En soffliggares dagbok

1–15 september 1968
Tage Danielsson
1985-09-03

En bok från Wahlström & Widstrands arkiv
Första gången utgiven 1968

Min kropp från soffans lock kan ingen skilja.
För mej är politik att inte vilja.
Min själ har jag min själ ej lust att sälja.
För mej är politik att inte välja.
Min sköna tupplur kan väl ingen klandra.
Jag slumrar till och litar på dom andra.
Dom röstar väl på nån, i allsin dar,
som styr så att jag får ha soffan kvar?

Söndag 1 september
I dag är det söndag. Då ligger jag på soffan och hör på melodiradion och tänker att jag ska nog inte rösta den 15. Jag är ju inte så insatt i det politiska. Det är en väldig massa saker om nationalekonomi och allt det där som en vanlig människa inte begriper. Och då verkar det väl visset att rösta, om man inte har klart för sej allting och kan bilda sej en egen uppfattning. Alla politiker försöker le mot mej på tv så charmigt de kan, och då har jag hela tiden en känsla av att de tänker lura mej att rösta på deras parti. Det är väl inte själva tjusigheten hos partiledaren som ska få mej att rösta på högern? Utan det är väl den politik de tänker föra. Jag vill inte bli lurad att rösta, då avstår jag hellre.

Men å andra sidan är det klart att man har en del åsikter och uppfattningar. Man är ju inte tappad bakom en vagn direkt. Och visst vill man vara med och bestämma. Så egentligen, om jag ska vara ärlig, beror förstås det här resonemanget om att jag inte tänker rösta på att jag är för lat för att orka tänka efter och ta reda på saker och ting.

Man kanske ändå skulle försöka hänga med lite grann i det politiska åtminstone under de här två veckorna som är kvar till valet, och se vad man kommer fram till. Om jag tänker lite grann på politiken varje dag så kanske jag kommer någotsånär underfund med vad det är för uppfattning jag har. Men jag får inte vänta mej för mycket av mej, antagligen är jag väl politisk idiot, och såna röstar väl inte? Eller?

Måndag 2 september
I dag ligger jag på soffan och tänker lite på en skrift som heter ”Mittensamverkan”. Den här skriften ska ju enligt [Gunnar] Hedlund [bf/c] och [Sven] Wedén [fp] ligga till grund för en eventuell borgerlig regeringspolitik, och det kan då vara intressant att läsa om hur vi ska få det. Vi ska tydligen få det lite bättre med allting, de flesta bidrag och sociala förmåner ska höjas lite grann, bostadsbristen ska avskaffas, utbildningen ska förbättras, försvaret ska bli något starkare, u-hjälpen större och kulturlivet rikare. Det låter väldigt bra, tycker jag. Det enda problemet är väl, såvitt jag kan förstå, att det här måste kosta en hel del mer än det har gjort hittills. Men det ska tydligen gå ihop i alla fall, genom att man sänker skatten något för dem som tjänar mest (”lägre marginalskatter än för närvarande”) samt för företagen (”en produktionsvänlig företagsbeskattning”). På så sätt höjer man nämligen produktionsvolymen, eftersom alla privatpersoner får större lust att arbeta mer om skatten sänks för dem som tjänar mest, och företagen får större lust att producera mer om deras skatt blir lägre. Dessutom bör vi införa en mervärdesskatt (”en mera rationell indirekt beskattning”) så att allting blir lite dyrare för alla, givetvis även för de rikaste. Då måste vi å andra sidan kompensera dem som har minst betalt genom ”särskilda lättnader i den direkta inkomstskatten och genom ökning av vissa förmåner”. Genom alla dessa skattesänkningar får staten således in så mycket pengar att den får råd att göra allting bättre för oss. Det här tycker jag låter väldigt fint och väl genomtänkt. Jag hoppas nu bara att jag genom alla de här åtgärderna verkligen får lust att arbeta mera, t.ex. 48 timmar i veckan.

