Ca 500 f Kr störtades den siste etruskiske kungen, enligt den romerska historien av Junius Lucius Brutus, som därigenom blev betraktad som en närmast mytisk frihetshjälte. Kungaämbetet kom hädanefter att förknippas med förtryck och tyranni.

Rom blev nu en republik styrd av senaten och ledd av två konsuler. Endast de förnämare jordägande familjerna, patricierna, kunde tillhöra senaten. De enklare, plebejerna, hade rösträtt i folkförsamlingen, men från början inget verkligt politiskt inflytande. Enligt den romerska historieskrivningen skaffade de sig emellertid rätt att utse folktribuner som hade vetorätt i senaten, dvs de kunde säga nej (veto = jag förbjuder) till senatorernas förslag).

Roms område växte kraftigt genom främst erövringar. Det keltiska folket gallerna fördrevs till norra Italien och andra folk underkuvades. Hårdast motstånd bjöd samniterna men snart var hela fastlandet utom södra delen underkuvat. Där låg Storgrekland, ursprungligen en grekisk koloni. Grekerna fick hjälp av den store fältherren Pyrrhus, som använde sig av afrikanska stridselefanter. Efter en mycket dyrköpt seger - en pyrrhusseger -  såg han sig emellertid tvungen att lämna halvön i romarnas händer.

Det mäktigaste handelsriket i västra Medelhavet var Kartago, från början grundat av fenicierna, men punerna, som romarna kallade detta folk, besegrades i tre på varandra följande krig. Hårdast motstånd bjöd en av krigshistoriens mest snillrika fältherrar Hannibal, men till slut nöttes även hans krafter ner av de romerska legionerna.

Det tredje och avslutande kriget ledde till att Kartago utplånades 146 f. Kr.
Samma år förstördes också den grekiska statsstaten Korinth,
som gjort uppror mot en tidigare romersk erövring av den grekiska halvön.

Kriget medförde välstånd för patricierna men många bönder som fick tjäna som soldater tvingades sälja sina försummade jordbruk till storgodsägare och flytta till storstäderna, där de kom att utgöra stora arbetslösa grupper, proletärer. En proletär var en som inte ägde något annat än sin egen kropps förmåga att arbeta. Även de allt fler kolonierna utgjorde ett hot mot det romerska jordbruket, då ofta spannmål producerades billigare där.

Kolonierna blev en viktig försörjningskälla för dem som utsågs till styresmän över dessa av folkförsamlingen. Med tiden kom förmögna politiker att satsa allt större belopp på att uppnå attraktiva ämbeten, genom vilka de kunde få tillbaka de satsade summorna med god ränta, inte minst som just ståthållare i en koloni.

Några önskade rätta till de sociala orättvisorna genom att försöka genomföra omfattande jordreformer, så att de egendomslösa åter kunde bli självförsörjande. Bröderna Tiberius och Gajus Gracchus (100-talet f Kr) uppnådde mycket men mördades till slut av senatsmedlemmar. Anledningen var att proletärerna gav senatorerna sina röster mot att dessa gav proletärerna mat och beskydd. I och med att allmän rösträtt var genomförd för romerska medborgare blev de fattiga proletärernas röster i folkförsamlingen eftertraktade av senatorerna från patricierklassen. Proletärerna blev klienter åt de rika senatorerna, som i sin tur blev patronus åt sina "skyddslingar". Detta förhållande kom att kallas patronus-klientsystemet och återspeglas som i en narrspegel i vår egen tids maffiasystem.

Den allmänna värnplikten skyddade nationen mot att makthungriga krigsherrar upprättade privatarméer. Detta ändrades när fältherrarna Marius och Sulla blev sina soldaters patronus och därigenom vann deras lojalitet. Detta blev början till republikens fall.

Förspelet till republikens fall var ett blodigt inbördeskrig mellan just Marius och Sulla.

Julius Caesar lyckades besegra sina konkurrenter om makten och för en kort tid styra riket som diktator. Under ledning av Cassius och en namne till den mytiske tyrannfördrivaren Brutus bildade ett sextiotal senatorer en sammansvärjning och Caesar mördades i senaten 15 mars 44 f Kr.

Ur den maktstrid som följer framstod slutligen Octavianus, sedermera kallad Augustus, som segrare. Han antog namnet Caesar, vilket kom att bli beteckningen på den romerske härskaren och återfinns i vårt ord "kejsare" och i ryskans "tsar".

Under kejsardömet utvidgades riket ytterligare så att det kom att ha följande gränser:

På 300-talet låter kejsare Konstantin döpa sig och därmed blir kristendomen officiellt erkänd.
Så småningom kommer flera faktorer att medverka till rikets försvagning och fall.
Några av de viktigaste orsakerna var: