Valar och livets utveckling

Valar (Cetacea), med underordningarna tandvalar och bardvalar, Ă€r en stor grupp (omkring nitti arter) med högst fĂ€ngslande djur, pĂ„ flera sĂ€tt. Redan de största valarternas storlek placerar valarna i en sĂ€rklass. BlĂ„valen Ă€r med sina dryga tretti meter och 150–200 ton det största djuret i vĂ€rlden, drygt dubbelt sĂ„ lĂ„ng som valhajen, och flera gĂ„nger tyngre. NĂ€stan lika lĂ„ng – upp till 27 meter –, men betydligt smalare och lĂ€ttare, Ă€r sillvalen. De största dinosaurierna, sauropoderna, var förvisso nĂ„gon eller nĂ„gra meter lĂ€ngre Ă€n blĂ„valen, men deras lĂ€ngd var till tvĂ„ tredjedelar hals och svans, vilket gör att deras vikt inte översteg omkring sjutti ton, som sillvalen, den nĂ€st största valen. OcksĂ„ de största individerna av den afrikanska stĂ€ppelefanten, vĂ€rldens nu största landlevande djur, Ă€r med sina nio ton och sin mankhöjd pĂ„ fyra meter en liten plutt i jĂ€mförelse med de stora bardvalarna. Bland valarna finner man ocksĂ„ det Ă€ldsta dĂ€ggdjuret i vĂ€rlden, grönlandsvalen, som kan bli över 200 Ă„r. En individ berĂ€knas ha blivit 211 Ă„r. Grönlandsvalen hör ocksĂ„ till jĂ€ttarna i valfamiljen, och kan bli uppemot tjugo meter, och kan vĂ€ga uppemot hundra ton.

En blÄval och en mÀnniska

Ej mindre imponerande Ă€r kaskeloten, som med sin lĂ€ngd pĂ„ tjugo meter Ă€r den största tandvalen, och dĂ€rmed det största nu levande tandförsedda djuret. Den har ocksĂ„ vĂ€rldens största hjĂ€rna, med en vikt pĂ„ omkring 7,8 kg, drygt fem gĂ„nger tyngre Ă€n mĂ€nniskans hjĂ€rna, och en volym pĂ„ Ă„tta liter. Vidare Ă€r kaskeloten det djupast dykande dĂ€ggdjuret, som kan gĂ„ ned till tre kilometer under ytan i djuphavet (midnattszonen) i jakt pĂ„ blĂ€ckfisk och fisk. Kaskeloten har tĂ€nder endast i den smala underkĂ€ken. I överkĂ€ken finns istĂ€llet hĂ„l som tĂ€nderna passar in i. Slutligen Ă€r kaskeloten det mest högljudda av alla djur, och kan Ă„stadkomma klickljud pĂ„ upp till 230–245 decibel (dB). MĂ€nniskans smĂ€rtgrĂ€ns gĂ„r vid 130 dB, och ger permanenta hörselskador redan efter nĂ„gon minut. BetĂ€nk att en ökning med tre dB innebĂ€r en fördubbling av ljudstyrkan.


Kaskelothane (M) i samma skala som blÄvalen ovanför, samt kaskelothona (F)

Det Àr dock varken blÄvalens enorma storlek, grönlandsvalens höga Älder eller kaskelotens dykförmÄga, hjÀrnstorlek eller ljudstyrka som gör valarna sÄ fÀngslande. Ej heller den stora mÄngfalden inom valfamiljen. Det verkligt hÀftiga med dem Àr att de lever i vatten. Hur kan nu det vara sÄ hÀftigt? Det gör ju varenda fisk, blötdjur (Mollusca), de tidigaste primitiva svampdjuren för 650 miljoner Är sedan, och vattnet var i flera hundra miljoner Är det enda livsrummet pÄ vÄr planet. Jo, men att stanna i vattnet, som fiskar och blötdjur, Àr inte detsamma som att, med stor möda, lÀmna vattnet för ett liv pÄ land, med alla anpassningar som det krÀver, för att senare ÄtervÀnda till vattnet. Denna svindlande lÄnga och till synes mÀrkliga resa Àr riktigt spÀnnande. Det mÀrkliga resultatet Àr att vi nu har tandvalar, till exempel spÀckhuggaren, som liknar och lever som en flera hundra miljoner Är Àldre haj. Samtidigt har bardvalarna likheter med den vÀldiga valhajen, och den endast nÄgot mindre brugden, som simmar omkring med öppen mun och Àter plankton. Med hajarna har de ocksÄ den inre befruktningen gemensam, och det finns hajarter som föder levande ungar, t.ex. valhaj och brugd, som valarna (medan andra hajarter lÀgger Àgg). Men vi börjar frÄn början, sÄ lÄngt möjligt, med de första encelliga livsformerna.


