, att alla tre anklagade voro oskyldiga. Den gamle generalen hade låtit dem alla tre göra högsta kastet. Det kunde inte betyda annat. Ingen av dem hade tagit hans ring.

Det hade blivit en allmän veklagan, då de tre männen fördes ut. Kvinnor hade gråtit, karlarna hade stått med knutna nävar och sammanbitna tänder. Man sade, att Bro socken skulle bli ödelagd såsom Jerusalem, därför att här togos menlösa mäns liv. Folk hade ropat trösteord till de dömda och hånat bödlarna. Och många förbannelser hade nerkallats över ryttmästar Löwensköld. Det sades, att han hade varit i Stockholm och att det var hans fel, att gudsdomen hade blivit tolkad till de anklagades nackdel.

Det var i alla fall detta, att alla människorna hade delat hennes tro och tillit, som hade hjälpt henne över den dagen. Och inte bara över den dagen, utan allt hittills. Om de människor, som hon råkade, skulle ha trott henne vara dotter till en mördare, hade hon inte kunnat härda ut med livet.

Paul Eliasson hade varit den förste, som hade bestigit det lilla brädgolvet under galgen. Han hade först kastat sig ner och bett till Gud, sedan hade han vänt sig till prästen, som stod bredvid honom, och bett honom om något. Därpå hade Marit sett hurusom prästen hade tagit luvan av hans huvud. Då allt var över, hade prästen lämnat luvan till Marit med hälsning från Paul. Han sände henne den såsom ett tecken, att han hade tänkt på henne i sin sista stund.

Skulle hon någonsin kunna tro, att Paul hade skickat henne luvan till ett minne, om han hade vetat, att tjuvgodset satt gömt i den? Nej, om det fanns något säkert i världen, så var det detta, att han inte visste, att ringen, som hade suttit på en död mans finger, fanns dold inne i luvan.

Marit Eriksdotter böjde sig hastigt fram, höll luvan framför sina ögon och granskade den. ”Var kan Paul ha fått den luvan ifrån?” tänkte hon. ”Inte jag och inte heller någon annan i gården har stickat den åt honom. Han måtte ha köpt den på marknaden, eller kanske att han hade bytt sig till den av någon annan.”

Hon vände luvan runt än en gång och besåg mönstret. ”Den här luvan har nog en gång varit vacker och grann”, tänkte hon. ”Paul tyckte om grannlåt. Han var aldrig belåten, när vi vävde grå kläder åt honom. Han ville ha någon färg på vadmalet. Hans luvor skulle helst vara röda med stor tofs, men här har han säkert tyckt om.” – – –

Hon lade ner luvan och lutade sig åter tillbaka mot trappräcket för att se in i det förgångna.

Hon var i skogen den morgonen, då Ingilbert hade blivit skrämd till döds. Hon såg hur Paul tillsammans med hennes far och farbror hade stått lutad över liket. De båda gamla hade bestämt, att Ingilbert skulle bäras neråt bygden, och gått för att hugga kvistar till båren. Men Paul hade dröjt ett ögonblick för att betrakta Ingilberts luva. Han hade fått ett sådant begär till den, därför att den var stickad med rött, blått och vitt garn i många mönster, och han hade helt oförmärkt bytt ut den mot sin egen. Han hade inte menat något ont med det. Han hade kanske inte ämnat behålla den annat än för en liten stund. Hans egen luva, som han lämnade Ingilbert, hade säkert varit lika god, men inte så mångfärgad och inte så konstfärdigt stickad. Men Ingilbert hade sytt in ringen i luvan, då han vandrade hemifrån. Han hade kanske trott att han skulle bli förföljd, och därför hade han sökt gömma den. Och sedan han fallit, hade ingen tänkt på att söka ringen i luvan, Paul Eliasson mindre än någon annan.

Det var så alltsammans hade gått till! Hon kunde ha svurit på det, men man kan aldrig vara nog säker.

Hon lade undan ringen i sin kista, och med luvan i handen gick hon till lagården för att tala med lagårdspigan.

– Kom ut i dagsljuset, Märta, ropade hon inåt det mörka fähuset, och hjälp mig med ett mönster, som jag inte kan ta ut!

Då lagårdspigan visade sig, räckte hon luvan till henne. – Jag vet, att du är förfaren i stickning, Märta, sade hon. Jag ville sticka av de här bottnarna, men jag kan inte reda mig med dem. Se på dem, du! Du är bättre hemma i den här konsten än jag.

Lagårdspigan tog luvan och kastade en blick på den. Hon såg förvånad ut. Hon gick fram ur skuggan vid lagårdsväggen och synade den på nytt.

– Var har du fått den här ifrån? sade hon.

– Den har legat i min kista i många år, sade Marit. Varför frågar du så?

– Därför att jag stickade den här luvan åt min bror Ingilbert sista sommarn han levde, sade lagårdspigan. Jag har inte sett den sedan den morgonen han gick hemifrån. Hur kan den nu vara här?

– Den for kanske av honom, då han föll, sade Marit. Kanske att någon av våra drängar har hittat den i skogen och burit hit den. – Men om det följer så svåra minnen med den, så vill du kanske inte sticka av mönstret åt mig?

– Om du lånar mig den, så skall du ha mönstret till i morgon, sade lagårdspigan.

Hon tog luvan och vände tillbaka till lagården, men Marit hörde, att hon hade tårar i rösten.

– Nej, du får alls inte göra det, om det plågar dig, sade hon.

– Ingenting plågar mig, om jag får göra det åt dig, Marit.

Det var i själva verket Marit, som hade tänkt på Märta Bårdsdotter, där hon satt ensam i skogen efter broderns och faderns död, och erbjudit henne att bli lagårdspiga på Storgården i Olsbyn. Märta glömde aldrig att visa henne sin tacksamhet för att hon hade fått komma ner bland människor.

Marit gick åter bort till trappan utanför stolpboden, tog stickningen i handen, men hade inte ro att arbeta, utan lutade huvudet mot räcket som förut och sökte tänka sig in i vad hon nu hade att göra.

Om någon i Olsbygården hade vetat hur sådana kvinnor bruka se ut, som ha lämnat livet bakom sig för att bo i kloster, skulle han ha sagt, att Marit liknade en sådan. Ansiktet var gulvitt och alldeles utan rynkor. För en främmande skulle det ha varit nästan omöjligt att säga om hon var ung eller gammal. Det var något fridsamt och stillsamt över henne, såsom över en, som hade lagt bort att önska något för egen del. Man såg henne aldrig mycket glad, men heller aldrig djupt bedrövad.

Efter det svåra slaget hade Marit nogsamt känt, att livet var slut för henne. Hon hade ärvt Storgården efter sin far, men hon förstod ju, att om hon ville behålla den, måste hon gifta sig, så att gården fick en husbonde. För att slippå ifrån detta hade hon avstått hela stället till ett av sina syskonbarn utan annan betalning, än att hon skulle få bostad och underhåll i gården, så länge hon levde.

Hon var nöjd med detta och hade aldrig ångrat sig. Det var ingen fara för att tiden skulle bli lång för henne av brist på arbete. Folk hade fått stort förtroende till hennes klokhet och godhet, och så snart någon var sjuk, brukade man skicka bud på henne. Barn litade sig också mycket till henne. Hon brukade ha stolpboden full av småttingar. De visste, att hon alltid hade tid att hjälpa dem till rätta med deras små bekymmer.

När nu Marit satt där och tänkte på vad hon vidare skulle ta sig till med ringen, uppkom en stor vrede inom henne. Hon tänkte på hur lätt den kunde ha blivit funnen. Varför hade inte generalen ställt om så, att den hade blivit upptäckt? Han hade hela tiden vetat var den fanns, det kunde hon nu förstå. Men varför hade han inte lagat så, att Ingilberts luva hade blivit undersökt? I stället lät han tre oskyldiga lida döden för ringens skull. Det hade han haft makt till, men inte till att låta ringen komma fram i dagsljuset.

Marit hade i första ögonblicket tänkt sig, att hon skulle gå till prosten med sin historia och lämna honom ringen, men nej, hon ville inte.

