En Julsaga av Tage Danielsson och Per Åhlin

Karl-Bertil Jonssons julafton
Musik: Gunnar Svensson
Musiker: Arne Domnérus, Bengt Hallberg

Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år

Du Karl-Bertil Jonsson
som är fjorton år,
tänk vad du förstår.
Tänk vad du är klarsynt,
gänglige gestalt.
Du har grundprinciper,
kanske du begriper allt.

Skiljer lögn från sanning,
strunt från vettigt prat.
Gänglige krabat
Upprörs av det falska
Aldrig liknöjt flat
Känner harm men inte hat
Gäspar av princip
Åt tjat

Du Karl-Bertil Jonsson
Kanske du begriper allt
Skiljer fusk från äkthet
Säger allt rent ut
Gänglige drasut

Skiljer rätt från orätt
Orkar slå bakut
Tills du lär dig veta hut
Då tar all din vishet slut
Du Karl-Bertil Jonsson

Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år
Text: Tage Danielsson,
Musik: Gunnar Svensson
Sång: Tommy Körberg
Arrangemang och produktion:
Stefan Nilsson

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och av sigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.

När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde de rika knösarna till affärsmän ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil Jonsson för att han fick stå där hela nätterna och sortera inkommande paket. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil Jonsson inte. Han kom från ett välbärgat hem, hans pappa hade ett stort varuhus och blev dagligen allt förmögnare på bordlöpare och tomtebloss. Men Karl-Bertil tyckte i alla fall det var roligt att tjäna lite pengar själv, för det här tilldrog sig på den tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in paket med påskriften ”Aktas! Glas!” på stengolvet i fragila avdelningen tänkte han på Robin Hood.

Robin Hood var Karl-Bertil Jonssons idol, för det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag — se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungl. Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att ta från de rika och ge åt de fattiga, hamrade det rytmiskt. En sorgsen glädjeflicka flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besvilket ögonkast att han var för ung. En stackars sälle satt på trappan utanför en port och stirrade på honom med en krympling renat i blicken. En ung moder kved stilla på trottoarkanten med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En ungdomsbrottsling ven förbi som en sorgsen vindpust i en stulen Opel Kapitän.

Julen var nära.
Dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ett ljus för dem som vandra i mörkret? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
Det var nu som Karl-Bertil Jonsson fattade sitt beslut.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck: God jul önskar en okänd välgörare.
Han klistrade fast lapparna över adressaterna på alla paketen. Avsändarnas namn och adress täckte han med en julstjärna av förgyllt papper. Så lade han paketen i säcken igen och bar ner den i tamburen.

🌟🎄🌟

Detta var fars hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan för 14:50 som han gratis tagit med hem från sitt varuhus.

Efter maten sa Karl-Bertil:
”Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på min postsäck.”
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina föräldrar på julen. Hans yttrande var ingen lögn — han tänkte ju verkligen på sin postsäck.
”Stackars pojke, jag kan ta bilen och köra dej dit”, sa far.
”Kommer inte på frågan, Tyko, du har druckit glögg”, sa mor.
Karl-Bertil drog en lättad suck.
”Nå, här har du en tia till taxi då”, sa den glöggfryntlige Tyko.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp samhällets skuggsida med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de trasigaste gatuvandrarna, språkade med de ensammaste åldringarna och lade paket bland flaskorna framför de sorgsnaste diversearbetarna på ökaféet. När han avverkat detta kafé var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari kunderna hest föll in:

Nu så kommer julen
nu är julen här,
lite mörk och kulen
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn
och i högtidskläder
dansa barnen in.
(ur Julvisa av Zacharias Topelius, 1857)

En brusig man i keps tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt paket och började med rörda ögon läsa i den bok han fått, Jean-Paul Sartres självbiografi ”Les Mots” i fransk originalupplaga.

Karl-Bertil begav sig hem och lade tillbaka tomtekostymen i skrubben i god tid innan far själv skulle använda den.

Julaftonen förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av inre glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julaftonen utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna. Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.

”Goddag faster Märta! God jul! Vadå… handmålad porslinstallrik?… Näej vi har inte fått nån porsl… vadå? Blomstermotiv? Nejlikor i kruka… jag är ledsen faster Märta, men vi har inte… jaja gör det, faster Märta! Ajö då. God fortsä…”

Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.

”Faster Märta har skickat oss en handmålad porslinstallrik, Tyko!”
”Det var ju en herrans nåd att inte den kom fram. Tyst nu, jag ser på TV!”
”Men Tyko, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till generaldirektören för postverket.”
”Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!”
”Men kära nån”, sa mor, ”hur kan det bara ha kommit bort? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som arbetar på posten?”

Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

”Jag tog undan paketet och gav det till en fattig”, sa Karl-Bertil.
Far ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag gav fasters porslinstallrik till en fattig.”
”Är du inte klok, pojke!”
”Jag har tagit en massa andra paket också från rika människor och givit dem åt fattiga människor.”
”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!”

Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort nånting är kommunister.

”Men far”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha fasters porslinstallrik!”
”Sa och sa! Det var ju min tallrik! Och vad tror du alla dom andra ska sälja? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?”
”Dom står förprickade i din taxeringskalender”, sa Karl-Bertil.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”

Tyko Jonsson höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mej runt till alla som du har stulit paket ifrån och ber om ursäkt! Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!” Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sherwoodskogen.

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke Karl-Bertils grymme faders hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som hans son spritt ut över samhällets bottenskikt? Om han sett gatflickan Beda Larsson trycka sin randiga sidenslips till sin barm i julnatten, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där barnen glada lekte med sina sex japanska servettringar av päronträ? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta Om han fått vara med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade sitt paket och med tårade ögon betraktade en flaska Aqua Vera?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från f. tunnbindaren Ernst Haraldssons leksakstrumpet nått fram till Tyko Jonssons öron, så hade han kanske inte denna julinatt somnat i vredesmod.

🌟

Inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra Tyko Jonssons sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i tjuvnadssammanhang.
Frampå dagen tog han med sig sin taxeringskalender och sin son och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor med en årsinkomst på över 50 000 kronor.

”Kan vi få tala med byrådirektören?” sa Tyko Jonsson. ”Det gällde en julklapp.”
De blev visade in i salongen där familjen Bergdahil satt och knäckte nötter.
”Goddag”, sa Tyko Jonsson generat. ”Det är så att min son har givit en av herrskapets julklappar till en fattig.”
”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Bertil, ”men ni är ju så rika och lyckliga, även utan det där paketet, och därför har jag sett till att det i stället fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt.”

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottogs han som en hjälte, och de bestulna familjernas glädje över att hemstickade yllekoftor och formgivna brevpressar hamnat hos bättre behövande visste inga gränser. Tyko Jonssons generade uppsyn över sin sons beteende förbyttes småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och far och son avtågade under intensiva applåder.

När de begav sig hemåt hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.

”Det var då en välsignad jul”, sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.

God Jul!
🌟

Sagan om hur det gick till

År 1964 skrev Tage Danielsson Sagor för barn över 18 år. I förordet som han låter Farbror Wahlström & Tant Widstrand underteckna, karaktäriseras innehållet som ”… en samling sagor att läsa i familjekretsen under kulna vinterkvällar, när barnen har gått och lagt sig”.
I boken förekommer till exempel ”Sagan om den högfärdiga oxfilén”, ”Sagan om Frankensteins medeltal” och många fler.
Men ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” finns inte med i första upplagan av boken. Den sagan skrev Tage Danielsson speciellt för förlaget, Wahlström & Widstrand. Det blev en liten skrift, en julhälsning som jag fick uppdraget att illustrera med två teckningar. På omslaget hänger Karl-Bertil som en bevingad julgransprydnad och några sidor fram kan man hitta ett porträtt av Direktören själv, Tyko Jonsson. Som man kan se så skiljer sig karaktärerna ordentligt åt från de figurer som förekommer i filmen elva år senare.

År 1975 ville TV2 göra en julfilm av Tages berättelse om Karl-Bertil Jonsson. Man hade först tänkt sig en film med levande skådespelare men eftersom sagan utspelar sig i ett något obestämt fyrtio–femtiotal, tvekade Tage. Han insåg att det skulle bli vansinnigt dyrt och besvärligt att rekonstruera en förfluten tid. Ambitionen verkade orimlig, speciellt eftersom filmen fick bli högst 25 minuter lång.

