Det isolerande oxidskiktet mellan polerna försvinner med tiden och därför måste det ges tid att återställas med reducerad spänning. Stora elektrolytkondensatorer för lågspänning som har varit spänningslösa länge formerar jag med likriktare vars spänning är variabel upp till 30 V. Med högspänningselektrolyter är det än mer angeläget att göra detta, de behöver formeras efter ca fem år av spänningslöshet vilket görs lättast om man smyger upp nätspänningen med en vridtransformator med halv spänning någon timme och sedan gradvis upp till normal spänning. Om de har varit utan spänning i flera årtionden formerar jag dem separerade från den apparat de sitter i. Jag kopplar 10 kohm i serie med varje sektion för strömbegränsning under formeringen och mäter spänningsfallet över motståndet för att hålla kontroll på läckströmmen. En vanlig filterelektrolyt har ett par tiondels mA läckström efter formering, det kan ta ett par timmar att nå dit men en kondensator från 1940-talet tog en hel dag. Efter formeringen urladdar jag kondensatorn med ett motstånd och när jag är säker på att den är helt spänningslös mäter jag kapacitansen med en komponentprovare.

Om en sådan saknas men en digitalmultimeter för växelström finns, kan man ha nytta av en metod som beskrevs i Radio & Television. Vid 50 Hz växelspänning på exakt 3,18 V är strömmen i mA genom kondensatorn densamma som kapacitansen i µF. En liten 4-6 V transformator och en vridtransformator får utgöra strömkälla.

En låda för variabel likspänning upp till 500 V. Vridtransformatorn matar en liten fulltransformator som lämnar 190 V till en spänningsdubblande likriktare och vridspoleintrumentet kan kopplas om för att visa likspänningen eller växelspänningen från vridtransformatorn då den används för mjukstart av apparater eller reglering av lödkolvsvärme.