SpÀckhuggare (Orcinus orca)

Tidslinje fram till det tidigaste livet (de första tio miljarder Ären)

  • 13,8 miljarder Ă„r: Den stora ”smĂ€llen”, som Ă€r vĂ„rt universums ”födelse”, och början pĂ„ dess allt snabbare utökning Ă„t alla hĂ„ll. I universum fanns moln av vĂ€te och helium, ur vilka stjĂ€rnor uppstod och bildade alla andra Ă€mnen. SmĂ€rre mĂ€ngder litium bildades ocksĂ„. Övriga Ă€mnen bildas i stjĂ€rnor, ju större stjĂ€rna, dess tyngre Ă€mnen kan bildas.
  • 4,54 miljarder Ă„r: Jorden bildas, ett glödhett klot av flytande magma. Vulkaner spydde ut gas som bildade atmosfĂ€ren.
  • 4,4 miljarder Ă„r: Jorden har svalnat tillrĂ€ckligt för att vattenĂ„ngan i atmosfĂ€ren skall kunna kondenseras och falla ned pĂ„ jorden som regn, som fĂ„r ytan att bli hĂ„rd, och bilda hav.
  • 4,4 miljarder Ă„r: FörutsĂ€ttningarna för liv fanns: energi, kol (i kombination med syre, kvĂ€ve, vĂ€te, svavel, fosfor), flytande vatten.
  • 4,28 miljarder Ă„r: bakterier i Kanada (inte helt sĂ€ker datering).
  • 4,1 miljarder Ă„r: Rester av biotiskt material i vĂ€stra Australien.
  • 3,8 miljarder Ă„r: Det sena tunga bombardemanget upphör. Livet behöver ej lĂ€ngre gömma sig i sprickor i marken. VĂ€rldshaven blir tillgĂ€ngliga livsrum.
  • 3,7 miljarder Ă„r: SpĂ„r av liv som hittades pĂ„ Grönland 2013.
  • 3,5 miljarder Ă„r (minst): Fossiliserade cyanobakterier i form av stromatoliter. Genom fotosyntes skapas syre, som tillförs atmosfĂ€ren.

FrÄn hav till land

Livet pÄ vÄr planet började i havet, för drygt fyra miljarder Är sedan. Det var mycket enkla livsformer, encelliga organismer som bakterier och arkéer (bÄda prokaryoter). DÄ detta skedde var jorden drygt hundra miljoner Är gammal, och hade svalnat tillrÀckligt för att hav och atmosfÀr skulle kunna uppstÄ, och magman att fÄ en hÄrd och fast skorpa. Vid denna tid pÄgick Ànnu det tunga meteoritbombardemanget, som upphörde för omkring 3,8 miljarder Är sedan. Medan bombardemanget pÄgick fick livet söka skydd i underjorden, via sprickor i jordskorpan, skapade vid meteoriternas nedslag pÄ jorden. Bakterier och arkéer Àr de enklaste encelliga livsformerna, dÄ de saknar cellkÀrna. De Àr prokaryoter, de Àldsta livsformerna. Tidiga (Lithotrofa) bakterier fick hÄlla till godo med oorganiska föreningar som nÀringskÀlla, som vÀte, kolmonoxid, ammoniak (som leder till nitrifikation, oxidation av ammoniak till nitratjoner), jÀrnoxid och andra reducerade metalljoner och flera reducerade svavelföreningar. Cyanobakterier var under lÄng tid den dominerande livsformen, och dess fotosyntes ökade syrehalten i atmosfÀren, vilket möjliggjorde flercelligt liv pÄ land. Cyanobakterierna Àr verkliga levande fossil, bevarade som fossil i stromatoliter, som bestÄr av sedimentÀrt material som binds till den slemhinna som de trÄdformade cyanobakterierna bildar. Den minsta, enklaste och talrikaste cyanobakterien Àr prochlorococcus, som Àr blott 0,6 ”m.