Det var så, att Marit, var helst hon visade sig, både i kyrkan och på gästabud, bemöttes med stor aktning. Det förakt, som brukade vila över dottern till en ogärningsman, tyngde aldrig henne. Människor hade en säker övertygelse, att en orättvisa hade begåtts, och de ville gottgöra. Även herrskaperna brukade gå fram till Marit, när de sågo henne på kyrkbacken, och växla ett par ord med henne. Till och med familjen på Hedeby

– ja, inte ryttmästarn själv, men hans hustru och sonhustru – hade gjort några försök att närma sig Marit. Men mot dem hade hon alltid ställt sig avvisande. Hon hade inte sagt ett ord till någon från den gården sedan rättegången.

Skulle hon nu stiga fram och erkänna, att på sätt och vis hade Hedebyfolket haft rätt? Ringen hade befunnits vara i Olsbykarlarnas ägo. Kanske skulle man till och med komma att säga, att de hade vetat om var den fanns, att de hade hållit ut med fängelse och förhör i hopp att bli frigivna och bli i stånd att sälja den.

I alla händelser förstod Marit, att det skulle betraktas som ett rättfärdigande av ryttmästarn och även av hans far, om hon lämnade fram ringen och berättade var hon hade funnit den. Men Marit ville inte göra nagot, som vore gott och förmånligt för Löwensköldarna.

Ryttmästar Löwensköld var nu en åttio års man, rik och mäktig, aktad och ärad. Kungen hade gjort honom till baron, och ingen olycka hade någonsin drabbat honom. Han hade förträffliga söner, och även de voro välbärgade och väl gifta.

Den mannen hade tagit ifrån Marit allt, allt, allt. Hon satt där ensam, utan egendom, utan man, utan barn, genom hans förvållande. Hon hade i många år väntat, att något straff skulle nå honom, men intet hade kommit.

Marit for upp ur sina djupa tankar. Hon hade hört, att små barnfötter hastigt kommo springande över gården, och då kunde hon förstå, att det gällde henne.

Det var två pojkar på en tio, elva år. Den ene var sonen i huset, Nils, den andre kände hon inte. De voro mycket riktigt komna för att be henne om en tjänst.

– Marit, sade Nils, det här är Adrian från Hedeby. Vi har varit borta på vägen och slagit trissa, men så blev vi osams, och jag ryckte sönder luvan för Adrian.

Marit satt och såg på Adrian. En vacker pojke med något milt och vänligt över sig. Hon tog sig för hjärtat. Hon kände alltid smärta och ängslan, då hon såg en Löwensköld.

– Vi är vänner nu igen, sade Nils, och jag tänkte fråga dig om du vill laga luvan åt Adrian, innan han går hem.

– Ja, sade Marit, ja, det vill jag.

Hon tog emot den sönderryckta luvan och reste sig för att gå in i stolpboden.

– Detta måste vara Guds tecken, mumlade hon.

– Lek ni här utanför på gården en stund! sade hon till pojkarna. Det skall snart vara gjort. Hon stängde dörren till stolpboden efter sig och satt ensam där inne, medan hon stoppade hålen i Adrian Löwenskölds toppluva.

IX

Ater förgingo några år, utan att ringen på minsta sätt lät tala om sig. Men så hände det, att jungfru Malvina Spaak flyttade till Hedeby såsom husföreståndarinna, år 1788. Hon var en fattig prästdotter från Sörmland, hade aldrig förr satt sin fot inom Värmlands gränser och hade inte en aning om förhållandena på det ställe, där hon skulle tjäna.

Redan samma dag, som hon hade anlänt, kallades hon emellertid in till friherrinnan Löwensköld för att mottaga ett ganska egendomligt förtroende.

– Jag anser det rättast, sade matmodern, att genast tala om för jungfrun, att det inte kan nekas, att det spökar här på Hedeby. Det händer inte så sällan, att man i trappor och gångar, ja, ibland till och med inne i rummen, möter en stor, grov karl, som är klädd i höga kragstövlar och blå uniformsrock, ungefär som en gammal karolin. Han står framför en alldeles plötsligt, då man öppnar en dörr eller kommer till en avsats i trappan, och innan man ens hinner undra vem han är, försvinner han. Han gör en ingenting, ja, vi tror snarast, att han vill oss väl, och jag ber jungfrun att inte bli rädd, då hon möter honom.

Jungfru Spaak var 21 år gammal på den tiden, lätt och rask, obeskrivligt kunnig i alla slags sysslor och göromål, driftig och beslutsam, så att hon fick hushållet att gå som ett urverk, vart hon kom. Men hon var ofantligt rädd för spöken, och hon skulle aldrig ha tagit plats på Hedeby, om hon hade vetat detta på förhand. Men nu var hon där, och en fattig flicka fick minsann akta sig för att rata en god plats. Därför neg hon för friherrinnan, tackade för varningen och försäkrade, att hon inte ämnade låta skrämma sig.

– Ja, vi förstår inte alls anledningen till att han går här, fortsatte matmodern. Mina döttrar tycker, att han liknar min mans farfar, general Löwensköld, som jungfrun ser där borta på tavlan, och de brukar kalla honom för G e n e r a l n. Men jungfrun förstår, att det är ingen, som därmed vill säga, att det är generalen själv – han skulle ha varit en alldeles förträfflig människa –, som går igen. Sanningen är, att vi inte begriper någonting av alltsammans. Och om tjänstfolket kommer med några uttydningar, så hoppas jag, att jungfrun har förstånd nog att inte lyssna till dem.

Jungfru Spaak neg än en gång och försäkrade, att hon aldrig tillät tjänstfolket minsta skvaller om herrskapet, och därmed var audiensen slut.

Jungfrun var visserligen bara en fattig hushållerska, men som hon var av bättre folk kommen, fick hon äta vid herrskapets bord liksom inspektören och guvernanten. Hon var för resten nätt och täck med en liten och späd kropp, ljust hår och blomröda kinder och var inte någon vanprydnad för herrskapsbordet. Alla funno henne vara en hjärtans snäll människa, som förstod att göra sig nyttig på många sätt, och hon blev genast mycket omtyckt.

Hon fick snart märka, att det av friherrinnan omtalade spökeriet var ett vanligt samtalsämne under maltiderna. Än var det en av de unga fröknarna, och än var det guvernanten, som förklarade: – I dag är det jag, som har sett Generaln, alldeles som om detta skulle vara något att sätta värde på och skryta av.

Det gick ingen dag, utan att någon frågade henne om hon ännu inte hade mött gengångaren, och då hon alltjämt måste neka, kunde hon märka, att detta medförde en viss missaktning. Det var, som om hon skulle vara sämre än guvernanten och inspektoren, som båda hade sett Generaln otaliga gånger.

I själva verket hade jungfru Spaak aldrig förr råkat på detta ogenerade sätt gentemot ett spöke, och hon anade från första stund, att det skulle ta en ända med förskräckelse. Hon sade till sig själv, att om det verkligen var en varelse från den andra världen, som visade sig, så var det säkert någon olycklig, som behövde hjälp av de levande för att få ro i sin grav. Hon hörde till de resoluta naturerna, och om hon hade fått råda, skulle man ha gjort allvarliga efterforskningar för att komma till botten av saken i stället för att använda den som ett samtalsämne vid middagsbordet.

Men jungfrun visste vad hennes ställning krävde, och ett ord av klander över herrskapets beteende kunde aldrig komma över hennes läppar. Hon aktade sig för egen del att deltaga i skämtet om gengångaren och behöll sina onda aningar för sig själv.

Jungfru Spaak hade varit en hel månad på Hedeby, innan hon fick se spöket. Men en förmiddag, då hon hade varit på vinden för att räkna ut kläder till tvätt, mötte hon oförvarandes i trappan en karl, som raskt drog sig åt sidan för att släppa henne förbi. Det var mittpå ljusa dagen, och hon tänkte inte alls på något spökeri. Hon bara undrade vad en främmande karl kunde ha att beställa uppe på vinden, och hon vände sig om för att fråga honom efter hans ärende. Men i hela trappan märktes inte en människa. Jungfrun sprang hastigt tillbaka uppför den, tittade in på vinden, undersökte mörka vråar och vindskontor, fullt beredd att ta en tjuv i kragen. Men då ingen mänsklig varelse syntes till, kom hon plötsligen underfund med hur det hängde ihop.

– Vad jag är för ett nöt! utbrast hon. Det där var naturligtvis ingen annan än Generaln.

Ja visst, ja visst! Karlen hade ju varit klädd i blå rock alldeles som gamle generalen på porträttet och i likadana ofantliga kragstövlar. Ansiktet kunde hon inte fullt känna igen, det hade varit något gratt, något dimmigt över dragen.

