Tage Danielsson


Tage Danielsson, målning av Per Åhlin

Att man må välja sina förebilder med omsorg är ett klokt råd, och lätt nog att säga och inse, men så mycket svårare att verkställa. I vår tid går det också tretton förebilder på dussinet – de är fler än de behövde vara –, och i många fall är de föga förebildliga. En god förebild har gott omdöme, men för att avgöra det behöver man själv också ha ett gott omdöme. Har man inte det, är det risk att man låter sig påverkas av mindre förebildliga förebilder. En av mina få verkliga förebilder – kanske den mest förebildliga av dem – är Tage Danielsson, en tvivlande tänkare och stor humanist.

Tage Ivar Roland Danielsson föddes i Linköpings Sankt Lars i Östergötland den femte februari 1928. Efter ett allt för kort liv – inte ens 58 år –, dog han av hudcancer redan den trettonde oktober 1985. Under sin korta livstid hann Tage dock åstadkomma mer än de flesta hinner med under flera årtionden längre liv. Mycket av det han skapade är dessutom av bestående värde. Men Tage Danielsson kan inte avhandlas utan att också Hans Alfredsson (1931–2017) nämns. ”Hasse & Tage” var under nära tre årtionden Sveriges främsta humorister. I sina revyer spelade de olika roller. Tage var den försynta, milda tänkaren, med en lika finurlig som skarp knorr i sina texter. Hasse var den mer lättillgängliga och mindre finslipade skämtaren, med sina fräcka vitsar och limerickar. Bakom scenen var de dock mer lika. De hade samma eller liknande uppfattningar i många stora frågor.


Tvillingsjälarna Tage och Hasse, målning av Per Åhlin

Tage var inte endast en av Sveriges främsta humorister, utan också – och inte minst – humanister. Det kan också sägas om Hans Alfredsson, och det lyser tydligt igenom redan i revyn Gula hund, som sattes upp på Chinateatern 1964. I den förekommer numret Folkspillran, som driver med den kategoriska människosyn som är grunden till så mycket elände i världen. Där beskrivs kategoriskt skåningar, smålänningar, negrer, göteborgare, zigenare och ”riktiga” svenskar, som ”Singoalla” (Monica Zetterlund) längtansfullt sjunger om, till melodin Mustalainen. Detta ämne återkom de till fem år senare, i Blodsvisan i Spader, Madame!, som sattes upp på Oscarsteatern 1969, och än en gång i Men tiden går i Glaset i örat, som sattes upp på Berns’ salonger 1973. Dessa texter är lika hör-, läs- och tänkvärda i dag, 55 år efter Gula hund. Men i dag gör PK-maffians ytliga censurkvastar det omöjligt att använda orden neger och zigenare – troligen också guling –, medan en svartvit eller på annat sätt kategorisk människosyn tycks rymmas inom ramarna för det politiskt korrekta, om den inte kläs i förbjudna ord, förstås.

Livets enkla små glädjeämnen, som kaffe och bullar, hyllas i visan Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar i den lilla revyn Lådan, som sattes upp i Uppsala och på Berns’ salonger i Stockholm 1966–’67.

Tage drev också med självberöm, i visan MRA är bra i revyn Gröna hund på Gröna Lund, 1962, där Tage, till Storfiskarvalsens melodi (Thore Skogman, 1959), tar äran för att bland annat ha avslutat andra världskriget. ”MRA” står för Moral Re-Armament (Moralisk upprustning). På ett helt annat sätt återkommer han till ämnet i dikten Avsked, där han blygsamt omtalar sig som ett geni med ”charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri”.

Tage drog sig dock inte för att också framföra enklare bondkomik, ty någon snobb var den akademiskt bildade filosofie magister Tage sannerligen icke. I Elektricitetsvisan får man höra både fräck bondkomik och bred östgötska.

Tage och Hans spelade de cigarettsmugglande ”Knorrhane” och ”Ruskprick” i Astrid Lindgrens Skrållan, Ruskprick och Knorrhane, den sista Saltkråkan-filmen, från 1967. ”Knorrhane” är den snällare av dem, och får god kontakt med lilla ”Skrållan” (Kajsa Dandenell). Där ser man människovännen Tage, för vilken ingen människa var för liten. Hög värdering av barn hade han gemensam med Astrid, och de kom att samarbeta igen långt senare, då Tage regisserade filmatiseringen av Astrids saga Ronja rövardotter, 1984. Det vart Tages sista större arbete. När Tage dog, den 13 oktober 1985, sade Astrid:
”Jag har gråtit mycket denna dag. Jag minns honom som en ljusgestalt, det stod en strålglans omkring honom. Han var en oerhörd begåvning och en man med starkt civilkurage. Han var oumbärlig för Sverige.”

I Tages egen film Sopor, som handlar om SOPOR – Sveriges onödigförklarades protestorganisation är det barnen som har huvudrollen, även om kronprinsessan, som i filmen är tre och ett halvt år, spelas av den vuxna Lena Nyman, och utgör den protestorganisation som ockuperar det kungliga slottet. De kräver att behövas. Detta problem, att allt fler kommer att bli onödiga i framtiden, tog Tage också upp vid sitt sista framträdande, vid Humanistdygnet den tredje september 1985, drygt en månad innan han dog.

Till Tages mest uppskattade litterära verk hör Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, som framförs som tecknad film med Tage själv som uppläsare i teve varje julafton sedan 1975. Den tecknades av Per Åhlin, och musiken spelas av Arne Domnerus.