Ur artikelserien "Örebrobilder" i Nerikes Allehanda 2001-

 


HANNA LINDBERG - EN TIDIG FÖRETAGSKVINNA (införd 02-01-07)

 

Att bära hatt, och då menas inte en huvudbonad för skydd mot vinterkylan, är en sedvana som verkar vara på utdöende. Tittar man på gamla kort som föreställer sina föräldrars ungdoms vår, så såg de ju vuxna ut redan som 14-15-åringar.

Detta mycket tack vare (eller på grund av) det sedan århundraden utpräglade hattmodet, men även rockarna och kapporna förstärkte intrycket. Möjligtvis att de äldre herrarna i dagens samhälle bär keps, men det blev aldrig någon vana för min far, han bar hatt ända in i graven. Minns att jag som barn förundrades över att han jämt måste lyfta på hatten när vi mötte någon grannfru eller annan bekant när vi var ute och gick. Ibland kunde det se ganska komiskt ut om det kom flera sällskap på rad, det blev som en aldrig avstannande reflexrörelse, upp och ner upp och ner, med hatten. Men han behövde aldrig säga hej, goddag eller något annat muntligt eftersom hattrörelsen täckte hela hälsningsproceduren. Det måste således ha blivit många hatthälsningar bland folk ute på stan, något som därmed också har försvunnit ur stadsbilden.

DÄRFÖR ÄR DET inte så konstigt att det för hundra år sedan fanns drygt tio hattaffärer här i Örebro som då hade en avsevärt mindre befolkning. Idag när staden härbärgerar 100 000 fler finns det endast en butik med hattar som inriktning. En av  affärerna för hundra år sedan hade startats av Hanna Lindberg. Hon hade på 1870-talet  börjat som springflicka i olika modeaffärer i Örebro och hennes stora intresse för yrket medförde att hon själv öppnade lokal med försäljning 1891. Starten blev i en numera bortriven träkåk i hörnet av Storgatan-Fredsgatan, men dessa kvarter skulle förändras och när hörnhuset Storgatan-Järnvägsgatan stod klart i slutet av 1800-talet blev hon en av näringsidkarna där, en av de ledande i staden faktiskt.

HANNA HADE beställt sina hattar från en stråhattfabrik i Hallsberg, men lockades nu av tanken att själv också stå för tillverkningen. Till detta behövdes kapital för inköp av maskiner, men även kunskap. Hon lyckades få borgen till ett penninglån och på våren 1898 begav hon sig till Tyskland där hon under en tid på en fabrik fick lära sig sy stråhattar på en trampmaskin. Till en början hade hon lokal till sin fabrik på Skolgatan 18, mellan Freds- och Järnvägsgatorna, men efter fyra år hade hon jobbat upp rörelsen och fick då nyare och bättre utrymmen längre ner på Skolgatan, i hörnet av Södra Sofiagatan. Därifrån är denna bild tagen kring 1910 och texten på vykortet visar att hon inte var ensam ägare till firman. Nej, för hennes två systrar Maria och Lisa hade tillträtt rörelsen och detta tillhörde säkerligen inte vanligheten i dåtidens Örebro, att tre systrar med personal skötte en hel fabrik.