Humanismen i vår tid
Föreläsning på kulturvetarkonferensen
i Linköping 25 april 1982
Tage Danielsson

Förra gången jag besökte detta oförlikneliga universitet var för nära två år sen, ett par månader efter folkomröstningen om kärnkraft. Då hade jag med mig ett humanistiskt manifest där bilden av en kärnreaktor naturligt fanns med i en strof. Men ni ska vara fullständigt lugna – i dag tänker jag inte säga ett ord om våra tolv reaktorer. Då somnar alla, från och med dagen efter folkomröstningen.

Däremot ska jag försöka förklara varför jag tycker att kärnkraftsdebatten i Sverige är en bra utgångspunkt för att tala om humanism. Jag använder då humanism i ordets mest vidsträckta betydelse: en livssyn som betraktar studiet av människan och människans villkor som centralt, som tillerkänner varje människa lika värde, och som värnar om varje människas liv, person och personlighet. Jag slår då närapå ihop begreppen humanism och humanitet, märker jag, och en del andra begrepp. Men i enlighet med humanismens principer har ju varje människa rätt att definiera vad som helst hur hon vill.

Nå, vad har nu folkomröstningen om kärnkraft med humanism att göra?

Kärnkraftens användning, både i fred och krig, är en humanistisk testfråga. Aldrig förr har mänskligheten med öppna ögon utsatt sig själv för sådana enorma och till stora delar outforskade risker som användningen av kärnkraft innebär. Tekniken har ett stort försprång framför den moraliska insikten.

Om detta skulle kärnkraftsdebatten handla. I stället kom den att karakteriseras av partistrategiska överväganden utan moralisk halt. Det var ett deprimerande skådespel, för det bevisade hur hart när omöjligt det är att ändra på satsningar som en kortsynt partipolitik har lagt ner sin prestige i, och investerat så mycket pengar i att någon kanske rentav måste avgå om en ändring komme till stånd.

Ändå är debatten om fredlig kärnkraft bara ett exempel av förfärande många på hur trångt humanismen sitter i vårt samhälle, hur liten respekten i verkligheten är för enskilda människors åsikter, för deras klarsynta fruktan och deras förtvivlade protester. Föraktet för medmänniskan breder smygande ut sig runtomkring oss. Den vanligaste glosan där ordet förakt ingår har typiskt nog myntats av politikerna själva i PR-syfte, för att få snyftarna på sin sida: politikerförakt. Men politikerföraktet är en sekundär företeelse. Den primära är politikernas eget förakt för sina väljare. Konstruktionen av de tre linjerna i folkomröstningen, varav två var likadana, var ett monumentalt uttryck för ett sådant väljarförakt. Man fruktade ett klart besked. I stället föste man in folk i de vanliga partifällorna. Och det i en av världens mest avancerade demokratier!

Därmed lämnar vi detta enstaka exempel på alla typer av förakt som frodas omkring oss som ogräs, där det i stället borde växa nya insikter, nya tankemönster och en ny moralkod. Vårt förakt för svaghet breder ut sig, trots Harald Ofstads klarsynta varningar i sin bok med samma namn. Vårt förakt för avvikelser mot det normala bara växer, trots att ”det normala” i många avseenden är förlegat och borde vara onormalt. Vårt förakt för barn är ett faktum, efter alla upprörande växlar som vi har dragit på barnens framtid. Dagligen lånar vi stora summor av våra barn för att hjälpligt kunna dra oss fram till soffan framför videon. Där inbjuder vi långivarna att timme efter timme betrakta det vedervärdiga människoföraktet i allt våld som ska vänja dem vid tanken att krig är möjligt, nödvändigt och kanske rentav spännande.

Kort sagt, humanismen sitter trångt, inte bara inom universitetens väggar utan i hela folkhemmet – för att inte tala om resten av världen. Och det är ju tråkigt, för är det några som borde behandlas humant så är det väl humanisterna.

Finns det då inget hopp? Jo, paradoxalt nog. Vår schizofrena tillvaro fungerar lyckligtvis enligt paradoxens princip, har jag märkt.

