Mordet på solidariteten En betraktelse över tillståndet i Sverige
Solidaritet betyder gemensam ansvarighet, sammanhållning. Solidaritet är ett medborgerligt honnörsord: gemensamt ansvar, en för alla och alla för en. ❦ Det här kan inte vara rätt, sa mamma på 60-talet, när hon tyckte hon fick för mycket bidrag och pension och märkte hur alla andra fick ännu mer. Det kan inte vara rätt att inte behöva spara. ❦ Men tänk om de hade rätt när de inte litade på solidaritetens kvalitet? Tänk om den bara var giltig då, på 60-talet, när den var så lättköpt? Kanske var det bara högkonjunkturen som gjorde oss så storsinta att vi skänkte allmosor till blinda tiggare i fjärran land? Men problemet med den välskötta välfärdsstaten är att vi allvarligt har börjat tvivla på att den är så särskilt välskött. Och ett sådant utbrett tvivel är fatalt i ett samhälle som står och faller med sina medborgares solidaritet. Yrkespolitikerna har blivit så många, och lagt under sig så stor del av samhällsverksamheten, att det snart inte finns något Sverige utanför partipolitiken, om de får som de vill. Ämbetsmannakåren, som förr var ett värn mot partitaktiskt godtycke i administrationen, består numera av politruker som tillsätts och avsätts alltefter partifärgernas växlingar på högre ort. Massmedia styrs alltmer ohöljt av partipolitiker och deras välplacerade vänner. En samling bröder och systrar av alla partifärger, osams om det mesta men rörande eniga om att politiker ska sköta allt som finns att sköta, tillsätter, avsätter, insätter, utsätter och omsätter resten av befolkningen alltefter partisympatier. Och när televerket, ett statligt serviceföretag som ska bära ut telegram och se till att vi kan ringa i telefon så billigt som möjligt, uppvisar miljardvinster anses verket utomordentligt välskött, uppbyggt som det är med en hel flora av vinstgivande bulvanföretag som smiter från moms genom att kalla sin telefonförsäljning för utlåning och därför anses särskilt smarta och begåvade. ❦ För att det grundläggande samförståndet inte ska bli alltför iögonfallande uppmuntras en del fluktuationer i åsiktsbildningen, snabba trender åt höger eller vänster som avlöser varandra i de femminuterspauser som ibland uppstår mellan underhållningsinslagen i TV:s magasinsprogram. Just i skrivande stund är det den offentliga sektorn som plötsligt ska bli privat och vinstgivande, eftersom den är så vanskött och slösaktig. Den kan säkert tas i kragen och bli bättre och mera sparsam, men vad är det som säger att den svenska kapitalismen är så särskilt välskött? Socialdemokraternas smygbeundran för kapitalismen gör att den tycks stå över all kritik. I själva verket sköts ju också den privata företagsamheten ofta på ett slött och slentrianmässigt sätt, Den står och stampar på samma fläck och hittar sällan eller aldrig på något nytt, och stordriftsraseriet har den gemensamt med stat och kommun. De bakar limpor i Skåne och fraktar dem till Haparanda där de säljs dyrt, på grund av fraktkostnaderna, i halvmögligt skick. Om nu socialdemokraterna har missgynnat småföretagare i många år så borde väl kapitalismen försöka återinföra den infrastruktur som har gått förlorad, den som förr gjorde det självklart att det fanns nybakat bröd att köpa överallt? Ar det inte en sund kapitalistisk princip att en bagare i Kisa ska kunna sälja lagom många limpor för att livnära sig och sin familj? Måste han uppköpas av ett multinationellt limpkonsortium med säte i Schweiz för att bli ansedd som en god kapitalist? Utomlands anses det, påstår man, att Sverige har en absurd och osund statlig maktkoncentration. Anses det aldrig utomlands att den exempellösa maktkoncentrationen i det privata näringslivet också kan tänkas vara lite grann absurd och osund? I det spel för gallerierna som den partipolitiska åsiktsbildningen i landet alltmera utgör pågår en hänsynslös huggsexa på honnörsord. Varje parti är i färd med