Tisdag 3 september I dag ligger jag på soffan och tänker lite på socialdemokraternas valprogram. Till min glädje finner jag att vi även om socialdemokraterna får regera vidare ska få det bättre på en hel del sätt. Det är faktiskt på de flesta områden ungefär likadana förbättringar som mittenpartierna utlovar, fast löftena är försiktigare hållna i tonen. Och det kan man ju begripa, för socialdemokraterna har ju regerat så länge så dom vet väl lite mer i detalj vad det finns för pengar att röra sej med. Men när det gäller var pengarna ska tas verkar det som om programmen skiljer sej en hel del. Socialdemokraterna talar om ökad jämlikhet, och det kan jag inte minnas att jag läste så mycket om i mittenprogrammet. Det var mera att man skulle bli stimulerad att jobba på grund av de där skattesänkningarna. Med mej är det så att jag gillar jämlikhet. Jag tycker rentav det är det viktigaste av alltihop. Nu finns det ju många sorters jämlikhet, i fråga om rättigheter och skyldigheter och att alla får åka i samma spårvagn och sådant, men den grundläggande jämlikheten måste väl ändå vara den ekonomiska. Nu har jag läst att till och med under en socialdemokratisk regering har inkomstklyftorna ökat under de senaste åren, tvärtemot vad man skulle tycka vore naturligt. Då undrar man om jämlikheten kanske rentav skulle bli större om man röstade borgerligt. Det är väl inte så troligt förstås, eftersom jag inte hittade så mycket om ökad ekonomisk jämlikhet i mittenprogrammet, och högerns program har jag inte läst än, men det kan väl inte vara särskilt jämlikt, kan jag tro. Eller skulle kanske jämlikheten bli allra bäst om man röstade på kommunisterna? Då är det bara det att kommunisterna har ju ingen möjlighet att regera fram någon jämlikhet, så om man ska välja den bästa jämlikheten i dagens läge får man väl välja mellan socialdemokraterna och de borgerliga. Nu har jag en känsla av att de borgerliga partiernas väljare i stort sett består av rikare knösar än socialdemokraternas. Det förefaller då som om man skulle få störst garantier för ökad ekonomisk jämlikhet om man röstar med socialdemokraterna. De minst jämlika har ju så att säja större intresse av att åstadkomma jämlikhet än de som redan är jämlika i överkant. Så vad beträffar jämlikhet är det nog bäst att rösta på socialdemokraterna. Fast då kan de gärna lova att ta i lite mer än förut med jämlikheten.