Vad är en paradox? Enligt Svensk Uppslagsbok är det ”ett påstående, som strider mot gängse uppfattning, som synes orimligt men vid närmare eftertanke visar sig innehålla en sanning, t.ex. ’evigt ejes kun det tabte' (Ibsen). Hos många moderna förf. är p. blott en lek med ord och tankar, och p. har därför inte någon riktigt god klang.”.

Nu tänkte jag i alla fall presentera för er mina tre hoppingivande paradoxer om humanismens framtid. De är givetvis av en helt annan halt än de som har givit ordet paradox en dålig klang.

Första positiva paradoxen: den absurda optimismen är inte absurd
Vad menar jag med detta?

Optimismen, vår envisa tro på förändringar till det bättre, en ljusare framtid, en optimal värld, kan alltid avfärdas som en ond lögn som hindrar oss att se realiteterna i vitögat. Optimismen kan med fog betraktas som en absurd övertygelse.

Men optimismens absurditet är inte bara negativ. Jag sympatiserar starkt med de absurda optimisterna som sticker opp sina glada nunor ur kratrarna i det öde landet och säger: ”Så här har vi det, men så här kan vi inte ha det!”

Jag har börjat använda det här uttrycket, den absurda optimismen, sedan jag upptäckte att teaterpjäser och filmer som jag är med om att göra ofta slutar i en anda av just absurd optimism. Animalen gör det, Äppelkriget gjorde det på sin tid, SOPOR gör det också. De utmynnar i en kanske idiotisk men orubblig tro på maktlösa människors makt att förändra sin värld till det bättre.

Den absurde optimisten resonerar så här:

Vi kan inte se någon grund för optimism inför framtiden, men vi måste finna en sådan grund, om den finns, fastän dold för oss. Och finns det ingen sådan grund måste vi uppfinna den. Det låter som ett bevis för guds existens, men det finns inget religiöst i tankegången. Vi kan inte överlämna våra problem i någon guds händer. Det goda vi inte själva uträttar under vår stund på jorden blir aldrig uträttat. Det är den ateistiska humanismens grundtes.

Som god ateistisk humanist tror jag på den absurda optimismens välsignelsebringande inflytande. Den är en optimism trots allt som föds ur förtvivlan. Den har styrkan hos gräset som spränger sig upp genom asfalten i stället för att dö. Aksel Sandemose beskriver den bra i en artikel i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning under sin exil i Sverige, mitt under andra världskriget, 29 september 1943:

”En ohjälplig gråhet kännetecknade den 9 april, grått, dumt och sorgligt var allt som hände, fyllt av skam. Tvärsigenom skjutande och sirener kändes en förtärande stillhet. Ofta har jag liknat denna stillhet – som bara fanns i ens eget hjärta – vid en grå och död regnig höstkväll långt ute på landet. Man hade blivit obotligt ensam, och det kändes som dödens stillhet. Man visste att innan detta blev återupprättat, om det kunde återupprättas, måste man leva i många år och kämpa, kämpa mot dumheten och ondskan i en själv och andra.

Tyskarna hade alltså uppnått det de ville, de hade lamslagit oss. Men de hade grovt undervärderat det som kan spira och gro hos den som ligger slagen till marken. Det första som hände var ju detta: Vi vill inte leva om tyskarna ska vinna detta krig! Därmed hade de genast från starten tvingat oss att satsa allt på ett enda kort.

Jo, det visade sig att det man dunkelt kallar det mänskliga, den sega, livsbevarande instinkt som i all evighet önskar bygga, hur vilt än vandalerna härjar – detta lyfter huvudet igen efter de tyngsta slag.”

Eller, för att ta ett mera aktuellt exempel på absurd optimism: vår Amnestygrupp brevväxlar med Jamal Eddine Benomar, en nu 25-årig man som vid 18 års ålder blev dömd till 10 års fängelse för sin opposition mot förtrycket i Marocko. Han skriver de mest fantastiska brev. Han beskriver i detalj på vilka bestialiska sätt han har torterats, han skildrar den vämjeliga mångåriga tillvaron i ett fängelse invaderat av råttor som varje natt väller upp ur toalettstolen. Och han uttrycker samtidigt sin obrutna motståndsvilja och den kamp som han ska föra för demokrati, humanism och mänskliga rättigheter så snart han släpps ut.

