FÅFÄNG FLYTER SVARTÅN STADEN FÖRBI...    (Införd 02-04-18)

Samhällen brukade ofta växa upp vid vattendrag och fanns även nivåskillnader i detta vattenflöde gjorde det saken än bättre. Genom förekomsten av mindre vattenfall kunde man placera ut vattenhjul och andra anordningar till gagn för människan. Den stora forsen mellan slottet och Engelbrektsgatan utnyttjades tidigt av stadens befolkning och den första kvarnbyggnaden man säkert känner till bestod av ett hus med tre par stenar, men brann den 20 februari 1536 och troligen fanns det fler föregångare.

Kvarnen stod på den tiden under uppsikt av slottsfogden som ansvarade för hushållningen vid borgen och där maldes säden som skördats på kronogårdarna runt staden.

År 1554 nämns Örebro Slottskvarn första gången i Kammararkivets handlingar. I en inventarieförteckning står att läsa: ”Utij Södra Quarn Husett ähr 4 par Steenar, utij Når Quarn Husett ähr 2 par stenar, 9 Quarnhackor, 1 Knöst, 1 Bossejernn, 1 Litha Jernnstångh medh en Koofåtth, 1 Lina”.
(Det är fascinerande att läsa 1500-talssvenska och trots den knepiga stavningen så förstår man de flesta orden. Substantiv skrevs tydligen med stor bokstav, som tyskan än idag.)

Man var mån om att ta till vara kraften i vattenflödet och från en skrivelse 1658 förordas en utredning om kvarnområdets utvidgning: ”.... så att ån icke fåfäng må flyta staden förbi, som dels sker i Örebro och på flere orter.” 

I början av 1700-talet, under Karl XII:s tid, behövde Kronan pengar och sålde då ut kvarnen. År 1721 noteras att inte mindre än åtta st. vattenhjul fanns på platsen och sex st. av dem drev varsitt par kvarnstenar. De två övriga drev ” 4 Båhrbänkar och 1 Slipsteen” för Örebro Gevärsfaktoris räkning.

Ägare från 1751 var provinsialläkaren och stadsfältskär Stephan Blom och i den blohmska släkten skulle kvarnen bestå ända till 1902 då den såldes till Örebro stad. I en bouppteckning från 1767 efter Stephan Bloms hustru upptogs: ”En watumiöllquarn, inuti staden belägen, utij fullkomligt godt skick, nyligen af sten nybyggd til undre delen, samt öfwrehuuset af godt timber under tegeltak, försedd medh tilräckliga bingar samt afdelta rum för miölnaren och värdshuus”.

Ovanstående beskrivning visar att det var ett större bygge, men det skulle dock brinna ner till grunden natten den 12 september 1833 då ”en vårdslös Dräng låtit Qvarn gådt tom så den slog eld, två Människor blefvo inbrända”. Man lyckades begränsa elden från Kvarngården som låg knut i knut med kvarnbyggnaden, annars hade en stadsbrand blivit det troliga resultatet.

Tre år senare hade man byggt upp kvarnen till ett envåningshus och 50 år senare påbyggdes ytterligare en våning till det utseende som vykortet visar. År 1857 blev fru Agnes Blom änka och ensam ägare till kvarnen och året efter tillkallades civilingenjör Gustaf Alfred Engelbrechtsson att bygga om kvarndammen. Kärleken spirade tydligen vid ”Örebros Niagarafall” för ytterligare ett år efteråt hade Agnes gift sig med civilingenjör Engelbrechtsson som därför övertog kvarndriften. Han moderniserade rörelsen, gjorde det till ett mönsterföretag och inköpte så småningom även fabriksområdet Concordia vid slussen för att bättre kunna reglera vattenflödet däremellan.

DETTA SÅGS EMELERTID inte med blida ögon av stadens styrande. Flera segslitna och utdragna rättsprocesser skulle följa tills han en vacker dag 1887 sålde rörelsen och flyttade från staden.

Men dessförinnan hade det skrivits historia i den gamla kvarnen, eller rättare sagt i en smedja vid den norra kvarngaveln. Där finansierade Engelbrechtsson uppfinnaren Jonas Wenströms experimenterande med den första dynamomaskinen, men ett par försök under våren 1882 hade gått snett varpå Engelbrechtsson vid det tredje yttrade (förmodligen med glimten i ögat): ”Men, då säjer ja däj, Jonas, detta ä´och förblir sista försöke jag ä´ mä´ om, och lyckas dä´ inte, tar jag släggan och slår sönder hela skräpet i småbitar.”

Men tredje gången gillt och man lyckades få en lampa att lysa till örebroarnas stora förundran. Uppfinningen användes en vecka vid kvarnen och såldes sedan till Norge. Wenström flyttade 1883 till Stockholm och därefter till Västerås, varpå den staden fick åtnjuta hans färdigheter, som senare skulle utmynna i ASEA.

År 1911 stannade kvarnen för alltid, men byggnaden fick ändå stå kvar i ytterligare 15 år, varpå slottet kom i bättre dager. Och Svartån den fick ”fåfäng flyta staden förbi” och gör så fortfarande.