Jungfru Spaak stannade en god stund på vinden för att sansa sig. Tänderna hackade, och benen veko sig under henne. Om hon inte hade haft middagsmaten att tänka på, så hade hon aldrig kommit utför vindstrappan igen. Hon beslöt genast att behålla för sig själv vad hon hade sett och inte låta de andra skämta med sig.

Emellertid kunde hon inte få Generaln ur sina tankar, och något eget måtte ha synts på henne, ty man hade knappast satt sig till middagsbordet, förrän sonen i huset, en nittonåring, som just var hemkommen från Uppsala för julferiens skull, vände sig till henne.

– I dag har jungfru Spaak sett Generaln, sade han, och vid detta burdusa tilltal kom hon sig inte för att neka.

Med ens fann sig jungfru Spaak vara huvudpersonen vid bordet. Alla vände sig till henne med frågor, som hon dock besvarade så knapphändigt som möjligt. Olyckligtvis kunde hon inte neka, att hon hade blivit litet rädd, och då fick man obeskrivligt roligt. Rädd för Generaln! Nej, det kunde väl inte falla någon in.

Jungfru Spaak hade redan förut lagt märke till att baronen och friherrinnan aldrig togo del i skämtet om Generaln. De bara läto de andra hållas utan att störa dem. Nu observerade hon, att den unge studenten tog saken mycket mera allvarligt än den övriga ungdomen.

– Jag för min del, sade han, jag avundas alla, som får se Generaln. Jag ville hjälpa honom, men för mig har han aldrig visat sig.

Han sade det där med verklig saknad och med ett så vackert uttryck, att jungfru Spaak inom sig bad Gud, att han snart måtte få sin önskan uppfylld. Den unge baronen skulle säkert förbarma sig över den stackars gengångaren och återskänka honom till graven och vilan.

Under den följande tiden tycktes det vara jungfru Spaak, som mer än någon annan var föremål för gengångarens uppmärksamhet. Hon såg honom så ofta, att hon nästan vande sig vid honom. Det var ett plötsligt, ögonblickligt framträdande än i trappan, än i en förstuga, än i ett mörkt hörn av köket.

Aldrig kunde man spåra minsta anledning till spökeriet. Jungfru Spaak hyste en svag undran om det kunde finnas något i huset, som gengångaren efterspanade. Men som han försvann i samma sekund, som blicken från ett människoöga träffade honom, kunde hon inte komma till någon klarhet om hans avsikter.

Till trots för friherrinnans utsagor märkte jungfru Spaak, att alla de unga på Hedeby voro fullt övertygade om att det var gamle general Löwensköld, som gick igen. – Han vantrivs i sin grav, sade de unga fröknarna, och det intresserar honom att följa med vad vi företar oss här på Hedeby. Man kan inte förmena honom det lilla nöjet.

Jungfrun, som måste gå in i skafferiet för att i fred för pigornas gäckeri skaka och hacka tänder, var gång hon hade sett Generaln, skulle nog helst ha velat, att han inte så mycket hade intresserat sig för Hedeby. Men hon förstod, att den övriga familjen rentav skulle ha saknat honom.

Man satt till exempel en lång kväll vid sitt handarbete. Man spann eller man sömmade, lektyren kunde ibland ta slut och samtalsämnena också. Då uppgav plötsligt en av fröknarna ett anskri. Hon hade sett ett ansikte, nej, egentligen bara två rader blänkande tänder, tätt inpå rutan. Man skyndade att tända en lykta, man öppnade förstudörren, alla fruntimmerna med friherrinnan i spetsen rusade ut för att finna fridstöraren. Men naturligtvis kunde man ingenting upptäcka. Man gick tillbaka in, skruvade till fönsterluckorna, ryckte på axlarna och sade, att det nog inte var någon annan än Generaln. Men under tiden hade man blivit vaken. Man hade fått något att undra på, spinnrockshjulen svingade med ny fart, pratet kom i gång.

Hela familjen var övertygad, att så snart som man hade lämnat matsalen på kvällen, tog Generaln rummet i besittning och att man skulle ha funnit honom där, om man hade vågat sig in i rummet. Och de hade ingenting emot, att han höll till där inne. Jungfru Spaak trodde, att de funno behag i tanken, att den fredlöse stamfadern fick draga in i ett varmt och gott rum.

Det hörde till Generalns egenheter, att han ville finna salen städad och ordnad, då han flyttade in där. Var kväll såg jungfrun hur friherrinnan och fröknarna plockade ihop sina arbeten och togo dem med sig, spinnrockar och sybågar buros också ut i ett annat rum. Inte så mycket som en trådända lämnades kvar på golvet.

Jungfru Spaak, som sov i kammaren innanför salen, vaknade en natt vid att något föremål med en hård duns slog mot väggen, där bädden stod, och sedan rullade utåt golvet. Hon hann knappt sansa sig, innan en ny skräll följde och ett nytt rullande, och detta upprepades ännu två gånger.

– Herremingud, vad tar han sig nu till där inne? suckade hon, ty hon förstod ju från vem bullret härrörde. Det var verkligen intet trevligt grannskap. Hon låg och kallsvettades hela natten av fruktan för att Generaln skulle komma in och gastkrama henne.

Hon tog både köksan och huspigan med sig på morgonen, då hon skulle gå in i salen för att se vad som hade hänt. Men ingenting var förstört, ingen oordning märktes, utom att fyra äpplen lågo mittpå golvet. Ack, ack, man hade ju suttit och ätit äpplen vid brasan förra kvällen, och fyra äpplen hade blivit kvarglömda på spiskransen. Men detta hade inte behagat Generaln. Jungfru Spaak hade fått försona sitt slarv med en sömnlös natt.

Å andra sidan kunde jungfru Spaak aldrig förgäta, att hon en gång fick mottaga ett verkligt vänskapsbevis av honom.

Det hade varit bjudning på Hedeby, stor middag med många främmande. Jungfru Spaak hade haft det hett om öronen med stekar på alla spett, vindböjtlar och pastejer i ugnen och buljongkittlar och såspannor över elden nere på härden. Och det var inte nog med detta. Jungfrun skulle också vara med inne i salen och efterse dukningen, ta emot silvret, som friherrinnan själv räknade ut till henne, tänka på att vinet och ölet kom upp ur källaren och att ljusen sutto rätt i kronorna. När man därtill betänker, att köket på Hedeby var förlagt till en flygelbyggnad, så att man måste springa över gården för att komma dit, och att där vid detta stora tillfälle var proppfullt av främmande och därtill ovant tjänstfolk, så förstår man nog, att det måste vara en duktig människa, som stod i spetsen för det hela.

Men allt gick i lås, som det skulle och borde. Det var inte några tummar på glasen, inga unkna innanmäten i pastejerna, ölet hade skummat, buljongen hade varit lagom kryddad och kaffet lagom starkt. Jungfru Spaak hade fått visa vad hon dög till, och friherrinnan själv hade komplimenterat henne och sagt, att det inte kunde vara bättre.

Men så kom det förskräckliga bakslaget. När jungfrun skulle lämna in silvret till friherrinnan, fattades två skedar, en matsked och en tesked.

Det blev en uppståndelse. Det kunde inte hända något värre i ett hus på den tiden, än att något av silvret fattades. Det blev en feber, en oro på Hedeby. Man gjorde ingenting annat än sökte. Man påminde sig, att en skojarkäring hade varit inne i köket själva kalasdagen, och man var färdig att resa långt uppåt finnmarken för att få tag i henne. Man blev misstänksam och oresonlig. Matmodern misstänkte hushållerskan, hushållerskan pigorna, pigorna varandra och hela världen. Än den ena, än den andra visade sig med rödgråtna ögon, därför att hon trodde, att de andra trodde, att hon hade lagt sig till med de två skedarna.

Detta hade pågått i ett par dagar, ingenting hade man funnit, och jungfru Spaak var nära förtvivlan. Hon hade varit i svinhuset och undersökt svinens matho för att se om skedarna kunde ha hamnat där. Hon hade smugit upp på pigornas klädesvind och i all hemlighet genomletat deras små kistor. Allt hade varit förgäves, och nu begrep hon inte var hon vidare skulle söka. Hon märkte, att friherrinnan och hela hushållet misstänkte henne, som var främmande. Hon skulle bli uppsagd, det kände hon på sig, om hon inte sade upp sig själv.