Och omedelbart sätts in igen i fängelset, är naturligtvis vår nästa tanke. Visar inte de här exemplen att den absurda optimismen är just absurd? Vad finns det i vår förskräckande repressiva värld för hopp för en framtida Aksel Sandemose och en framtida Jamal Eddine Benomar?

Jo, hoppet ligger i den absurda optimismens effekter: den konstruktiva vreden, det envetna motståndet – aktivt eller passivt – inför förtryck och krigsvansinne, den intelligenta förvissningen att tillräckligt många människor inom sig har tillräckliga korrektiv mot sin egen och andras ondska för att hindra människosläktet från kollektivt självmord – allt detta förändrar ju faktiskt världen till det bättre. I varje fall jämfört med om dessa människans sunda självbevarelseinstinkter inte fungerade.

Alternativet är uppgivenhet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
det dör som en stormvind i öcknen bort,
sa Esaias Tegnér. Det har han grundligt fått äta upp postumt. Och visst är det lögn. Våldets skapelser är sannerligen inte alltid kortlivade. Men det är en nyttig lögn som i kraft av sin nyttighet blir delvis sann. Dikten verkar i sitt önsketänkandes riktning och gör önskan mer verklig än den skulle vara om inte dikten skrivits. Tegnér var en god absurd optimist, och det ska han inte ha enbart skäll för.

Nu ska jag tala om varför jag tror att den absurda optimismens betydelse har ökat lavinartat sen Tegnérs dagar, och därmed gjort den allt mindre absurd. Jag ska börja med att citera Arthur Koestler som i företalet till sin bok Janus, en sammanfattning börjar så här:
”Om jag ombads att ange den viktigaste dagen i den mänskliga rasens historia och förhistoria skulle jag utan tvekan svara: den 6 augusti 1945. Skälet är enkelt. Från medvetandets gryning till den 6 augusti 1945 levde människan med insikten om sin förestående död som individ; sedan den dag då den första atombomben fick solen över Hiroshima att förblekna har människosläktet måst leva med utsikten att utplånas som art.”
Då måste vi, fortsätter Koestler, ”revidera våra axiom”.

Det är det vi håller på med nu, fast i den mera raffinerade formen att vi skärskådar våra paradoxer.

Koestler fortsätter med att konstatera att människan som art inte fungerar på ett rationellt sätt utan på ett schizofrent. Vi är den enda art på jorden som äventyrar sitt fortbestånd genom att döda varandra. Vårt moraliska beteende har på intet sätt hållit jämna steg med den explosionsartade teknikutvecklingen som vi därför inte förmår tygla. Rent medicinskt skyller han dessa beklagliga förhållanden på hjärnbarken, som utvecklingen lade utanpå våra gamla hederliga reptil- och lägre däggdjurshjärnor. Var och en av oss lever i en konstant konflikt mellan de två hjärnstrukturerna: den gamla, som står för instinkt- och känslobeteende, och den nya, som gav oss språk, logik och förmåga att tänka i symboler.

Koestler citerar Dr Paul D. Maclean: ”Om vi talar bildligt om dessa tre hjärnor i en, så kan vi tänka oss att när psykiatern anmodar patienten att lägga sig på lädersoffan så ber han honom att sträcka ut sig bredvid en häst och en krokodil.”

Nu undrar vi alla hur Arthur Koestlers dystra hjärnbarksfunderingar kan ge upphov till en ökad, ehuru fortfarande absurd, optimism inför framtiden. Jo, vi inser naturligtvis med vår hyperintelligenta hjärnbark att vi i detta läge måste få hjälp av hästen och krokodilen som ligger bredvid oss. De måste få komma till tals. De är ju uppenbarligen, på grund av sin avsaknad av hjärnbark, mycket klokare än vi när det gäller fundamentala ting som artens överlevnad. Vi måste uppmärksamt lyssna på hästens visa gnägg och krokodilens insiktsfulla käftklapper.

