Var Gustaf II Adolf sonlös?

av Patrik Andersson

Gustaf Gustafsson af Vasaborg.
(1616-1653)

Svaret på denna fråga är nog för de allra flesta ett överraskande nej. Som många regenter hade även Gustaf II Adolf flera frillor. Under ryska kriget 1609-1617 träffade konungen i ett fältläger den för sin skönhet beryktade Margareta Slots. Hon var dotter till den för Göteborgs grundande så viktiga Abraham Cabeliau, en förmögen handelsman från Holland. Varför hon inte i enlighet med vanligt bruk behöll faderns släktnamn, och varifrån namnet Slots härstammar, är dock okänt. Mötet resulterade i att Margareta födde ett gossebarn den 24 April 1616.

Gustaf Gustafsson, som blev hans namn, fick en ganska god uppfostran under ett annat utomäktenskapligt konungabarns ledning, Carl Carlsson Gÿldenhielm (1574-1650). Gÿldenhielm, som var son till Karl IX, var en aktad herre, skicklig både i krigiska och civila värv. Gustaf lärde sig så småningom latin efter en studieresa till universitetet i Wittenberg 1630, där han blev rector illustris s. å. Med dessa nyvunna kunskaper höll han ett tal över sin faders stora seger vid Breitenfeld 1631. När budet om Gustaf II Adolfs död 1632 nådde honom for han till Weissenfeld där kistan fanns. När han kom fram till sin faders lik, föll han i gråt. Han ska vid detta tillfälle ha utbrustit de kända orden "Nu är det tid, att också jag bliver en man i världen".

Gustaf II Adolf
Pennteckning av Patrik Andersson (1987)

Han nedlade rektoratet 19 januari 1633 och ingick 1633 i svensk krigstjänst, utmärkte sig för tapperhet och utnämndes till överste för ett livländskt kavalleriregemente samt kommendant i Osnabrück. Han deltog med sitt regemente bl. a. i slaget vid Nördlingen 1634. Genom Axel Oxenstiernas medverkan erhöll han enligt Gustaf Adolfs yttersta vilja 1634 stiftet Osnabrück som "postulerad administrator". Adlad W a s a b o r g 1637 20/3 (ej introducerad) och erhöll då Vibyholms kungsgård i Södermanland och Saaris gods i Finland.

Hans militära karriär fortskred men hans häftiga lynne föranledde emellertid så obehagliga uppträden och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med officerarna - i synnerhet med överstelöjtnanten Edvard Jordan - att han nödgades taga avsked efter Banérs död 1641, varpå han bosatte sig i Osnabrück, där han ånyo blev kommendant 27 februari 1643. I juli 1645 blef han guvernör i Estland.

W. ägde aldrig drottning Kristinas förtroende. Hon lär om Wasaborg ha sagt: "Man kan icke", sade hon, "uti viktiga värf använda den, som har svårt att tiga". Detta till trots upphöjdes han av henne 20 augusti 1646 till både friherre och greve a f W a s a b o r g (introducerad 1647 som grevliga ätten no 6) samt blev riksråd. Hans grevskap inkluderade staden Nystad samt alla kronans behållna gods och gårdar i Nykyrke och Letala socknar i Vehmo härad, Finland. Därjämte gavs greve Gustaf bl. a. expektans till alla övriga inom nämnda socknar belägna, från kronan avsöndrade hemman samt rätt att uppföra ett slott, vilket skulle kallas Vasaborg, och efter vilket han och hans efterkommande skulle bära sin grevliga titel. Grevskapet utgjordes i början av 1650-talet av 704 hemman om 587 mtl och avkastade årligen omkr. 13,000–14,000 dlr s. m. (derav 6,867 dlr årlig ränta).

Vid Westfaliska freden 1648 lämnades han utan tillräckligt understöd och mistade därför Osnabrück. Dock erhöll han ett betydligt vederlag och fick av drottningen amtet och staden Wilshausen i Bremen.