Jungfru Spaak stod lutad över köksspisen och grät, så att tårarna föllo fräsande ner på den heta hällen, då hon hade en känsla av att hon borde vända sig om. Hon gjorde så, och se, där stod Generaln borta vid köksväggen och pekade pa en hylla, som satt högt uppe i sa obekvämt läge, att man just aldrig tänkte på att lägga dit något.

Generaln försvann som vanligt i samma ögonblick, som han blev synlig, men jungfru Spaak lydde hans vink. Hon tog fram trappstegen ur skafferiet, flyttade den till hyllan, sträckte upp handen och fick fatt i en gammal smutsig disktrasa. Men i trasan lågo de båda silverskedarna inrullade.

Hur de hade kommit dit? Säkert hade det skett utan någons vetskap och vilja. Under den gränslösa brådskan på ett stort kalas kunde allting ske. Trasan hade blivit undanslängd, därför att den låg i vägen, och silverskedarna hade följt med, utan att man hade märkt det.

Men nu voro de återfunna, och jungfru Spaak bar lyckostrålande in dem till friherrinnan och blev återigen alla människors högra hand och hjälpreda.

Intet ont, som inte har något gott med sig. unge baron Adrian kom hem fram på våren, fick han höra talas om att Generaln hade visat jungfru Spaak en ovanlig ynnest, och han började genast uppmärksamma henne på ett alldeles särskilt sätt. Så ofta han kunde, uppsökte han henne i salskammaren eller ute i köket. Än kom han, under förevändning att han behövde en ny rev till sitt metspö, än sade han, att det var den goda lukten av nygräddade semlor, som hade lockat in honom. Vid dessa tillfällen förde han alltid talet in på det övernaturligas område. Han lät jungfrun berätta om spökerierna på de stora Sörmlandsgårdarna, sådana som Julita och Eriksberg, och ville veta vad hon trodde om dem.

Men oftast önskade han tala om Generaln. Han sade, att han inte kunde resonera om saken med de andra, därför att de togo den från den skämtsamma sidan. Han för sin del kände medlidande med den arme gengångaren och ville hjälpa honom till ro. Om han endast visste hur det skulle gå till!

Jungfru Spaak sade då, att hennes ödmjuka mening var den, att det fanns något i huset, som han efterspanade.

Den unge baronen bleknade en smula. Han såg forskande på jungfrun.

– Ma foi, jungfru Spaak, sade han, det var också en ide! Men jag försäkrar jungfrun, att om vi här på Hedeby ägde något, som Generaln önskar sig, skulle vi inte tveka ett ögonblick att lämna det till honom.

Jungfru Spaak förstod ju mycket väl, att den unge baronen sökte upp henne endast och allenast för spökeriets skull, men det var en så älskvärd ung man och så vacker. Ja, om jungfrun skulle säga sin mening, mer än vacker. Han bar huvudet något framåtlutat, det var något tänkande över honom, ja, många tyckte, att han var alldeles för allvarsam. Men det var bara därför, att de inte kände honom. Ibland kastade han upp huvudet, skämtade och hittade på skälmstycken värre än nagon annan. Men vad han än företog sig, fanns det ett obeskrivligt behag i hans åtbörder, hans röst, hans leende.

Jungfru Spaak hade varit i kyrkan en sommarsöndag och vandrade hemåt på en liten genväg, som löpte snett över prostgårdsgärdena. En och annan av kyrkfolket hade slagit in på samma väg, och jungfrun, som hade bråttom, måste gå förbi en kvinna, som gick för långsamt för henne. Strax därpå kom jungfrun fram till en stätta, som var rätt besvärlig, och tjänstaktig som hon alltid var, tänkte hon på den långsamma vandrerskan och stannade för att hjälpa henne över gärdesgården. Hon räckte henne handen och märkte då, att kvinnan inte var så gammal, som hon först hade trott. Hon var ovanligt slät och vit i hyn, så att jungfrun tänkte, att det gott kunde hända, att hon inte var mer än femtio år. Fastän hon tydligen inte var annat än en vanlig bondkvinna, hade hon en egen värdighet över sig, liksom hade hon upplevat något, som hade höjt henne över hennes stånd. Då kvinnan hade blivit hulpen över stättan, gingo jungfrun och hon bredvid varandra på den smala stigen.

– Det är visst jungfrun, som står för hushållet på Hedeby, sade bondkvinnan.

– Ja, det är det, svarade jungfru Spaak,

– Jag kan just undra om hon trivs där.

– Varför skulle man inte trivas på ett så gott ställe? genmälde jungfrun förbehållsamt.

– Folk säger ju, att det skall spöka där.

– Man skall inte tro, vad folk pratar, sade jungfrun i en tillrättavisande ton.

– Nej, det skall man ju inte, nej, det vet jag ju, sade den andra.

Det blev tyst en stund. Det märktes ju, att denna kvinna visste något, och i själva verket brann jungfru Spaak av begär att fråga ut henne. Men det var inte riktigt, inte passande. Det var kvinnan, som började samtalet på nytt.

– Jag tycker, att jungfrun ser snäll ut, sade hon, och jag vill därför ge jungfrun ett gott råd. Stanna inte för länge på Hedeby, för han, som går där, är inte god att tas med. Han ger sig inte, förrän han får vad han vill ha.

Jungfru Spaak ämnade först litet högdraget tacka för varningen, men de sista orden väckte hennes nyfikenhet.

– Vad är det han vill ha? Vet ni vad det är han vill ha?

– Har hon inte reda på det? sade bondkvinnan. Ja, då skall jag ingenting mer säga. Det är kanske bäst för henne, att hon ingenting vet.

Därmed räckte hon handen åt jungfru Spaak, böjde av in på en annan gångstig och var snart utom synhåll.

Jungfru Spaak aktade sig väl att berätta detta samtal för hela familjen vid middagsbordet, men på eftermiddagen, då baron Adrian hade sökt upp henne i mjölkkammaren, lät hon honom veta vad den främmande kvinnan hade sagt till henne. Han blev verkligen mycket överraskad.

– Det måste ha varit Marit Eriksdotter från Olsbyn, sade han. Vet jungfrun, att det är första gangen på trettio år, som hon har sagt ett vänligt ord till någon från Hedeby. Åt mig har hon en gång lagat en luva, som en Olsbypojke hade slitit sönder, men hon såg ut, som om hon ville riva ögonen ur mig.

– Men vet hon vad det är, som Generaln söker?

– Hon vet det bättre än någon annan, jungfru Spaak. Och jag vet det också. Min far har berättat historien för mig. Men föräldrarna vill inte, att den skall talas om för systrarna. De skulle bli spökrädda och kanske inte kunna bo kvar här. Jag får inte heller tala om det för jungfrun.

– Gud bevare oss! sade jungfrun. Om baron har förbjudit det...

– Det gör mig ont, sade baron Adrian, jag tror, att jungfrun skulle kunna hjälpa mig.

– Ack, att det vore så väl!

– Ty, jag upprepar det, sade baron Adrian, jag vill hjälpa den stackars gengångaren till ro. Jag är inte rädd för honom. Jag skall följa honom, så snart han kallar på mig. Varför visar han sig för alla andra och aldrig för mig?

X

Adrian Löwensköld låg och sov i ett gavelrum på vinden, då han väcktes av ett lätt buller. Han slog upp ögonen, och som luckorna inte voro tillskruvade och ute rådde ljus sommarnatt, såg han tydligt, att dörren gled upp. Han trodde att det var ett vinddrag, som hade öppnat den, men såg då dörröppningen fyllas av en mörk gestalt, som spanande lutade sig inåt rummet.

Adrian urskilde ganska tydligt en gammal man, kläda i urmodig ryttaruniform. Ett älghudskyller lyste fram under den något uppknäppta rocken, stövlarna gingo över knäna, och den långa huggvärjan höll han upplyftad, liksom för att den inte skulle skramla.

”Det är sannerligen Generaln”, tänkte den unge baronen. ”Det är bra. Här skall han få se på den, som inte är rädd för honom.”

Alla andra, som hade sett Generaln, brukade säga, att han försvann, så snart som de fästade blickarna på honom. Men så skedde inte denna gång. Generaln stod kvar i dörren, ännu länge sedan Adrian hade upptäckt honom. Om någon minut, då han tycktes ha förvissat sig om att Adrian kunde uthärda hans anblick, höjde han upp ena handen och vinkade honom till sig.