Onsdag 4 september I dag har jag legat på soffan och försökt sätta mej in i högerns program. Jag får då säja att högerns förslag till skattesänkning är betydligt klarare i linjerna än mittenpartiernas. Såvitt jag kan begripa kan förslaget sammanfattas ungefär så här: Direktor Hugo Lindgren i Lindgrens Plåtslageri a.b. måste få sin skatt sänkt med några tusen kronor. Annars kan han inte bereda plåtslagare Erik Karlsson arbete. Det måste löna sej för direktör Hugo Lindgren att arbeta, annars får han ingen lust att utföra allt det arbete som det innebär att ha plåtslagare Erik Karlsson anställd. Plåtslagare Erik Karlssons skattelättnad blir däremot nästan ingen. För honom lönar det sej nämligen ändå att arbeta, eftersom han, om direktör Hugo Lindgren inte finge någon skattelättnad, skulle bli friställd. Dessutom måste vi som bekant ha ett starkare försvar, och det kostar pengar, så för plåtslagare Erik Karlsson kan det tyvärr inte bli fråga om någon nämnvärd skattelindring. Om däremot direktör Hugo Lindgren får skatten sänkt, så ökas hans lust att tillverka plåt för försvaret, vilket är bra och demokratiskt. Därmed försvaras ju nämligen även plåtslagare Erik Karlsson mot anfall från öster. Jag märker att den här sammanfattningen blir lite smått satirisk i tonen. Det beror nog på att jag faktiskt blev rätt så uppretad när jag låg och tänkte på det här. Den här konstiga filosofin om att det måste löna sej mera för somliga att arbeta än för andra verkar direkt vissen, för att inte säja avsågad. Torsdag 5 september Medan jag ligger och fortfarande är lite uppretad på högern sen i går är det så gott att jag avreagerar mej med att tänka igenom högerns utrikespolitik. Tankegångarna verkar löpa ungefär så här: Under andra världskriget var usa ett bålverk för demokratin. Alltså gäller detta även nu. Alltså får inte Olof Palme yttra sej, även om vi givetvis anser att kriget i Vietnam borde upphöra. Vi måste ju hålla oss väl med någon. Var stode vi om vi inte vore med i Atlantpakten? Nä visst nä. Nå i alla fall, var stode vi om vi inte vore mera neutrala västerut än österut? Olof Palme ska avgå. Han förstör allting. Är usa vårt hopp, eller är det inte? Låt dom vara! Heath får inte resa hem. Det är skandal. Och tänk på alla svensk-amerikaner som får skämmas. Jaså, har Heath kommit tillbaka. Då var det inte så farligt. Då behöver inte Palme avgå, bara han håller tyst på sej. Och visst är det jättetråkigt att det är tortyr i Grekland, men var det välbetänkt av regeringen att hemkalla ambassadören? Det har ju inte usa gjort. Och turistbojkotten går ju bara ut över alla stackars fattiga satar som vi håller styvt på. Det är bättre att inte göra någonting, och inte tycka något som kan reta någon. Utom förstås Stalin. Han kan gärna få veta att han lever. Nej, världen håller på att bli galen. Tacka vet vi andra världskriget. Då fick man se vem som var demokratins bålverk, plus det tappra lilla England, där den konservative Churchill höll så tjusiga tal. Det var värst vad jag tar i. Det är kanske onödigt, för både högern och jag tycker ju att förtryck är lika vedervärdigt såväl i öst som i väst. Däremot blir jag inte så uppbragt som Svenska Dagbladet när regeringen någon gång försöker göra något åt det.

Fredag 6 september I dag ligger jag på soffan och tänker att nu tycker förstås ni som läser det här att jag har varit orättvis och dum mot högern i ett par dar. För att rätta till begreppen vill jag då bara tala om att jag tycker högern är ett väldigt trevligt, väluppfostrat och artigt parti som bortsett från en hel del av sina åsikter åtnjuter min stora uppskattning. Det är underligt att så fort man börjar fundera lite grann på politiken så upptäcker man hur mycket bestämda åsikter man egentligen har. Jag skulle kanske ha berättat från början förresten att jag vid flera val för rätt länge sen har röstat på socialdemokraterna, för jag kommer från ett arbetarhem och det föll sej naturligt på alla vis. Men sen har jag som sagt var mest legat på soffan på valdagarna, för jag tyckte det var tråkigt med politik, och dessutom tänkte jag att socialdemokraterna klarar sej tydligen hela tiden ändå, utan mej. Men nu gick det ju inget vidare för dom vid förra valet, och det är väl det som har fått mej att fundera på om man kanske skulle ställa opp nu igen och rösta, antingen på socialdemokraterna då, eller också på något annat parti. Det gäller att tänka vidare ett tag, och se vad man kommer fram till. Redan nu tycker jag mej märka att högern blir det nog inte. Och det är väl högern bara glad för. Om man hela tiden tjatar om att staten inte kan sköta nånting ordentligt så vill man väl inte sitta med i regeringen. Utan då vill man förstås hellre vara mera privat företagare, som högern är nu. Det är nog bäst så.

