Den akterseglade humanisten
Inledningsföreläsning vid Humanistdagarna
i Linköping 3 september 1985
Tage Danielsson

Den här lilla föreläsningen, eller vad man ska kalla det för, har jag givit titeln ”Den akterseglade humanisten”. Och för att visa min humanistiska bildning, så ska jag be att få börja med en mycket egen parafras på Samuel Taylor Coleridges berömda dikt The Rime of the Ancient Mariner. Så här lyder den i den här tolkningen:

”Människan, vetenskapen och makten” lyder den sammanfattande rubriken på de här humanistdagarna. Och vad jag tänkte tala om var just människans – humanismens – ständiga eftersläpning i förhållande till vetenskapen och makten. Akterseglingen av humanisterna är ingen engångsföreteelse, utan snarare regel än undantag.
När man yttrar sig i sådana ordalag så blir man ofta orättvist beskylld för att vara framstegsfientlig och bakåtsträvande.
Och ändå är det enda man vill uppnå att människan, vetenskapen och makten ska ligga i fas med varandra, vara styrda av samma tidsbegrepp. Det är de inte.
Den teknologiska utvecklingens princip är rivstarten. En ohelig allians mellan vetenskap och politisk och ekonomisk makt främjar den principen.
Därför kommer också ständigt samma storögda förvåning – äkta eller spelad – efteråt:
”Att fiskar skulle dö av industriutsläpp, det kunde man väl aldrig tro!”
”Att skogar skulle dö av försurning och bilavgaser, det kunde man väl aldrig tro!”
”Att människor skulle dö av atombomber, det kunde man väl aldrig… jo, all right, det visste vi ju, men så förskräckligt många! Och efter så lång tid också!”
Denna förvåning i efterhand är ofta spelad och avsedd att döva den förvånades eget samvete. Därför vore det bra om humanisten togs med ombord från början – det är ju han som är samvetet. Som Albert Einstein så vist säger i Science and Values: ”Omsorg om människan själv och hennes öde måste alltid utgöra huvudintresset vid alla tekniska strävanden… glöm aldrig det, mitt ibland era diagram och ekvationer.”
Om det vore så, då vore naturvetenskapsmannen och humanisten siamesiska tvillingar. Humanisten vore hela tiden med på seglatsen, och på dess förberedelser.
Tyvärr är det inte så.
Just Einstein har ju lärt oss att allting är relativt, också tiden. Därav har våra samhällen dragit den felaktiga slutsatsen att också människans mänskliga ansvar är mera relativt än förut, kopplat till den relativa tiden. ”Det dröjer så länge innan skadeverkningar blir vetenskapligt bevisbara, vem kunde förutse det?”.
”Det går ju tiotals år, kanske en hel mansålder, innan folk får cancer av saker och ting, och det är ju först då som det kan ledas i bevis att vi gjorde fel. Hur skulle vi kunna veta det redan då?”
Om tiden egentligen inte finns, som det påstås, så är ju problemet så att säga löst.
Men ska vi försöka resonera om varför humanismen å ena sidan och naturvetenskapen och makten å den andra har råkat ur fas med varandra, då måste vi röra oss med två tidsbegrepp. Två klockor, den elektroniska, tekniska klockan som obönhörligt driver tiden framåt i utvecklingens takt, och den mänskliga, humanistiska silverrovan som tickar i det lugna hjärtats tempo.
Sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki har det gått drygt 40 år, enligt det elektroniska precisionsuret – vetenskapen har utnyttjat den tiden till att göra atomvapnen så sofistikerade att de numera kan ha ihjäl fler människor utan att göra så häftig åverkan på hus och motorvägar – och museer, får man väl höra när humanisten frågar vart humanismen har tagit vägen. Tänk på Dresden, om vi kunde ha haft ihjäl alla människor utan att tillintetgöra kulturminnesmärkena! Hade inte det varit underbart!
Den mänskliga silverrovan däremot stannade i pur förskräckelse vid atombombsexplosionerna, den fick skakas ordentligt för att gå igång igen, och det är först nu, 40 år efter den stora chocken, som människan har orkat börja dra de mänskliga slutsatserna av explosionerna 1945: att vi befinner oss i en ny situation, att vi har de tekniska förutsättningarna för vår egen och vår jords förintelse.
Det är hög tid att humanisterna mönstrar på den atombombsbestyckade u-båten.
Att atomkrigsteknologin fick sin veritabla rivstart 1945 hade varit otänkbart om det inte hade varit i slutet av ett storkrig. Alla humanistiska hänsyn kunde då köras över med hänvisning till den militära nödvändigheten.
Det betyder ingalunda att rivstartens princip har varit (och är) oanvändbar i andra sammanhang. Jag sa förut att en ohelig allians mellan teknologi å ena sidan och politisk och ekonomisk makt å den andra ofta påskyndar installeringen av nya teknologier, utan att humanisten har fått vara med och säga sitt. Ett typiskt exempel på det är det svenska kärnkraftsprogrammet, världens i förhållande till folkmängden största. Jag och många med mig hade säkert inte blivit så övertygade kärnkraftsmotståndare om det inte varit för det uppenbara förhållandet att kärnkraftsindustrin och de politiska makthavarna med experters ivriga bistånd mörklade riskerna och framhävde enbart fördelarna. Där hade det varit bra om den teknologiska klockan hade synkroniserats med den mänskliga silverrovan. Det gjorde den inte. De gick gravt olika. Och efter stort och långvarigt politiskt slit med frågan uppnåddes – ja, vad då? Ett beslut om att kärnkraften ska vara avskaffad år 2010.
Detta beslut saknar trovärdighet. Varför saknar det trovärdighet? Därför att tidsfaktorn har börjat påverka den politiska moralen och affärsmoralen och annan moral så att vi inte längre tror på moralens utsträckning i tiden. Vi lever i de snabba klippens och de ogenomtänkta rivstarternas kortmoral.
Den mänskliga klockans tickande i västfickan påminner oss om att människan i hela sitt liv skall och måste hålla uppe det personliga mänskliga ansvaret. Det kan man kalla långmoral.
Både konservativa och radikaler har väl hittills velat lämna efter sig ett lika gott, eller helst bättre, samhälle att leva i för kommande generationer. När man börjar tvivla på att den samlade politiska och ekonomiska beslutsfattningen strävar mot detta humanistiskt självklara mål, då är det fara å färde.
Det verkar ibland som om experter och makthavare låter sin moral vara beroende av självvalda mänskliga ansvarsterminer, och sen struntar de blankt i resten. ”Det var inte mitt fel.” ”Det var inte jag som bestämde.” ”På den tiden tyckte man på det viset.”