Jag hade samarbetat med Hasse & Tage sedan 1963 och fick nu en förfrågan från Tage om vi inte kunde göra en animerad film av berättelsen istället. Eftersom TV2 ville ha en färdig film till den kommande julen, skulle produktionstiden bli kort – cirka nio månader. Det var förstås en utmaning, men en rolig sådan. Jag svarade ja utan någon längre betänketid. Vi hade haft premiär på vår och Beppe Wolgers film ”Dunderklumpen” hösten 1974 och det var delar av det produktionsgänget som nu tog sig an Karl-Bertil. Det här var före datorernas tid och färgläggningen av filmen gjordes helt för hand; av totalt tretton personer var tio färgläggare och tre animatörer.
I vanliga fall var Hasse Alfredson den naturlige samarbetspartnern för Tage, men i det här fallet behövde han ha min hjälp. Tage visste inte mycket om tecknad film och vid ett första möte i Tages nyinredda författarlya på Lidingö, drog vi upp riktlinjerna.
”Nu ska vi göra en ny Kalle Anka!” skojade Tage, omedveten om att filmen så småningom faktiskt skulle bli en uppskattad konkurrent till Disneys folkkära figur.
Vid den här tiden hade min studio gjort två långfilmer, ”I huvet på en gammal gubbe” och ”Dunderklumpen”. Båda filmerna hade blandat ”levande” scener med animerade. Visserligen på olika sätt; i den första filmen klippte vi mellan de olika teknikerna, medan vi i den andra var mer sofistikerade och lät tecknade figurer agera mot levande. Framförallt lät vi det fantastiska landskapet i Jämtland vara bakgrund till scenerna i ”Dunderklumpen”. Där förekommer filmade, rörliga bakgrunder men också tecknade eller fotograferade.
Förr, på den analoga tiden, använde vi en sådan här kamera på vår studio i Hököpinge utanför Malmö. Det är en så kallad trickkamera, en Oxberry. I den använde vi 35 mm film och det märkvärdiga och viktiga med den var att den kunde ta en bild i taget med absolut bildstillestånd. Det var en nödvändighet eftersom teckningarna annars skulle ha ”hoppat” okontrollerat, ruta för ruta.
Här står Karl-Bertil med en trave ”celler”, plastark med handmålade figurer som ska placeras under kameran och filmas en och en. Figurerna är tecknade på framsidan av cellen och målade på baksidan. I regel var figuren tecknad med en svart kontur, men i filmen om Karl-Bertil tänkte jag lyxa till det och använda olika färger. Det var färgad tusch vi använde och den applicerades med en vanlig tuschpenna.

Så småningom märkte jag att processen var för tidsödande och hittade ett alternativ – spritpennor i olika färger. Det gick snabbare, men ve och fasa när vi upptäckte att den nya linjen fastnade på ett mellanliggande skyddspapper! Konturen var borta och på cellen syntes endast färgen på baksidan. Det blev en rejäl försening. Själv satt jag på teveredaktionen och tejpskarvade en provisorisk 16 mm kopia, lilla julafton 1975, dagen före ”premiären”.

På framsidan av cellen sitter alltså den tecknade figuren. Den är färglagd på cellens baksida. Under alla celler ligger bakgrunden som ett eget lager. Bakgrunden är viktig eftersom det är den som sätter mycket av atmosfären på filmen. Den är i regel målad på papper, men i det här fallet gjorde vi modeller av kartong som sedan fotograferades i olika vinklar och med skiftande ljussättning. Bilderna blev sedan stora diabilder som placerades i Oxberryn, belysta underifrån.
Idén med att göra modeller kom sig säkert av TV2:s ursprungliga önskan att göra en live-film av sagan. Jag inbillade mig att man med modeller skulle få fram en speciell atmosfär, något mitt emellan realism och stiliserad verklighet.

Till och med Tyko Jonssons tevefåtölj blev en modell. Men också rummet på Kungliga Postverket där Karl-Bertil sorterade paket. Taklamporna gjorde vi av pingisbollar.

Det blev många modeller. Ovan en bit av slumkvarteren och bilden nedan visar ett annat hus från Karl-Bertils Stockholm, ett hus med snö på taket. När vi gjorde modellerna fanns det ”snö” på sprayburk och i verkligheten är modellen sisådär 60–70 cm bred och ungefär 50 cm hög.