att skaffa sig monopol på frihet, trygghet, jämlikhet, rättvisa, omsorg om barn, miljö, fred och pensionärer. Trots att alla partier har samma honnörsord är varje parti ensamt om sina, eftersom honnörsorden får olika definitioner genom beslut i partistyrelsen. Men ibland slarvar man. Begrepp som ”individualism” och ”individens frihet” har vänsterpartierna låtit högern ta hand om — först på senare tid har man upptäckt att individens frihet är själva förutsättningen för hans kollektiva solidaritet, vilket jag trodde var självklart. Ett kollektiv är ju ingenting annat än summan av sina individer. Värnar man inte om individens frihet kan man ännu mindre värna om kollektivets. Men sådant får betraktas som olycksfall i arbetet. En definition av individens frihet är säkert på gång i samtliga partikanslier, liksom av vårt särskilda honnörsord, solidaritet. Som då förslagsvis kommer att definieras som folkets respekt för sina styresmän. ❦ Ett rent komiskt exempel på socialdemokraternas och moderaternas schizofrena samförstånd i stort var när vi skulle ta ställning till vår allra storskaligaste energiindustri. Inför folkomröstningen om kärnkraft anslöt sig moderaterna ivrigt till socialdemokraternas ja-linje. Socialdemokraterna ansåg sig då nödsakade att undanbe sig det partitaktiskt ovälkomna sällskapet genom att inrätta en ja-linje till, likadan som den tidigare, enbart för att visa att de inte hade samma åsikt som moderaterna fastän de hade det. En mera cynisk uppvisning i väljarförakt har vi aldrig sett maken till. Men radio, TV och tidningspress tyckte inte det var något konstigt med det. Spelet hade tydligen sådana regler. Det var då jag slutgiltigt förstod att jag inte längre levde i ett solidariskt samhälle. Partidisciplinen krävde inte solidaritet med en övertygelse, utan lojalitet mot ett diktat. Men man gör inte så ostraffat. Om den socialdemokratiska partiledningen hade klart får sig vilka oceaner av solidarisk goodwill som torkade ut under den uppvisningen i folkförakt så skulle de vända sig i sin taburett. Fast egentligen borde det inte ha blivit en sådan chock, för alla visste ju sedan länge vilken snorkfrökenattityd politiska partier i allmänhet, och socialdemokraterna i synnerhet, intar mot s.k. utomparlamentariska opinioner. De är alltid ”högljudda” och ”tillfälliga”. Innan man har fått in de vilsegångna fåren i en lämplig partifålla vill man inte låtsas om att de finns. – Du vet väl vad du är i för sällskap i nej-linjen, sa Olof Palme till mig efter ett meningsutbyte i TV. Det är några trotskister och såna. Jag tror inte han skämtade, det lät inte så. Plötsligt fick jag för mig att han verkligen trodde att opinionen mot kärnkraft var en taktisk manöver av galningar som ville omstörta samhället. Men så kan det förstås inte ha varit. Fast han bör ha blivit bra förvånad vid omröstningen när det visade sig att några trotskister och såna utgjorde 39 procent av befolkningen. Olof Palmes beteende från olyckan i Harrisburg och fram till omröstningen om kärnkraft är fortfarande en nationell gåta. Vi vet att han blev rädd ett tag, vi vet att han plötsligt, ville ha folkomröstning, vi vet att han manipulerade denna folkomröstning på ett partitaktiskt lysande (och moraliskt motbjudande) sätt, men vi vet fortfarande inte vad han anser i själva sakfrågan. Var det inte så farligt med Harrisburg när allt kom omkring? Ar han inte ett dugg rädd längre? Ångrade han sig att han hade föreslagit folkomröstning? Eller har han egentligen hela tiden varit ointresserad av hela frågeställningen? Och, om han nu är så angelägen om att partiet till varje pris inte får tappa ansiktet, kan han då säga ja till en energiproduktion där en enda olycka kan få sådana konsekvenser att det politiska etablissemang som gått i bräschen för en sådan produktion kan falla över en natt och allt framgent betraktas som utomordentligt samvetslöst? Ar man då mindre samvetslös