Om vi tittar på diagrammet här så finner vi att den horisontella axeln är tiden, och den vertikala axeln är den personliga moralens kvalité, upp till 100 % och neråt.
(1) Den normala humanistiska kurvan, som snarare är en linje som löper på 100%-nivån hela livet, är så att säga rikslikaren för det personliga moraliska ansvaret för människan själv och för hennes medmänniskor och hennes omgivning och levnadsmiljö.
(2) Den här kurvan kallar jag ”om inget händer”-kurvan. Den blir allt oftare tillämplig i en tid då skadeverkningar av nya tekniker blir tydliga allt senare i produktionscykeln. Också här kan vi ta kärnkraften som exempel: Statens Kärnkraftsinspektion måste som alla andra spara, och vad man spar in på är att man lägger ner hela sin beteendevetenskapliga avdelning, den som utbildar personalen och ser till att avläsningsinstrument är tydliga och rätt placerade. Så det inte går som i Harrisburg, således. Det är nu sex år sen olyckan i Harrisburg inträffade. Känslan av personligt moraliskt ansvar har uppenbarligen följt den här kurvan. Och Strålskyddsinstitutets kommentar till den engelska rapporten om ökad frekvens av prostatacancer hos kärnkraftspersonal är att kärnkraften hos oss är så mycket nyare så vi kan inte ha några sådana utvärderingar än på mycket länge. Principen är att vänta och se och hoppas och sen bli pensionerad så man slipper ansvaret.
(3) Den här utplanande kurvan nära nollinjen vill beskriva den allt vanligare företeelse som jag skulle vilja kalla kollektivt delansvar. Den innebär att vederbörande medlem i en beslutande församling anser sig dela det hundraprocentiga ansvaret med de andra medlemmarna i kollektivet och alltså avsvär sig ett personligt moraliskt ansvar för de beslut han deltar i. Att detta är emot alla humanistiska principer säger sig självt.
(4) Så har vi expertansvarskurvan. Där är det moraliska ansvaret högt innan ett beslut fattas, men det dalar sedan till noll strax före beslutsfattandet, då experten anser att den beslutande personen eller myndigheten övertar hela det moraliska ansvaret.
(5) Till sist har vi riksdagsmanna- och kommunalpolitikerkurvan, där det personliga moraliska ansvaret (utom i de fall då kurva 3 är tillämplig) varar mandattiden ut för att efter tre år abrupt sjunka till noll. Försåvitt inte vederbörande blir omvald – då upprepas proceduren tre år till. Det här abrupta fallet från 100 % till noll är en av anledningarna till att beslutet att avskaffa kärnkraften år 2010 inte är trovärdigt. Åtta riksdagsval återstår till dess, utom det vi har nu i september!

*

Och det säger sig självt att den här kurvan också är tillämplig när det gäller allsköns så kallade snabba klipp i affärsvärlden. Man säljer plötsligt ett företag, och ansvaret rasar lika plötsligt ned till noll. Bopp! Så bara. Bortsett från den här sista anmärkningen, så har jag visst råkat ta exemplen från offentliga institutioner. Men då vill jag påpeka att dom här kurvorna också är tillämpliga vid beslutsfattande inom all möjlig privat företagsamhet.