När man gör film är det viktigt med förberedelser. Animerad film kan man planera in i minsta detalj. Det handlar rent av om att ge sig in i filmens anatomi, där man inte bara talar om filmens dramaturgi, sekvensens rytm eller total filmmängd, utan också om den minsta enskilda enheten, bildrutan, och bildrutans förhållande till tiden. Sekunden uttryckt i 24 eller 25 bilder.
Som i all annan film är naturligtvis idén och manuskriptet startpunkten. Men oftast gör man parallellt med det ”vanliga” manuskriptet en så kallad storyboard; ett manus till större delen berättat med bilder. Med en sådan kan man på ett tidigt stadium komma underfund med viktiga saker: hur många scener kommer filmen att innehålla, hur långa blir scenerna, hur många figurer finns med i varje scen? Det är i sin tur en förutsättning för att kunna räkna ut vad hela kalaset kommer att kosta. Animerad film kan vara dyr att göra; inte sällan är ”dagstagningarna” några få sekunder.
Storyboard för animerad film är alltså en nödvändighet och för ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” var den än mer oumbärlig. Produktionstiden var kort och det gällde att planera noggrant. En storyboard kan man i och för sig göra på många sätt. I det här fallet ville jag att den också skulle fungera som en skiss för två andra viktiga moment i sammanhanget – design och layout.
Men storyboard och färdig film är skilda saker. Under resans gång gör man nya bedömningar. Vissa scener som finns i en storyboard kanske inte finns med i den färdiga filmen eller så kan scenerna ha kastats om. Kanske kan det vara intressant att jämföra filmen med den fullständiga storyboarden som nu publiceras för första gången. En liten förklaring kanske behövs; de svarta inringade siffrorna i varje bildruta visar helt enkelt ordningsnummer mellan bilderna, medan de röda inringade betecknar tänkt scennummer.
Per Åhlin

Istället för Kalle Anka

Alltsedan televisionens barndom har det svenska julfirandet präglats av ett tecknat teveprogram med enorma tittarsiffror. Disneyprogrammet ”Kalle Anka och hans vänner” steg in i de svenska hemmen redan 1960 under en tid då det bara fanns en enda tevekanal i Sverige. Snabbt etablerades en vana att integrera Kalle Anka-tittandet med julaftonens övriga ritualer. Det gällde att organisera måltiderna och julklappsutdelningen där hemma så att de inte kolliderade med Kalle Ankas sändningstid mitt på eftermiddagen. Än var det långt till videons och datorernas genombrott.
”Disney” liksom ”Kalle Anka” betraktades vid denna tid som själva sinnebilden för kommersialism. På den nya kanalen TV2 gällde det att hitta alternativ till Disney, något som jag själv tydligt minns från min tid där som programbedömare. Men 1975 var det inte många som drömde om att försöka konkurrera med Disney på julafton – mer än Tage Danielsson och Per Åhlin. Lasse Boberg, som då var nöjeschef på TV2, berättar att han flera gånger diskuterade en filmatisering av novellen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” med Tage Danielsson. ”Hasse dök aldrig upp men med Tage hade jag fortlöpande kontakt under hela tillblivelsen.” När Tage till slut föreslog att novellen skulle omarbetas till en animerad film av Per Åhlin, tackade Boberg ja. ”Detta var ett projekt som ekonomiskt låg avsevärt över vad vi på Nöjesredaktionen kunde avsätta på ett enstaka program”, påpekar han idag. ”Men det positiva beslutet grundade sig givetvis på ett grundmurat förtroende för Tage och Svenska Ord.”
”Vi ska göra en ny Kalle Anka!” deklarerade Tage Danielsson under det följande manusarbetet tillsammans med Per Åhlin inför filmatiseringen. Kanske var det på skämt, kanske på allvar. Förmodligen bådadera. Med Tage var det inte alltid lätt att veta.

Premiärvisning i skymundan
Tage Danielssons samarbete med Hasse Alfredson hade under året bland annat resulterat i långfilmen ”Släpp fångarne loss – det är vår!” som fick premiär några veckor före julen 1975. Tidningarnas tevebilagor inför julen dominerades dock av ett annat program från det populära radarparet, nämligen revyn ”Gula Hund” som skulle visas i TV2 annandag jul. Den nya tecknade filmen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” märktes nästan inte alls bland de texter som presenterade julhelgens teveutbud - dock publicerades på julaftonen en intervju med Tage i Svenska Dagbladet och en artikel om Per Åhlin i Aftonbladet. Än hade kritiker och publik inte lagt om sina tittarvanor på julafton, så att de hittade fram till ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” i TV2 klockan 19.05.
Filmen omnämndes sedan endast i några få tevekrönikor. I Dagens Nyheter kunde man läsa: ”Det roligaste och originellaste inslaget var, tyckte jag, ’Karl-Bertil Jonssons julafton’ i TV2, en helt underbar ironisk saga tecknad av Per Åhlin efter manus av Tage Danielsson. Poängerna kom tätt och det gjorde, åtminstone hemma hos mig, också skratten.”
En enda kritiker, den tongivande Stig Ahlgren i Svenska Dagbladet, ägnade dock filmen om Karl-Bertil Jonsson en djupare genomlysning i sin tevekrönika som inleddes: ”Julaftonens höjdpunkt i TV2, den minst kristliga av de båda TV-kanalerna, utgjordes obestridligen av Tage Danielssons och Per Åhlins tecknade saga, Karl-Bertil Jonssons julafton, från ’den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse’…” Ahlgren refererade både till Hjalmar Gullbergs tänkande lantbrevbärare och till James Thurber och Danny Kaye innan han avslutade: ”Tage Danielssons paketlösning bär i en blandning av bedräglig oskuld och därtill ypperligt ’röstad' av berättaren, hans egen signatur av förvånat diableri. Tage Danielssons nutidsfabler kan verka övertydliga men brukar ha fler utgångar än ett rävgryt.”

