Typografi med öppen källkod

Inledning och bakgrund

I mitten av 1980-talet började datorer att användas för framställning av tryckoriginal, Desktop Publishing (DtP), som det kallas. Uttrycket myntades av Aldus’ grundare Paul Brainerd. I spetsen för detta gick inte minst Adobe, som skapade sidbeskrivningsspråket PostScript (första versionen 1984) och PostScript-baserade typsnitt, och Aldus, som 1985 lanserade ombrytningsprogrammet PageMaker för Macintosh System Software. PageMaker, och att PostScript 1985 licensierades av Apple för skrivaren LaserWriter (som kunde skriva ut PostScript-typsnitt), satte igång DtP-revolutionen, och gav Macintosh en stark ställning i den grafiska branschen. LaserWriter byggde på en Canon LBP-CX, som också användes i HP LaserJet (1984). PageMaker släpptes emellertid för Windows 1987, och med tiden utjämnades de tekniska förutsättningarna för Windows och Mac OS, som Macintosh System Software sedermera kom att kallas. Aldus köptes upp av Adobe, och deras program (InDesign (ersätter PageMaker), Illustrator, Photoshop, Acrobat Pro), som är de mest använda inom grafisk produktion, finns för Windows och Mac OS (eller macOS, som det officiellt skrivs). Den största konkurrenten till PageMaker, Quark XPress, släpptes 1987 för Macintosh System Software, och så sent som 1992 för Windows 3.1. Under 1990-talet tog Quark XPress allt större del av DtP-marknaden, på PageMakers bekostnad. Adobes svar kom 1999, i form av InDesign, som nu är det mest använda ombrytningsprogrammet. Ett mindre avancerat, och billigare (1 399 kr i februari 2021), ombrytningsprogram är Microsoft Publisher, som lanserades i september 1991. Ventura Publisher, som sedermera köptes av Corel och släpptes som Corel Ventura, lanserades 1986 för MS-DOS/PC DOS med grafiskt gränssnitt, sedermera också för Windows, Mac OS och OS/2. Sista versionen av Corel Ventura släpptes 2012. Serif PagePlus lanserades 1990, och sägs vara det första ombrytningsprogram som kostade mindre än 100 £. Nu kostar det omkring 220 kr. PagePlus X9 (19), släppt i november 2015, är den sista versionen av programmet. I dess ställe släpptes Affinity Publisher den 19 juni 2019, också det med ett överkomligt pris, 595 kr (februari 2021; kampanjpris 299 kr). Gemensamt för de program som har nämnts här, är att deras källkod är sluten, och licensen kommersiell. Därtill använder de alla ett eget, slutet, filformat, vilket försvårar för andra program att öppna de dokument som har skapats med ett av dessa program. Detta innebär inlåsning, att användaren är låst till att fortsätta att använda samma program för redan skapade dokument. Programmen är också utgivna endast för operativsystem med sluten källkod.

PostScript-kod för grafiska objekt skrevs från början för hand. Följande kodsnutt skapar en gyllene spiral innesluten i en gyllene rektangel:

%!PS-Adobe- Shrinking squares
%%BoundingBox: 0 0 200 125
/x 200 def /y .618 x mul def
/square{0 y lineto y y lineto y 0 lineto
y 0 y 180 90 arcn y y translate
}def
12{0 0 moveto square -90 rotate
/aux x def /x y def /y aux y sub def
}repeat stroke %showpage

Som ett grafiskt gränssnitt för programmeringsspråket PostScript lanserades 1987 Adobe Illustrator. Med olika verktyg kan användaren rita grafik, som programmet skapar PostScript-kod utifrån. Illustrators filformat var i tidigare versioner baserat på EPS, men sedermera PDF. Med tiden utvecklades förstås flera illustrationsprogram, som Macromedia FreeHand (1988; sedermera Adobe; nedlagt 2003), Corel Draw (1989) och de öppna Inkscape (2003) och OpenOffice.org Draw (2002; efterträtt av LibreOffice Draw 2011; 1991 lanserat som StarDraw för MS-DOS, från och med 1992 en del av StarOffice; från och med 1995 (3.0) för Windows, OS/2, Mac OS och Solaris; Linux från och med 1996).

PostScript togs i början av 1990-talet ett steg längre, då Adobe utvecklade Portable Document Format (PDF), som är en tolkning av PostScript-koden. Före lanseringen kallades formatet en tid Interchange PostScript. PDF lanserades 1993, och standardiserades av ISO, som ISO 32000-1, 2008. PDF lanserades som ett format för kontorsdokument, ett ”digitalt papper” för det (utopiska) papperslösa samhället. PDF 1.0 och 1.1 stödde endast färgrymden RGB. Med PDF 1.2 (1996) kom stöd för CMYK, dekorfärg och övertryck. PDF 1.3 (1999) tillförde stöd för sextonbitars CID-fonter. Med PDF blev det lättare och smidigare att skicka material till tryckerier, eller att skicka en annons till en tidningsredaktion. Med PDF fick man ett kompakt och portabelt filformat som innehåller text, vektor- och punktgrafik, typsnitt med mera. Avsett att användas för tryckfärdiga filer att sända till tryckerier, gjorde formatets portabilitet det till ett omtyckt val för digital publicering. PDF-dokument skapade med avancerade (och ofta dyra) program kan öppnas med ett litet gratisprogram, nu också av de flesta webbläsare. Den första versionen (släppt 1993) av Adobes eget visningsprogram, Acrobat Reader, var dock inte gratis (det kostade 50 $), vilket försvårade för formatet att öka i användning utanför professionella sammanhang. Tillförlitlig PDF-export är en av de viktigaste funktionerna i ett program som skall användas för trycksaksframställning. Adobe PageMaker fick PDF-export med version 6.0 (1995). Quark XPress fick PDF-export med version 4.1 (1999). Adobe InDesign och Scribus hade PDF-export från början. Microsoft Publisher 2007 (12.0) kan exportera till PDF (och XPS) med ett tillägg, som ej behövs för nyare versioner. Den inbyggda PDF-exporten (utan tillägg) i Microsoft Office 2007 SP2 tycks inte omfatta Publisher. PDF-exporten i Publisher 2007 sägs stödja tryckkvalitet. I Publisher 2013 (15.0) togs CMYK-stöd bort. Helt ofattbart. CMYK, som bygger på subtraktiv färgblandning, är en grund för allt färgtryck. Många tryckerier kräver CMYK, även om fyrfärgsseparering i vissa fall kan göras så sent som i RIP:en. CMYK är ett krav i tryckstandarden PDF/X. Missnöjda Publisher-användare är förstås välkomna att prova Scribus, som stöder CMYK och PDF/X.

PostScript uppdaterades 1991, i form av Nivå 2, med en rad förbättringar. PostScript 3, 1998, är den sista stora versionen av PostScript. En smärre uppdatering är version 3016, som släpptes 2003. En skrivare som har en RIP med PostScript 3 kan skriva ut PDF direkt, utan att gå via PostScript. Med andra ord är PostScript på väg ut, för att allt mer ersättas med PDF. Utskriftsplattformen Adobe PDF Print Engine är, som namnet skvallrar om, baserat på PDF i stället för PostScript. Också filformatet EPS, Encapsulated PostScript, ersätts allt mer med PDF eller i vissa sammanhang SVG.

Typsnittsformatet TrueType utvecklades 1987–1989 av Sampo Kaasila med flera vid Apple, och lanserades med Apples System 7 i maj 1991, och i april 1992 med Microsofts Windows 3.1. Framsynt nog, fick TrueType stöd för Unicode-kodning. Version 1.0 av Unicode-standarden släpptes i oktober 1991. Microsoft fick TrueType av Apple i utbyte mot PostScript-tolken TrueImage, som Apple dock aldrig använde. I stället licensierade de Adobes PostScript 2-tolk. Med System 7 följde TrueType-typsnitten Times Roman, Helvetica och Courier. Med Windows 3.1 följde tre närmast identiska TrueType-typsnitt, Times New Roman, Arial och Courier New. (Senare OpenType-utgåvor av Times New Roman och Arial har kraftigt utökad teckenuppsättning, ligaturer, versala och gemena siffror och kapitäler.) TrueType stöder kodning med sexton bitar, vilket ger 65 536 positioner (för nästan lika många tecken), att jämföra med 256 positioner med åtta bitar, som i Adobes format. En annan skillnad är hur konturer är uppbyggda, och den avancerade hintning som TrueType erbjuder formgivaren. Sedermera vidareutvecklade Apple TrueType och lanserade TrueType GX (nu Apple Advanced Typography, AAT) 1994. Microsoft ville licensiera detta format, men därav vart intet. I stället gjorde Microsoft 1994 en egen vidareutveckling, kallad TrueType Open, som de lanserade med Windows 95. Med Adobe som samarbetspartner, 1996, ändrades namnet till OpenType (tillfälligt kallat TrueType Open version 2), 2007 standardiserat av ISO som Open Font Format, ISO/IEC 14496-22:2009 (OFF). Det kan innehålla TrueType- eller PostScript-konturer. OpenType-typsnitt med TrueType-kontur är bakåtkompatibla, så att de stöds (om än ej de avancerade funktionerna) av all mjukvara som stöder TrueType. Windows 2000 stöder OpenType med båda konturtyperna och gamla PostScript-typsnitt. OpenOffice.org 3.2 fick stöd för OpenType med PostScript-konturer. Gemensamt för TrueType GX/AAT och OpenType är förbättrat stöd för komplexa skriftsystem och avancerad typografi. Den stora skillnaden mellan AAT och OFF är att AAT är ett slutet format, endast för Apples produkter (för FreeType och Windows är de TrueType, utan avancerade funktioner), medan OpenType, eller rättare sagt OFF, är en öppen standard.

En funktion i både Adobes gamla PostScript-typsnitt och Apples TrueType GX, som inte kom med i den ursprungliga OpenType-specifikationen, är vad Adobe kallade Multiple master. Det handlar om typsnitt med variabel vikt (tjocklek) och bredd. I ett samarbete mellan Adobe, Microsoft, Google och Apple dammades varianttekniken i TrueType GX av och gjordes till en del av OpenType 1.8, 2016!

• Introducing OpenType Font Variations (Microsoft Typography)
• Introducing OpenType Font Variations (Google)
• Variable fonts, a new kind of font for flexible design (Adobe)

Ett av de första programmen med stöd för OpenType-funktioner var Adobe InDesign 1.0 (1999). Quark XPress fick stöd för OpenType (och Unicode) i och med version 7.0 (2006). Microsoft Publisher 2010 (14.0) fick stöd för avancerad typografi med OpenType. Stöd för Unicode kom med Publisher 2000 (9.0, släppt i september 1999). Scribus fick i december 2016 stöd för OpenType i version 1.5.3, som släpptes 22 maj 2017. LibreOffice stöder OpenType fullt ut och på alla stödda system från och med version 5.3.0 (februari 2017).

Grundläggande och avancerad typografi

Här – och annorstädes – används uttrycket ”avancerad typografi”. Med det menas typografiska finesser i OpenType och Graphite som inte finns i det ursprungliga TrueType-formatet, eller PostScript typ 1-typsnitt. Till dessa finesser hör ligaturer (standard, valfria, historiska, kontextuella), stilistiska varianttecken, kapitäler, olika typer av siffror (gemena, versala, kapitäler, proportionella och tabellsiffror, variantsiffror, äkta bråk). I den digitala typografins barndom, då de flesta fonter (typsnittsfiler) var kodade med åtta bitar, och det fanns plats för knappt 250 tecken, fick man vara glad om de vanligaste standardligaturerna, fi och fl, ingick, och kunde infogas manuellt (vilket förstör avstavning, stavningskonstroll och sökning). TrueType är förvisso kodat med sexton bitar, vilket ökar utrymmet för tecken till över sextiofem tusen, men i många tidiga typsnitt utnyttjas ej detta stora utrymme. Windows 3.1 stödde TrueType, men ej Unicode-kodningen, och det gjorde ej heller Mac OS, så det var inte så meningsfullt att lägga möda på att skapa tecken som användarna inte kunde komma åt. PageMaker, den tidens stora ombrytningsprogram, stödde heller ej Unicode. Windows 95 hade begränsat stöd för Unicode, genom Microsoft Layer for Unicode, och en del av dess typsnitt omfattade Windows Glyph List 4, med 656 tecken (latin, grekiska, kyrilliska). Georgia 2.00, med gemena siffror (1.00 hade versala siffror med något olika höga siffror) och stöd för WGL4, var välkommet i en värld av endast versala siffror och starkt begränsad teckenuppsättning. Georgia, skapat av Matthew Carter, blev genast mitt favorittypsnitt bland de snitt jag hade tillgång till. Det var, och är, också väl hintat, och såg bra ut också med 1990-talets hård- och mjukvara. Med Windows 8 och 10 följer en utökad version av Georgia, med OpenType-tabeller, gemena och versala siffror, kapitäler, och fler ligaturer (av som förval). I ett ”paneuropeiskt” tilläggspaket i Windows 10 ingår också Georgia Pro, där versala siffror är förvalda, och ligaturer är på som förval. Pro-utgåvan omfattar också flera vikter.