före än efter? Och är kärnkraftens problem ur världen efter folkomröstningen och partistyrelsernas beslut i frågan? Våra existentiella villkor rättar sig väl numera lojalt efter beslut i respektive partistyrelser? Om detta talar man inte efter den 23 mars 1980. Mest det är inte hälsan som tiger still. Det är den förlägna tystnad som utbreder sig när något skamligt har förevarit. Och som ett monument över den helgjutna socialdemokratisk-moderata solidariteten inför trotskisternas ränksmiderier står tolv kärnreaktorer och producerar mer elektricitet än vi någonsin kommer att kunna göra av med hur vi än försöker. ❦ Nu när jag har givit luft åt en del av de känslor som får mig att känna mig alltmer osolidarisk mot gängse svensk överhet vill jag återknyta till min ursprungliga tes: solidariteten håller på att utrotas i avsikt att ersättas av lojalitet mot högre makt. Hur sker det? Den ovärderliga, ömtåliga, subtila känslan att vara solidarisk med det samhälle man lever i, hur elimineras den av översåten? Så här. Tag en vanlig hederlig medborgare som är djupt solidarisk med den svenska demokratin. Lova honom lagom mycket för att han ska rösta på dig. Håll inte löftena när han röstat på dig. Svara honom när han protesterar: Tja, vad trodde du? Hehe! Nu har du visat honom vem som bestämmer. Då går han och röstar på din politiske motståndare. Då gör din politiske motståndare som du. Nu har ni gemensamt visat honom vem som bestämmer. Snäs av honom om han kommer och är uppkäftig. Fråga om han tror han är expert, kanske? Se honom aldrig i ögonen, utan ta del av hans åsikter enbart i form av procenttal i opinionsundersökningar. Tillhör han någon sorts minoritet, klargör ohövligt att i en demokrati är det majoriteten som bestämmer. Vad har vi annars fria val för? Påpeka ständigt att det är strängt straff på det mesta. Erkänn aldrig att han är duktig, utan låt honom i nedlåtande ton förstå att det är normalt att vara extra duktig. Mumla då och då något om brott mot staten. Undrar han vad det är, muttra något om osamhälleligt beteende. Frågar han hur det kan gälla honom, svara att det var bara muttrat rent principiellt, men man vet ju aldrig. Tjänar han mycket pengar, låt honom förstå att han har det för bra. Tjänar han lite pengar, låt honom förstå att han inte duger mycket till. Tjänar han normalt med pengar, påpeka att han inte höjer sig över genomsnittet. Känner han ansvar för något, meddela honom att det finns myndigheter som känner sådant bättre. Hör aldrig på när han pratar. Rynka samtidigt näsan. Infordra alla hans räkenskapsböcker. Granska dem. Ta god tid på dig. När han påpekar att han behöver ha tillbaka böckerna svarar du att det är inte färdigt än. Har ni hittat något oegentligt, undrar han då oroligt. Nej, svarar du, inte än! Hehe. Nu har du visat att han inte har ditt förtroende utan din misstro. Samkör dataregister och samla alla uppgifter om honom som står att få. När han undrar vad du ska ha dem till, svara: Tja, man vet aldrig! Nu känner sig medborgaren direkt misstänkt, han vet inte för vad. Han har slutgiltigt insett att han inte betraktas som solidarisk av översåtarna. Då upphör även hans egen solidaritet med dem, ty solidaritet är enligt sin definition alltid ömsesidig. Översåtarna räknar nu med att han under psykningsprocessen ska ha blivit så pass rädd, eller i varje fall fått sin självkänsla så nertryckt, att han blir lojal. Då blir översåtarna glada, för en lojal medborgare är ojämförligt mindre besvärlig och stökig än en solidarisk. Låt oss dra några slutsatser. För de stora omvälvande beslut som måste fattas om vår framtid duger inte den partipolitiska höger-vänster-skalan som någon giltig värderingsnorm. Ser vi på världen i stort är orden vänster och socialism för alltid komprometterade av de horribla statsbildningar som påstår sig vara socialistiska, medan orden höger och kapitalism nedsvärtas av sin uppenbara