En cyanobakteries uppbyggnad och organeller


Levande stromatoliter, cyanobakterier

Celler med cellkĂ€rna, eukaryoter, uppstod genom att bakterier och arkĂ©er levde i symbios, och den metanproducerande arkĂ©n med tiden blev cellens kĂ€rna. Den nya cellen tar upp nya bakterier, som blir mitokondrier. Encelliga alger och svampar (som jĂ€stsvampen) Ă€r eukaryoter, liksom de encelliga ”urdjuren” (protozoerna). I Sydafrika har man funnit eukaryoter, möjligen nĂ„got slags svamp, som Ă€r 2,4 miljarder Ă„r, vĂ€rldens Ă€ldsta kĂ€nda eukaryot. Alger, som nu ocksĂ„ kan vara flercelliga och uppemot Ă„tti meter lĂ„nga (kelp) stĂ„r i dag för nĂ€stan lika mycket fotosyntes som alla landlevande vĂ€xter tillsammans. NĂ€r bombardemanget hade upphört, kunde livet ta vĂ€rldshavet i besittning.


Fyra arter av svampdjur, utan nerver, muskler och blodomlopp


PÀrlbÄt, en blÀckfisk, som knappt Àndrats pÄ 500 miljoner Är.


Maneten Cephea cephea

I Chengjiang i Kina har arkeologer funnit Ă„tskilliga vĂ€lbevarade fossil frĂ„n kambrium (542 miljoner Ă„r till 488 miljoner Ă„r sedan), den tid dĂ„ livet tycks ha ”exploderat”. Man talar om den ”kambriska explosionen”. Dessa fossil Ă€r ryggradslösa blötdjur (’mjukdjur’) av olika slag. Till de tidiga djuren hörde maneterna, som kan ha varit de första djuren med ögon. Dessa, förvisso mycket enkla, ögon, skall ha kommit frĂ„n dinoflagellater, en encellig fotosyntetiserande alg. En gen frĂ„n algen antas ha trĂ€ngt in i manetens könscell, och sĂ„lunda blivit en del av manetens genom. Genen Ă€r mall för proteinet rodopsin (synpurpur), som ingĂ„r i ljuskĂ€nsliga sinnesceller. Detta Ă€r en helt annan, och mycket snabbare typ av evolution, Ă€n de slumpvisa mutationer, som tidigare sĂ„gs som evolutionens enda pĂ„drivande kraft. Det fanns dock ett mycket litet och mycket viktigt undantag frĂ„n det ryggradslösa flertalet djur: myllokunmingia. Myllokunmingia var dock inte ett ryggradsdjur, utan ett tidigt ryggstrĂ€ngsdjur, med en elastisk stödjevĂ€vnad (axialt mesoderm), en föregĂ„ngare till ryggraden, som fiskarna har. Det Ă€ldsta kĂ€nda djuret med en utvecklad ryggrad Ă€r pikaia (500 miljoner Ă„r sedan), ett fisklikt fem centimeter lĂ„ngt djur, som Ă€r förfader till den tretti meter lĂ„nga blĂ„valen.