Lördag 7 september I dag har jag tänkt lite på bostadsbristen. Före förra valet gjorde ju Tage Erlander bort sej ganska kapitalt när han blev utfrågad i tv om bostadsbristen av de tre O:na. Det gjorde väl antagligen sitt till att det inte gick nåt vidare för socialdemokraterna då. Det här kan man ju grubbla lite på. För det första kan man fråga sej om hans dåliga svar [att en ung bostadssökande familj skulle ställa sig i bostadskön] berodde på att socialdemokraterna hade skött bostadspolitiken dåligt, eller om det kanske berodde på att Erlander inte riktigt var i form den kvällen. Det är en ganska väsentlig fråga, för socialdemokraternas bostadspolitik hade naturligtvis inte varit bättre om Erlander hade råkat vara i högform just då och sagt nåt riktigt roligt och dräpande. Däremot hade han säkert vunnit röster om han hade fått till en snitsig formulering. Det där är en sak som vi slötittare måste se opp med när vi till äventyrs vill bilda oss en uppfattning. Vi måste försöka genomskåda de politiska röstvärvarnas rävspel med ord och tänka efter vad det egentligen är dom säjer. Annars blir man, som jag sa förut, pålurad nån åsikt som kan va jättedum vid närmare eftertanke. Nå, detta var bara en politiskt filosofisk tanke i marginalen. Det är väl heller inget större problem egentligen, för politikerna är ju i regel inte så gnistrande spirituella att man direkt faller i farstun för själva formuleringskonsten. Men det gällde det här exemplet med Erlander och bostadspolitiken. Låt oss anta att han inte var i dålig form, utan att hans svar berodde på att bostadspolitiken verkligen varit under all kritik. Det pratades mycket om en viss ryckighet i byggandet, och det är väl antagligt att kritiken hade fog för sej. Då får vi titta efter vad som har hänt sen dess. Oppositionen påstod för två år sen att bostadsproduktionen var dömd att minska i framtiden på grund av socialdemokraternas valhänthet och ryckighet och velighet. Nu har den ju faktiskt inte gjort det, utan den har ökat, och är tydligen högre än i något annat land. Det förefaller som om socialdemokraterna hade insett att bostadsbristen är en större skandal än de tyckte förut. Det är ju bra. Men det kanske skulle bli ännu bättre om oppositionen kom till makten; enligt skriften ”Mittensamverkan” bör nämligen bostadsbyggandet ökas ”särskilt där bostadsbristen är stor”. Det tycker jag är väldigt fint uttänkt. Söndag 8 september Eftersom det är söndag i dag kan vi ligga på soffan och tänka lite på kommunismen. Jag tänkte för några dar sen att den största jämlikheten kanske skulle uppnås om man röstade med vänsterpartiet kommunisterna. Men så tänkte jag också att det går ju inte, eftersom detta parti inte har nån möjlighet att regera fram nån jämlikhet. Detta var ju en rent praktisk tanke. Jag får tänka lite ideologiskt också. Då tänker jag att det förefaller närmast löjligt att plädera för en socialistisk revolution med våldsmetoder, eller att överhuvud taget föra politik med våldsmetoder, i Sverige. Det gör ju heller inte vänsterpartiet kommunisterna, utan de bekänner sej numera till den parlamentariska demokratin. De har ett radikalt program som de emellertid inte kan genomföra på grund av sin litenhet. Då tänker jag en praktisk tanke till. Om man vill åstadkomma största möjliga jämlikhet i Sverige så måste det vara klokare att rösta på ett parti som kan åstadkomma radikala förbättringar än att rösta på ett parti som inte kan åstadkomma ännu radikalare förbättringar. Det taktiskt bästa sättet för svenska kommunister att verka för jämlikhet borde i år vara att rösta med socialdemokraterna. Liksom det för övrigt vore klokast av högerpartiet att avskaffa sej och bilda en högerfalang inom folkpartiet eller centern. Eller alternativt uppgå i scoutrörelsen.