Adrian satte sig genast upp i sängen. ”Nu eller aldrig”, tänkte han. ”Han begär äntligen min hjälp, och jag skall också följa honom.”

I själva verket hade han väntat pa denna stund under många år. Han hade förberett sig pa den, stärkt sitt mod med tanke på den. Han hade alltid vetat, att detta var något, som han måste gå igenom.

Han ville inte låta Generaln vänta, utan all deles sådan, som han kom ur sängen, följde han honom. Han ryckte endast till sig ett lakan och svepte detta omkring sig.

Först när han stod mitt i rummet, föll det honom in, att det ändå kunde vara en farlig sak att så där överlämna sig åt en varelse från den andra världen, och han ryggade tillbaka. Men då såg han hur Generaln sträckte båda händerna emot honom, liksom i en förtvivlad bön.

”Vad är det här för dumheter?” tänkte han. ”Skall jag bli rädd, innan jag ens har kommit ut ur rummet?”

Han närmade sig dörren, Generaln skred före honom ut på vinden, men gick hela tiden baklänges, liksom for att förvissa sig om att den unge mannen följde honom.

När Adrian skulle gå över tröskeln och lämna rummet för att bege sig ut på vinden, kände han åter en ilning av fasa. Något sade honom, att han borde slå igen dörren och skynda tillbaka i sin säng. Han började ana, att han hade missräknat sig på sina krafter. Han var inte en av dem, som utan att taga skada förmå blicka in i den andra världens hemligheter.

Dock hade han ännu kvar en smula mod. Han resonerade med sig själv och sade sig, att Generaln helt säkert inte ville locka honom ut i några faror. Han ämnade endast visa honom var ringen fanns. Om han bara hölle ut ännu ett par minuter, skulle han uppnå vad han eftersträvat under många år och sända den trötte vandraren tillbaka till den eviga vilan.

Generaln hade stannat mittpå vindsgolvet för att vänta på honom. Det var dunklare här, men Adrian såg dock tydligt den mörka gestalten med de i bön framsträckta händerna. Han bemannade sig, steg över tröskeln, och vandringen började på nytt.

Gengångaren drog sig bort mot trappan, och då han såg, att Adrian kom efter, började han nedstigningen. Alltjämt gick han baklänges, stannade på varje trappsteg och liksom släpade den tvekande ynglingen med sig genom makten av sin vilja.

Det blev en långsam vandring med många avbrott, men den fortsattes dock. Adrian försökte ge sig mod genom att påminna sig hur många gånger han hade skrutit för systrarna och sagt, att han skulle följa Generaln, när helst han kallade honom. Han påminde sig ocksa hur han alltifrån barndomen hade brunnit av begär att utforska det obekanta och tränga in i det tillslutna. Och nu var det stora ögonblicket kommet, nu följde han en gengångare ut i det ovissa. Skulle hans eländiga feghet hindra honom från att nu äntligen få veta något?

På det där sättet tvang han sig att hålla ut, men han aktade sig att komma helt nära gengångaren. De skildes alltid av ett par alnars mellanrum. När Adrian stod mitt i trappan, befann sig Generaln vid foten av den. När Adrian stod på nedersta trappsteget, var Generaln nere i förstugan.

Men här stannade Adrian återigen. På höger hand, alldeles bredvid trappan, hade han dörren till föräldrarnas sängkammare. Han lade handen på låset, men inte för att öppna, bara för att kärleksfullt smeka det. Tänk, om föräldrarna visste, att han stod här ute i detta sällskap! Han längtade efter att kasta sig i sin mors famn. Han tyckte, att han alldeles överlämnade sig i Generalns våld, då han släppte detta dörrhandtag.

Medan han ännu stod där med handen på låset, såg han, att den ena förstudörren sköts upp och att Generaln trädde över tröskeln för att gå ut i det fria.

Det hade varit ganska skumt både på vinden och i trappan, men genom dörröppningen kom ett starkare ljus inströmmande, och i det ljuset såg Adrian för första gången Generalns anletsdrag.

Det var en gammal mans ansikte, såsom han hade väntat sig. Han kände väl igen det från tavlan i salongen. Men över dragen vilade inte dödens ro, i dragen uttrycktes en vild lystnad, över munnen svävade ett hemskt leende av triumf och segervisshet.

Men detta, att se jordiska passioner avspegla sig hos en död, var något förskräckande. Lungt, långt fjärran från människors lustar och lidelser vilja vi tänka oss att våra döda dväljas. Vitt skilda från allt jordiskt vilja vi se dem, endast uppfyllda av himmelska ting. I denna varelse, som fasthängde vid det jordiska, tyckte sig Adrian se en förförare, en ond ande, som ville draga honom i fördärvet.

Han överväldigades av fasa. I besinningslös ångest ryckte han upp dörren till föräldrarnas sängkammare, störtade dit in och ropade:

– Far! Mor! Generaln!

Och i samma ögonblick föll han avsvimmad till golvet.

Pennan faller ur min hand. Är det inte lönlöst att försöka skriva ner detta? För mig har historien berättats i skymningen vid eldbrasan. Jag hör ännu den övertygande rösten. Jag känner den rätta spökrysningen ila neråt ryggraden, den där rysningen, som inte bara kommer av skräck utan också av förväntan.

Hur spänt lyssnade vi inte till just denna historia, därför att den tycktes lyfta en flik av slöjan framför det ovetbara! Vilken besynnerlig stämning efterlämnade den inte, såsom skulle en dörr ha öppnats, som om nu äntligen något skulle träda fram ur det stora dunklet!

Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan har ärvt den av den andra, den ena har lagt till, den andra har tagit ifrån. Men innehåller den inte åtminstone en liten kärna av sanning? Gör den inte intryck av att vara en skildring av något, som verkligen har hänt?

Gengångaren, som gick omkring på Hedeby, som syntes vid ljusan dag, som grep in i hushållets gång, som skaffade tillbaka bortkomna saker, vem var han, vad var han?

Finns det inte något ovanligt tydligt och fast i hans framträdande? Skiljer han sig inte från de mångfaldiga herrgårdsspökena genom en viss egenart? Förefaller det inte, som om jungfru Spaak verkligen skulle ha hört honom kasta äpplena mot salsväggen och som om unge baron Adrian skulle ha följt konom över vinden och utför vindstrappan?

Men i så fall, i så fall – – – kanske att någon av dem, som redan nu ser den verklighet, som ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva, kan tyda gåtan.

XI

Unge baron Adrian låg nerbäddad i föräldrarnas stora säng, blek och orörlig. Om man lade fingret på handleden, kunde man känna, att blodet ännu strömmade fram, men nästan omärkligt. Han hade inte återfått sansen efter den djupa svimningen, men livet var inte utslocknat.

Någon läkare fanns inte i Bro socken, men en dräng hade ridit till Karlstad vid fyratiden på morgonen för att söka skaffa en. Det var sex mils resa, och om doktorn var hemma och ville fara ur staden, kunde man vänta honom snarast om tolv timmar. Men man måste också bereda sig på att det kunde dröja både en och två dagar, innan han infann sig.

Friherrinnan Löwensköld satt vid sängens ena sida och tog inte ögonen från sonens ansikte. Hon tycktes tro, att den svaga livsgnistan inte skulle slockna ut, om hon satt där oavlåtligt vakande och vaktande.

Baronen satt stundom vid andra sidan av bädden, men han förmådde inte hålla sig stilla. Han tog den ena slappa handen mellan sina och kände på pulsen, han gick fram till fönstret och blickade neråt vägen, han gjorde sig en tur inåt rummen för att se på salsklockan. Därvid svarade han på de ivriga frågor, som stodo att läsa i döttrarnas och guvernantens ögon, med en skakning på huvudet och gick tillbaka in i sjukrummet.

Dit in fick annars ingen komma mer än jungfru Spaak. Inte döttrarna, inte heller någon av pigorna, endast jungfrun. Hon hade den rätta gången, den rätta rösten, hon passade i ett sjukrum.

