|
Förr trodde folk på vättar, tomtar, häxor
Knytt och oknytt, näckar, älvor jättar, troll.
Upplysningen har lärt oss andra läxor.
Vidskepelsen har spelat ut sin roll.
Vi tror på fakta, så som slalompjäxor
Med makt att forma foten till en boll.
Vår skräck är stor för dessa onda väsen,
För tubens makt att skvätta majonnäsen.
Men några tomtar finns det kvar från fordom.
Hustomtar, som i lönn ser om ditt hus.
I det fördolda stretar de och gnor dom
För att du ska få mera luft och ljus.
I prång och skrubbar undanskrämda bor dom,
Och hör du liksom knastret av en mus
I visthusbodens hemligaste visten –
Då är det han, den blide humanisten.
Om natten tänder han sin enda lykta
Och går sin folkhemsrond på husesyn.
Han återlämnar böcker som är knyckta,
Han gör en rynkad panna slät i hyn.
Han drar en sång till tröst för de förtryckta.
Han kommer som John Blund med paraplyn.
Han vinkar åt den siste nattcyklisten –
Humant, som det ju anstår humanisten.
Han strävar redligt med den svåra lotten
Att skydda människornas mänsklighet.
Rätt ofta läggs hans huvud på schavotten.
All världens stövlar är han till förtret.
Lätt blir han överkörd, som igelkotten –
Ett alltför sårbart litet taggpaket
Som inte trodde illa om bilisten.
Så humanistisk är han, humanisten.
Vad ska man göra med den stackars saten?
Hur ska man handskas med en sån krabat?
Han blir ju rätt så dyr och stor i maten.
Kan han placeras i ett reservat?
Men detta är ju ett problem för staten.
I väntan på en lösning, o kamrat
När natten bryter in på förstukvisten –
Ställ ut en tallrik gröt åt humanisten. | 