De kommer då antagligen att säga åt oss att stanna upp ett tag och tänka efter, och känna efter, vart vi är på väg, eftersom det ju inte är så vansinnigt bråttom att komma fram till målet, särskilt om målet är allmän förintelse. Tiden är knapp, mässar alla olycksprofeter. Men tiden blir ju mindre knapp om man hejdar marschen mot undergången och stannar ett tag. Då får man mera tid på sig att inse eventuella misstag, som t. ex. det att närmare hälften av alla världens forskare är sysselsatta med att utveckla ännu snabbare och effektivare metoder att ta livet av varandra och sig själva och oss alla.

Beslutar mötet att vi avsänder ett telegram till Ronald Reagan och Leonid Bresjnev med lydelsen: ”STOP LYSSNA TILL HÄSTEN OCH KROKODILEN INOM DIG STOP”?

Hur kan nu Arthur Koestlers resonemang om vår bristfälliga självbevarelsedrift göra den absurda optimismen mera betydelsefull och hoppfull? Jo, när en ny tideräkning börjar med ett dödligt hot mot vår existens, då är det rimligt att anta att våra inneboende korrektiv mot en sådan katastrof aktiveras på tidigare okänt sätt. Fredsrörelsen som växer, just som gräset ur betongen, till och med i de mest repressiva samhällen, tyder på att antagandet är riktigt. De kapprustande makthavarna fruktar den ju också och skäller den därför för naiv. Naivitet är en dygd i en värld där det gäller att lyssna på våra inre hästar och krokodiler. Man säger också att den äkta, ostrategiska, av maktblock oberoende fredsopinionen är till intet förpliktande. Då ska man vänta och se vilka effekter den får, i fråga om unga människors vägran att lyfta vapen mot varandra, i fråga om hela befolkningars vrede mot livsfarliga låt gå-politiker. När vi börjar inse att kampen för livet består i en kamp mot döden, den av människor på högre ort planerade människodöden, då stundar en revolution av djupare art än alla ideologiska revolutioner: hästens och krokodilens uppror mot hjärnbarkens dödsingenjörer.

Tro aldrig på det halvt föraktfulla, halvt publikfriande pratet om att fredssträvandena är okontroversiella, eftersom alla vill ha fred! Krigsindustrin vill inte ha fred, imperialisterna vill inte ha fred, maktgalningarna vill inte ha fred, alla som har betalt för att springa i kapprustningens spiraltrappa vill inte ha fred. De bara påstår det. De påstår att ändamålet, fred, helgar medlet, krig. Tala om slappa paradoxer!

Kom ihåg det, mina kära döttrar och söner: inget människovänligt ändamål har någonsin helgat några människofientliga medel!

Sammanfattningsvis: den absurda optimismen är i dag mindre absurd än någonsin, eftersom den är nödvändig för släktets fortbestånd. Den måste finnas, alltså finns den. Och så snart den finns arbetar den på att besanna sig.

Andra positiva paradoxen: egoismen har osjälviska konsekvenser
Vad menar jag med detta?

Det finns en primitiv egoism som ibland vettigt, ibland enfaldigt och blint, arbetar uteslutande i det egna jagets intresse. Men det finns också vad jag brukar kalla en upplyst egoism.

Den upplyste egoisten tänker igenom förutsättningarna för sin personliga trivsel och lycka och finner då omedelbart att hans trivsel och lycka är oupplösligt förbundna med andras trivsel och lycka. Hotas han till livet är han starkt betjänt av att göra gemensam sak med andra människor som också hotas till livet: då är sannolikheten större för att de gemensamt ska lyckas avvärja hotet. Hotas hela mänskligheten till livet inser den upplyste egoisten omedelbart att egoismen kräver ett altruistiskt sam gående med resten av mänskligheten för att gemensamt avvärja det dödliga hotet.
I den situationen befinner vi oss. Den vanliga småskurna egoismen har upphävt sig själv genom sitt människofientliga påhittande av dödsmaskiner av så väldig omfattning att även uppfinnaren oundvikligen blir delaktig av utplåningen.