Först med fullt stöd för Unicode var Windows NT 3.1 (1993), men det var först 2001 som NT, i form av Windows XP, började att nå en större mängd användare, även om också föregångaren, Windows 2000, användes mer än de första NT-utgåvorna. Mac OS fick stöd för Unicode först med Mac OS X 10.0 (2001), som tekniskt sett var ett nytt operativsystem, liksom Windows NT. Att åstadkomma ”avancerad” typografi på 1980- och 90-talen var mer komplicerat än i dag. Inom den grafiska branschen behöll Adobes PostScript-typsnitt en stark ställning. Sidbeskrivningsspråket PostScript, i sin första version (1984), stödde förstås ej TrueType, som det föregick med flera år. PostScript 2 (1991) stöder Typ 42 (TrueType) från och med version 2010, där det är en valfri funktion, som senare blev standard. Stöd för sextonbitarskodning, och därmed större fonter, kom med version 2015. Fullt stöd för TrueType från början, och som standard, dröjde till den tredje versionen (1997). Därmed blev det omkring millennieskiftet möjligt att använda TrueType-typsnitt, liksom de nya OpenType-typsnitten med TrueType-kontur, för trycksaker. Tillbaka till PostScript typ 1. Det starkt begränsade utrymmet för tecken innebar att det krävdes separata fonter för olika skriftsystem (alfabet). En font för latin, en för grekiska, en för kyrilliska, en för arabiska, och så vidare. På samma sätt fick typografiska finesser som gemena siffror, ligaturer och kapitäler läggas i en ”expertfont”. Typsnittet Minion (latin och kyrilliska, regular och display) i PostScript typ 1-format består av 37 fonter. Förutom att detta var bökigt att arbeta med, och inte standardiserat, var utbudet av typografiska varianter begränsat. Unicode-kodningen som används i TrueType är inte egentligen avsedd för typografiska finesser, så där finns endast en uppsättning siffror, ingen kodad plats för kapitäler och endast fem f-ligaturer: ff, ffi, ffl, fi, fl. I stället används nu platser utanför det kodade området för sådana typografiska varianter, som infogas i texten med OpenType- eller Graphite-tabeller. I de flesta program kan dessa okodade tecken ej infogas manuellt. Här visas, i större format, några ligaturer och kontextuella varianter (smalare f före ä, ö, ü) i Vollkorn 4.0 (i webbläsare som stöder OpenType-ligaturer):

for för fur für kräfta soffa affär
fiffig fiffla fluffig fjärd haffjörður
for för fur für kräfta soffa affär
fiffig fiffla fluffig fjärd haffjörður

Den grundläggande typografin är förstås inte mindre viktig. Den handlar om val av typsnitt, typgrad, kägel (radavstånd), spaltbredd, marginaler, att använda ”typografiska” tecken, som anföringstecken (”anföring”, ej "anföring"), tankstreck (–, ej -), apostrof (’, ej '). Då dagens program och typsnitt sköter den avancerade typografin mer eller mindre automatiskt, blir det än tydligare om den grundläggande typografin brister. Många program hjälper dock till med detta, så att " omvandlas till ” (eller annat tecken, beroende på språk), likaså omvandlas -- omgivet av blanksteg till –.

Typografi med öppen källkod

Men hur ser det ut i den öppna och fria mjukvaruvärlden? Linus Torvalds släppte 1991 den första versionen av Linux-kärnan, och 1993 lanserades Debian, ett alltjämt levande och aktivt utvecklat system, som också är grund för Ubuntu, lanserat 2004. Det är Ubuntu, det system jag själv använder, som jag i det följande kommer att utgå ifrån. Vilka grafiska program finns 2019 för Ubuntu? Vilka öppna typsnitt finns? Hur är det ställt med den typografiska förmågan, och kan man skapa PDF-dokument som kan sändas till tryckerier utan att mötas av klagomål, eller få dåligt resultat?

För PostScript och PDF finns en öppen implementering, Ghostscript, som lanserades i augusti 1988. Den ingår i Ubuntu. Ghostscript står för PostScript-hanteringen i bland annat Scribus. PDF-implementeringar finns det flera. Ett nytillskott där är PDFium, som är baserad på kod från Foxit, men nu är denna kod öppen, och ingår i Chromium-projektet. PDFium används för att rendera PDF i LibreOffice 5.4.

För TrueType finns sedan 1996 en öppen implementering, FreeType. År 2000 släpptes FreeType 2, med stöd också för PostScript-typsnitt, även OpenType med PostScript-kontur. Ubuntu har i dag fullt stöd för TrueType, OpenType med TrueType- eller PostScript-kontur och gamla PostScript typ 1-typsnitt. Sistnämnda format, som är föråldrat och sällan torde användas, stöds dock ej av LibreOffice 5.3 och nyare. FreeType 2.4.12 innehåller Adobes renderingskod för CFF-typsnitt (Compact Font Format). Den är aktiverad som standard i FreeType 2.5. FreType 2.7 stöder CFF 2, och 2.7.1 stöder OpenType 1.8 med variabla vikter. I och med FreeType 2.8 är stödet för OpenType-variabelteknik fullständigt. FreeType 2.9 använder Adobes kod också för PostScript typ 1-typsnitt. FreeType används av en rad system. Windows är närapå det enda system som inte använder det. PDF-visaren Foxit Reader använder FreeType.

Mer läsning om Adobes kod i FreeType:

• Adobe contributes font rasterizer technology to FreeType (Adobe)
• Adobe CFF font rasterizer accepted by FreeType (Adobe)
• Got CFF? (Google)
• You’ve Got CFF! (Google)

HarfBuzz

För avancerade OpenType-funktioner finns bland annat biblioteket HarfBuzz, som nu används av allt fler program. HarfBuzz ingår i Ubuntu. Den 5 juni 2018 släpptes HarfBuzz 1.8.0 med stöd för Unicode 11, men annars en smärre uppdatering från 1.7.7. Den 1 juli 2018 fick HarfBuzz stöd för Apples Datafork TrueType (dfont). Ubuntu 19.04 har Harfbuzz 2.3.1.

Ett öppet alternativ till OpenType (och AAT) är Graphite, utvecklat av SIL (Summer Institute of Linguistics) International. Det är fullt jämförbart med OpenType, bortsett från det magra utbudet av Graphite-typsnitt. Graphite är inte ett eget typsnittsformat, utan utgår från TrueType-typsnitt som kompletteras med Graphite-tabeller för avancerade funktioner. Ett TrueType-typsnitt kan innehålla både Graphite- och OpenType-tabeller. Det gör också några av SIL utgivna typsnitt. De två främsta Graphite-snitten är dock Linux Libertine G och Linux Biolinum G (där G står för Graphite), se nedan.

Ordbehandlingsprogram

Professionella formgivare må fnysa åt ordbehandlingsprogram, men dagens program och välgjorda typsnitt ger goda verktyg att skapa god typografi, i en kunnig användares händer. Vi börjar därför med textens tillkomst, med det program som de flesta använder då de skriver sina texter: ordbehandlingsprogrammet. Hit räknas ej de program som endast hanterar ren (oformaterad) text. Det enklaste ordbehandlingsprogrammet för Ubuntu är AbiWord. Det är ett litet program, utan större utbud av typografiska funktioner. Då jag tog en titt på version 3.0, överraskade det mig dock att det stöder automatisk infogning av standardligaturer och kontextuella alternativtecken, via både Graphite och OpenType. Någon kontroll har man dock ej, utan är utlämnad till typsnittsskaparens val. Man kan inte använda valfria ligaturer eller kapitäler, välja typ av siffror, och så vidare. AbiWords typografiska förmåga är därmed allt för begränsad, även om det går att skapa god typografi, med ”rätt” val av typsnitt. Utvecklingstakten är låg, eller rentutav avstannad. AbiWord 3.0 släpptes 2013-10-13, 3.0.2 släpptes 2016-10-20, 3.0.3 släpptes 2019-11-24, och 3.0.4 släpptes 2019-11-27. Efter 3.0 har inga större uppdateringar släppts. Ubuntu 20.10 och 21.04 har AbiWord 3.0.4 i förrådet.