Myllokunmingia, som den kan ha sett ut

RyggstrĂ€ngen gjorde det möjligt för myllokunmingia att simma pĂ„ ett fisklikt sĂ€tt, genom att de kunde böja kroppen i sidled. Myllokunmingia hade dock inga sidofenor, och endast en primitiv segellik ryggfena. Myllokunmingia Ă€r sedan lĂ€nge utdöd, men en snarlik varelse lever Ă€nnu. Nejonögonen Ă€r sannerligen ”levande fossil”, föga mer utvecklade Ă€n myllokunmingia. Nejonögonen saknar kĂ€kar. Munnen Ă€r blott en öppning med borst runtom. KĂ€kens utveckling var ett viktigt framsteg hos de tidiga fiskarna. Man kan se kĂ€kens utveckling hos rockornas foster. Unga foster har en uppsĂ€ttning svalgbĂ„gar (eng. pharyngeal arch), av vilka de nedre utvecklas till gĂ€lar, medan de tvĂ„ översta bĂ„garna i stĂ€llet blir över- och underkĂ€ke. Deras skelett, en ryggstrĂ€ng, bestĂ„r av brosk, ett material som Ă€ven behölls av broskfiskar som hajar och rockor. Dessa har dock ett mer utvecklat broskskelett, och Ă€r ryggradsdjur. En annan nyhet hos fiskarna, som saknas hos nejonögonen, Ă€r pariga fenor, det vill sĂ€ga bröst- och bukfenor som sitter parvis pĂ„ fiskens kropp, en pĂ„ var sida. Dessa nya fenor gjorde stor skillnad för hur fiskar kan röra sig. NĂ€r sedan broskfiskarnas skelett förstĂ€rkts med kalciumfosfat, Ă€r vi framme vid de moderna benfiskarna. GĂ€lar att ta upp syre ur vattnet med hade redan blötdjuren.


Broskfisk, den planktonÀtande valhajen, som kan
bli 12,65 meter (bekrÀftat), och troligen lÀngre.

Hajarna, med den skrĂ€ckinjagande, nu utdöda, megalodon i spetsen, var högeffektiva, framgĂ„ngsrika topprovdjur. De senare fiskarna anpassade sig med stor framgĂ„ng till olika livsmiljöer. Varför skulle nĂ„gon fisk fĂ„ för sig att lĂ€mna vattnet, och söka lyckan (födan) pĂ„ land? Ja, en anledning var att det fanns föda pĂ„ land. VĂ€xtlivet pĂ„ land började med grönalger, som namnet till trots Ă€r vĂ€xter och ej alger, för drygt 500 miljoner Ă„r sedan. Ur grönalgerna har alla senare vĂ€xter pĂ„ land utvecklats, först mossor för omkring 450 miljoner Ă„r sedan. DĂ€refter kom lummervĂ€xter, och under perioden silur (444 miljoner Ă„r till 409 miljoner Ă„r sedan) började vĂ€xter, som ormbunkar, att leva pĂ„ land. Under hundra miljoner Ă„r, med början för 360 miljoner Ă„r sedan, dominerade ormbunksvĂ€xter vĂ€xtlivet pĂ„ land. I en vĂ€rld utan trĂ€d, kunde ormbunkarna skjuta i höjden, och trĂ€dormbunkar kan bli uppemot tjugo meter höga (Cyathea medullaris i Fiji, Australien, Nya Zeeland m.fl.). MĂ„ngfotingar (”tusenfotingar”), skorpioner, insekter och vissa krĂ€ftdjur (alla leddjur) följde snart. Det finns 419 miljoner Ă„r gamla fossil av leddjur pĂ„ land. Det fanns sĂ„ledes föda pĂ„ land, men inga större rovdjur, Ă€ven om nĂ„gra av leddjuren kunde bli rĂ€tt stora i den dĂ„ syrerika luften. För fiskar var att gĂ„ upp pĂ„ land ett sĂ€tt att slippa ifrĂ„n hungriga hajar och andra rovfiskar. Det fanns med andra ord goda skĂ€l att fresta lyckan pĂ„ land. Men för ett djur som Ă€r helt anpassat till, och beroende av, vatten, Ă€r det lĂ€ttare sagt Ă€n gjort. Ett djur som saknar ben (lemmar) kan inte gĂ„ eller krypa upp pĂ„ land. Ett djur som tar upp syre ur vattnet med gĂ€lar kan inte andas luft och fĂ„ syre dĂ€rifrĂ„n. Hud som Ă€r gjord att vara omgiven av vatten kan inte klara torr luft och gassande sol.