De upplysta egoisternas kollektiva revolt mot vansinnet kan få en enorm styrka.

Det gäller nu i första hand att göra egoisterna upplysta.

Därvid kommer vi att stöta på det stora motstånd mot kollektivt samgående som finns hos de flesta individualister – och vem av oss är inte individualist? Men då måste vi göra klart för varandra att ett intelligent kollektivt handlingsmönster på intet sätt upphäver eller förminskar varje individs betydelse eller kraft. Det är en beklagligt vanlig missuppfattning att individualisten måste tacka nej till kollektiv samverkan, och kanske frivilliga personliga uppoffringar, för att skydda sin individualitet. Det är till exempel lögn att all socialism förkväver individen. Det är bara en enfaldig och missuppfattad socialism som gör det. Den som tyvärr är vanligast.

Alltså: upplysta egoister i alla länder, förenen eder!

Den uppmärksamme lyssnaren har märkt att resonemanget om den upplysta egoismen är av sådan avancerat intellektuell art att den rimligtvis äger rum i hjärnbarken. Och det är just finessen med vår andra positiva paradox: den upplyste egoisten inser med sin hjärnbark att ett samgående med hästen och krokodilen i hjärnans inre är en förutsättning för vidare mänsklig verksamhet. På så sätt har vi tagit ett första steg mot vårt mål: att få hjärnbarken att samverka med krokodil- och hästhjärnan på ett för människans existens befrämjande sätt.

Andra paradoxen visar sig alltså även den vara en glad paradox: egoismen har osjälviska konsekvenser, och eftersom egoismen som alla vet är den främsta drivkraften för mänskligt handlande så blir dess osjälviska konsekvenser utomordentligt betydande. Med egoismens hjälp kommer således altruismen att regera världen, när vår nya tidsålder hunnit få inte bara en avancerad teknik, utan också en därtill anpassad moral.

Tredje positiva paradoxen; ett idiotsäkert samhälle går aldrig säkert för idioter
Också den är en glad och trevlig paradox. Den sprider ett soligt skimmer särskilt över kulturvetarnas och kulturarbetarnas idoga skrivande, målande och klinkande i samhällskroppen.
Datatekniken innebär vid sidan av kärnklyvningstekniken den mest revolutionerande omvälvningen i vår nya tid. Den kommer i värsta fall att innebära en vedervärdig kontrollapparat i händerna på maktgalningar av alla kulörer. Den kommer i varje fall att överta en mycket stor del av det arbete som människor vant sig vid att utföra.

Med tanke på vad mänskligt industriarbete ofta innebär kan detta naturligtvis betraktas som ett framsteg. Gunnar Adler-Karlsson menar till exempel att var och en av oss bara behöver arbeta ett mindre antal år av vår arbetsföra ålder. Vad vi nu kallar fritid utgör resten av livet.

Redan Viktor Rydberg trodde på sin tid att ökad fritid för grottekvarnens arbetare var lika med ökad lycka. Han blev grymt besviken över att industriarbetarna inte omedelbart satte sig ner och läste hans romaner när de hade tvättat av sig sotet. Efter många människogenerationer av industriellt slit kräver det en enorm omställning av industriarbetaren, och av hela samhället, att byta ut arbetets möda men också glädje – trots allt – och tillfredsställelse – trots allt – mot ett vagt hållet självförverkligande som egentligen bara idealistiska teoretiker målat upp som något eftersträvansvärt.