Af Wasaborgs grevliga vapensköld

1649 sökte han efter Gÿldenhielms avsked som riksamiral (chef för hela flottan) detta ämbete men fick avslag av rådet liksom av drottningen. Missnöjd med detta utslag begav sig W. till Tyskland där han avled i Wilshaus den 25 oktober 1653. Hans ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm i en praktfull kista i marmor. I Gamla stan i Stockholm går även att beskåda det s. k. von der Lindeska huset som han fick i donation av Christina 1648 med en av stadens praktfullaste fasader. Han var gift med grevinnan Anna Sofia Wiedel-Runkel (d. 1694), dotter av Herman II, greve av Wied-Runkel och Isenburg och Elisabet Juliana zu Solms-Hohensolms.

W. beskrives som en man med vackert yttre, livlig uppfattning samt redligt och oförskräckt sinnelag, men dessa goda egenskaper skämdes genom hetsighet samt pratsjuka och högfärd.

I äktenskapet föddes två söner och tre döttrar, varav endast två av dessa nådde sitt vitae genus. Det äldsta av dessa var dottern Christina af Wasaborg (1644-1689) gifte sig med generallöjtanten Friherre Wolmar Wrangel af Lindesberg (1641-1675) som stupade vid Fehrbellin. Han var en yngre halvbror till den store Carl Gustaf Wrangel. Det sista barnet som nådde vuxen ålder och den som förde denna konungabefryndade släkt vidare var slutligen överstelöjtnanten Gustaf Adolf af Wasaborg (1653-1732), som deltog med utmärkelse i såväl Karl XI som Karl XII:s krig. Gift med Angelica Catharina von Leiningen-Westerburg (1663-1740-talet) De skulle få hela 15 barn tillsammans varav 11 nådde vuxen ålder, en anmärkningsvärd siffra.

Av dessa kan följande omnämnas. Georg Mauritz af W (1678-1754) dog ogift och utan tjänst den 14 Januari 1754 och slöt därmed den grevliga ätten af Wasaborg på svärdssidan.

Hans yngre bror Anton Adolf af W (1689-1748) deltog i Karl XII:s krig och i det ryska kriget 1741-1743. I sistnämnda krig anklagades han genom sin häftiga krigföring vid Willmanstrand 1741 för den olyckliga utgången och den därför onödigt hårda ryska behandlingen av de svenska krigsfångarna. Anklagelserna lades ner men generalen greve Charles Emil Lewenhaupt (överbefälhavare i Finland) och generallöjtnanten greve Alexander Magnus Buddenbrock (underbefälhavare i Finland och tidigare överbefälhavare) fick bära skulden för nederlaget och halshöggs på Sandbacken i Stockholm 1743. Detta var ett justitiemord på två skickliga krigare. Det huvudsakliga skälet till nederlaget bars av generalen friherre Carl Henrik Wrangel, som dock ej ställdes till svars utan oförtjänt belönades med fältmarskalkstaven vid sin hemkomst. Orsaken till detta något märkliga agerande går att finna i politiska grunder och ej i militära. Wrangel tillhörde mössorna (de som i huvudsak satt i krigsrätten) medan Lewenhaupt och Buddenbrock var hattar vars parti var de som hetast hade ivrat för detta revansch krig. Anton Adolf tog avsked med generalmajors titel. Han gifte sig ståndsmässigt 1720 med grevinnan Catharina Oxenstierna af Korsholm och Wasa (1684-1722), dotter av kammarherren greve Gabriel Oxenstierna af Korsholm och Wasa och friherrinnan Magdalena Catharina Stake. Gift 2:o 1728 med friherrinnan Anna Christina Sparre, dotter av kammarherren friherre Carl Sparre och Beata Elisabet Falkenberg af Trystorp. Hustrun i första giftet födde honom två flickor som dog späda, den sista tog troligen hennes liv i barnsäng.

En yngre syster till Anton Adolf var Sofia af Wasaborg (1694-levde ännu 1753) som gifte sig med generalguvenören i Saarbrücken Henning von Strahlenheim (1663-1731). Hans barn i andra giftet fick rätt att upptaga namnet von Strahlenheim-Wasaborg.

En annan syster var Henrietta Polyxena af Wasaborg (f. 1696) som när hon avled ogift på sitt gods Hundlosen i Oldenburg 1777 slöt denna märkliga ätt på spinnsidan.

Vapnet som ätten erhöll vid introduktionen på riddarhuset 1647 (under nummer sex) föreställer en vase med bastardsträng.