För omkring 400 miljoner Är sedan, under devon, började kvastfeningens fenor att utvecklas, bli mer lemliknande, och faktiskt kan kvastfeningen, som Ànnu lever, röra sig pÄ ett klumpigt, gÄngliknande sÀtt pÄ havsbottnen. Tidigare troddes att kvastfeningen vore steget mellan simmande fisk och gÄende fyrfotadjur. Dock har inte kvastfeningen den benstruktur som alla djur med lemmar har. MÀnniskans ben, t.ex., har ett lÄrben, tvÄ ben, skenben och vadben, i smalbenet, en grupp mellanben i foten, och tÄr. Samma struktur har vÄra armar, och som sagt lemmarna hos alla djur som har lemmar. Denna struktur hade Àven den nu utdöda tiktaalik, som levde för omkring 375 miljoner Är sedan. Mycket vÀlbevarade fossil hittades 2004 i Kanada. OcksÄ ichthyostega Àr en övergÄngsform med lungor och ben, som gjorde att den kunde leva i grunt vatten. Lungfisken, som Àven kallas salamanderfisk, Àr en Ànnu levande fisk, som andas med lungor och kan gÄ pÄ land. För omkring 365 miljoner Är sedan frigjorde sig lungfisken allt mer frÄn vattnet.


Levande fossil: Australiensisk lungfisk (Neoceratodus forsteri)

Den frigörelsen ledde till groddjuren (amfibierna), som omfattar stjÀrtlösa groddjur (grodor, paddor), stjÀrtgroddjur (salamandrar) och maskgroddjur. Kinesisk jÀttesalamander, vÀrldens nu största groddjur, med en lÀngd pÄ upp till 1,8 meter, andas med enkla lungor, men tar Àven upp syre frÄn vattnet genom hudveck utmed kroppens sidor. Groddjuren Àr fortfarande beroende av vatten, och lÀgger i flesta fall sina Àgg i vatten, men nÄgra började tidigt att lÀgga Àgg pÄ land. Ur groddjuren utvecklades krÀldjuren (reptilerna) för omkring 250 miljoner Är sedan. KrÀldjuren har vattentÀt hud, som innehÄller keratin (hornÀmne), och som gör att de kan leva pÄ land med en stor mÀngd vatten i kroppen. KrÀldjurens Àgg har ett skyddande och vattentÀtt skal, som gör det möjligt att lÀgga dem pÄ land, medan Ànnu groddjurens Àgg mÄste lÀggas i vatten. Detta gjorde det möjligt för krÀldjuren att ta större landomrÄden i besittning. Till krÀldjuren hör krokodildjur (krokodiler, alligatorer, kajmaner och gavialer), sköldpaddor och ödlor. För omkring 230 miljoner Är sedan utvecklades en grupp av krÀldjur som innefattar de största landdjur som nÄgonsin har levat pÄ jorden: dinosaurierna (skrÀcködlorna). Under de 165 miljoner Är dessa jÀttar dominerade livet pÄ land var dÀggdjuren smÄ bytesdjur. Samtidigt hÀrskade pterosaurierna (flygödlorna) i luften, men blev med tiden alltmer utmanade av fÄglarna. För 65 miljoner Är sedan utplÄnades de flesta dinosaurier och andra större djur, som flygödlorna (utom fÄglarna). NÄgra krÀldjur, som ej övergav sina nylagda Àgg, började att utsöndra en vÀtska (svett), som de drypte över Àggen, som hade ett tunt, mjukt skal. Till en början var det endast för att skydda Àggen mot uttorkning, men sedan fick vÀtskan bakteriedödande Àmnen. Det tredje steget var att tillsÀtta nÀringsÀmnen, som fett, mjölksocker och vitaminer. DÀrmed var dÀggdjurens tid kommen, och i förlÀngningen valarnas och vÄr egen.

