Om ljudband

Rullband
Rullbandspelare med stereo blev populära i början av 1960-talet. Bandhastigheten 19 cm/s i kombination med förbättrad kvalitet på banden gav hifi-prestanda och ett 7-tums LP-band rymmer en LP-skiva på varje sida. När bandspelarna i slutet av 1960-talet försågs med korsfältsmagnetisering vid inspelning förbättrades diskantåtergivningen så att mellanhastigheten 9,5 cm/s räckte för god ljudkvalitet och gav fördubblad speltid. Endast då man krävde högsta kvalitet användes 19 cm/s. Banden finns i tre tjocklekar: standard (från 1950-talet), LP och DP (double play). De två sistnämnda ger bättre diskantåtergivning genom att ligga åt bättre mot tonhuvudet, men ett tunt band ökar kopieringseffekten mellan lagren och rycks lättare av, så LP är att föredra då man inte behöver maximal speltid. "High Output Low Noise" är den bästa kvaliteten.

Det fanns många billiga fabrikat på 1960-talet och de har inte alltid åldrats med värdighet. Jag har fått kassera en del som har släppt järnoxiden från plasten, något som resulterar i luckor i inspelningen och nedsmutsade tonhuvuden, men mina Scotch-band har det inte varit något problem med. För att markera början och slut använder jag grönt respektive rött ledband och jag vänder spolen då jag byter sida. Det fanns (finns?) särskild skarvtejp för 6,25 mm band och ett par cm sätts över skarven på den sida som inte ligger mot tonhuvudet. En del fabrikat har en metallremsa mellan tonband och ledband, det finns bandspelare som känner av den för ändstopp medan andra använder ljusstråle och fotocell eller mekanisk bandavkänning.

Banden måste skyddas från damm och förvaras bäst i kartong och under spelning har jag plexiglashuv på bandspelaren. Det är bättre att lagra banden upplindade efter spelning än snabbspolade. Bandspelarens rader- och tonhuvuden behöver ofta rengöring, jag använder T-sprit med bomullspinnar och då behandlar jag även de metalldelar som bandet löper emot. Med ojämna mellanrum avmagnetiserar jag tonhuvud och styrpinnar med en s.k. defluxer, kvarvarande magnetism försämrar nämligen inspelningar. Det rekommenderas behandling efter 30 timmar men i inspelningsstudior sker rengöring och avmagnetisering före varje användning.

Kassettband
Ljudkassetten med ett band som var hälften så brett som rullbandet och gick med endast 3,75 cm/s användes först i enkla, portabla bandspelare på 1960-talet. I mitten av 1970-talet hade kvaliteten på band, kassettmekanism och tonhuvuden förbättrats så att kassetten dög för god musikåtergivning och speltiden hade ökat från 30 till 45 minuter per sida. Kassettdäcket, en del av en ljudanläggning, introducerades. På 1980-talet blev det vanligt med dubbelkassettspelare för att underlätta bandkopiering, på vissa kan den göras med förhöjd hastighet men det ska man låta bli om man vill ha bästa kvalitet. Brusreduceringstekniken Dolby B ökade avståndet mellan signal och bandbrus med 9 dB och Dolby C förbättrade det med ytterligare 9 dB. Philips använde i början av 1970-talet en brusreduceringsteknik "DNL" som enbart är verksam vid avspelning då den reducerar det högfrekventa innehållet vid svag signal. I början av 1980-talet lanserades brusreduceringstekniken dbx typ II som förutsätter aktiva kretsar både vid inspelning och avspelning men den vann aldrig popularitet. Den delar inte som Dolby upp frekvensområdet i flera kanaler och ger därför sämre kvalitet, dessutom måste dbx-inspelade band återges med dbx-apparat.

Förutom det ursprungliga järnoxidbandet kom kromdioxid- och metallband som ger bättre diskantåtergivning, men de sades slita hårdare på tonhuvudet. Ferrokrom-bandet togs fram för att minska slitaget men det slog aldrig igenom. De nyare bandtyperna behöver speciell frekvenskorrigering för att komma till sin rätt och bandspelaren måste vara utrustad för det. Påkostade modeller använde mikroprocessorstyrd automatisk kalibrering före inspelning, antingen med dubbla tonhuvuden eller med en kort kalibreringsinspelning följd av returspolning. Frekvensomfånget var nu uppe i 16 kHz, dvs hifi-kvalitet, vilket man hade med de bästa rullbandspelarna 15 år tidigare som använde dubbelt så brett band och tre gånger högre bandhastighet. HX Pro-tekniken från mitten av1980-talet förfinade diskantåtergivningen ytterligare genom att anpassa förmagnetiseringen dynamiskt under inspelning. Oönskad kopieringseffekt blir lägre med C60-band istället för C90. Plastkassettens konstruktion påverkar både ljudåtergivning och snabbspolningshastighet, om detta finns mycket att läsa i Radio och Television nr 10 1976.

Jag rengör och avmagnetiserar även mina kassettdäck men det är sällan jag ser rester av järnoxid där, bandmaterialet har blivit mycket bättre. Eftersom kassetten är så lätthanterlig och inte behöver returspolas gjorde den snabbt rullbanden till föråldrad teknik. Cd-skivor, de inspelningsbara minidiskarna och de bärbara helelektroniska spelarna gjorde kassetterna till föråldrad teknik. Det är snart bara teknikhistoriker som jag som envisas med att använda dem, jag har använt Dolby B för det var det enda som var tillgängligt i min utrustning men i fortsättningen blir det Dolby C nu när jag har sådana apparater.

Åter till startsidan