Måndag 9 september I dag tänker jag lite på vad radikal är för nåt. Radikal kan i olika personers mun betyda precis vad som helst, så vi kan strunta i vad det egentligen betyder. Jag får i stället tänka efter vad det betyder för mej personligen. Jag får då skilja mellan inrikes- och utrikes radikaler. Att vara inrikesradikal i Sverige betyder för mej att i demokratisk frihet verka för jämlikhet, att skapa ständigt nya opinioner för jämlikhet, och att med hjälp av redan befintliga opinioner åstadkomma jämlikhet. En praktiskt lagd, demokratisk, icke-revolutionär socialist, han är i mina ögon en sådan radikal. Socialdemokraterna är ett radikalt parti. Man kan ständigt beskylla ett sådant parti för att vara antingen för lite radikalt eller alltför radikalt. Den senare beskyllningen kommer alltid från grupper som vill slå vakt om sina egna intressen gentemot andras. De talar då om vänstervridning. Vänstervridning är ett konstigt skällsord från borgerligt håll, konstigt därför att det ju är en bumerang. Om radikalerna vrider samhället åt vänster, om nya strävanden för ökad jämlikhet alltid kommer från vänster, så borde det ju vara fint att vara vänstervriden. Varför finns det inga högerradikaler som åstadkommer större jämlikhet och rättvisa genom att vara högervridna? Radikala initiativ slutar att vara radikala när alla blivit överens om att de är bra. Då blir de självklarheter och skrivs in i högerns partiprogram. De borgerliga partierna har väl egentligen fått en stor del av sina idéer från vänster – de är ju nästan lika vänstervridna som socialdemokraterna, de går bara ett kvarts varv efter. Och årets högerprogram skulle ha varit ytterst radikalt t.ex. 1910. Så högern är väl egentligen lika vriden som vänstern, fast åt vänster. Detta om att vara inrikesradikal. Att vara utrikesradikal i Sverige betyder för mej att med den svenska demokratins medel och metoder verka för jämlikhet överallt i världen, att skapa ständigt nya opinioner för jämlikhet, och att med stöd av redan befintliga opinioner hjälpa till att åstadkomma jämlikhet. Inget av de politiska partierna i Sverige kan kallas utrikesradikalt. De har inte fullgjort sin skyldighet att skapa opinioner – tvärtom befinner de sej fortfarande i bakvattnet på den väldiga ungdomsopinion som tydligen tog dem på sängen. Det är snarare ungdomsförbunden som hänger med i de utrikesradikala svängarna. För folkpartiets ungdomsförbund hyser jag stor sympati. Och det är ju mer än folkpartiet gör. Men också här finns det en klar skillnad i radikalism mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna; det förstockade ramaskriet mot Olof Palmes Vietnam-tal visar väl tydligt nog att de borgerliga partierna fortfarande inte har begripit att en yngre generation inte ser på usa på samma sätt som vi gjorde 1945. Å andra sidan bjuder folkpartiet över socialdemokraterna i fråga om u-hjälp. Den utrikesradikala opinionen har mindre skapats av de politiska partierna än av tv-Aktuellt. Och det lär ju ändå vara det enda svenska tv-program som inte är vänstervridet.

Tisdag 10 september Ursäkta mej om jag tjatar, men jag ligger faktiskt och tänker i dag också på det här med politisk radikalism och det. Om man känner sej lite smått radikal och pratar så här som jag har gjort om ekonomisk jämlikhet så får man ofta höra att man är en världsfrånvänd idealist som inte vill erkänna den gamla hederliga sanningen att var och en är sej själv närmast. Den skulle då innebära att personer som tjänar mer än låt oss säja 60.000 om året givetvis måste rösta på högerpartiet, som ju tillvaratar höginkomstgruppernas intressen, och personer som är bosatta på landet röstar på centerpartiet, som har lovat att se till att landet blir kvar, och så vidare. Det där är med förlov sagt struntprat. Jag tror visst att alla människor i stor utsträckning styrs av egoism, men det finns ju inskränkt egoism och mera klyftig egoism. En rik klyftig egoist kan till exempel inse att han borde betala mer i skatt än han gör nu, eftersom han begriper att alla fattiga satar inte i längden kan finna sej i att han ska ha det så extra förspänt. Jämlikhetstanken kommer då att bottna i ren självbevarelsedrift hos den privilegierade. Detta är vad jag skulle vilja kalla upplyst egoism. Det är den som ska få oss att öka u-hjälpen av fruktan för katastrof för oss och våra barn; det är den som ska få oss att betala en ordentlig hacka till miljövård av fruktan för förgiftning; det är den som ska få oss att sluta tjata om marginalskatterna av fruktan för att få på käften av en arbetslös. Den radikala jämlikhetstankens grogrund i mänskligt intellekt bevisas för övrigt av att chefredaktörerna i de flesta borgerliga tidningar har fullt schå med att se till att intelligentian på kultursidorna inte skriver lika radikalt som den tänker.

