KANALTRÄDGÅRDEN LEVER I MINNET (Införd 02-01-24)

Förra året firades minnet av en av de personer som betytt allra mest för Örebros kulturhistoriska liv under 1900-talet. Landsarkivarien Bertil Waldén var en flitig arbetsmyra och berikade floran av Örebrolitteratur.

Han insåg tidigt värdet av stadsdelen Söders gamla genuina 1600- och 1700-talskvarter och hade helst velat sett dem bevarade på plats, men var tvungen att rätta sig efter stadens styrandes viljor.

På 40-talet utarbetade han i alla fall en plan över ett kulturreservat vid Lars Bohms udde, där sedan tidigare både Kungsstugan och Cajsa Warg-huset fanns. På en av de tidigaste skisserna förekom t.o.m. huset på bilden i projektet och hade alltså blivit den enda ursprungliga byggnaden i Wadköping. Men av någon anledning ratades det förslaget och den gamla Kanalträdgården revs helt onödigt i början av 1960-talet. Där hade det sedan flera decennier inrymts ett populärt kafé och kanske var det så att man istället ville ha kaféet på annan plats i Wadköping och därför fann sig tvungna att riva det ursprungliga.

Men Kanalträdgården lever säkert kvar i många äldre Örebroares minne och det var en byggnad med ett brokigt förflutet. Göteborgaren Olof Petter Melin flyttade till Örebro 1844 och hyrde lokaler i den gamla fabriksbyggnaden Concordia i Skebäck. Här anlade han en blanksmörje- och en talgljusfabrik och lär även ha försökt sig på tillverkning av tändstickor.

Melin bodde då i Rynninge, men för att komma närmare arbetsplatsen byggde han en fastighet i närheten av Concordia, vilken han kallade Matildelund efter sin hustru. Förutom bostad hade han även byggt lokaler för industriell aktivitet och sedan blanksmörje- och tändsticksverksamheten hade lagts ner, flyttade han hit sin ljustillverkning och öppnade också en diversehandel med försäljning av bl.a. rågbröd och mjöl.

År 1866 gick dock Melin i konkurs och fastigheten kom i snusfabrikör Fredrik Westmans ägo. Westman hade grundat sin snusfabrik uppe i staden, intill slottet, och lokalerna i Matildelund blev troligtvis hans filialverksamhet. Men redan fem år senare såldes lokalerna vidare, nu till Erik Olof Wadin inflyttandes från Stockholm.

Här anlade han en ättiksspritfabrik och han importerade sill som lades in och såldes vidare till stadens alla butiker. Denna rörelse blev mer långvarig än de tidigare och inte förrän efter Wadins död 1919 blev lokaliteterna omgjorda till kafé, med sommartid en naturskön utomhusservering. Det inreddes även en danssalong och allmänheten hade möjlighet att hyra stället till bröllop, fester m.m.

Innan kanaliseringen av Svartån var klar 1888 låg fastigheten alldeles intill ån, men efter nämnda kanalarbete fanns Kanalvägen att färdas på, som också syns på bilden. Denna väg är ju numera bara en cykelbana i Stadsparken och Wadköping.

Bakom Kanalträdgården hade sedan många år den gamla Skebäcksvägen gått fram och på gräsplanen väster om Wadköping kan man än idag se flera större träd som kantade denna led innan 1873 då en nyare Skebäcksväg anlades.