ÖREBRO PAPPERSBRUK BLEV RÄDDNINGEN FÖR ELVERKET (införd 01-12-03)

Näringspolitik är ingen ny företeelse och redan för 100 år sedan, i industrialismens barndom, förekom strategiska åtgärder i olika sammanhang. Bruksmannen och bergsingenjören Carl Sahlin hade nyligen blivit disponent för Laxå Bruk och en av de första uppgifterna blev att försöka få ordning på Örebro Elektriska AB:s dåliga affärer, eftersom Laxåbolaget hade stora ekonomiska intressen i detta företag. Idén föddes då till anläggandet av ett större pappersbruk och detta beskrivs i Sahlins memoarer ”En bergsmans anteckningar”:  ”I stor hast hade jag utarbetat en plan att i Örebro anlägga ett modernt pappersbruk, vars ansenliga kraftbehov skulle täckas genom ett mångårigt kraftkontrakt med det elektriska bolaget.”

Redan i juni 1901 togs det första spadtaget till fabriken i Näsby i Almby socken och till nyåret stod byggnaden under tak. Den första pappersmaskinen sattes i drift på Gustav Adolfsdagen 6 november 1902 och i januari året därpå stod pappersbruket helt färdigt. Att förlägga ett pappersbruk i Örebro innebar många fördelar sett ur den tidens kommunikationsmöjligheter. Vedförsörjningen kunde tas från stora skogar på bägge sidor av Hjälmaren och fraktas på detta vattendrag via Oset och Svartån vidare till pappersbruket. Man byggde också  järnväg med en mindre stationsbyggnad och detta spår kunde även direktanslutas till den s.k. ”Gurklisten”, den smalspåriga järnvägen mot Östergötland.

Pappersbrukets tillkomst förändrade Almby socken väsentligt. Tidigare hade detta område varit en ren jordbruksbygd, men nu blev marken värdefull för hemmansägarna på ett annat sätt. De stora arealerna styckades upp till mindre tomter för uppförande av villor åt bruksarbetarna eftersom dessa eftersträvade närhet till arbetsplatsen. Egnahemsrörelsen var på stark frammarsch, särskilt under 1910-talet.

Dagen före julafton 1917 skrevs ett mörkt kapitel i Örebro Pappersbruks historia då en förödande brand uppstod i maskinsalen. De dyra maskinerna förstördes helt, liksom en packsal och två pappersmagasin och en utredning fastslog senare att elden orsakats av gnistbildning. Som en liten parentes måste jag här i sammanhanget förtälja att efter min artikel om Bröderna Erikssons snickerifabrik så fick jag ett dramatiskt telefonsamtal från en numera 80-årig man. Jag hade i artikeln nämnt att snickerifabriken brunnit ner 1937 och denne man ville därför lätta sitt hjärta genom att bekänna att det var han som genom slarv orsakat branden som tonåring, något som tydligen bevarats i hemlighet i alla dessa år. Möjligheten att få ett liknande samtal om pappersbruksbranden är nog liten, denne person måste i så fall vara bortemot hundra år vid det här laget.

Stark och mäktig i branden stod dock den år 1911 uppförda pappersbruksskorstenen som fortfarande utgör ett storslaget riktmärke i staden, men det 102 meter höga byggnadsverket var fram till 1941 föremål för mer negativa känsloyttringar. Dessförinnan spydde den nämligen ut det inte fullt så väldoftande ämnet sulfat och åtskilliga är de klagomål som behandlats genom åren. Numera kan man endast vid en viss vindriktning förnimma att staden rymmer ett pappersbruk, men det är en lukt man kan leva med.