sociala hänsynslöshet och sin benägenhet for totalitära fascistiska ”lösningar” vid behov. Ser vi på det lilla Sverige har höger och vänster blivit praktiskt taget meningslösa honnörs- och skällsord avsedda att lägga dimridåer över det faktum att inget politiskt parti har något förslag om hur vi ska klara den enorma omställning i levnadsvanor och värderingar som den omedelbara framtiden kräver av oss. Ska vi arbeta eller inte? Ska vi spara eller inte? Ska vi låta ”tillväxten” gå ut över miljön eller inte? Ska vi lämpa över vår generations enorma avfall som arv till våra barn och barnbarn eller inte? Och, i denna beredskapstid i skuggan av rustningsraseriet, ska vi målmedvetet sträva efter att göra oss självförsörjande så att vi har en chans att bevara neutraliteten, eller inte? Inget av våra politiska partier har någon handlingslinje i sådana frågor. Istället gäller debatten om vi ska ha reklam i TV för att vi ska luras att konsumera så många onödiga multinationella produkter som möjligt för att hålla den svenska industrin vid liv så den blir tillräckligt attraktiv för att uppköpas av utländska storföretag. Svenska Dagbladet hade sommaren 84 en debatt där ett stort antal s.k. vänstermänniskor bad om ursäkt för allt de ansåg, under rubriken ”Farväl till vänstern?”. En motsvarande debatt mellan s.k. högermänniskor (om sådana finns, i varje fall kallas de inte något så nedsättande) skulle antagligen i dagens konjunkturläge få rubriken ”Goddag till högern!”. Vår egen slutsats av ovanstående resonemang kan bara bli en: farväl till höger och vänster! Vi måste tänka från nya utgångspunkter. Tekniken får inte springa ifrån etiken. De politiska ideologierna har kört fast i sina medel på vägen mot sina mål. Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen. Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist. Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet — den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmänmänskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri. ❦ Sammanfattningsvis: Vi lever i ett av världens bästa länder. Landet håller emellertid på att försämras. Ser vi på världen omkring oss finner vi ett otal statsbildningar som kräver sina medborgares lojalitet och kväver deras solidaritet. Där råder olika grader av förtryck. I Sverige fanns – och finns förhoppningsvis – en samfälld stark vilja till solidaritet med en vettig statsledning. I de flesta länder upplevs staten som en fiende som medborgarna sätter en ära i att försöka lura så gott de kan. De känner sig inte solidariska, och inte heller är de lojala, för lojal är man naturligtvis bara när man löper risk att bli ertappad med att vara illojal. Ett sådant osolidariskt samhälle vill vi väl inte ha? Då måste vi låta våra valda ombud av alla sorter begripa att de inte styr oss utan att de representerar oss. Vi har uppdragit åt dem att utsätta oss för ett minimum av nödvändig samhällsadministration. Deras arbetsfält ska vara det minsta möjliga. Vi har inte bett dem att sköta våra människoliv åt oss. De ska i görligaste mån lämna oss i fred. Det politiska etablissemanget ska inte fatta beslut om vårt levnadssätt, som det har för sig, utan ska tvärtom respektera varje medborgares etiska och moraliska värderingar. Och, i eventuell avsaknad av egen moral, överta de goda moraliska normerna från sina uppdragsgivare, väljarna. Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det på att de har gödslats med för mycket skit från ovan. ❦ För undvikande av missförstånd vill jag slutligen meddela att jag vid behov kommer att rösta i fortsättningen också, eftersom jag inte tycker att alla politiker har lika fel i sådana löpande ärenden som de är satta att administrera. Löpande ärenden är uppenbarligen det enda de hinner med, om ens det, vilket man lätt kan förstå om man betänker att deras mesta tid går åt till att komma löpande med sina ärenden till TV-studion. ❦ |