Eyvind skáldaspiller (Tjöttaätten)

skald.

Barn med ?

Noteringar

Var personlig vän och hirdskald till norske kung Håkon den gode, samt deltog med utmärkelse i slaget vid Fitjar på Stord 960 eller 961, där kungen stupade. Diktade någon tid därefter ett kväde, Haakonarmal ("sången om Håkon"), vari han skildrar Håkons sista strid samt ankomst till och mottagande i Valhall. Stycket är till hela sin planläggning en trogen imitation av den dikt, "Eiriksmal", som tidigare av okänd författare diktats över Håkons bror och medtävlare om kronan, Erik blodyx. Levde sedan ständigt på spänd fot med Eriks söner som berövat sin farbror Håkon tronen och livet; efterträdaren kung Harald gråfäll dömde honom till döden men förlikning ingicks efter att Eyvind tvingats skänka kungen en dyrbar guldring han fått i arv efter sin far. Däremot tyckes han, sedan Håkon jarl kommit till makten omkr. 970, med sympati omfattat denne. Åtminstone har han vid hög ålder (efter 986) till dennes ära författat dikten Håleygjatal ("Håleygernas uppräkning"), varav endast en ringa del till våra dagar bevarats. Däri redogjordes i korthet för Håkon jarls förfäder från den mytiske stamfadern ned till Håkon själv, vars egna bedrifter till sist i någon mån vidrördes. Kvädet är till såväl plan som en mängd enskilda uttryck en imitation av Tjodolfs "Ynglingatal", ja detta till och med i den grad, att han låter sina Håleyger ytterst härstamma från Ynglingaättens stamfader, "Yngve-Frey". Detta sätt att, åtminstone i de båda nu nämnda dikterna, efterapa andra skalder är troligen en anledning till hans binamn skáldaspiller, som torde betyda "skaldefördärvaren" (i senare tider ofta orätt översatt med "skaldefördunklaren" och sålunda förvandlat från ett smäde- till ett hedersnamn). Utom de redan nämnda kvädena skall han ha diktat åtminstone ännu ett av något större omfång, nämligen ett lovkväde till islänningarna, vilka därför lönade honom med en mycket dyrbar nål, som kom honom väl till pass, då han snart därefter i följd av dåliga år kom i nöd. Slutligen ha vi av honom till vår tid bevarade många smärre tillfällighetsdikter, de flesta blott på några få rader. Han var den siste mera betydande fornnorske hovskalden av norsk börd. Efter hans dagar idkades nämligen detta slags skaldskap så gott som uteslutande av islänningar. [NFB, VII/1203f; ES, II/105]