Ur artikelserien "Örebrobilder" i nerikes allehanda 2001-

 

 
ETT "HÖGHUS" I BÖRJAN AV SEKLET    (införd 01-10-22)

 I slutet av 1800-talet kom industrialismen till Örebro, landsbygden avfolkades, fler och fler sökte bostad i närmsta stad. Det blev alltså en större befolkningsexplosion i städerna och i Örebro fördubblades folkmängden mellan 1890-1910 från 15.000 till 30.000 invånare. Med skoindustrins etablering skulle siffrorna öka och staden Örebro skulle ändra utseende. I och med Örebros övergång från hantverksstad till industristad fanns mer kapital bakom nybyggnationerna. De låga trähusen med två våningar försvann och ersattes av stenhus i fyra-fem våningar, vilket måste ha tett sig nästan overkligt för en gammal örebroare.

 Det första spadtaget till det ditintills högsta hyreshuset togs 1 april 1904 av byggmästare Per Eriksson och han stod då på tomten Norra Strandgatan 1-3. Byggnadslov hade erhållits om ett fyravåningshus, men han lyckas 1905 ändra det till fem våningar. I boken ”Byggmästare och mästerbyggen” kan man läsa om hur förhållandena för en byggnadsarbetare kunde vara under denna tid, utan större hjälpmedel. Liksom man häpnas över antika byggnadsverk som pyramider m.m. ter sig ett storbygge vid Norra Strandgatan år 1904 näst intill lika imponerande. Kanske att också eftervärlden om hundratals år är lika imponerade över vad vi åstadkommer idag, utan de hjälpmedel som förmodligen finns på 2100- och 2200-talen.

 Schaktningsarbetet på Norra Strandgatan skedde med hjälp av hackor, spadar och skyfflar  och massorna överöstes på skottkärror för att senare lastas på vagnar som transporterades bort av häst. Pålningsarbetet bedrevs med en s.k. konstpålkran, ett slagverk med vindspel. Två arbetslag fick turas om vid veven för att driva ner de 1.300 pålarna, som sedan skulle kapas till jämn höjd.

Murarna högst i rang
På vintern slapp i alla fall byggnadsarbetaren slita, arbetet låg nere till april varje år. Murarna stod högst i rang och kunde tjäna 45 öre i timmen, träarbetarna 30 öre, medan tegelbärare och hantlangare bara fick 22 öre i timmen. Arbetstiden var 11 timmar, från arla morgon klockan sex till sena kvällen klockan sju. Tegelbärarna kunde ta upp till 70 kilo sten åt gången och man kan undra hur länge den ryggen skulle hålla. Några pensionssystem fanns ju inte och ersättning för arbetsskador var inte att tänka på. Så visst har samhället gått framåt.

Bara torrdass
Många olika arbetsgrupper var involverade i ett bygge som Norra Strandgatan 1-3. Förutom nämnda så tillkom också plåtslagare, målare, elektriker och rörinstallatörer. Rörmontörerna drog in kallvatten med köksavlopp, men än så länge inga vattenklosetter, utan de boende fick nöja sig med torrklosetter i trapphusen, vilket ändå medförde att de slapp gå ut i regn och rusk. Före 1912 var Lasarettet och Stora Hotellet de enda som hade vattentoalett men det året beslutade stadsfullmäktige i Örebro att generellt tillåta vattentoaletter i nya fastigheter.

85 kakelugnar
Kakelugnsmakarna hade ett digert arbete med att i hela fastigheten mura upp 85 st. kakelugnar, men med 20-talets installation av centralvärme försvann tyvärr en hel yrkesgrupp. Kakelugnar har ju annars numera kommit på modet och förhöjer en fastighets värde.