Jungfru Spaak hade vaknat mitt i natten vid Adrians anskri. Då hon strax därpå hade hört det tunga fallet, hade hon rusat upp. Hon hade kastat sig i kläderna, hon visste inte hur, men det hörde till hennes vishetsregler, att man aldrig skall springa ut oklädd, ty då kan man ingen nytta göra. I salen hade hon mött friherrinnan, som hade kommit för att kalla på hjälp, och därpå hade hon och föräldrarna lyftat upp Adrian i den stora dubbelsängen. Till en början hade de alla tre trott, att han redan var död, men så hade jungfru Spaak märkt en liten rörelse i pulsen vid handleden.

De hade företagit några av de vanliga upplivningsförsöken, men den lilla livsgnistan var ytterligt svag, och vid allt, vad de gjorde, tycktes den bara avtaga i kraft. Snart blevo de modlösa och tordes ingenting företaga sig. Det var bara att sitta och vänta.

Friherrinnan tyckte om att ha jungfru Spaak där inne, därför att hon var alldeles lugn och fullkomligt viss om att Adrian snart skulle vakna upp igen. Hon lät jungfrun pyssla om sig, lät henne kamma håret och sätta på skorna. Då klänningen skulle på, måste hon resa sig, men hon överlämnade åt jungfrun att knäppa och jämka och tog inte ögonen från sonens ansikte.

Jungfrun kom in till henne med en kopp kaffe och förmådde henne med vänlig enträgenhet att dricka ur den.

Friherrinnan hade en känsla av att jungfrun hela tiden var inne hos henne, men jungfrun var också ute i köket och såg till, att folket fick sin mat som vanligt. Hon glömde ingenting. Hon var blek som döden, men hon skötte sina sysslor. Herrskapets frukost kom på bordet i rättan tid, och vallpojken fick matsäck med sig, då han drog bort med korna.

I köket frågade tjänstfolket vad det var, som hade kommit åt unge baron, och jungfrun svarade, att det enda man visste var, att han hade kommit inrusande till föräldrarna och ropat något om Generaln. Därpå hade han svimmat, och nu var det omöjligt att få liv i honom.

– Det är ju säkert, att Generaln har visat sig för honom, sade köksan.

– Är det inte märkvärdigt, att han far så omilt fram mot en av sina egnå? undrade huspigan.

– Å, han förlorade väl tålamodet med dem. De gjorde ju ingenting annat än skrattade åt honom. Han ville väl ha sin ring.

– Du måtte väl inte tro, att ringen finns här på Hedeby? sade huspigan. Han vore i stånd att bränna ner huset över huvudet på oss för att få den.

– Visst finns den här i någon vrå, sade köksan, annars skulle han väl inte jämt och samt stryka omkring på gården.

Jungfru Spaak gjorde denna dag ett undantag från sin vackra regel att aldrig lyssna till vad tjanstfolket hade att säga om herrskapet.

– Vad är det för en ring, som ni talar om? frågade hon.

vVet inte jungfrun, att Generaln går här och letar efter sin sigillring? sade köksan, som blev glad över frågan.

Hon och huspigan skyndade att sätta jungfru Spaak in i historien om gravplundringen och gudsdomen, och när jungfrun hade fått veta allt detta, betvivlade hon inte ett ögonblick, att ringen på något sätt hade kommit till Hedeby och fanns gömd där.

Det kom en darrning över jungfru Spaak, ungefär så, som då hon första gången hade mött Generaln i vindstrappan. Det var just detta, som hon hade gått och fruktat hela tiden. Hon visste nu hur grym och obarmhärtig denne gengångare kunde vara. Det stod klart och tydligt för henne, att om inte han fick sin ring tillbaka, skulle baron Adrian dö.

Men jungfrun hade knappast kommit till denna slutsats, förrän hon, som var en resolut människa, insåg vad som nu var att göra. Om den förfärliga ringen fanns på Hedeby, så borde man ju kunna leta reda på den.

Hon gick ett slag inåt manbyggnaden, tittade in i sjukrummet, där allt var sig likt, sprang uppför vindstrappan och gjorde i ordning bädden i Adrians rum, så att den skulle vara färdig, ifall han bleve bättre och kunde bäras dit upp. Sedan gick hon in till fröknarna och guvernanten, som sutto helt förskrämda och ingenting orkade företaga sig. Hon sade dem så mycket av det hon hade fått veta, att de förstodo vad saken gällde, och frågade dem om de inte ville hjälpa henne att leta efter ringen.

Jo, det voro de genast med om. Fröknarna och guvernanten åtogo sig att söka inne i huset, i rum och vindskontor. Jungfru Spaak själv begav sig ut i köksflygeln och satte alla gårdens pigor i rörelse.

”Generaln visar sig lika mycket i köket som i stora huset”, tänkte hon. ”Det är något, som säger mig, att ringen finns här ute.”

Man vände upp och ner på allt, som fanns i kök och skafferi, i bakstuga och brygghus. Man letade i väggspringor och eldstäder, tömde kryddskåpslådorna och kände till och med efter nere i råtthålen.

Under allt detta glömde hon inte att gång efter annan springa över gården och titta in i sängkammaren. Vid ett av sina besök där fann hon, att friherrinnan satt och grät. – Han är sämre, sade hon. Jag tror, att han håller på att dö.

Jungfru Spaak lutade sig fram, tog Adrians kraftlösa hand i sin och kände på pulsslagen. – Nej då, friherrinnan, sade hon, inte sämre, snarare något bättre.

Det lyckades henne att lugna matmodern, men själv kände hon en stor förtvivlan. Tänk, om den unge baronen inte skulle leva, tills hon funne ringen!

I sin ängslan glömde hon ett ögonblick att ge akt på sig själv. När hon lade ner Adrians hand, gav hon den en liten smekning. Själv visste hon knappast om det, men friherrinnan observerade händelsen.

”Mon dieu”, tänkte hon, ”stackars barn, står det så till? Kanske jag borde säga henne... Men det betyder ingenting, eftersom vi inte får behålla honom. Generaln vredgas på honom, och den, som Generaln vredgas på, måste dö.”

Då jungfru Spaak kom tillbaka ut i köket, frågade hon pigorna om det inte där i trakten fanns någon människa, som man brukade skicka efter vid sådana här olycksfall. Skulle man nödvändigt vara tvungen att vänta, tills doktorn kom?

Ja, på andra håll sände man ju efter Marit Eriksdotter från Olsbyn, då någon hade skadat sig. Hon kunde stämma blod och vrida rätt ledgångar, och hon skulle nog kunna väcka baron Adrian ur dödssömnen, men hit till Hedeby ville hon troligtvis inte komma.

Medan huspigan och jungfrun talade om Marit Eriksdotter, stod köksan överst på en trappstege och tittade in på den höga hyllan, där en gång de bortkomna silverskedarna hade återfunnits.

– Å, utropade hon, här finner jag något, som jag länge har sökt efter. Här ligger ju baron Adrians gamla toppluva.

Jungfru Spaak förfasade sig. En sådan ordning det måtte ha rått i köket, innan hon kom till Hedeby! Hur kunde baron Adrians toppluva ha kommit hit ut?

– Det är inte så märkvärdigt heller, sade köksan. Han hade växt ur den, och han gav den till mig, för att jag skulle få göra mig ett par grytlappar av den. Det var minsann bra, att jag fann reda på den.

Jungfru Spaak tog hastigt luvan från henne. - Det är synd att klippa sönder den, sade hon. Man kan ge den till nagon fattig.

Strax därpå tog hon luvan med sig ut på gården och började piska dammet ur den. Medan hon höll på med detta, kom baronen ut från stora byggnaden.

– Vi tycker, att Adrian är sämre, sade han.

– Finns det ingen här i närheten, som förstår sig på läkekonsten? frågade jungfrun helt oskyldigt. Pigorna talar om en kvinna, som heter Marit Eriksdotter.

Baronen stelnade till.

– Naturligtvis skulle jag inte tveka att skicka efter min värsta fiende, då det gäller Adrians liv, sade han. Men det skulle inte tjäna något till. Marit Eriksdotter kommer inte till Hedeby.

Jungfru Spaak vågade ingen motsägelse, då hon hade fått detta besked. Hon fortsatte sökandet hela köksflygeln igenom, sörjde för middagsmaten och lagade, att även friherrinnan fick några matbitar i sig. Ringen hade inte blivit funnen, och jungfru Spaak upprepade gång på gång för sig själv: ”Vi måste finna ringen. Generaln låter Adrian dö, om vi inte finner reda på ringen åt honom.”

