Blandarrör i rundradiomottagare för AM-banden

År 1934 kom i Europa rör som förenade oscillator och blandare i samma hölje, tidigare hade separata pentoder och trioder använts. Telefunken lanserade ACH1, en triod-hexod med stort format och hög glödtrådseffekt. Blandningsbrantheten (Sc) var 0,75 mA/V, ett mycket gott värde, och röret hade först en 7-polig stiftsockel men kom två år senare med 8-polig brunnsockel fast med samma rörbeteckning. Med tiden skulle det visa sig att Telefunkens dubbelrör var den bästa lösningen.

Philips valde år 1934 att använda AK1, en oktod där de två innersta gallren användes som oscillator och utanför dem kom skärmgaller, signalgaller och bromsgaller. Blandningsbrantheten (Sc) var 0,6 mA/V, även detta rör var stort och hade 7-polig stiftsockel. Två år senare kom den förbättrade versionen AK2 med 8-polig brunnsockel men trots förbättringar var oktoden olämplig på kortvåg när den AFR-reglerades (AFR=automatisk förstärkningsreglering). När antennsignalen vid fading varierade så ändrades strömmen i röret för att ljudvolymen skulle vara densamma och då varierade oscillatorfrekvensen så mycket att den avlyssnade stationen försvann och dök upp igen. En annan nackdel var att oscillatorsignalen kom ut i antennkretsen till förtret för lyssnare i närheten, det förebyggdes med en yttre 2 pF-kondensator mellan oscillator- och signalgaller som neutraliserade den inre kopplingen. År 1937 kom den storlekskrympta efterföljaren EK2 (Sc 0,55 mA/V) som med 6,3 V glödspänning och låg effektförbrukning var anpassad för fordonsbruk. Denna version har 2 pF-kondensatorn inbyggd men samma problem med frekvensändring på kortvåg. År 1938 kom EK3 (Sc 0,65 mA/V) som hade oscillatorelektroderna annorlunda utformade så att strömändringen vid AFR påverkade frekvensen mycket mindre. Det var emellertid ett stort och glödeffektkrävande rör som försvann efter endast en säsong. Philips gav tills vidare upp oktoden som blandarrör men oscillatoranodens uppbyggnad med styrstavar skulle återkomma i miniatyrröret 6BE6/EK90.

Samma år 1938 kom Philips med triod-heptoden ECH2 med Sc 0,75 mA/V som var stort och glödeffektkrävande (0,95 A), det användes endast under en säsong för året därpå blev den mobilbruksanpassade triod-hexoden ECH3 med låg strömförbrukning (0,2 A) det vanligaste blandarröret med Sc 0,65 mA/V. Egenbruset Req anges till 100 kohm, ju lägre värde desto bättre. Att man valde att ta steget tillbaka från heptod till hexod kan tyckas förvånande, utan bromsgaller måste skärmgallerspänningen vid AFR hållas nere med en spänningsdelare. Med bromsgaller kan skärmgallerspänningen vid AFR tillåtas stiga genom att den fås med seriemotständ, detta ökar rörets reglerområde och bromsgallret ger med högre anodimpedans möjlighet till högre förstärkning. ECH33 från 1940 är ett ECH3 för amerikansk oktalsockel, det kom senare som ECH35 med högre glödströmsförbrukning 0,3 A.

Telefunken lanserade år 1939 stålröret ECH11, en triod-hexod med samma data som ECH3, det var ett lågt rör utan toppkontakt och hade till skillnad från de föregående typerna en nyutvecklad 8-polig sockel med styrpinne istället för brunnsockel. Med liggande elektrodsystem var tilledningarna korta så att röret fick goda HF-egenskaper. Triod-hexoden och triod-heptoden minskade frekvensändringen vid AFR så mycket att mottagning på kortvåg blev tillfredsställande, detta under förutsättning att oscillatorns avstämda krets låg i anodkretsen och återkopplingsspolen i gallerkretsen. En och annan fabrikant vände på detta så att resultatet blev lika dåligt som med oktod.