Karl-Bertil Jonsson blir känd
Först vid tevevisningen året därpå och under kommande år skulle programmet komma att uppmärksammas mer i pressen. Efter hand publicerades alltfler texter om filmen i anslutning till den årliga visningen av Karl-Bertil Jonssons julafton. Under rubriken ”Julens hjälte” frågade Björn Vinberg 1981 i Expressen: ”Har du också gått över till Karl-Bertil Jonsson?” och fortsatte "Jag gick över för flera jular sen. Storknade på Disney, tyckte att Karl-Bertil Jonsson var fräschare och festligare.” År 1984 gjorde Jonas Sima en skämtsam intervju med ”TV2: Karl-Bertil Jonsson” under rubriken ”Har du kvar tomtemasken?” Sima ställde sina frågor till en fiktiv Karl-Bertil som nu hunnit komma upp i tjugoårsåldern, och frågorna besvarades via Tage Danielsson ”som fortfarande håller kontakt med den unge mannen”. På frågan vad Karl-Bertil nu sysslade med, åtta år senare, och huruvida han gjort lumpen eller var vapenvägrare, svarade Karl-Bertil genom Tage: ”Jag är konsultvikarie på ett datareklamföretag. Lumpen slapp jag för att jag är så närsynt så jag kan inte se fienden.” Intervjun fortsatte sedan i samma absurda stil. I Sydsvenskan intervjuade Annika Gustafsson Per Åhlin 1990 under rubriken ”Vår tids julsagor” och återberättade sagans tillkomst för nya generationer.
En rad exempel på senare års recensioner visar att filmen kan avläsas och tolkas på många olika sätt. Tage Danielssons lekfulla ironi kombinerad med Per Åhlins visuella gestaltning gör den dubbelbottnad på ett sätt som också gör den tidlös.