KDE-projektets Calligra Author 2.9.11 (Ubuntu 16.10) stöder ej kontextuella varianttecken, men är i övrigt som AbiWord. Calligra Words 3.0 (Ubuntu 17.04), som ersätter Author, stöder OpenType på samma sätt som AbiWord. Också för Calligra är utvecklingstakten låg. Calligra 3.0 släpptes den 15 januari 2017, följd av Calligra 3.0.1, en smärre uppdatering den 17 april 2017. Därefter intet, förrän Calligra 3.1.0 släpptes den 1 februari 2018. Den 29 april 2020 släpptes Calligra 3.2.0, som följdes av en smärre uppdatering, 3.2.1 den 14 maj samma år. Nästa större uppdatering, 3.3.0, är från den 28 januari 2021. Ubuntu 22.04 har Calligra 3.2.1 i förrådet.

Från StarOffice 1.0 (StarWriter, 1985) via OpenOffice.org till dagens LibreOffice (LO)

1. LibreOffice 3.3 (2011-01-25)
2. LibreOffice 3.4 (2011-06-03)
3. LibreOffice 3.5 (2012-02-14)
4. LibreOffice 3.6 (2012-08-08)
5. LibreOffice 4.0 (2013-02-07)
6. LibreOffice 4.1 (2013-07-25)
7. LibreOffice 4.2 (2014-01-30)
8. LibreOffice 4.3 (2014-07-30)
9. LibreOffice 4.4 (2015-01-29)
10. LibreOffice 5.0 (2015-08-05)
11. LibreOffice 5.1 (2016-02-10)
12. LibreOffice 5.2 (2016-08-03)
13. LibreOffice 5.3 (2017-02-01)
14. LibreOffice 5.4 (2017-07-28)
15. LibreOffice 6.0 (2018-01-31)
16. LibreOffice 6.1 (2018-08-08)
17. LibreOffice 6.2 (2019-02-07)
18. LibreOffice 6.3 (2019-08-08)
19. LibreOffice 6.4 (2020-01-29)
20. LibreOffice 7.0 (2020-08-05)
21. LibreOffice 7.1 (2021-02-03)
22. LibreOffice 7.2 (2021-08-19)
23. LibreOffice 7.3 (2022-02-02)
24. LibreOffice 7.4 (2022-08-18)
25. LibreOffice 7.5 (2023-02-02)
26. LibreOffice 7.6 (2023-08-21)
27. LibreOffice 24.2 (2024-02-00)

En titt på StarOffice 7 från 2004 (i Windows 10) bjöd på en överraskning. Vid användning av OpenType-typsnitt (Vollkorn) infogas ligaturer automatiskt, och kontextuella varianttecken (som smalare f före ö) används automatiskt. Fantastiskt! StarOffice 7 delar kod med OpenOffice.org 1.1, men i 1.1.5, som är den sista versionen i den serien, infogas inga ligaturer. Vart tog OpenType-stödet vägen?

    
SVG-ikoner för LibreOffice Writer, Draw och Impress 6.1

I LibreOffice 5.3 används HarfBuzz på alla stödda operativsystem. Därmed fick LibreOffice för Windows och Mac OS stöd för OpenType-funktioner. För Ubuntu är den stora förbättringen att OpenType-funktioner nu kan styras på samma sätt som Graphite-funktioner! Därmed ökade de typografiska möjligheterna enormt. Från en handfull typsnitt som stöder Graphite, till tusentals typsnitt som stöder OpenType. Ett stort utbud av typsnitt är en förutsättning för ”avancerad” typografi. Ett grafiskt gränssnitt för dessa ”avancerade” typografiska finesser saknas dock i LibreOffice 5.3, så jag förordar tillägget Typography toolbar. Det finns dock funktioner som ej ingår i detta tillägg. För att komma åt dessa, får man skriva in funktionens etikett efter typsnittets namn. En förteckning över dessa etiketter (tags) finns på Microsofts typografisida. Vill man komma åt de versala siffrorna i Vollkorn, får man skriva Vollkorn:lnum=1 där man anger typsnittets namn. Det som här har sagts om Writer gäller också Impress och Draw. LibreOffice Draw har funktioner som gör det mer jämförbart med ett omrytningsprogram än Writer är. Texten läggs i textramar, och kan flyttas omkring fritt och precist. Objekt kan läggas i olika nivåer och göras mer eller mindre genomskinliga. En jämförelse med Microsoft Word 2016 ger att Word förvisso har ett inbyggt grafiskt gränssnitt för ”avancerade” typografiska funktioner, men saknar stöd för vissa funktioner, som äkta kapitäler och kapitälsiffror. I LibreOffice kan man komma åt de flesta funktioner genom att lägga till funktionens etikett, som visades ovan. PDF-export hörde till de anmärkningsvärda funktionerna i OpenOffice.org 1.1 (2003), och den funktionen finns förstås kvar i alla nyare versioner av OpenOffice.org och LibreOffice. I dag känns PDF-export självklar, och kommer väl till pass då man vill dela eller publicera dokument och vara viss om att dess utformning bevaras hos läsaren. LibreOffice 6.1 uppgraderade PDF-exporten till att stödja PDF 1.5, mot tidigare 1.4, och med LibreOffice 7.0 kom stöd för PDF 1.6. Därmed kan LibreOffice Draw nu exportera PDF-dokument som är större än 508×508 cm, som är gränsen i PDF 1.5. LibreOffice 7.0 stöder också PDF/UA, där UA står för Universal Accessibility. LibreOffice 7.6 stöder PDF 1.7. Samtidigt blev PDF-dokument ”taggade” (märkta) som förval. Tryckfärdiga PDF-dokument kan LibreOffice dock ej skapa. För det saknas bl.a. färghantering med stöd för färgprofiler (ICC), fyrfärgsseparering (CMYK), utfall och skärmärken. LibreOffice stöder ej tryckstandarden PDF/X.

Se också LibreOffice Timeline, en kortfattad historisk överblick, från StarWriter 1.0 (1985), via StarOffice och OpenOffice.org, till LibreOffice 5.4, samt A Brief History Of OpenOffice.org.

Illustrationsprogram

Illustrationsprogrammet Draw i LibreOffice har förvisso stöd för avancerad typografi, men som illustrationsprogram står det sig slätt mot Inkscape. I version 0.91, som släpptes den 30 januari 2015, stöds både OpenType och Graphite ”passivt”, som i AbiWord. Med version 0.92, som släpptes den 4 januari 2017, tas ett stort steg framåt. Där har man ett grafiskt gränssnitt för att styra OpenType- och Graphite-funktioner. Därmed har man full typografisk kontroll. Inkscape använder Pango, inte HarfBuzz, för avancerade textfunktioner.

Ombrytningsprogram

I januari 2012 skrev Jerœn Wolfers i CAP&Design om Scribus:

”Det här programmet finns till Linux, Windows och Mac OS X och har av vissa beskrivits som »öppen källkods-Indesign«. Programmet är gratis att ladda ner och använda och det skäms inte för sig. Naturligtvis har det inte ett lika putsat skal och gränssnitt som sin betalkusin, utan mer en känsla av gamla Quark Xpress 3.32. Att lära sig hitta runt tar en liten stund, men allt som är nödvändigt finns. Scribus kan naturligtvis varken läsa Quark- eller Indesign-filer, så du är hänvisad till att börja från början med dina projekt. Det är den enskilt största nackdelen med programmet.”