Men visst är en ökad fritid meningsfull, om den används meningsfullt. Det gör den sällan, att döma av hittills friställda medborgares egen syn på sin tillvaro. Tänk vilket kulturarbete av enorma mått som kan, och måste, bli gjort när annat mänskligt arbete försvinner! Humanismen kommer till heders igen, kanske! Om det ekonomiska läget tillåter…

Men det finns en annan sida av saken som gör datateknikens övertagande av människors jobb livsfarligt för humanism och människorespekt. Hittills har vi alla – eller i varje fall de flesta av oss – behövts för att hålla samhällsmaskineriet i gång. När vi inte längre ens behövs, utan tvärtom bara kostar pengar med våra fritidsnöjen och dylikt för samhällsekonomin förödande tjafs – sitter inte människovärdet lösare i sadeln då? Kan inte demokratins sköra tråd lättare brista då? Och vad händer inom en människa som det inte finns något vettigt behov av?

De här tankegångarna är en utveckling av ett manifest som finns i filmen SOPOR, där ungdomarna protesterar mot sin meningslöshet. Deras manifest lyder: Det är ingen idé att finnas om man inte behövs till nåt. Därför måste samhället inrättas så att alla behövs. Vi kräver att behövas!

Detta verkar vid första anblicken också vara ett okontroversiellt och menlöst krav. I verkligheten skulle det innebära en grundlig revolution om det genomfördes. Och ändå förefaller det oss självklart att mänsklig planering måste tillfredsställa mänskliga behov.

Det här resonemanget har, som vi snart ska se, stor relevans vad beträffar vår tredje paradox: ett idiotsäkert samhälle går aldrig säkert för idioter.

Vad är det nu för positivt med det?

Jo, det kastar en strimma hopp ner i bunkern, den idiotsäkra bunkern som datatekniken i värsta fall kommer att bygga åt oss. Skräcken för en kommande katastrof får inte leda till att vi rusar ner i skyddsrummet och stannar där. Då är vi ju oskadliggjorda. Då kan vi ju inte avvärja katastrofen. Det är förtryckarens önskedröm att få de förtryckta så rädda att de frivilligt retirerar in i en inbillad säkerhet.

Datatekniken har oändliga resurser att skapa en idiotsäker bunker, att hjälpa förtryckarna att förtrycka. Hittills har inte ens de hårdaste förtryckarregimerna lyckats göra förtrycket idiotsäkert, trots att systematisk tortyr till döds oavbrutet används i mer än 30 länder. Medborgarkontrollen har inte kunnat bli fullständig. Har man spelat in miljontals telefonavlyssningar i syfte att avslöja oppositionella element så har man åtminstone inte haft resurser att lyssna på alla samtalen, katalogisera dem, och framför allt komma ihåg dem.

Men datorn glömmer aldrig. I London har säkerhetspolisen fått fram en dator som känner igen ett misstänkt elements telefonröst och endast spelar in de samtal där rösten förekommer. Det framställdes i tidningen som en positiv landvinning, då ju varje säkerhetspolis nu kan övervaka många fler.


Vi kräver att behövas! Barnens protest i filmen SOPOR.

Till och med i Sverige, som är ett av världens bästa länder, kommer den hemliga telefonavlyssningen av medborgarna att avsevärt öka. Visserligen ska den riktas mot brott som vi är överens om att samhället måste beivra. Men så börjar ju all vedervärdig hemlig maktutövning. Vi är, på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan, på drift bort från den humanistiska grundsanningen: inga människovänliga mål helgar några människofientliga medel.

Sammanfattningsvis: datatekniken kan skänka oss mycket mera fritid, med eller mot vår vilja. Den kan också göra fritiden outhärdlig.

I det senare fallet är det ju då en väldig tur att ett idiotsäkert samhälle inte går säkert för idioter. I det förra fallet krävs en massiv idiotinsats för att fylla fritiden med innehåll.

För vilka är idioterna? Det är ni. Och jag. Men särskilt ni, som är kulturvetare. Ni är de verkliga jubelidioterna. Det är ni som gödslar grässtråna så att de orkar leta sig upp genom betongen. Det är ni som öppnar den humanistiska bildningens säkerhetsventiler så att folk inte förgås av övertrycket i sitt stressbeteende. Ni är slagrutefolket, på ständig jakt efter den andliga odlingens dolda glädjekällor.

Och ni är idioterna som saboterar det idiotsäkra.