Ironin tas på allvar
I början av 2000-talet var det dags att bortse från ironin och tolka Karl-Bertil Jonssons agerande på ett rent bokstavligt sätt. Under rubriken ”Karl-Bertil är en riktig högerman” angrep kulturvetaren Goldina Smirthwaite på julafton 2004 Karl-Bertil Jonsson i Expressen med kraftigt artilleri: ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är den svenska över- och medelklassens favoritfilm. Den får alla – förutom dem som är utsatta och fattiga – att känna sig goda och generösa”, hävdade Smirthwaite bland annat. Hon påpekade: ”Karl-Bertil är inte radikal, han handlar inte av solidaritet utan av något som kan liknas vid välgörenhetsfascism.”
Även Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt tog till orda och reagerade i ett debattinlägg mot att Smirthwaite, genus- och kulturvetare vid Stockholms universitet, ville avslöja både Karl-Bertil Jonsson och Tage Danielsson som välgörenhetsfascister: ”En ’gatflicka’ som får rakvatten! En lodis som får en fransk bok! Nedlåtenhet! Förtryck! Allmosehöger. ’Jag har närt en kommunist vid min barm!’ En gång vid Lunds universitet”, fortsatte Strömstedt, ”var förutsättningen för att få en tentamensbok att man klarade ett test där också ironier, dubbelironier, rentav förrädiska självironier ingick. Vid Stockholms universitet är det gravallvaret som härskar. Rättrådig och stendöv går man sin väg rakt fram… Tage Danielsson var – i själva sin natur – en varm, klok, rolig humanist, en av de få, med en djup insikt om det mänskligas irrationella väsen. Det har funnits många skäl att sakna honom. Den som ställer upp de humanistiska trupperna på led bör man däremot alltid misstro.”
Bloggaren Blondinbella (Isabella Löwengrip) kallade programmet för ”kommunistskit” julen 2008 och anmärkte: ”Jag tycker det är fel att man fortfarande visar socialistprogram, det tydligt röda genomsyrar hela programmet.” Uttalandet vållade ett ramaskri bland hennes läsare, som hotade att aldrig mer läsa bloggen. Löwengrip blev förvånad över reaktionen och påpekade att ”det är fint att göra en god gärning och ge till andra, men då ska man köpa julklapparna själv, inte stjäla.” Hon hävdade att ”Karl-Bertil är dåtidens AFA (Antifascistisk aktion) och påpekade: ”Han tar lagen i egna händer.”
Samtidigt, i Aftonbladet, fanns det ett inlägg av kulturchefen Åsa Linderborg under rubriken ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”. Hon inledde med orden: ”Jag har en mobilsignal som ingen stör sig på. När någon ringer mig spelas ledmotivet till Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den filmen älskar alla. Jag med.” Linderborg påpekade: ”Filmen är genialt tecknad på ett sätt som aldrig gör den daterad, till ett humanistiskt budskap som är lika evigt.” Hon fortsatte: ”Att filmen blivit en särskilt kär klenod för vänstern är fullt begripligt; på självaste julafton förkunnas att kommunism inte är massmord, utan solidaritet och människovärde.” Men Linderborg framhöll också att det i själva verket är ”just vänstern som har anledning att ifrågasätta berättelsen”. Hon betonade att sagan inte är ”ett kommunistiskt manifest utan ett välgörenhetsepos” och att kommunismens budskap knappast är ”välgörenhet, utan klassamhällets avskaffande… Om Karl-Bertil Jonsson verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till sin pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!”
Så har man genom åren hållit på och vridit och vänt på innebörden av den ironiska sagan. Det förefaller som om filmen om Karl-Bertil Jonssons jul, allteftersom tiden går, läses alltmer bokstavligt av sina uttolkare. På 2000-talet är det som om filmens ironier och dubbelmeningar knappast längre uppfattas utan skjuts åt sidan för mer handfasta och bokstavliga tolkningar - långt från Stig Ahlgrens påpekande om rävgrytets utgångar.
Allteftersom 2000-talet framskrider är det nästan som om Karl-Bertil Jonsson och de tecknade karaktärerna omkring honom börjar betraktas som verkliga personer. I pressen citeras deras repliker allt oftare, såväl på ledarsidor som i kulturartiklar och på ekonomisidor. Man frågar sig hur Karl-Bertil och Tyko Jonsson skulle reagerat i olika situationer och refererar till faster Märta och hennes handmålade porslinstallrik i samband med olika slags julklappsbekymmer.
Karl-Bertil Jonsson har blivit en kultfigur under det personfixerade 2000-talet, inte minst i sociala medier, och den ironiska novellens minnesvärda enradingar citeras friskt, särskilt i julmånaden december. På Facebook finns grupper som enbart ägnar sig åt citat ur ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Bland favoriterna finns både Tyko Jonssons ”Jag har närt en kommunist vid min barm!” och byrådirektör H.K. Bergdahls ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades.”
Parallellt med det stora intresset för Karl-Bertil Jonsson i sociala medier gör Karl-Bertil efter hand även sitt inträde i dagspressens artiklar. Han blir en pålitlig referens i en lång rad skiftande ämnen. När Bodil Jönsson i Dagens Nyheter i juni 2015 vill ifrågasätta lönearbetets särställning, börjar hon med att markera: ”Jag är exempelvis varmt fäst vid Karl-Bertil Jonssons julbudskap i tv om att ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” 2010 skriver Negra Efendić i Svenska Dagbladet en krönika som avslutas med orden: ”Jag kan inte låta bli att undra: vad hade Karl-Bertil Jonsson sagt om han inte hade varit en fiktiv tecknad karaktär i en Tage Danielsson-film? Han hade definitivt tagit alla mina julklappar och gett dem till bättre behövande.” Under rubriken ”Därför drömmer de rika om att vara Robin Hood” i Dagens Nyheter påpekar Sverker Lenas samma år: ”I julens USA sprider sig givmildheten bland de allra rikaste. Bill Gates och Warren Buffett vill likt Karl-Bertil Jonsson tända ’små tomtebloss av vänlighet’. Samtidigt ökar klyftan mellan dem som har och inte har.”
Tiden tycks ha hunnit ifatt den tecknade filmen som inleds: ”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring…”
Elisabeth Lysander