Scribus har nu således fullt stöd för avancerad typografi via OpenType, och ett lättanvänt grafiskt gränssnitt för dessa funktioner. I gränssnittet visas endast de funktioner som stöds av det använda typsnittet. I slutet av februari 2017 är detta gränssnitt något buggigt, men funktionen är det inget fel på, och det är en fröjd att arbeta med välgjorda, välutrustade typsnitt i Scribus 1.5.3. En typografisk finess som ej är kopplad till OpenType, är optiskt raka marginaler. Det innebär att marginalerna, eller den ena eller andra marginalen, tillåts att var metriskt ojämn för att bli optiskt rak. Detaljer som ett tankstreck eller bindestreck, eller seriffen på V, ges en något utskjutande placering, för att kompensera för tomrummet intill dessa tecken (”–” fyller ej mycket av det lodräta utrymmet). Scribus har allt man behöver för att skapa PDF-dokument färdiga att tryckas. Fyrfärgsseparering (CMYK), pass- och skärmärken, färghantering och färgprofiler.

Scribus är det öppna programmet att skapa trycksaker med. Punkt. Och nu har det blivit en typografisk jämlike till InDesign. Ett stort steg framåt för typografi och grafisk produktion med öppen källkod. Kan utvecklarna också öka utvecklingstakten har vi ett program av verklig toppklass. Nuvarande utvecklings- och utgivningstakt är besvärande långsam, som man lätt ser i denna historiska översikt. Minns att vissa 1.3-versioner är utvecklarversioner, och 1.4 är stabila versioner. Nästa stabila serie är som sagt 1.6.

Scribus använder programramverket Qt, och Scribus 1.5.3 kräver Qt 5.5 eller högre. Det innebär att den äldsta Ubuntu-utgåva som man kan använda nyaste Scribus-versionen på är Ubuntu 16.04 LTS, som har Qt 5.5.1. Nyss släppta Ubuntu 18.04 har Qt 5.9.5. Senaste versionen uppströms är i skrivande stund 5.11. Vill man använda Scribus NG gör man klokt i att inte hålla fast vid Ubuntu LTS-utgåvor. Scribus 1.5.4 finns för Ubuntu 16.04 (Qt 5.5), 17.10 (Qt 5.9) och 18.04 (Qt 5.9). Tidiga byggen av Scribus 1.5.5 finns för Ubuntu 17.10, 18.04 och 18.10, alla med Qt 5.9.x.

Andra beroenden är Cairo 1.14 eller nyare. Ubuntu 17.04 har 1.14.8. För infogande av PostScript-baserade format (PS, EPS, PDF, AI) krävs Ghostscript, som också ingår i Ubuntu. Flera importfilter ingår i Ubuntu: libcdr (Corel Draw), libmspub (Microsoft Publisher), libfreehand (Macromedia/Adobe Freehand), libpagemaker (Adobe PageMaker), libvisio (Microsoft Visio), libetonyek (Apple Pages), libwpg (Corel WordPerfect Graphics), librevenge (grund för övriga bibliotek). Nyare Ubuntu-utgåvor har nyare versioner av dessa paket, och därmed bättre importfunktioner av dessa format. I Ubuntu ingår fler importfilter som inte används av Scribus, men väl av andra program, som LibreOffice. Har man ett Corel WordPerfect-dokument som skall infogas i Scribus, får man således gå via LibreOffice, som använder libwpd, och spara som OpenDocument. Detsamma gäller för Microsoft Works-dokument, som öppnas med libwps, och det gamla binära Microsoft Word-formatet .doc, liksom gamla StarOffice-format i binärform, som öppnas med libstaroffice.

Scribus’ långa väg från 1.4 till 1.6:

• Scribus NG 1.5.0 (2015-05-22)
• Scribus NG 1.5.1 (2016-02-14)
• Scribus NG 1.5.2 (2016-05-17)
• Scribus NG 1.5.3 (2017-05-22)
• Scribus NG 1.5.4 (2018-04-30)
• Scribus NG 1.5.5 (2019-08-02)
• Scribus NG 1.5.6 (2020-11-11)
  • Scribus NG 1.5.6.1 (2020-11-14)
• Scribus NG 1.5.7 (2021-04-26)
• Scribus NG 1.5.8 (2022-01-24)
• Scribus 1.6.0 (2024-01-01)

Bildbehandlingsprogram

Det ledande bildbehandlingsprogrammet med öppen källkod är Gimp. I version 2.8, den nu stabila, finns ”passivt” stöd för såväl OpenType som Graphite, som AbiWord 3. Nu är det väl inte främst för avancerad typografi man använder ett bildbehandlingsprogram, så jag ser det inte som någon beklaglig begränsning att Gimp ännu inte erbjuder typografisk kontroll i klass med LibreOffice, Inkscape och Scribus. Med Gimp 2.10 kom stöd för olika inmatningsmetoder, som pinyin (kinesiska). Den typografiska styrningen är dock oförändrad från 2.8.

Typsnitt

Ingen typografi utan typsnitt, och ingen god typografi utan goda typsnitt. Finns det sådana med öppen källkod? Den som minns utgåvor av gratis eller lågt prissatta typsnitt från 1990-talet är nog tveksamt inställd till allt utom de stora utgivarnas dyra typsnittsutgåvor. Då fick man vara glad om gratistypsnitten omfattade det svenska alfabetet; å, ä, ö saknades ofta. Men är den inställningen gångbar nu för tiden? Det korta svaret på den frågan är nej. Det finns i dag mängder med gratistypsnitt med öppen källkod och hög kvalitet. Behovet av öppna typsnitt för användning som webbfonter har bidragit till utbudet. På det området intar Google Fonts en särställning. De typsnitt som ingår i denna digra samling kan hämtas från Googles sida på GitHub. Där får man dock inte alltid den nyaste versionen av typsnitten. Font Library är en annan guldgruva för öppna typsnitt. På Font Squirrel kan man filtrera sökningen så att den endast omfattar de öppna licenserna OFL och Apache. Se också dessa artiklar på Opensource.com: Top 5 sources for open source fonts | Exploring free and open webfonts.

Jag går nu över till att ta upp några enstaka typsnitt, som utmärker sig på ett eller annat sätt. De håller alla hög kvalitet.