Onsdag 11 september I dag ligger jag på soffan och tänker på valfläsk. Politiska löften till väljarna i samband med valkampanjer kallas ju på ömse håll valfläsk av motståndarna. I ordet ligger då den undermeningen att det rör sej om löften som inte kommer att infrias efter valet. Praktiskt taget alla nya politiska initiativ som socialdemokraterna har kommit med det senaste året har av oppositionen betecknats som valfläsk. Hur menar man då? Menar man att under ett valår får det inte förekomma några förbättringar, för då kan väljarna luras? Eller? När socialdemokraterna började tala om att förstatliga apoteken, så stod det i somliga borgerliga tidningar att visst är det en bra tanke, men varför ska vi göra det just nu? Ja, varför inte? När ska vi annars göra det? Och om de tyckte det var bra, och dessutom bra valfläsk, varför hade de inte själva kommit på denna briljanta idé? Till och med ett så från alla synpunkter lovvärt och sympatiskt initiativ som det att Erlander samlade ungdomsorganisationerna till ett samtal om demonstrationer och demokrati efter Båstadskravallerna beskrevs i borgerliga tidningar med sura miner. Han försökte bara göra sej populär. Det är väl varje politikers förbannade skyldighet att göra sej populär, inte med sina ord då helst, utan med sina gärningar. Det tyckte jag han gjorde bra. Ska man tala om valfläsk så är det kanske klokast av väljarna att misstänksamt betrakta alla politiska initiativ och program som valfläsk, och försöka lura ut vilka som är allvarligt menade och vilka som till äventyrs inte är det, och framför allt vilka som sannolikt kan tänkas bli utförda i praktiken. I så fall har jag ett gott öga till vart och ett av oppositionspartiernas program, eftersom ju alla dessa i fall av borgerlig valseger måste bakas samman till en kompromiss om vars fläskighet jag intet vet. Torsdag 12 september I dag ligger jag på soffan och tänker på hur roligt det är att skälla på regeringen. Va? Har dom dragit in 7.32-turen på den här bussen? Jävla Erlander! Menar ni att ni tar sex och femti för en vanlig biobiljett? Förbannade Sträng! Kommer du hem med underbetyg i matte igen? Du som är så begåvad? Det är förstås den där sabla Palme som inte kan sköta skolan så folk lär sej nåt. Men hålla tal för ligister det kan han. Hur i helsicke ska jag kunna få stopp på droppet i marmorbidén om inte rörmokarn jobbar på lördagarna? Folk har det för bra i det här jävla landet! I de mest osannolika sammanhang är det populärt att skälla på regeringen. Den får till och med skulden för att folk har det tråkigt. Särskilt när det kommer nån utländsk journalist och frågar, talas det på fullt allvar om att en välfärdsstat skulle vara tråkigare att leva i än en annan stat. Själv tycker jag inte det är särskilt trist att vara mätt. Och det vore väl mycket begärt av regeringen att den skulle stå för underhållningen också. Fast det är ju tänkbart att det skulle bli mindre tråkigt om vi får en borgerlig regering, för då kanske Erlander får tid att berätta fler roliga historier i tv. Om han får plats mellan reklamsnuttarna. Men det måste naturligtvis vara så att allting är regeringens fel, vilken regering som än sitter. Oppositionen kan man ju inte skälla på, för den uträttar ju ingenting annat än att skälla på regeringen. Fast en hel del skäll kan de förstås gärna ha. Så kanske de bl.a. ordnar så att man törs bli sjuk även sommartid.