I början av 1940-talet utvecklade Philips triod-heptoden ECH21, ett helglasrör utan toppkontakt med 8-polig loktalsockel vars styrpinne var av metall och kunde användas som nionde anslutning. Med Sc 0,75 mA/V och Req 55 kohm och korta tilledningar har det ansetts vara det bästa blandarröret och det blev det vanligaste i svenska radioapparater under det årtiondet. Eftersom kopplingen mellan oscillatortrioden och blandarheptoden gjordes utanför röret kunde det användas som dubbelrör i andra funktioner, t ex som kombinerat MF-rör och LF-rör. Samma elektrodsystem finns i ECH4 från 1940 med samma fysiska utförande som ECH3, ett äldre chassi kunde därmed bestyckas med den modernare varianten.

Miniatyrrörsepoken inleddes med triod-hexoden ECH41 med 8-polig rimlocksockel, den kom 1948 men avlöstes året därpå av den förbättrade versionen ECH42 med Sc 0,75 mA/V och Req 100 kohm. Det röret användes fram till och med år 1953 då triod-heptoden ECH81 med 9-polig sockel avlöste och förblev standard som blandarrör tills transistorerna tog över. Uppbyggnaden var lik ECH21 med Sc 0,75 mA/V och Req 66 kohm, men jag har inte sett exempel på att ECH81 användes som annat än blandarrör. Automatiserad fabrikation hade på 1950-talet reducerat rörpriserna så att man hade råd att använda optimalt utformade rör för övriga funktioner i radion. Det är tätt mellan gallren i det röret och det kan uppstå knaster och sprak i radion som framtvingar ett rörbyte, något som inte drabbade den större föregångaren. De svenska tillverkarna Centrum och Luxor använde i början av 1950-talet dubbeltrioden 6J6 som blandare och oscillator medan Kungs använde ECC81. De eftersträvade väl en brusfattigare radio men AFR var sämre och förstärkningen var lägre så det krävdes ett extra MF-steg som kompensation. Triodtrenden är därför svår att förstå.

I USA blev heptoden (pentagrid converter) standard som blandarrör år 1933, då kom 6A7 med 7-polig stiftsockel, Sc 0,45 mA/V och Req 240 kohm, som år 1935 avlöstes av stålrörsvarianten 6A8 med oktalsockel och samma data. Konstruktionen befanns vara olämplig för kortvåg med AFR och detsamma gällde för heptoden 6L7, ett stålrör från 1935 med oktalsockel och med Sc 0,35 mA/V och Req 255 kohm. I kortvågsmottagare användes de alltid med separat oscillatorrör. 6SA7 från år 1939 är ett 6A7 med stålhölje och utan toppkontakt. Oktoden 7A8 från år 1938 med Sc 0,55 mA/V har ett elektrodsystem liknade det i EK3 för att minimera frekvensvariation vid AFR. År 1946 kom miniatyrheptoden 6BE6, europeisk beteckning EK90, med 7-polig sockel och data Sc 0,47 mA/V och Req 190 kohm. Även i detta rör har frekvensändringen vid AFR reducerats så att röret fungerar tillfredsställande på kortvåg i rundradiomottagare, det användes i några svenska apparater till och med år 1953. För att neutralisera intern koppling mellan oscillator- och signalgaller anslöt Luxor en 2 pF-kondensator mellan dem. De amerikanska heptoderna 6SB7 med oktalsockel och 6BA7 med 9-polig miniatyrsockel togs fram år 1946 respektive 1948 för användning på låga VHF-området i FM-mottagare och tv, data är Sc 0,88 mA/V och Req 62 kohm. De har en annan elektrodstruktur än det vanliga "pentagrid"-röret vilket minskar den oönskade kopplingen mellan oscillator och signalkrets.

