Under flera år har jag tjatat på Lars Persson i Vallebygdens PSF, skriv lite om vad tycker du vi bör göra för att få
kvar våra medlemmar inom våra föreningar.
Lars Persson är en legendarisk pistolskytt, välkänd över hela Sverige, inte bara som den fantastiska banläggare
han är.
Lars har också har varit den drivande kraften i Vallebygdens PSK i många år och numera har lämnat en del av
styrelseuppdragen och ägnar sig i stället mycket mera åt utbildning av skyttar.
Här kommer hans fantastiska berättelse, en redogörelse för samlade erfarenheter under många årtiondes
umgänge med skyttar och deras framgångar och relationer till föreningen.

Lars Persson

En liten tanke om pistolskyttet och dess utövare.


Mitt intresse för skytte började i väldigt tidig ålder.
Jag var väl i 8 - 10 årsåldern när jag började skjuta med en
egenhändigt tillverkad svartkrutsbössa där pipan bestod avett glasblåsarrör.
Naturligtvis var det under övervakning av min far så att ingen olycka kom till stånd.
Uppenbarligen litade han på mig för ganska snart fick jag fortsätta med min hobby på egen hand.
Mitt skytteintresset har alltså funnits med sedan länge. 

Jag var inte ensam med denna utövning, vi var tre fyra grabbar med samma intresse.
Snart nog infann sig ett nytt moment.
Man ville skjuta bäst.
Det var inga regelrätta tävlingar, alla ville bara vara bättre än de andra på att pricka rätt.
Vi satte upp små pappbitar att skjuta på och jag minns ännu en av de första gångerna då vi satte en lapp på
utedassets dörr.
När första skottet fallit slog oss en tanke "Satt det någon på dasset?"
Det var med skräckblandad spänning vi försiktigt gläntade på dörren och konstaterade att ingen fanns där.
Då kom ytterligare ett moment in i bilden.

Säkerhetstänkandet!

Kulan hade passerat både dörr och bakvägg.
Vid detta tillfälle var jag väl i 13 års åldern.
Mina kamrater och jag insåg att det var farliga grejer vi höll på med. 

Efter 7 år i skolan skingrades vi åt olika håll och i samband med det blev det ett uppehåll i skyttet.
Det skulle dröja tills tiden var inne att göra "lumpen".
Vi sköt med kpist på skjutbanan uppe vid Billingekanten.
Jag blev en av de bästa skyttarna på regementet.

Så här efteråt inser jag att mitt intresse för skytte var nästan sjukligt.
Jag ville skjuta jämt.

Däremot var jag aldrig vapenfixerad, varken då eller nu.
Jag var bara oerhört fascinerad av detta att jag på ett avstånd av 25 - 50 meter kunde göra ett hål
i en pappskiva exakt där jag ville med detta redskap.
Här kan inskjutas att den utbildning vi fick där är den enda skytteutbildning jag fått.
Utbildningen som sådan bestod av handhavande och kännedom om ett specifikt vapen och av skytteträning,
helt och hållet efter de principer vi tillämpar i pistolklubbarna.
Enda skillnadenär väl att man inte kunde sluta om man tyckte det var tråkigt. 

Efter det militära var det framtiden som gällde.
Utbildning, jobb osv.
Det blev bil och man jagade flickor.
Varför man gjorde det minns jag inte. Det blev familj och barn, men intresset för skyttet fanns kvar i bakhuvudet
någonstans hela tiden.
I mitten av 60 talet hade jag egen målerifirma och en av mina kunder råkade vara sekreterare i den nybildade
pistolskytteföreningen här på orten.
Vid en kaffepaus berättade han om sitt intresse, pistolskytte, och då vart det kört igen.
Sommaren 1966 sköt jag precision på den gamla festplatsen "Ökulls ängar".

Tyvärr blev jag tvingad att ännu en gång lägga skyttet åt sidan. Som ensam familjeförsörjare och med ett nystartat
företag fanns det varken tid eller pengar till skytte. 

Det skulle dröja till 1978 innan tillfälle kom, att ta upp det igen.
Även denna gång blev inkörsporten en etablerad pistolskytt i Vallebygden.
Denne var kronofogdeassistent och träffade mig i ett helt annat ärende vilket vi inte ska prata om här.
Nåväl!
Vi disskuterade skytte i familjen och kom fram till att det var en utmärkt hobby som hela familjen kunde vara med på.
Så blev det.
Det rullade igång igen och på den vägen är det, den dag som idag är.

Kanske min berättelse kan kasta lite ljus över varför just jag stannat kvar i branschen.
Jag är ingen framstående skytt.
Visserligen har jag under min tid vunnit några mästerskap men inte på grund av osedvanlig skicklighet.
Det var snarare så att de andra sköt sämre.

Visst har jag tävlingsinstinkt, men är samtidigt väl medveten om att att det krävs massor i insats av mig
om jag ska vinna varje gång.
Man kan aldrig någonsin få ut mer än vad man sätter in.
Jag är aldrig deppig om jag förlorar, jag vet att mitt tillfälle kommer.
Slappnar "dom andra" av det allra minsta så sätter jag dem på pottkanten allihop. 

