Men tiden går
Tage Danielsson & Hans Alfredsson, 1973
Engelsk text (As time goes by): Herman Hupfeld, 1931

Men tiden går ingår i revyn Glaset i örat, som sattes upp på Berns’ salonger 1973, där den sjöngs av Monica Zetterlund, med den äran. Den bygger på As time goes by från 1931, men delar av texten är utbytta mot Tages och Hasses svenska ord.

Den svenska texten tar upp den människosyn som kommer till synes i klassiska amerikanska filmer och teveserier, men också i våra verkliga liv, kan man tillägga. Det är således ett lågmält sätt att ta avstånd från en kraftigt förenklad och kategorisk människosyn, där människor förvandlas till olikfärgade (svarta, röda, gula) eller nationella (ryssar, tyskar) stereotyper, på den blinda okunskapens grund. Vad enkelt allting va’ följs i följande strof av Vad svårt det blir ju mer man lär sig. Att lära sig mer, och tvingas ifrågasätta sina fördomar kan vara svårt, men det är ett icke dess mindre nödvändigt steg att ta. Och alla har vi väl något sådant steg att ta, från fördom till lärdom. Den film, vari Ingrid Bergman log rart och ömt mot Humphrey Bogart, och pianisten (”Sam”, Dooley Wilson) i baren spelade As time goes by är förstås Casablanca från 1942.

You must remember this, a kiss is still a kiss, a sigh is just a sigh. The fundamental things apply as time goes by. Och Ingrid Bergman log rart och ömt mot Humphrey Bogart i vit tropikkavaj. I baren drog en pianist As time goes by. Hjältar som alltid kom från USA. Tyskar som aldrig gjorde något bra. Negrer som bara stod och sa ”god da’”. Vad enkelt allting va’. Sheriffer var så snygga, och ryssar var så stygga mot stackars FBI. Vad svårt det blir ju mer man lär sig as time goes by. John Wayne var allas vän, en riktig man bland män, med mycket kortklippt hår. Och rödskinn var som dumma får, men tiden går. En guling var en guling, en elak liten fuling. På honom sköt dom prick. Bob Hope var alltid väldigt kvick, men tiden gick. För fred och frihet gick dom ut i fält, och som en tomte smajla’ Roosevelt. Han gjorde aldrig nånting kriminellt. Amerika var snällt. Och Ingrid Bergman log rart och ömt mot Humphrey Bogart i vit tropikkavaj. I baren spela’ pianisten As time goes by. Men tiden går, Monica Zetterlund