De amerikanska dubbelrör som i slutet av 1930-talet ersatte "pentagrid" hade lägre förstärkning än de europeiska. Triod-hexoden 6K8 från år 1938 med oktalsockel har Sc 0,35 mA/V och Req 290 kohm, den skiljer sig från senare dubbelrör genom att oscillatorn är kopplad till hexodens första galler istället för till dess tredje vilket ger sämre AFR-område. Triod-heptoden 6J8G från samma år 1938 med oktalsockel har Sc 0,29 mA/V. Den kopierades under andra världskriget av svenska SER-bolaget med beteckningar som 6J8SGM, 6SJ8G och 6J9SG, däremot var deras 6M9G en triod-hexod. En variant är 6J8EG och 14J8EG där E innebär att bromsgallret internt är kopplat till skärmgallret, därmed blir blandardelen en hexod vars skärmgaller ska matas via en spänningsdelare. Motivet var att radiotillverkaren skulle slippa att betala avgift till Philips för bromsgallerpatentet som gällde till år 1944. Den brittiska triod-hexoden X65 från år 1938 är en variant av 6J8G med Sc 0,22 mA/V. Triod-heptoden 7S7 från 1941 är helglasrör för loktalsockel, utseendet liknar ECH21 men med lägre branthet (Sc 0,52 mA/V) och inre koppling mellan rörfunktionerna.

Batterirör som blandare/oscillator fanns redan år 1933, då lanserades den amerikanska heptoden 1A6 med 6-polig stiftsockel, 2 V glödspänning och Sc 0,27 mA/V. Till skillnad från "pentagrid" med katod för växelström saknar detta rör bromsgaller då glödtråden inte kan utnyttjas för återkoppling. Oscillatorn svänger inte på kortvågsområdet men efterföljaren 1C6 år 1934 med Sc 0,3 mA/V vid 120 V anodspänning drar mer glödström och svänger upp till 25 MHz. Miniatyrröret 1R5 med 7-polig sockel kom år 1940 med 1,4 V glödspänning och Sc 0,3 mA/V. Det är en heptod vars oscillator använder en återkopplingsspole i anodledningen. På kortvåg kan AFR inte användas på grund av frekvensdrift men med separat oscillatorrör användes 1R5 på det låga VHF-området. Detta rör fick år 1947 den europeiska beteckningen DK91.

I Europa fanns från år 1936 oktoden KK2 med brunnsockel, 2 V glödtråd och Sc 0,27 mA/V vid 120 V anodspänning. Det användes även på den lågfrekventa halvan av kortvågsbandet men då utan AFR på grund av frekvensdrift vid fading. År 1940 kom det tyska stålröret DCH11, den enda batteriblandaren utförd som triod-hexod med 1,2 V glödspänning och Sc 0,3 mA/V vid 120 V anodspänning. Samma år 1940 kom Philips med oktoden DK21 för 1,4 V glödspänning och oktalsockel med Sc 0,5 mA/V vid 90 V anodspänning, en fördubbling jämfört med KK2. Elektrodsystemet är speciellt utformat för goda data, en ovanlighet är att endast ett skärmgaller finns och att ett galler används för neutralisering av den koppling mellan oscillator- och signalgaller som vanligen finns i oktoder. Röret svänger även på kortvåg men bör inte ha AFR där på grund av frekvensdrift. Samma elektrodsystem finns i oktoden DK40 från 1948 med Sc 0,42 mA/V och Req 67 kohm. 1R5/DK91 drar 50 mA glödström, den snålare versionen DK96 från år 1953 nöjer sig med 25 mA men användes endast på LV och MV eftersom oscillatorn inte orkar svänga på KV. Heptoden DK92 från 1951 (Sc 0,32 mA/V) med 50 mA glödström fungerar även på kortvåg..

Blandningsbrantheten i ett blandarrör är ¼ av den då röret används som förstärkare och det brus som alstras i röret är omvänt proportionellt mot brantheten. Färre galler ger mindre brus, i kommunikationsradio för kortvåg och i tv för VHF blev pentoden vanlig då separat oscillator användes och ett HF-steg eliminerade oscillatorstrålning i antennen. På FM-bandet 87-108 MHz var trioden allenarådande på grund av sitt låga brus.

Åter till startsidan