Den största drivande kraften är ett ohämmat intresse för för just det man håller på med.
Man måste älska det man gör. känna stor glädje för just den sysselsättningen.
En annan egenskap som påverkar i hög grad är "Ensamvargen" som finns i dessa individualister.
Jag kan inte finna något nöje att åstadkomma något tillsammans med ett helt lag.
Jag vill ha ett bra resultat där jag kan säga "Detta har jag gjort alldeles själv" ! 

En annan egenskap man bör ha för att komma någonstans är att verkligen använda alla tillgängliga sinnen vår
herre begåvat oss med.
Iakttag sig själv.
Se vad man gör.
Tänka klokt.

Analysera sin situation.
Se framåt.
All teori.
Alla grunder finns dokumenterade.
Det är bara att läsa.
Men när det kommer till min egen utveckling och teknik är det bara jag sjäv som kan vara läromästare.

Det jag lärt om skytteteknik har jag och ingen annan lärt mig. 

När jag lärde ut till målare i min ungdom jobbade jag en hel del tillsammans med en annan lärling.
Han målade anskrämligt dåligt, klarade aldrig gesällprovet.
Nu är han pensionär som jag, och målar fortfarande lika dåligt.
Livet har lärt mig att finns inte känslan och viljan att göra ett bra jobb kan man aldrig lyckas.
Därför är det mycket viktigt att man har krav på sig sjäv.
Ingen annan än jag själv kan ställa ett sådant krav på mig. 

På ett vis kan man dock hjälpa en skytt under utveckling.
Uppmuntra och beröm honom.
Ta del av hans framsteg och visa uppriktig glädje över vad han gjort.
En ännu bättre metod är om man har någon person i klubben som alltid för vidare vad någon sagt.
Nämn i förtroende för den personen om hur bra den nye artar sig.

Beröm som kommer fram bakvägen stärker självförtroendet mer än om man säger det direkt till personen ifråga.
För att behålla en medlem, är kanske det viktigaste av allt att få honom att bli en i gänget, att snärja honom i det
sociala nätet vi har.
Det svåraste den nya skytten har att besegra är rädslan att göra bort sig inför sina nya kompisar. 

Under mina år i skyttet har jag utbildat ganska många skyttar, en del har blivit riktigt duktiga.
Under inskolningen tränar jag dem oftast enskilt i grupp. Då skjuter jag inte själv, utan koncentrerar mig på deras skytte.
Jag håller koll på att dom inte lär in några grundfel och att dom förbereder varje skott på rätt sätt.
Hela tiden med påminnelser.

Efter 2 -3 utbildningskvällar skjuter dom skapligt och börjar träna ihop med oss andra.
Då börjar det genast att gå sämre för några.
Jag låter dom kämpa och lida ett par veckor utan hjälp.
Ser jag ingen förbättring så tar jag till ett radikalt grepp som brukar hjälpa.
Jag ställer mig i skjutbåset bredvid den som det går sämst för.
Skjuter han en dålig serie så skjuter jag en nästan lika dålig med flit.

När jag ser i kikaren att han fått en någorlunda tät träffbild så skjuter jag en glesare men med bättre poäng.
När vi markerar passar jag på att påpeka att jag visserligen har bättre poäng men hans träffbild är mycket tätare
och det är värdefullare.
Så håller jag på och ibland får han spöa mig med några poäng. 

Det här får skytten att inse att även den som han trodde vara mycket bättre skytt, också kan skjuta dåligt.
På det här sättet har jag fått de flesta att glömma rädslan.
Det är likadant med vuxna som med barn.
Man får inte vara en ofelbar förebild, man måste visa att även den bäste kan klanta sig. 

Inledningsvis nämnde jag den militära utbildningen.
Den går ut på att lära alla att skjuta någorlunda skapligt.
Skälet till detta är att utbildningstiden är kort men också av den orsaken att det knappast finns någon instruktör,
varken i militärt eller civilt skytte, som kan lära upp skytt till värdsmästare.
Det finns endast ett fåtal skyttar som har förmågan att ta sig hela den långa vägen upp till toppen och dessa gör
det av egen kraft.

Vad jag velat belysa så är det egentligen inte utbildningen i skytteteknik som saknas.
Den kan vem som helst med någorlunda normal fysik och mental styrka, lära in på egen hand.
Men rädslan att inte duga, att hamna utanför är för svår att klara av själv.
Det är bara ett litet fåtal av oss som har den rätta egenskapen för att kunna klara det och dom är kvar ibland
oss fortfarande.

Tecknet är kinesiska och ska representera ordet skriva, så viktigt det är,
att just skriva och låta andra ta del av en berättelse.

Vill man förhindra att allt för många lämnar föreningen får man se till att ha högt till taket.
I en bra förening ska man inte bara prata om den idrott man håller på med.
Viktigare är att lära känna varandra. Försöka skapa en stark och hållbar gemenskap.
Ta del av andras bekymmer och visa medkänsla.
Om någon utblir får man se till att denne inte tappar kontakten helt.
Han måste få veta av att det är ett helt gäng kompisar som saknar honom.

Man måste bry sig! Det är så trogna medlemmar och idealister skapas. 

Lars

Läs mera om Lars eller ta kontakt med honom på Vallebygdens PSF hemsida

Arne Nohlberg 2008 12 03