På eftermiddagen vandrade jungfru Spaak bort till Olsbyn. Hon gick på eget bevåg. Pulsslagen hade känts svagare och kommo med längre mellanrun för varje gång, som hon hade varit inne hos den sjuke. Hon hade inte ro att vänta på Karlstadsdoktorn. Det var ju mer än troligt, att Marit skulle säga nej, men jungfrun ville inte lämna något medel oförsökt.

Marit Eriksdotter satt på sin vanliga plats på trappan utanför stolpboden, då jungfru Spaak kom. Hon hade intet arbete mellan händerna, utan satt tillbakalutad med slutna ögon. Men hon sov inte, hon såg upp, då jungfrun kom gående, och kände genast igen henne.

– Jaså, sade hon, skickar de efter mig nu ifrån Hedeby?

– Har Marit redan hört hur illa det står till hos oss? sade jungfru Spaak.

– Ja, jag har hört det, sade Marit, och jag vill inte komma.

Jungfru Spaak svarade henne inte med ett ord. En tung hopplöshet sänkte sig över henne. Allting gick henne emot, och detta var det värsta av alltsammans. Hon kunde se och höra, att Marit var glad. Hon hade suttit där på trappan och fröjdat sig över olyckan, fröjdat sig över att Adrian Löwensköld skulle dö.

Allt hitintills hade jungfrun hållit sig uppe. Hon hade inte ropat eller klagat, då hon hade sett Adrian ligga utsträckt på golvet. Hon hade endast tänkt på att hjälpa honom och alla andra. Men Marits motstånd bröt hennes kraft. Hon började gråta, häftigt och ohejdat. Hon stapplade bort till en grå uthusvägg, lutade pannan mot den, grät och snyftade.

Marit böjde sig litet framåt. På en lång stund tog hon inte ögonen från den stackars flickan. ”Jaså, står det så till?” tänkte hon.

Men på samma gång, som Marit satt och betraktade henne, som grät kärlekens tårar över den älskade, skedde något i hennes egen själ.

Hon hade fått veta för ett par timmar sedan, att Generaln hade visat sig för Adrian och nära nog skrämt ihjäl honom, och hon hade sagt sig, att hämndens stund äntligen var kommen. Detta hade hon väntat på i många år, men alltid förgäves. Ryttmästar Löwensköld hade stigit i sin grav, utan att något straff hade drabbat honom. Nog hade Generaln gått och spökat på Hedeby alltsedan den tiden, då hon hade skaffat dit ringen, men det hade sett ut, som om han inte hade nänts förfölja sina egna med den vanliga grymheten.

Men nu var olyckan över dem, och genast kommo de till henne för att be om hjälp! Varför gingo de inte lika gärna till de döda på galgbacken?

Det gjorde henne gott att säga: ”Jag kommer inte.” Det var hennes sätt att ta hämnd.

Men då Marit såg den unga flickan stå och gråta, med huvudet mot väggen, vaknade ett minne hos henne. ”Så där har jag också stått och gråtit, lutad mot hårda väggen. Jag hade ingen människa att stödja mig emot.”

Och med detsamma vällde ungdomskärlekens källa upp inom Marit och fyllde henne med sitt heta flöde. Hon satt förvånad och sade till sig själv: – Så var det det kändes på den tiden. Så var det att tycka om någon. Så där ljuvt och starkt kändes det.

Hon såg för sina ögon den unge, glade, starke, sköne Paul Eliasson. Hon mindes hans blick, hans röst, varje hans åtbörd. Hela hennes hjärta uppfylldes av honom.

Marit trodde, att hon hade älskat honom hela tiden, och det hade hon väl också. Men hur hade inte känslorna svalnat under de långa åren! Nu i detta ögonblick brann hennes själ återigen med full glöd.

Men i och med detsamma som kärleken vaknade upp inom henne, påminde hon sig också den förskräckliga smärta, som det vållar en människa att mista den hon älskar.

Marit såg bort till jungfru Spaak, som alltjämt stod och grät. Nu visste Marit hur hon kände det. För en stund sedan hade årens svalka legat över henne. Då hade hon glömt hur elden bränns nu kom hon ihåg det. Hon ville inte vara orsak till att någon skulle lida vad hon själv hade lidit, och hon reste sig och gick fram till jungfrun.

– Kom! Jag skall gå med henne, sade hon helt kort.

Jungfru Spaak kom alltså tillbaka till Hedeby med Marit Eriksdotter i sällskap. På hela vägen hade inte Marit sagt ett ord. Jungfrun förstod efteråt, att hon hade gått och tänkt över hur hon skulle bära sig åt för att finna ringen.

Jungfrun gick med Marit rätt fram till stora ingången och förde henne in i sängkammaren. Där var allt sig likt. Adrian låg där vacker och blek, men stilla som en död, och friherrinnan satt och vaktade på honom utan att röra sig. Först då Marit Eriksdotter trädde fram till sängen, såg hon upp.

Men inte förr hade hon känt igen kvinnan, som stod och såg på sonen, än hon sjönk ner på golvet framför henne och lade sitt ansikte mot hennes kjortel.

– Marit, Marit! sade hon. Tänk inte på allt ont, som Löwensköldarna har gjort dig! Hjälp honom, Marit! Hjälp honom!

Bondkvinnan drog sig litet tillbaka, men den stackars modern släpade sig efter på sina knän.

– Du vet inte hur rädd jag har varit, alltsedan generalen började gå igen här. Jag har fruktat och väntat hela tiden. Jag visste, att nu skulle hans vrede vända sig mot oss.

Marit stod stilla. Hon slöt ögonen och tycktes försjunka i sig själv. Jungfru Spaak var viss om att det behagade henne att höra friherrinnan tala om sitt lidande.

– Jag har velat gå till dig, Marit, och lägga mig pa knä framför dig, som jag nu gör, och bedja dig förlåta Löwensköldarna. Men jag vågade inte. Jag trodde, att det var omöjligt för dig att förlåta.

– Friherrinnan skall inte be mig, sade Marit, för det är så: jag kan inte förlåta.

– Men nu är du ändå här?

– Jag har kommit för jungfruns skull, därför att hon bad mig.

Därmed gick Marit över till bredsängens andra sida. Hon lade sin hand på den sjukes bröst och mumlade några ord. Samtidigt rynkade hon pannan, välvde på ögonen och snörpte ihop munnen. Jungfru Spaak tyckte, att hon bar sig åt, som kloka käringar brukar.

– Han skall nog få leva, sade Marit, men friherrinnan skall komma ihåg, att det är endast och allenast för jungfruns skull, som jag hjälper honom.

– Ja, Marit, svarade friherrinnan, det skall jag aldrig glömma.

Det förekom jungfrun, som om matmodern hade velat tillägga något, men hon avbröt sig och bet hårt ihop läpparna.

– Och nu låter friherrinnan mig råda.

– Marit får styra och ställa, som Marit vill. Baron är borta. Jag bad honom rida emot doktorn för att skynda på honom.

Jungfru Spaak hade väntat, att Marit Eriksdotter skulle göra något försök att väcka den unge baronen ur dvalan, men till hennes stora missräkning företog hon sig ingenting i den vägen.

Marit befallde i stället, att man skulle samla ihop alla baron Adrians kläder, både sådana, som han nu begagnade, och sådana, som han hade brukat förr om åren och som möjligen ännu voro till finnandes. Hon ville se allt, som han en gång hade haft på sin kropp, både strumpor och skjorta, både vante och luva.

Den dagen företog man sig ingenting annat på Hedeby än att söka. Fastän jungfru Spaak suckade över att Marit intet annat var än en vanlig klok gumma med vanliga trollkonster, skyndade hon att i dragkistor och på vindar, i lådor och skåp leta fram allt, som hade tillhört den sjuke. De unga fröknarna, som hade rätt bra reda på vad Adrian hade begagnat, hjälpte henne, och hon kom snart ner till Marit med ett helt klädbylte.

Marit bredde ut kläderna på köksbordet och granskade noga var persedel. Ett par gamla skor lade hon åt sidan, likaså ett par små vantar och en skjorta. Under tiden mumlade hon entonigt och oavlåtligt: – Ett par för fötterna, ett par för händerna, en för kroppen och en för huvudet.

– Jag skall ha något för huvudet, sade hon plötsligt med sin vanliga röst, jag skall ha något, som är varmt och mjukt.

Jungfrun visade henne de hattar och kaschetter, som hon hade tagit fram.