Det var vi som gjorde filmen:
Manus och röstregi: Tage Danielsson
Röster:
Per Andrén Karl-Bertil Jonsson
Toivo Pawlo Tyko Jonsson
Marianne Stjernqvist Karl-Bertils mor
Åke Fridell Byrådirektör Bergdahl
Catrin Westerlund Fru Bergdahl
Musik: Gunnar Svensson
som spelar med
Arne Domnérus och Sture Åkerberg
Animation:
Kjeld Simonsen
Hans Åke Gabrielsson
Per Åhlin
Färgläggning:
Saskia Ackema
Jim Bankhead
Doreen Korder
Tony Pahlborn
Gullmaj Persson
Regina Prokners
Birgit Stridh
Christina Svensson
Inger Torstensdotter
Marie Torstensdotter
Foto och modeller: Pelle Svensson
Ljudanalys: Karl Rasmusson
Effekter: Marjan Kramarsic
Mixning: Bengt Törnkrantz
Design, klipp & regi: Per Åhlin
Produktion: För TV2
AB Svenska Ord
Pennfilm Studio AB

Tage Danielsson (1928–1985) var en av Sveriges mest folkkära mångsysslare; han var bland annat författare, poet, manusförfattare, filmregissör, skådespelare och komiker.

Per Åhlin är tecknare men också animatör, konstnär, formgivare och filmregissör.

Elisabeth Lysander är frilansskribent med film som specialintresse. Hon har bland annat arbetat på Svenska Filminstitutet och varit programbedömare på TV2.

Källor i Elisabeth Lysanders efterord

• Lars Boberg, i e-postmeddelande till författaren 2010.
  
• Tage Danielsson, ”Vi ska göra en ny Kalle Anka!” Citatet enligt Per Åhlin, via e-post 2015
  
• Karl-Olov Eliasson, ”Nyheterna enda gluggen mot världen” Dagens Nyheter 1975-12-27.
  
• Stig Ahlgren, ”Paketlösningar m.m.” Svenska Dagbladet 1975-12-27.
  
• Björn Vinberg, ”Julens hjälte” Expressen 1981-12-26.
  
• Jonas Sima, ”Har du kvar tomtemasken?” Expressen 1984-12-26.
  
• Annika Gustafsson, ”Vår tids julsagor” Sydsvenskan 1990-12-24.
  
• Goldina Smirthwaite, ”Karl-Bertil Jonsson är en riktig högerman” Expressen 2004-1224.
  
• Bo Strömstedt, ”Människan måttbeställd” Expressen 2004-12-29.
  
• Anna Skarin, ”Blondinbella: Karl-Bertil Jonsson är dåtidens AFA” Expressen.se 2008-12-25.
  
• Åsa Linderborg, ”Att ta från de rika och ge till de fattiga” Aftonbladet 2008-12-24.
  
• Bodil Jönsson, ”Arbetet måste inte räddas” Dagens Nyheter 2015-06-08.
  
• Negra Efendić, ”Karl-Bertil skulle ha tagit mitt badskum” Svenska Dagbladet 2010-12-29.
  
• Sverker Lenas, ”Därför drömmer de rika om att vara Robin Hood” Dagens Nyheter 2010-12-23
  
• Flera av citaten ingår även i Elisabeth Lysanders bok Per Åhlin – bildmakare & animatör, Karneval Förlag 2013.

Karl-Bertil Jonsson håller grytan kokande åt alla ”olyckliga som inte äger något varuhus”.
Målning av Per Åhlin, 2015.

Sagan om Karl-Bertil är allt annat än all
Publicerad 2020-08-23

Per Åhlin 2006 Foto: Ingvar Andersson

”Karl-Bertil Jonssons julafton” har kallats både allmosehöger och kommunistskit. Snart kan SVT:s julklassiker bli långfilm. För Kalle Lind berättar illustratören Per Åhlin att filmmanuset om Karl-Bertil var det enda han skrev tillsammans med Tage Danielsson.

Lämplig startpunkt för sagan om ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” torde vara 1964. Då sker två saker som blir till förutsättningar för den halvtimmesfilm som SVT sänt varje julafton sedan 1975: dels ges berättelsen om världsförbättraren Karl-Bertil ut för första gången, dels inleds det lyckosamma samarbetet mellan bildmakaren Per Åhlin och humoristen Tage Danielsson.

– Jag hade gjort några animerade satirfilmer på Malmö-TV, tillsammans med Jan Hemmel och Åke Arenhill, och de hade väl Hasseåtage sett, berättar Per Åhlin. Det ledde till att jag fick göra de animerade förtexterna till deras debutfilm ”Svenska bilder” 1964. Lite innan dess började jag göra bokomslag åt Wahlström & Widstrand.

På förlaget Wahlström & Widstrand jobbade Tage Danielssons hustru Märta-Stina och där gav Tage ut en lång rad böcker fram till sin död 1985. Från och med 1964 års ”Sagor för barn över 18 år” står Per Åhlin så gott som alltid som illustratör. I senare års pocketupplagor ingår ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” som en av den volymens berättelser. Så var det dock inte från begynnelsen.