Fredag 13 september I dag ligger jag på soffan och tänker på hur länge regeringen har suttit, och om den inte också borde gå och lägga sej. Det är ett omtyckt argument inom oppositionen att regeringen har suttit alltför länge och därutav blivit orkeslös. Det där är med förlov sagt ett rätt fånigt samtalsämne, för dels sitter regeringen inte hela tiden på samma stjärt, utan delar av stjärten byts ju så att säja ut vartefter, och dels sitter den inte stilla hela tiden, utan den är faktiskt ofta uppe och rör på sej. Frågan är bara åt vilket håll den rör sej: rör den sej framåt är det bra, rör den sej bakåt är det inte bra. Nu finner jag för min del att regeringen under tiden efter förra valet har rört på sej ovanligt mycket åt rätt håll, fräschat upp sitt visserligen inte purunga anlete, spottat i sina valkiga arbetarnävar och tagit i ordentligt, med investeringsbank, bostadsbyggande, till och med utrikespolitik, och en hel del annat. Gubbarna har skärpt sej. Under sådana förhållanden tycker jag som sagt var att det är fånigt att påstå att det till varje pris är dags för en förändring på regeringssitsarna. Det kan väl inte vara dags för en förändring till det sämre, till exempel? Skulle vi, som lever i ett av världens bäst skötta länder, rösta fram en borgerlig samlingsregering bara för nöjet att se hur det hela fungerar, för omväxlings skull? Har vi blivit så blaserade på vår välfärd att vi vill ta risken av en förändring till det sämre bara för spänningens skull? För varför vill vi annars ha de här tre? I vilket avseende skulle de vara bättre än den socialdemokratiska regeringen? Skulle flertalet svenskar få det bättre på något sätt? Och varför skulle just regeringen ha suttit för länge förresten? Oppositionen har ju suttit lika länge, och den är enligt egen uppgift vid full vigör. Lördag 14 september I dag ligger jag på soffan och tänker på att det är lördag, och då måste vi ha lite underhållning. Eftersom jag märker att jag har varit njugg mot oppositionen i flera dar nu så ska vi återställa rättvisan genom att dra en sketch ur de borgerliga partiernas valrevy ”Det borde varit stjärnor”. Det är ett humoristiskt nummer som handlar om hur partiledarna träffas första gången efter att ha vunnit valet. sketch (Hedlund, [Yngve] Holmberg [hp/m] & Wedén kommer in från höger, trallande. Hedlund bär på ett björnskinn.) Hedlund: Ja, nu när björnen är skjuten kan vi äntligen sälja skinnet. Jag undrar just vem som kan vilja köpa ett sånt här skinn? Holmberg: Jaja, till saken. Vem vill bli statsminister? Wedén: Det vill jag. Hedlund (skämtsamt): Kan du ro då? Wedén (allvarligt): Jadå, jag har övat mej i över ett år på en roddmaskin som vi har i källarn. Snälla grabbar, jag kan väl? Holmberg: Jaja, bli statsminister du. Jag vill bli finansminister, och så vill jag bli försvarsminister. Hedlund: Jag får väl ta och bli handelsminister. Jag måste ju se till att få skinnet sålt. Holmberg: Då börjar vi regera då. Först höjer vi alltså försvarsutgifterna bra mycket och sänker skatterna en bra bit för våra väljare. Wedén: Nänä, du får inte gå över mittenlinjen, Holmberg. Det var sagt så från början ju. Holmberg: Vilken mittenlinje? Hedlund & Wedén: Våran mittenlinje, vetja. Den här linjen som vi har liksom mittemellan. Holmberg: Mittemellan vad då? Hedlund: Jaa, mittemellan högern och socialdemokraterna är det väl. Eller hur, Wedén? Wedén: Ja, jag har aldrig tänkt på egentligen vad det är mittemellan för nånting som vi står. Kan det möjligen vara mittemellan storkapitalismen och socialismen, tror