– Nej, det skall vara något, som är varmt och mjukt, sade Marit. Hade inte baron Adrian någon toppluva som andra pojkar?

Jungfrun var i färd med att säga, att hon inte hade sett till någon, men köksan förekom henne.

– Jag fann ju hans gamla toppluva på hyllan där borta i förmiddags, men jungfrun tog den från mig.

På det sättet måste jungfru Spaak fram med toppluvan, som hon aldrig hade ämnat lämna ifrån sig, utan hade velat behålla som ett kärt minne till sina dagars slut.

Då Marit hade fått toppluvan, började hon åter på att mumla sin ramsa, men nu var det annat ljud i rösten. Det lät, som när en katt spinner av belåtenhet.

– Nu, sade Marit, sedan hon länge hade stått och mumlat över luvan samt vänt och vridit på den, nu behövs ingenting mer. Men allt detta skall läggas ner i graven till generalen.

Men då jungfru Spaak hörde detta, blev hon rent förtvivlad. – Hur kan Marit tro, att baron skulle låta öppna graven för att lägga ner sådant här gammalt skräp? sade hon.

Marit såg på henne och smålog litet. Hon tog jungfru Spaak vid handen och drog henne med sig fram till ett fönster, så att de vände ryggen åt alla de andra, som voro inne i köket. Därpå höll hon upp Adrians luva för jungfruns ögon och delade med fingrarna isär trådarna i den stora tofsen.

Inte ett ord sade hon, och inte ett ord sade jungfru Spaak, men jungfrun var dödsblek, då hon vände sig inåt rummet, och händerna skälvde.

Marit gjorde ett litet bylte av de utvalda sakerna och lämnade det till jungfrun.

– Nu har jag gjort mitt, sade hon, nu blir det ni andra, som får ställa om, att detta kommer ner i graven.

Därmed gick hon.

Jungfru Spaak vandrade uppåt kyrkogården litet efter tiotiden på kvällen. Hon hade tagit Marits lilla bylte med sig, men eljest var det inte annat än en vandring på måfå. Hur hon skulle lyckas att få ner sakerna i generalens grav, därom hade hon inte en aning.

Baron Löwensköld hade kommit ridande i sällskap med doktorn, strax efter att Marit hade gått sin väg, och jungfrun hade hoppats, att doktorn skulle kunna väcka Adrian till liv, utan att hon gjorde något vidare åt saken. Men doktorn hade genast förklarat, att han ingenting kunde göra. Han sade, att den unge mannen endast hade några timmar kvar att leva.

Då hade jungfru Spaak tagit byltet under armen och gett sig i väg. Hon visste, att det inte fanns någon möjlighet att förmå baron Löwensköld att låta lyfta upp gravhällen och öppna den igenmurade graven endast för att lägga ner några av baron Adrians gamla kläder.

Om hon sade honom vad som verkligen fanns i byltet, var hon viss om att han genast skulle ha återfört ringen till dess rätte ägare, men därmed skulle hon ha begått ett förräderi mot Marit Eriksdotter.

Hon tvivlade inte på att det var Marit, som en gång i tiden hade skaffat ringen till Hedeby. Baron Adrian hade sagt något om att Marit en gång hade lagat hans luva. Nej, jungfrun tordes inte låta baronen komma underfund med sakens rätta sammanhang.

Jungfru Spaak tyckte själv efteråt, att det var märkvärdigt, att hon inte hade känt någon rädsla den kvällen. Men hon steg över den låga kyrkogårdsmuren och gick fram till Löwensköldska graven utan att tänka på annat, än hur hon skulle kunna få ner ringen i den.

Hon satte sig på gravhällen och knäppte händerna till bön. ”Om inte Gud nu hjälper mig”, tänkte hon, ”så blir nog graven öppnad, men inte för ringen, utan för en, som jag evigt skall sörja.” Mittunder bönen märkte jungfrun en liten rörelse i gräset, som klädde den låga gravkullen, varpå hällen vilade. Ett litet huvud tittade fram och försvann igen, då jungfrun ryckte till. Ty jungfru Spaak var likaså rädd för råttor, som råttorna voro för henne. Men detta födde hos jungfrun en hastig ingivelse. Hon gick raskt bort till en stor syrenbuske, bröt av en lång, torr gren och stack ner den i råtthålet.

Hon stack den först rätt ner, men då mötte hon genast motstånd. Sedan försökte hon att föra den snett neråt, och då trängde den långt in i riktning mot graven. Hon förvånade sig över hur djupt den trängde. Hela spöet försvann. Hon drog hastigt upp det igen och mätte upp spöet på sin arm. Det var tre alnar långt, och det hade varit nersänkt i jorden i hela sin längd. Spöet måste ha varit nere i gravkammaren.

Jungfru Spaak hade aldrig varit så redig och klar i huvudet i hela sitt liv. Hon begrep, att råttorna måste ha banat sig en väg ner i graven. Det hade kanske funnits en trumma i muren, eller också hade väl någon mursten vittrat bort.

Hon lade sig ner på marken, ryckte lös en jordtorva, grävde undan den lösa jorden och stack in armen. Hon kom utan hinder långt ner, men inte anda fram till muren. Armen räckte inte.

Då knöt hon helt hastigt upp byltet och tog fram luvan. Hon trädde den på spöet och försökte långsamt skjuta den inåt hålet. Snart var den försvunnen. Hon förde spöet lika långsamt och försiktigt allt längre och längre ner. Så med ens, då nästan hela spöet var nere i jorden, kände hon, att det med en häftig knyck rycktes ur hennes hand. Det for ner i hålet och försvann.

Det kunde ju vara möjligt, att det hade fallit bara genom sin egen tyngd, men hon var alldeles säker om att det hade ryckts ifrån henne.

Och nu blev hon rädd äntligen. Hon tog allt det andra, som fanns i byltet, och stoppade ner det i hålet, lade jord och torv till rätta, så gott hon kunde, och sprang sin väg. Hon gick inte ett steg, utan sprang hela vägen ända fram till Hcdeby.

När hon kom in på gården, stodo både baronen och friherrinnan på trappan. De kommo ivrigt emot henne.

– Var har jungfrun varit? frågade de henne. Vi står här och väntar på henne.

– Är baron Adrian död? frågade jungfru Spaak.

– Nej, han är inte död, sade baronen, men säg oss nu först var jungfru Spaak har varit!

Jungfrun kunde knappast tala för andfåddhet, men hon berättade om uppdraget, som Marit hade gett henne, och sade, att det hade lyckats henne att föra åtminstone en av sakerna ner i gravvalvet genom ett råtthål.

– Det är mycket märkvärdigt detta, jungfru Spaak, sade baronen, för Adrian är verkligen bättre. Han vaknade upp för en liten stund sedan, och hans första ord var: Nu har generalen fått ringen.

– Hjärtat klappar åter som vanligt, sade friherrinnan, och han vill nödvändigt tala med jungfrun. Han säger, att det är jungfrun, som har räddat honom.

De läto jungfru Spaak ensam gå in till Adrian. Han satt i sängen och bredde ut armarna, då han såg henne.

– Jag vet det, jag vet det redan! utropade han. Generalen har fått ringen, och det är jungfruns förtjänst.

Jungfru Spaak skrattade och grät, där hon låg i hans famn, och han kysste henne på pannan.

– Jag tackar jungfrun för mitt liv, sade han. Jag vore ett kallnat lik i denna stund, om inte jungfrun hade varit. Man kan aldrig tacka tillräckligt för sådant.

Den hänryckning, varmed den unge mannen hade hälsat henne, hade kanske kommit den stackars jungfru Spaak att alltför länge ligga kvar i hans armar. Han skyndade sig att tillägga:

– Det är inte bara jag, som tackar jungfrun, det är ocksa en annan.

Han visade henne en medaljong, som han bar om halsen. Jungfru Spaak urskilde otydligt ett miniatyrporträtt av en ung flicka.

– Jungfrun är den första näst föräldrarna, som får veta det, sade han. När hon kommer till Hedeby om några veckor, skall hon tacka jungfrun ännu bättre, än jag kan göra det.

Och jungfru Spaak neg för unge baronen till tack för förtroendet. Hon hade velat säga honom, att hon inte ämnade stanna på Hedeby för att ta emot hans fästmö. Men hon besinnade sig i tid. En fattig flicka får ta sig till vara för att rata en god plats.