Noto är den största typsnittsfamilj som finns, sett till antalet tecken. CJK-familjen omfattar 65 535 tecken, så många som en font kan innehålla. Den är utvecklad av Google och Adobe. Noto är Googles namn på typsnittet, medan Adobe kallar sin utgåva Source Han Sans. Som Adobes namn på typsnittet antyder, är det en grotesk (sans-seriff), men i Noto-familjen finns också en antikva kallad Noto Serif. Den var dock till en början rätt begränsad, både till teckenuppsättning och typografiska finesser. Version 2.000, som släpptes i oktober 2017, är dock kraftigt utökad och förbättrad. Snittet finns nu i 36 vikter och bredder, i rak och kursiv. Teckenuppsättningen är nu 2 789 tecken stor och omfattar bland annat grekiska, kyrilliska och tecken för fonetisk transkription, utöver en diger uppsättning latinska tecken. Därtill ligaturer, kapitäler, gemena och versala siffror. I april 2017 släpptes också Noto Serf CJK, med samma teckenuppsättning som Noto Sans CJK, och i sju vikter. Adobe släppte motsvarande Source Han Serif. Läs mer om typsnittsfamiljen och samarbetet på LWN.net: Google and Adobe’s pan-CJK open font (2014). Noto innehåller också två emojitypsnitt, Noto Emoji och Noto Color Emoji, den förra enfärgad, den senare flerfärgad.

Lato är en fin och mycket användbar humanistisk grotesk skapad av Łukasz Dziedzic. Typsnittet är rikt utrustat med typografiska finesser, som ligaturer, gemena och versala siffror. Det finns också flera vikter, från ”hairline” till ”black”. Ett derivat är Carlito, utgivet av Google, och distribuerat med Chrome OS, Ubuntu med fler system. Poängen med Carlito är att det är metriskt kompatibelt med Microsofts typsnitt Calibri, som är standardtypsnitt i flera Microsoft-produkter. Carlito är förstås inte visuellt identiskt med Calibri, men en text som är satt med Calibri och öppnas på ett system där det ersätts med Carlito, visas med samma textflöde. Carlito är därmed mindre än Lato vid samma typgrad. Carlitos fi- och fj-ligaturer (med prick) avviker en del från Latos (utan prick), och är mer lika Calibris. A thank you to Google from Desktop Linux (Christian Schaller).

Caladea är en antikva utgiven av Google. Typsnittet är baserat på Cambo, och metriskt kompatibelt med Microsofts Cambria. Det är som ersättningstypsnitt Caladea är av värde. Estetiskt och typografiskt har det inte mycket att komma med.

Open Sans är en humanistisk grotesk skapad av Steve Matteson. Dess teckenuppsättning omfattar latin, grekiska och kyrilliska. Gemena och versala siffror, vissa stilistiska varianter, som två gemena g. Ligaturer finns, men skillnaden mellan dem och separata tecken är försumbar. Fem vikter finns, som rak och kursiv.

Source Sans Pro från Adobe är en humanistisk grotesk skapad av Paul D. Hunt. Det är Adobes första typsnitt med öppen källkod. Det är ett rikt utrustat typsnitt med gemena och versala siffror, ligaturer och kapitäler.

Source Serif Pro från Adobe är en vertikalantikva skapad av Frank Grießhammer. Det är väldigt likt Matthew Carters Georgia. Här finns gemena och versala siffror, ligaturer och kapitäler. Typsnittet finns i sex vikter, från Black till Extra Light, rak och kursiv (2018-08-07).

Ubuntu Sans är utvecklat av Bruno Maag vid Dalton Maag. Det är en snygg humanistisk grotesk, med öppna och tydliga teckenformer, som är en viktig del av Ubuntus och Canonicals grafiska profil och identitet alltsedan Ubuntu 10.10. Sedan den första utgivningen, 2010, har Ubuntu Sans utökats med större teckenuppsättning, och stöd för bättre typografi, med såväl versala som gemena siffror och kapitäler. f-ligaturer finns, men kan upptäckas endast vid växling mellan ligatur och teckensekvens.

Cantarell är GNOME:s förvalda typsnitt. Det är liksom Ubuntu en humanistisk grotesk med öppna och tydliga former. Det är från 2009, men fick delvis ny form 2018, med GNOME 3.28. Den nya formen finner man i Cantarell 0.100 och nyare. Där kan man också välja gemena siffror, men inte kapitäler. Ubuntu 18.10 har Cantarell 0.111

Gentium är en antikva skapad av Victor Gaultney. Det finns i två versioner, Plus och Basic. Plus-versionen har den största teckenuppsättningen, men saknar fet vikt. Basic har mer begränsad teckenuppsättning, men har fet och fet kursiv. Också Plus-versionen har kursiv, men inte fet. Gemena siffror saknas för närvarande. f-ligaturer finns i den kursiva Plus-varianten. De anses inte behövas i den raka.

Vollkorn är en antikva av Friedrich Althausen. Det lanserades 2005. I version 3 (2014) finns det 535 tecken i den raka varianten (med kyrilliska) och 458 i den kursiva (utan kyrilliska). Version 4, som släpptes den 2 mars 2017, har kraftigt utökad teckenuppsättning. I Vollkorn finns ligaturer, kontextuella varianttecken, gemena och versala siffror (de senare proportionella och jämnbreda) och stilistiska varianttecken. I version 4 finns också kapitäler och grekiska. Texten på denna sida är satt med Vollkorn 4.0. Vollkorn 4.1 har två nya vikter och flera nya tecken. Särskilt Vollkorns gemena f påminner en hel del om Berling, som i mitt tycke är det vackraste typsnitt som finns.

Alegreya och Alegreya Sans är två typsnitt från Huerta Tipográfica. Det förstnämnda med, det sistnämnda utan, seriffer. Båda typsnitten är rikt utrustade med ligaturer, kapitäler, gemena (förval) och versala siffror, latinska, grekiska och kyrilliska teckenuppsättningar. Alegreya finns i fem vikter, och Alegreya Sans finns i sex vikter.

Linux Libertine är en antikva skapad av Philipp H. Poll. Den är tänkt som en fri ersättare för Times (New) Roman. Typsnittet finns med såväl OpenType- som Graphite-tabeller, med tillägget O respektive G i namnet. Linux Libertine har en stor teckenuppsättning, och kan återge många språk, både levande och fornspråk. Fonetiska tecken (IPA) finns också. Det är således utmärkt för språkhistoriska och fonetiska uppsatser och dylikt. Typografiska finesser saknas heller ej, såsom gemena och versala siffror, åtskilliga ligaturer, kapitäler och kontextuella varianttecken. Stilistiska varianttecken finns också, som W med korsande linjer (ss05). Den varianten togs fram för användning i Wikipedias logotyp, som är satt med Linux Libertine. Inledande och avslutande versal, och däremellan kapitäler. Linux Libertine Display är en magrare variant, avsedd att användas i större grader. Utöver normal (regular), finns kursiv, fet, fet kursiv, halvfet (semibold) och halvfet kursiv. Anfanger finns i Linux Libertine Initials. OpenType-versionen ingår i Ubuntu.

Linux Biolinum är en humanistisk grotesk skapad av Philipp H. Poll. Också Biolinum finns i OpenType- och Graphite-utförande. OpenType-varianten ingår i Ubuntu. Biolinum påminner starkt om Hermann Zapfs typsnitt Optima. Biolinum har en riktig kursiv med bland annat ”envånings”-a. Gemena och versala siffror och kapitäler hör till dess finesser. Fet vikt finns, men ej fet kursiv. f-ligaturerna är inte så spännande, men det finns också historiska ligaturer som ct och st med en förbindande båge. Biolinum kan användas för textsättning, men för längre texter är Libertine, eller någon annan antikva, att föredra.