du? Holmberg: Måste ni stå kvar där då? Ni kan väl flytta er lite åt höger till? Hedlund: Nähä du, försök inte. Dina förslag kan vi bara inte ha. Det var sagt från början. Vill du va med så får du komma in i mitten, där vi står. Mitti nånstans. Holmberg: Men vad har ni för konkreta förslag då? Vad ska vi ha för program? Hedlund: Tjaa, jag för min del får väl tänka på att sälja skinnet. Wedén: Vår linje inom folkpartiet är att med hjälp av asea:s pengar driva en socialliberal jämlikhetspolitik i mitten som ger största möjliga lycka åt största möjliga antal företagare. Holmberg: Inte småföretagare väl? Wedén: Jo, just även småföretagare. Där går en skiljelinje mellan oss och högern. Holmberg: Men har vi då verkligen inget enda litet program som vi kan ena oss om? Hedlund: Nää, det har vi nog inte. Wedén: Det är ju en sabla tur att vi inte träffades före valet för då hade det väl gått åt skogen med alltihop. Hedlund (irriterat): Vad är det för fel på skogen? Holmberg: Nu går jag. Ni får klara det här utan mej. Men [Carl-Henrik] Hermansson [vpk] och jag kommer att sabotera allt ni gör, var så säkra. Hedlund: Nejnej, gå inte! Jag har ett förslag, listig som jag är, med en räv bakom örat. Vi har ju faktiskt ett program, grabbar! Holmberg & Wedén (häpet): Vilket då? Hedlund: Jo, vi har ju det socialdemokratiska partiprogrammet! Det är ju så att säja ledigt nu. Och det är faktiskt inte så dumt. Det är tvärtom riktigt bra. Jag skulle själv ha haft det för länge sen, om det inte hade varit upptaget. Wedén (slår ihop händerna): Bra, Hedlund! Då tar vi det! Och du har ju själv jobbat ihop med dom där grabbarna i dina dar, så du vet väl hur dom gör. Hurra, vi har ett program! Holmberg (tveksamt): Men vad tror ni asea och Sandvikens Jernverk och dom säjer om det? Wedén: Äh, dom kan väl du tala med, du som är så charmig. Hedlund: Ja gå och tala med dom du, så tar Wedén och jag på oss björnskinnet. För nu behöver vi ju inte sälja skinnet. Du får bli framdel, Wedén, så blir jag bakdel. Holmberg: än jag då? Hedlund (inne i skinnet): Du får inte rum i skinnet, så du får väl gå bakefter och vara svans. Wedén (inne i skinnet): Nu lufsar vi in i riksdan, Hedlund. Tänk va förvånade dom ska bli när dom får se den skjutna björnen komma in igen! Hedlund: Och du, då kan vi nog få lite pengar från lo också. Holmberg (förhoppningsfullt): Då behöver jag kanske inte tala med asea? Det är så pinsamt ju. Hedlund: Nänä, det behöver du inte. Vi tar och förstatligar asea på samma gång som apoteken. Wedén: Men är detta verkligen mittenpolitik? Hedlund: Ah, vi flyttar lite grann på mitten. Alltid är det väl mittemellan nånting. Det ska väl väljarna strunta i. Nu är det ju vi som bestämmer. Hedlund & Wedén: Hurra! (De lufsar ut åt vänster. Holmberg blir kvar, tvekande, sorgsen. Ljuset går ner, blå skymning.) Holmberg (sjunger): Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror, men ej skiljas från Hedlund & Wedén utan att fälla tårar. (Han ser upp mot skyn som sökte han ledning. Går dröjande ut mot höger, stannar, vänder. Ut till vänster efter Hedlund & Wedén.) ridå Rätt till ändringar i programmet förbehålles. Söndag 15 september I dag ligger jag på soffan och tänker att jag ska nog ändå resa på mej och gå och rösta. Det känns rentav som en bjudande plikt, faktiskt. Inte visste jag att jag var så politiskt engagerad förrän jag tänkte efter. Jag tror jag går nu meddetsamma. Så hinner jag hem till ”Det ska vi fira”. Om ni undrar vilket parti jag tänker rösta på så vill jag påpeka att det är hemligt, enligt lag. 🌹