Hans Alfredson
Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett jävla liv!
Monica Zetterlund
En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas,
en sång som hejdar sig, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv, av guldbrokad och vadmal spunnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.
Gösta Ekman
Det står ett skimmer runtom Gösta Ekman –
ett löjets skimmer, goda gudars lån
till Sveriges mest professionelle lekman,
geniets sonson, flyhänthetens son.
Han sätter tänder i vad som är tandlöst –
Papphammars livsprincip: direkt aktion.
Hans aktier stiger när han faller, handlöst.
En trollkarl som gör auditoriet andlöst
i kraft av själens eld och kroppens precision.
Lena Nyman
När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!
Mona Haskel
Var hälsad, du de svenska ordens sångmö
som redoboget samlar poesin,
inspirationens ljusa håll-i-gång-mö
som skriver ner min vers på skrivmaskin.
När källan sinar går du efter dricka,
du skänk från Bar-Locks Handelsinstitut.
Du blomma, som bak pärmarna ses nicka,
du väna Mona, smäckra räknesticka,
som skriker till så glatt när pengarna tar slut.
Gunnar Svensson
Se, från sin himmel sångens musa vinkar
och vrider kroppen i gudomlig twist
när Gunnar Svensson på pianot klinkar.
Var hälsad, Solna-Sundbybergs Franz Liszt.
Ös på, orkester, ur musikens brunnar,
musik som tänder, hundmusik som bits.
Lägg på en decibel för fader Gunnar
som sitter inåtvänd och ler och grunnar
på någon oerhört fantastiskt dålig vits.
Evert (och Sven-Bertil) Taube
Hör ett befryndat sångarhjärta klappa:
Sven-Bertil Taube, bäst klädd i Sverige, går
med Svarta Rudolf-svikt i konstens trappa!
Ta ännu några steg, för där står pappa
med lutan i sin hand, och blommor i sitt hår.
I roslagsekor, gliden vänligt över
den störste sångarns vik, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har!
En sång som växer vild, men likväl ansad,
som skuttar med ett skratt upp ur sin säng,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en lurvig dans, i bara skjortan dansad,
än i Samborombon, än på Sjösala äng.
En sorgsen sonett i april
I stiltjen över fjärden står en trut.
En mört slår inte kring en gisten eka.
I stumma furor inga vindar leka.
Som hade skogen fattat ett beslut.
Det är som dröjde björken att slå ut.
Blott videts bollar står förgråtet bleka.
Allt är så tyst. Som skulle våren tveka.
Den sörjer Evert Taube. En tyst minut.
Små blommor som har mist sin bäste vän,
som aldrig värmas av hans blick igen,
De tycker denna vår är kall och dyster.
Se, all naturen står i sorgeflor.
Ty varje vresig martall var hans bror
och varje tussilago var hans syster.
|