Libertinus är en typsnittsfamilj som bygger på Linux Libertine, Linux Libertine Mono och Linux Biolinum. Dessa typsnitt är uppdaterade och rättade versioner av de ursprungliga snitten. Ändringar kan ses här. I Libertinus Serif-familjen ingår också Display, Initials och Math. Projektet började som ett matematiktillägg till Linux Libertine, men kom sedan att växa till en ny typsnittsfamilj. Display är en tunnare skärning, avsedd för större grader. Initials är anfanger, med en tunn kantlinje utanpå ett något tjockare tomrum. Libertinus Math är ett matematiktypsnitt byggt på Libertinus Serif. Det finns endast i rak skärning, ej fet.

Junicode är en antikva med över tretusen tecken och rika typografiska möjligheter. Det är väl lämpat för historiska och språkhistoriska uppsatser, och kan återge många språk, både levande och döda. Tecken för fonetisk transkription finns förstås också. Gemena och versala siffror, kapitäler, ligaturer och varianter.

Doulos SIL är en uppdaterad och utökad Unicode-version av klassikern SIL Doulos från 1992. Till utseendet är de mycket lika Times New Roman. SIL Doulos, som endast innehöll IPA-tecken för fonetisk transkription, använde alltså inte Unicode, utan lade alla tecken i Latin Standard. Det var en åttabitarskodad font. Om SIL Doulos saknades där dokumentet öppnades, visades helt andra tecken i deras ställe. Doulos SIL använder som sagt Unicode, och är inte kompatibelt med sin föregångare. Doulos är ett typsnittsnamn som väcker minnen hos mången fonetiker. Jag använde det gamla snittet SIL Doulos en del under mina studieår. Doulos SIL används av International Phonetic Association i den officiella IPA-kartan. Doulos SIL stöder OpenType och Graphite. Till de typografiska finesserna hör kapitäler och en del ligaturer. Inga gemena siffror, dock.

Charis SIL är en variant av Matthew Carters typsnitt Bitstream Charter. Det stöder Unicode, OpenType och Graphite, och har en omfattande teckenuppsättning. Kapitäler och en del ligaturer, men ej gemena siffror. Charis SIL är en utökad Unicode-variant av det äldre typsnittet SIL Charis.

Öppen källkod och öppna format

Öppen källkod har sina egna fördelar, men det är inte mindre viktigt att dokumentformaten är öppna, och helst standardiserade. De program som denna sida handlar om använder alla ett eller annat öppet format.

OpenOffice.org 1.0 (2002) använde OpenOffice.org XML, ett öppet men ej standardiserat format utvecklat av Sun Microsystems. Det stöds också av StarOffice 6 och nyare. Formatet ligger till grund för det standardiserade, XML-baserade, formatet OpenDocument (ODF, Open Document Format for Office Applications), som används av OpenOffice.org 2.0 (oktober 2005) och nyare, och alla versioner av LibreOffice. OpenOffice.org 1.1.5 (september 2005) kan öppna men ej spara ODF. LibreOffice kan alltjämt läsa OpenOffice.org XML, men från och med 4.3 ej längre spara i det föråldrade formatet. Standardformat i LibreOffice 3.5 och nyare är ODF 1.2. LibreOffice 7.0 stöder ODF 1.3, som är förvalt format. Tyvärr gick ISO med på att standardisera Microsofts format Office Open XML (OOXML), ett format som världen inte behöver och som har orsakat många problem vid dokumentutbyte, och tvingat utvecklare (inte minst av LibreOffice) att ägna tid åt att förbättra kompatibiliteten med Microsofts format i stället för att arbeta med den egna produktens funktioner. The Document Foundation har uttryckt några av sina tankar om OOXML. Det som ställer till det är att det inte är det standardiserade och dokumenterade formatet som Microsofts egna program (Microsoft Office) vanligen använder. LibreOffice kan nu öppna OOXML rätt väl, både Transitional och Strict, men endast spara Transitional. Microsoft Office använder som standard Transitional, och endast nyare versioner stöder Strict. Standardiseringen av OOXML har kritiserats. Flera myndigheter har valt att använda ODF som format för kontorsdokument. Första gången en installation av Microsoft Office används, får användaren välja att använda OOXML eller ODF som standardformat. I OOXML spars vektorgrafik som Enhanced Metafile Format Plus Extensions (EMF+). LibreOffice 5.4 får bättre stöd för OOXML med EMF+-grafik, och LibreOffice 6.0 har en rad förbättringar av OOXML-filtret och LibreOffice 6.1 har ett nytt filter för Excel 2003 XML-format. Utöver öppna program som LibreOffice, OpenOffice.org, AbiWord, Calligra med flera, stöds ODF av Microsoft Office 2007 med Service Pack 2 och nyare, liksom WordPad i Windows 7 och nyare. Microsoft Office 2021, släppt 5 oktober 2021, stöder ODF 1.3. Med andra ord är det ganska tryggt att sända ODF-dokument till mottagare utan att veta att de har en viss mjukvara.

Inkscape använder Scalable Vector Graphics (SVG), med några egna tillägg i Inkscape SVG, som arbetsformat. Tilläggen kan ej läsas av andra program, men hindrar ej andra program från att läsa den standardiserade SVG-datan. Man kan också spara Vanlig SVG, utan några programspecifika tillägg. Slutligen finns Optimerad SVG, som ger minsta möjliga filstorlek. Därtill finns Komprimerad Inkscape SVG och Komprimerad Vanlig SVG, som är Gzip-komprimerade, med namntillägget .svgz. För minimal filstorlek kan man spara som Optimerad SVG, och sedan Komprimerad Vanlig SVG. SVG är standardiserat av W3C, och är det enda vektorformatet för webben. Som sådant har det börjat att bli mer använt, då det är utmärkt för sidor som skall visas på skärmar med olika upplösning. Scribus kan infoga SVG antingen som ett länkat objekt (i en bildram), eller som ett nativt Scribus-objekt, som kan redigeras i Scribus. Att infoga och arbeta med SVG var en ny funktion i LibreOffice 3.3, som släpptes 2011-01-25. LibreOffice kan också spara i SVG-format.

Scribus använder ett XML-baserat format kallat SLA (.sla). Man kan välja att använda komprimering (Gzip). Då läggs ytterligare ett tillägg till i filnamnet: .sla.gz. Som Scribus-utvecklarna påpekar, innebär XML-grunden att ett Scribus-dokument kan öppnas och redigeras (vid behov repareras) med ett enkelt textredigeringsprogram. Nya versioner av SLA kan ej öppnas av äldre Scribus-versioner. Dokumentationen av formatet är bristfällig.

I CAP&Design avslutas Scribus-omdömet med ”Scribus kan naturligtvis varken läsa Quark- eller Indesign-filer, så du är hänvisad till att börja från början med dina projekt. Det är den enskilt största nackdelen med programmet.” Märk ordet naturligtvis. Scribus kan naturligtvis inte öppna InDesign- och Quark XPress, då dessa är proprietära och binära. Se Why Scribus doesn’t support QuarkXpress and other major publishing applications. Det är inte meningen att man skall kunna fortsätta ett arbete, eller öppna malldokument, i Scribus, som har påbörjats i InDesign. Och det gäller inte endast dessa program. Många program använder proprietära och odokumenterade dokumentformat. Användaren är låst till det program som skapade dokumentet. Med Scribus 1.5.4 kommer dock stöd för Quark XPress 3 och 4, genom libqxp från DLP, som också LibreOffice 6.0 använder.