De tidigaste dÀggdjuren (mammalia), som i mycket liknade dagens möss och var sju till tio centimeter lÄnga, lade Àgg, men gav ungarna nÀring, i form av mjölk, genom att dÀgga dem (ge dem di), efter att de hade klÀckts. SÄ gör Ànnu dagens kloakdjur (nÀbbdjur och myrpiggsvin), som alltsÄ Àr en övergÄngsform mellan ÀgglÀggande krÀldjur och mer utvecklade dÀggdjur, som behÄller fostret i moderns kropp, och föder levande ungar. NÀbbdjur har sÄledes mjölkkörtlar, men inga spenar. I stÀllet sipprar mjölken fram ur porer och samlas i smÄ pölar, dÀr ungarna kan slicka i sig den. Myrpiggsvin bÀr sina Àgg i en pung, dÀr de tÀcks med mjölk. Kloakdjuren skapar sÄledes tvÄ former av nÀring Ät sina ungar, Àggula, som förser fostret med nÀring i Àgget, och mjölk, som ger ungen nÀring efter klÀckningen. Detta Àndrades hos pungdjuren, som ej lÀgger Àgg, utan behÄller Àggen (utan Àggula) i kroppen och föder levande ungar, endast tretti dagar efter befruktningen. Denna förÀndring förutsÀtter att fostret skyddas mot moderns immunförsvar, som annars skulle angripa det genetiskt frÀmmande fostret. Detta skydd tillhandahÄlls av moderkakan, som genom navelstrÀngen förser fostret med syre och nÀring. Pungdjurets ungar Àr dock sÄ ofullgÄngna att de mÄste förvaras i moderns skyddande pung den första tiden, dÀr de lever pÄ mjölk frÄn moderns spenar. Sinodelphys, ett 125 miljoner Är gammalt pungdjur, pÄminde troligen mer om vissa av dagens pungrÄttor, som saknar pung, och dÀr ungarna klamrar sig fast vid moderns spenar (som pungnÀbbmusen), Àn om kÀngurudjur och andra mer utvecklade pungdjur. De tidiga dÀggdjuren, som levde i dinosauriernas skugga, var smÄ och nattaktiva, och fick dÀrför offra fÀrgseendet för att i stÀllet fÄ mer ljuskÀnslig syn. Primaterna Äterfick dock lÄngt senare trefÀrgsseende, bland annat för att kunna skilja mogen frukt frÄn omogen.


Juramaia, det Àldsta kÀnda högre dÀggdjuret

Hadrocodium kallas ett litet dÀggdjur som levde för 195 miljoner Är sedan. Fossil av detta djur hittades 1985 i sydvÀstra Kina, men beskrevs först 2001. DÀrmed kunde man flytta grÀnsen för de första dÀggdjuren 45 miljoner Är bakÄt i tiden. Hadrocodium hade morrhÄr och ett vÀl utvecklat luktsinne, som kom vÀl till pass i nattens mörker. Juramaia, ett tidigt dÀggdjur med livmoder och moderkaka, hittades ocksÄ i Kina, och fick sitt namn 2011. Juramaia levde för 160 miljoner Är sedan, och flyttar tidpunkten för dÄ utvecklingen av högre dÀggdjur, med livmoder och moderkaka, skildes frÄn pungdjurens utveckling. Moderkakan Àr ett tillfÀlligt organ, som genetiskt Àr en del av bÄde modern och fostret. Moderkakan Àr ocksÄ en skyddsbarriÀr mellan modern och barnet, som Àr en frÀmling i moderns kropp, dÄ det har gener frÄn bÄde moder och fader, och annars skulle bekÀmpas av moderns immunsystem. 160 miljoner Är efter juramaia, efter att otaliga dÀggdjur, frÄn flimmernÀbbmusen med en vikt pÄ 1,8 gram, till paraceratherium, en nu utdöd noshörning som kunde vÀga uppemot tjugo ton, och som var det största kÀnda landlevande dÀggdjuret, drygt fem gÄnger tyngre Àn dagens tyngsta noshörningar och dubbelt sÄ tungt som de tyngsta nu levande elefanterna. De flesta riktigt stora arter i megafaunan, till vilken paraceratherium hörde, Àr nu utdöda. Kvar finns elefanterna. Vill man finna större dÀggdjur i dag, fÄr man gÄ frÄn land till hav.