• Hur länge, till exempel, användes och salufördes den sortens blåbetong som frigjorde livsfarliga radondöttrar, efter det att riskerna hade blivit kända? Hur många visste det innan, men fortsatte att bygga och sälja?
• Och hur länge har asbest använts i industrin efter det att det har bevistats att asbest ger cancer? Och hur många österrikiska vinodlare och vindistributörer och politiker visste om användningen av glykol i österrikiska viner innan skandalen blev offentlig?
• Hur många visste hur farligt det var? Att döma av pressuppgifterna att alltihop upptäcktes när en vindistributör krävde avdrag i sin deklaration för inköp av glykol, ja det skulle vara utgifter för intäkternas förvärvande. Att döma av det så fanns det också en aningslöshet om farorna, som heller inte borde ha funnits. För det är ju en av humanismens grundsatser, att veta, eller ta reda på, vad som är skadligt för människan, och vad som är bra för henne.

Sannerligen är den humanistiska eftersläpningen stor och omfattande.
Och ett annat framtida problemområde, datorsamhällets ringa behov av mänsklig arbetskraft i industrin, vad gör vi åt det? Det är ändå ett faktum som vi vet om sen länge, men som nu plötsligt kommer att framstå som ett lika förvånande problemkomplex som miljöförstöringen efter Tyst vår eller kärnkraftsriskerna efter Harrisburg.
I det sammanhanget ska vi en stund ge nya dimensioner åt tiden, och tala om arbetstid och fritid. Det hör också till den humanistiska sfären. Då vill jag först citera mig själv i en dikt som är skriven för över tio år sen, men som tyvärr ingalunda har mist sin aktualitet. Så här lyder den:

*

Det förslag till lösning av problemet, som det finns i den här dikten, det ser väl kanske särskilt drastiskt ut, men faktum är att det inte ens skulle kunna lösa delar av problemet i det läge som nu kommer. För det är ju inte så att vi kommer att ha sex timmars daglig arbetstid var, utan en hel del av os får ingen arbetstid alls. Vi blir onödiga.
Det är ett faktum som ställer helt andra humanistiska krav på oss sen alla andra problem vi har talat om, utom atomkriget möjligen. För vem tror att industrin i längden är intresserad av en bidragsverksamhet i nån form till dom onödiga typer som inte behövs i fabriken. Och vem tror att ens ett solidariskt samhälle i längden kan eller orkar försörja dom där onödiga bidragstagarna.
Och vad händer då?
Det blir en revolution av hittills aldrig skådat slag, en revolution där dom onödigförklarade kräver sin rätt att behövas.
För vari består ett människovärde, om inte i det självklara förhållandet att man behövs för sig själv och för sina medmänniskor och för det samhälle man lever i?
”Människovärdet vi fordra tillbaka”, sjöng revolutionärerna i ”Arbetets söner” när den industriella revolutionen hade börjat. Det människovärde som dom ville ha tillbaka, det var rätten att leva ett drägligt och värdigt liv, mot att dom sålde sina muskelkrafter till arbetsgivaren.
Men inte ens muskelkraften hos dom onödiga behövs längre, dom är bara totalt onödiga.
Vem tror ni bryr sig om dom i längden, utom dom själva?
Dom kommer också att kräva sitt människovärde tillbaka, värdet som ligger i att ha en uppgift och ett ansvar gentemot sig själva och gentemot andra. ”Att ha en uppgift med ansvar är att ha en framtid”, har Viktor Frankl sagt. Så sant sa han då.
Ska vi alltså beröva den större delen av den kommande generationen dess framtid?
Om det enorma problemkomplexet som kommer att kräva en omställning av hela vårt levnadsmönster, som kommer att måla om all grå ekonomi till vit, till exempel, till bröders hjälp mot hederlig vedergällning, och som kommer att skapa en ny form av lokalsamhällen, där dom onödiga finner på tusen sätt att bli nödvändiga. Om allt det där talas det mycket litet än så länge. Innan människan ens har hunnit tänka tanken att omställningen måste göras, så kommer hon att ställas inför det fullbordade faktum att hon har blivit onödig i samhället. Ännu en samling akterseglade humanister kommer att stå där med sina långa näsor, fast dom så gärna hade velat vara med och försöka att lösa problemen innan revolutionen var ett faktum.

*

Det är människan som gör sanningen stor, inte sanningen som gör människan stor, det var en av de grundläggande principerna för Konfucius. Omsatt till vårt resonemang, så betyder dom visa orden att ingen ny vetenskaplig sanning som vi finner är större än den människa som finner den, och alla dom andra människorna, att ingen idé vi har är större än vi själva. Det är ytterligare ett sätt att säga att vi måste koordinera våra mänskliga silverrovor med teknologins elektroniska klockor, och att vi inte längre kan finna oss i att ständigt bli akterseglade. Och det är inte alls teknikfientligt, utan det är teknikvänligt: i stället för att människan som nu fungerar som försökskanin för allsköns forskning och teknik, i stället för att skjuta de uppenbara kommande problemen in i framtiden under det tråkiga mottot ”den dagen den sorgen”, i stället skulle humanism och vetenskap och makt gå hand i hand mot redan förutsedda förändringar och leende säga till varandra om den ljusnande framtiden: ”den dagen den glädjen”.

Se och hör Tage Danielsson framföra ovanstående text