För att befria användare och dokument från denna inlåsning finns Document Liberation Project (DLP). Bakom projektet, som lanserades i april 2014, står The Document Foundation. Arbetet hade påbörjats tidigare, för att ge LibreOffice förmågan att öppna och infoga proprietära format. Microsoft Visio hör till de tidigast behandlade formaten. Snart insåg dock de som arbetade med dessa format att detta, dokumentbefriandet, är större än LibreOffice, varför ett projekt skilt från LibreOffice sjösattes. Där skapas mjukvarubibliotek som kan öppna proprietära format, så att dokumentens innehåll blir ”upplåst” och kan sparas i ett öppet format. Dessa bibliotek används av LibreOffice, Inkscape, Scribus, AbiWord, Calligra, och kanske fler. Bland de dokumentformat som kan öppnas eller infogas finns AbiWord, PageMaker (6.x och 7), Quark XPress (3 och 4), Corel Draw, Corel WordPerfect/WordPerfect Graphics, StarOffice, FreeHand (Aldus/Macromedia/Adobe), Apple Keynote/Pages/Numbers, Microsoft Visio, Microsoft Works och Microsoft Publisher. Adobe Illustrator är en udda fågel, ity att dess arbetsformat är byggt på PDF, och i tidigare versioner EPS. Program som kan öppna EPS och PDF, kan således öppna Illustrators arbetsformat. Libcdr skall kunna öppna dokument skapade med Corel Draw 1 och nyare, något inte ens nya versioner av Corel Draw klarar. I januari 2018 meddelades fem nya eller uppdaterade bibliotek, som kommer att användas i LibreOffice 6.0, med både nya och förbättrade importfilter, och förstås av de andra program som använder DLP-biblioteken.

Microsofts Rich Text Format (RTF) och de binära formaten (Microsoft Compound Document File Format, .doc, .xls, .ppt) som tidigare användes av Microsoft Office ingår inte i DLP. Sun Microsystems och OpenOffice.org har dock ”knäckt” formaten och publicerat dokumentation (PDF) av dessa format. Dessa format har också i flera år kunnat öppnas av LibreOffice och OpenOffice.org. RTF, som ej är binärt, utan (mer eller mindre) läsbart som ren text, är dokumenterat och stöd för det har funnits länge i många program. Dock utvecklas formatet, och nya versioner kan släppas för att stödja nya funktioner i Microsoft Word. Den nuvarande version, 1.9.1, släpptes med stöd för nya funktioner i Microsoft Word 2007. Så sent som i LibreOffice 5.2 förbättrades dock stödet för RTF, och LibreOffice 3.5 fick ett omskrivet importfilter för RTF. Likaså förbättras stödet för OOXML titt och tätt, inte minst därför att de dokument som skapas med Microsoft Office-programmen inte följer specifikationen, och olika programversioner skapar olika filer. Flera av Microsofts format är nu publicerade inom ramen för Microsofts Open Specification Promise. OOXML-specifikationen (Transitional) omfattar omkring 7 200 sidor

För InDesign är det inte helt hopplöst. Det som ovan skrevs om dess filformat gäller för det binära arbetsformat (.indd, InDesign Document), men InDesign kan också spara i ett XML-baserat format. I tidigare versioner av InDesign (CS2–CS3) används formatet INX, InDesign Interchange (.inx), som i version CS4 (6.0) ersattes med IDML, InDesign Markup Language (.idml). I Adobes IDML Cookbook står ”IDML was designed to facilitate the inspection and construction of InDesign content outside of InDesign.” IDML kan öppnas av Scribus 1.5.0 och nyare, vilket gör det möjligt att i Scribus fortsätta ett arbete som påbörjats i InDesign. Stödet för IDML i Scribus omfattar också IDMS, ”InDesign-snippet”. IDML-specifikationen (version 8.0, InDesign CS6) på 520 sidor är publicerad i detta PDF-dokument. Också Affinity Publisher kan importera IDML, liksom QuarkXPress kan skapa projekt från IDML-filer.

PDF, Portable Document Format, är sedan länge standardformatet för digitalt dokumentutbyte. Typsnitt och mediefiler kan läggas in i filen. Oavsett vilket program som skapar PDF-filen, kan alla moderna PDF-läsare öppna dokumentet, med den avsedda formateringen. PDF utvecklades av Adobe, och lanserades i juni 1993. Sedan 1 juli 2008 är det ett öppet format, standardiserat av ISO. Standarden är baserad på PDF 1.7, men det finns också standardiserade specialformat som bygger på äldre PDF-versioner. PDF är också sedan länge standardformat för filer som skall tryckas. Att kunna skapa en PDF som håller måttet som tryckoriginal är således ett oavvisligt krav. I den öppna världen är det Scribus som den uppgiften åligger. Scribus PDF Library 1.5.6 kan skapa PDF 1.6, och vid exporten kan en mängd inställningar göras, för att möta de krav som den tänkta mottagaren av filen ställer. Vid lanseringen 2003 var Scribus 1.0 det enda DTP-program som stödde PDF/X-3, och Scribus 1.5.0 stöder även PDF/X-4, med stöd för genomskinliga objekt. Stöd för PDF/X-5 är planerat för en framtida version av Scribus. Medan det inte är något fel på PDF-dokument som skapas med LibreOffice, saknas där flera funktioner som tryckerier kräver av ett tryckfärdigt dokument. För visning på skärm är PDF-dokument från LibreOffice alldeles utmärkta. LibreOffice stöder arkivformatet PDF/A-1b, PDF/A-2b och PDF/A-3b, som kan väljas i exportinställningarna. Faktiskt är LibreOffice bättre än Microsoft Office 2016, då det senare inte kan bädda in typsnitt med PostScript-konturer i PDF. Sådana typsnitt görs om till en bitmapbild, vilket ger låg kvalitet, förstör sökfunktionen och gör det omöjligt att söka i och kopiera text.

I oktober 2006 lanserade Microsoft ett XML-baserat alternativ till PDF (som är baserat på PostScript), kallat XML Paper Specification (XPS). Det standardiserades 2009 av ECMA som Open XML Paper Specification (OpenXPS), ECMA-388. Något större genomslag har XPS inte fått. Det finns flera öppna implementeringar, så det är inget problem att öppna XPS i Ubuntu. Scribus 1.5.0 och nyare kan infoga både XPS och OXPS, samt exportera ”Microsoft XPS”. Enligt ett datablad för Scribus 1.5.2 är det endast XPS, ej det standardiserade OpenXPS. Det enda man kan välja vid export är upplösningen (låg, mellan, hög). Så kallas funktionen också ”A basic XPS exporter”. Vid mina försök har textformateringen förvanskats vid export till XPS. Nyttan med detta format är icke uppenbar.