Gud finns bortom alla bilder
Gud kan inte beskrivas, man kan inte teckna hans bild. Att förnimmahonom är helt enkelt en inre känsla, en närvaro bortom tidens och
rummets gränser. En lovsång till honom utgår från negationen, det
som inte kan ges ord, inte i egentlig mening förklaras. Varje
uttryck kommer till korta, ändå är människans uppgift att ständigt
vidga sitt inre rum, att försöka etablera en dialog med det
alltomfattande, allestädesnärvarande.
Förvissningen är inte min. Men den genomsyrar
författaren, radiomannen och teologen Paul von Martens
nya bok "Post illa", som utkommer i dag. Det är en av de
djupast religiösa böcker jag läst på länge, men totalt fri från
det frasmakeri som hotar att begrava kyrkans budskap i en
lavin av meningslösa ord. Här spikas inte dogmer som
fjättrar tanken. För von Martens är det livsviktigt att
kombinera den intellektuella friheten med en trohet mot
traditionen. Det centrala är att inte låta sig förstenas i
självtillräcklighet. Begreppet andlighet blir i den här
läsningen synonymt med beredskapen att bryta upp, att
söka nya infallsvinklar.
Överskrider gränser
Att placera "Post illa" i någon begränsad litterär genre äromöjligt. Meditationer, böner, psalmer, dikter, aforismer och
reflexioner bildar ett rikt förgrenat mönster, där årstidernas
växling följer kyrkoårets gång från advent till sen höst.
Visst finner man tidsmarkörer av typen kriget på Balkan
som visar att boken kommit till sent på 1900-talet, i många
avseenden ett grymhetens skede utan motstycke i
människans historia. Men påfallande ofta rör sig
resonemangen i en närmast tidlös sfär. När man närmar sig
de existentiella grundfrågorna blir tiden en underordnad
storhet. Nuet speglar en evighet.
Likt de gamla kyrkofäderna och fromma eremiterna eller
varför inte Dag Hammarskjöld i "Vägmärken" vänder Paul
von Martens på ord och begrepp för att komma så nära sin
Gud som möjligt. Hur beskrivs den gudomliga kärleken som
den formas i treenighetens språkliga gestalt? Och då
handlar det inte om den ytlighet som "förvandlar tron till
önskekonsert och tongåva". Hur belysa den enkelhet som
mitt i all komplexitet är själva substansen hos det
gudomliga väsen som texten vill prisa?
Paul von Martens gör det sannerligen inte lätt för sig
eller för läsaren. Texten är tät, stundom mångtydig och
motsägelsefylld, djärv i sina språng mellan tankar och
intryck, mellan själens rörelser och naturens bejakelse av
det konkreta livet. Den måste läsas långsamt, gärna som en
inövning i ett meditativt tänkande, fjärran från tidens
måsten.
För en icke-teolog är det tidvis praktiskt taget omöjligt att
följa tanketrådarnas mönster, där teologiska och
existentiellt filosofiska frågeställningar på ett sinnrikt sätt
vävs in i varandra. Det här gäller inte minst funderingarna
kring treenigheten, själva den symbios av fader, son och
helig ande som är så betydelsefull för von Martens
världsbild.
Förnekelsens väg
Det märkliga med "Post illa" är inte minst hur en totalkänsla av delaktighet växer fram, beskriven i lyriska partier
som bildar en sorts källsprång i trons landskap. Att invänta
Herrens närvaro i ett rum utan bilder, skriver Paul von
Martens om. Och se hur suveränt han undviker att skapa
bilder, när han väljer förnekelsens väg för att nå själva
grundtonen i gudomens andning:
Det har inget ansikte,
det har ingen röst,
det är en klang,
en cello som sjunger utan strängar
och stråke
-
I denna vackert poetiska "icke-bild" ger Paul von
Martens sin gudstro i koncentrat. Även för den som saknar
hans förvissning är det omöjligt att inte bli berörd, som om
mysteriet för ett hisnande ögonblick vore oss nära.
Gustaf Widén
i Hufvudstadsbladet
Post Illa
"Martens kirjoittaa Jumalasta, vain Jumalasta ja ihmisen suhteesta Jumalaan, koska olemassaolon salaisuus kiteytyy siinä. Näkökulma on jyrkän pystysuora. Teksti liikkuu mystiikan perinteessä, jossa kaikennieleviä ovat ihmisen suhde Jumalaan ja yritys sanoittaa se, mikä ei ole sanoitettavissa. Ajatukset ja sanat jännittyvät äärimmilleen sanoakseen jotain sanomattomasta. Sanojen välissä ja takana aistii paljon hiljaisuutta, myös nöyryyttä tehtävän suuruuden edessä. Siinä ollan kaukana latteasta hurskaudesta ja liukkaasta filosofiasta. Martens ei ensi sijassa etsi ajattelun kokonaisuutta van aitoa, todellista havaintoa, ymmärrystä ja ajatusta. Tulos on fragmentaarinen ja hapuileva ja siksi totuudellinen. Martens kulkee kristillisessä kehyksessä, perinteen suojissa, mutta on ensi sijassa ihminen taivaan alla, paljas ihminen. Siksi kirjan kanssa voi kesjustella kuin ihmisen...."
Kari Mäkinen
Vartija, 2001/2
Förlag:
i samarbete med:
Bokförlaget
Cordia
Göteborg