Den idiotiska dimensionen hos människan är undervärderad. Den instinktiva revolten mot den vansinniga världssituation som de klokaste sägs ha skapat kallas för idiotisk, eller galen, eller i bästa fall naiv. Låt oss då bara hoppas att vi står inför idioternas, galningarnas och de klarögda barnens århundrade!

Och ni jubelidioter ska inte vara rädda för datorernas intelligens. De är ju bara en förlängning av hjärnbarken som vi har ytterst i huvet. Resten av våra hjärnor har datorn inte en aning om. Hästens och krokodilens instinktiva resonemang kan han inte förstå.

Ingen älskar heller datorn.

Annat blir det kanske i en avlägsen framtid, när datatekniken har hunnit så långt att datorn verkligen efterliknar mänsklig tanke- och känsloverksamhet och mänskligt beteende. Då blir ju nämligen datorn bland annat anarkist: han börjar tvivla på sina informationer, han ifrågasätter sig själv, får en ironisk distans till sig själv och börjar rentav bli lekfull och humoristisk.

Då kan vi börja älska honom, för då blir han som en människa.

Då kan datorn till exempel formulera en sådan tanke som Harry Martinson kunde förr:

Äger du tvenne slantar,
sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda,
blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.

Det är kanske då som nästa epok i mänsklighetens historia börjar: när datorn blir humanist.

Under tiden får vi som upplysta idioter försöka komma underfund med vad det är som gör livet värt att leva.

Här slutar egentligen den här tankedigra utläggningen, men eftersom jag talar till kulturvetare så tänkte jag avslutningsvis redogöra för vad som i själva verket gör livet värt att leva. Den frågan får vi dagligen när vi försöker förklara hur kultur kan göra folk bättre, eller i varje fall lite gladare.

Men frågan går inte att svara uttömmande på av den enkla anledningen att det bara är hjärnbarken som kan formulera sig. Hästen och krokodilen svarar inte ett ord. De förstår förmodligen inte ens frågan.

Det gör egentligen inte jag heller. Jag vet inte vad kultur är, annat än på ett outsägbart sätt. Vad man kan åstadkomma är ansatser till en förklaring. Li Ti talade om en blomma. Den kan symbolisera glädje, sorg, skönhet, tillfredsställelse, lugn vila, och miljoner andra nödvändigheter.

Men en blomma är ett ömtåligt ord. Det är alla ord som försöker beskriva vad som gör livet värt att leva. Sådana ord lever på sin färg, sin doft och sin skönhet.

Det borde vi tänka mer på även när vi använder ordet kultur. Det är också ömtåligt. Det vissnar lätt om det föses ihop med såna brutala sällar till ord som utbud, eller konsumtion, eller ROTEL!

Om min fru frågar mej om vi inte ska gå ut i kväll och konsumera lite kultur på Dramaten så blir vi givetvis kvar hemma. Jag frågar inte ens vad de har för utbud, utan vi blir hemma.

Den här byråkratiska kulturterminologin är inte oförarglig, utan den är ett tecken på att kulturen håller på att bli ihjälbenämnd av sin administration.

Man blandar ihop form och innehåll. Det låter som om själva organiserandet av kultur vore kultur. När jag råkade läsa ett vårtal som jag höll i Uppsala för 27 år sen fann jag till min glädje att jag hade tänkt på det redan då, på bästa blankvers:

Ett folkhem, vad är det? En tavelram
som man med all sin kraft försöker fylla
med det vi brukar kalla för kultur.
Den ramen är en ovärderlig gåva –
och allra bäst, om det finns något i den.
Men risken är att ramen blir för stor
och flyttar in och blir sin egen tavla –
då är vi framme vid vår skräckvision:
det sociala blir sitt eget mål,
och forskaren, som skulle göra storverk,
förnöter tiden med att skriva kvitton.

Låt oss formulera en sista dagsens sanning: Kulturkonsumenten kulturstrejkar om man kallar honom kulturkonsument. Och det gör han rätt i. Det heter inte kulturutbud, utan det heter kraftkällor, och glädjekällor, i den mån det heter något.