– Tage skrev Karl-Bertil till ett litet häfte som förlaget skickade ut som julhälsning till kunder och kompisar 1964. Jag gjorde två illustrationer, en av Karl-Bertil och en av hans pappa Tyko. De ser inte alls ut där som de fick göra senare.

Tidigt 1975 föreslår TV2:s nöjesredaktion för Tage Danielsson att han ska göra film på sin gamla saga. Nöjeschefen Lasse Boberg har fått en öronmärkt påse julpengar för att väga upp den unga kanalens övriga utbud av dokumentärer och debattprogram.

Dock är inte påsen tillräckligt stor för den spelfilm som TV2 först föreslår. Egentligen finns inte resurser till en animerad version heller, men Åhlins effektivitet och Danielssons renommé gör likväl sagan till verklighet. Att Danielsson föreslår Åhlin som animatör är självklart: ”Han visste väl ungefär vad jag gjort förr.”

Åhlin på sitt håll accepterar omgående. Hans animationsbolag PennFilm har under 1974 haft premiär på långfilmen ”Dunderklumpen”, och inväntar nu produktionsbeslut på nästa större projekt (tv-serien om Alfons Åberg). Den relativt korta julfilmen är som gjord för att hålla studion sysselsatt medan finansiärer funderar på sitt håll.

– Så litet var ju inte det här projektet heller för vår del. Det var ju en relativt liten grupp som hade de kunskaper som krävdes. Vi var väl en fem, sex stycken som animerade.

Filmmanuset skrev Åhlin och Danielsson ihop, i skrivarlyan i familjen Danielssons Lidingövilla: ”Jag vill påstå att det var enda gången vi samarbetade om ett manus”. Röstskådespelarna Per Andrén (Karl-Bertil), Toivo Pawlo (pappa Tyko) och Marianne Stjernqvist (Karl-Bertils ömma moder) regisserades av Tage i Stockholm. Hasseåtages huspianist Gunnar Svensson gjorde musiken, med Arne Domnérus melankoliska sax i förgrunden, på sitt håll. Åhlin och hans team ritade, plåtade och klippte nere i skånska Hököpinge.

Redan från början var arbetet stressigt. Tekniska kalamiteter längs vägen spädde på stressen.

– Vi blev väldigt sena. Fotografen Pelle Svensson flög upp med de sista rullarna till Stockholm först sent i december. Själv satt jag dagen före julafton 1975, inne på en av nyhetsredaktionerna i Stockholm, och klippte ihop de sista scenerna. Vi hann inte dra upp vår repiga 16-mm-arbetskopia till 35-mm så det som visades första julen såg inget vidare ut. Det höll jag truten om tills i januari. Då gjorde vi den ordentliga 35-mm-kopia som har visats sedan 1976.

Den mediala uppmärksamheten inför första visningen är påfallande loj. Förutom enstaka undantag är filmen heller inget som 1975 års tv-kritiker lyfter fram (”Kanske berodde det på 16-mm-kopian, vad vet jag?”). Likväl bestämmer sig TV2 för att göra filmen till en tradition, och efter några år börjar tidningarna mycket riktigt skriva om ”klassikern” och ”institutionen” Karl-Bertil Jonsson.

I dag finns många exempel på hur filmen letat sig in i det allmänna medvetandet. Den som droppar citat som ”Jag har närt en kommunist vid min barm!” eller ”Vill du ha ett fikon?” kan oftast räkna med igenkännande leenden. Under 2000-talet har Danielssons mångbottnade ironier angripits på debattsidor och bloggar, både från vänster (”allmosehöger!”) och höger (”kommunistskit!”).

Bara under den senaste femårsperioden har en handfull scenversioner sett dagens ljus. I Malmö och Uppsala har stadsteatrarna gjort familjeföreställningar med sagan som underlag. 2018 gjorde Hasseåtage-fantasten Henrik Dorsin sin musikalversion på Scalateatern, med en scenbild byggd på Åhlins gamla teckningar. I programbladet krediteras Åhlin som ”produktionsdesigner”, själv kallar han sig ”adjungerad medhjälpare till scenografen Pelle Magnestam”.

Vidare ligger Hannes Holm i startgroparna för en långfilm om den fjortonårige välgöraren och Robin Hood-beundraren. Och i strömningstjänsternas tidevarv fortsätter SVT alltjämt att lägga ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” i jultablån – ”än så länge”. Sagan är med andra ord allt annat än all.

Text Kalle Lind