Moder dÀggar sin son


MÄlning av hur Pakicetus, för femti miljoner Är sedan, kan ha sett ut

FrÄn land till hav

För omkring femti miljoner Ă„r sedan började landlevande dĂ€ggdjur att söka sig tillbaka till vattnet. Utöver valar, som först utvecklades i centrala Asien och Ă€r slĂ€kt med flodhĂ€star, finns sjökor (sirendjur), som Ă€r tidigast belagda i Jamaica i Karibiska havet. Sjökor Ă€r slĂ€kt med elefantdjur, gĂ„r i grunt vatten och betar alger nĂ€ra land, och klarar inte att leva i kallt vatten. Andra mer eller mindre vattenlevande dĂ€ggdjur Ă€r sĂ€lar, med valrossar. SĂ€larna tros ha utvecklats ur hundlika djur, och faktiskt finns i dag en skogshund i Sydamerikas regnskogar, med simhud mellan tĂ„rna, en anpassning till ett liv i (grunt) vatten. OcksĂ„ bland mĂ„rddjuren finner man vattenlevande dĂ€ggdjur, inte minst den havslevande havsuttern och krabbuttern. Även familjen bĂ€vrar Ă€r halvt vattenlevande.


FlodhÀstar Àr nÀra slÀkt med valar.

Det Ă€ldsta dĂ€ggdjur som betraktas som valarnas förfader, det tidigaste valdjuret, Ă€r Pakicetus, som levde i ett omrĂ„de som nu Ă€r Pakistan för femti miljoner Ă„r sedan. Den var ett landlevande fyrfotadjur i gruppen partĂ„iga hovdjur (medan elefanter har ojĂ€mnt antal, tre eller fem beroende pĂ„ art, tĂ„r pĂ„ framfötterna), som dock kunde leva i grunt vatten, och har egenskaper som överensstĂ€mmer med senare valar. Fossil av pakicetus’ skalle hittades 1983, och mer fullstĂ€ndiga fossil hittades 2001.

Omdaning av jordens yta, orsakad av kontinentaldriften, kan fĂ„ livsformer att dyka upp pĂ„ de mest ovĂ€ntade stĂ€llen. Exempel dĂ€rpĂ„ Ă€r fossil av, rĂ€tt smĂ„, havslevande djur som finns i Himalaya, vĂ€rldens högsta bergskedja. NĂ€stan lika ovĂ€ntat Ă€r det att finna skelett av 21 meter lĂ„nga valar (som en nutida sillval) i Egyptens sandöken. Men det var vad som skedde vintern 1902–1903 i Wadi Al-Hitan (valdalen) i vĂ€stra Egypten. En mĂ€ngd fossiliserade skelett av valar, sjökor, tidiga elefantdjur (Moeritherium), krokodiler, havssköldpaddor och tidiga sjöormar. Inget av dessa djur kan leva i en sandöken, som Wadi Al-Hitan Ă€r i dag. För runt fyrti miljoner Ă„r sedan var denna sandöken dock havsbotten i en grund del av Tethyshavet. Tektoniska krafter orsakade dock landhöjning, varvid havet trĂ€ngdes tillbaka till lĂ€gre liggande omrĂ„den. De djur som levde i det grunda havet kom dĂ€rvid att begravas i sediment. Med tiden förstenas sedimenten till sedimentĂ€ra bergarter, som innesluter och bevarar djurens hĂ„rda delar. De valskelett som finns i Wadi Al-Hitan har bakben med fötter och tĂ„r. PĂ„ nutida valar Ă€r bakbenen tillbakabildade, Ă€ven om skelettdelar som tidigare tillhörde bakbenen finns kvar.

En kraftig ökning av bardvalarnas storlek tycks ha skett för tre miljoner Ă„r sedan, till följd av att föda samlades i större mĂ€ngd i ”trimmade” ekosystem. DĂ€r kunde bardvalarna lĂ€tt sluka enorma mĂ€ngder plankton, och ju större de vĂ€xte sig, dess mer plankton kunde de sluka.


VĂ€rldsarvet Wadi Al-Hitan


Denna artikel hade inte varit möjlig utan Wikipedia.
Samtliga bilder: Wikimedia Commons.
Stöd Wikimedia Foundation genom att donera eller köpa Wikimedia-mÀrkta produkter.