Varje hav har en hamn
1: a kapitlet
Mannen vaknade till ett svagt gryningsljus och tittade sig omkring. Han visste inte riktigt om det var tidig morgon. Solen skymdes av molnen men det anades ett töcken som spred sitt dimmiga ljus. Han visste bara att det fanns inre krafter som manade honom framåt, mot en tanke och en längtan. I dag skulle han nå den lilla stad som han hade varit på väg till. Det betydde att han skulle få träffa Efraim igen. Det var dessa tankar som styrde hans längtan i närmast tvångsmässiga rörelser
Han steg upp och började dra på sig kläderna och samlade sedan ihop sina saker. Efter en sista överblick över området, lösgjordes flotten och fick driva ut från land, samtidigt som han hissade seglet för den svaga vind som märktes svepa längs med vattnet.
Madrassen kändes behagligt mjuk när han lutade sig tillbaka mot den, medan han försjönk i tankar. Han kände ännu en viss dåsighet och lät därför flotten föras med ström och vind, lite på måfå. Den skötte sig nästan själv och han tittade bara upp ibland. Otåligheten förbyttes alltmer i ett behagligt lugn igen. Det var som om han åter hade förts in i en naturlig rörelse som ändå ingen kunde påverka, en livets ström som förde honom framåt.
Det är när vi hindras på vår väg, som vi känner otåligheten krypa över oss, när andra sätter sin fot på vår egen och hindrar oss att ta nästa steg, som vanmakten sprider sig. Nu var han istället fri att drivas framåt i av sin egen makt och sina egna tankar.
Han såg upp på molnen som rörde sig där uppe som en oformlig massa av grå virvlar.
I bland kunde han skymta en reva, i nästa ögonblick var den försvunnen.
Han tog fram lite av provianten och tuggade på ett brödstycke och lite fisk med kall potatis.
Efter ett par timmar började en öppning skymta mellan några öar. Dit styrde han och där visste han att sedan havet började.
Han kände att vinden blev starkare. Samtidigt tycktes molnen glesna och en och annan solglimt nådde honom, som en gyllene pil, skjuten av en budbärare, och med ett meddelande om den klara himlens förlösande ljus, som livets klara tanke efter ett grumligt tankespel.
Det var sneda strålar som berättade om tidig morgon.
Öarna passerade och han anade det öppna havet. Spänningen steg och en pirrande förväntan kändes. En ny övärld och ett nytt landskap skulle möta.
Redan såg han hur fiskmåsarna svävade högt däruppe, som havets ständiga ägare och bevakare. Deras flykt var majestätisk, när de gled fram, ömsom så snabbt som molnen, ömsom stannade upp, i en frusen rörelse, ett gyllene ögonblick, som en tidens droppe som långsamt faller ned i livets brusande hav, lösgjord från ett stilla ögonblick av eftertanke.
Flotten gled utefter den största av öarna och rundade dess yttersta udde. Plötsligt sågs havet breda ut sig framför honom i all sin vidd och mäktighet. Samtidigt bröt också solen fram på allvar och gav hela sceneriet ett märkligt ljus. Det var som en stor teaterscen där ridån går upp och allting badar i strålkastarljusets mäktiga belysning. Han kunde nu se bort utefter kusten, där stadens konturer svagt lät sig skönjas.
Med ens kände han sig ivrig igen, och började spana längs med stränderna efter någon lämplig landningsplats för flotten. Att segla hela vägen skulle ta ytterligare ett par timmar. Snart hittade han en liten vik och styrde sin flotte i riktning mot denna.
Där visste han att det också skulle gå en landsväg, en bit uppåt från stranden.
Så nådde flotten land och gled sakta in mot den grunda viken med skalsand och småsten. Små tuvor av strävt gräs skymtade där vattnet inte riktigt nådde upp. Där gick det att göra fast vid ett buskage.
Små vågor sköljde in mot stranden och flotten lyftes allt mer upp över de små stenarna.
Mannen tog sin ryggsäck och packade ned en del av det han trodde att han behövde och traskade sedan upp längs slänten och upp över en låg bergsrygg.
Han skyndade på stegen.
Längre bort fanns ännu en bergsrygg. Väl uppe på denna, syntes landsvägen en bit bort.
Han gick utefter vägen och kom fram till en busshållplats.
Så stod han och såg sig omkring. Det fanns enstaka hus på bägge sidor om vägen. Mest såg man bara någon liten avtagsväg som försvann ned och sedan taket på huset som hukade bakom någon bergknalle.
Otåligt trampade han längs med dikesrenens gräskant, medan enstaka bilar surrade förbi med sitt stigande och sedan sjunkand ljud av täck mot asfalten, tills han plötsligt hörde ett svagt brummade ljud, en bit bortåt vägen. Så såg han taket på bussen, när den sakta steg upp bakom ett backkrön.
Den kom närmare och bromsade in framför hållplatsen, medan det gnisslade från bromsarna. Så, till sist, ett frustande ljud från stålhästen, när bromsarna släppte.
Mannen hoppade kvickt upp på bussens trappsteg, och gick sedan bakåt, mot mitten. Det hördes ett morrande från den gamla motorn och bussen satte sig åter i rörelse med ett ryck. Av rycket föll han baklänges, samtidigt som han försökte sätta sig på ett av sätena och kom då att knuffa till en flicka som satt innerst. Hon var klädd i en nätt sommarklänning med bara axlar och bar en liten vit axelväska över ena axeln.
Hennes halvlånga, sommarljusa hår föll ned över axlarna och flöt samman med huden, som om de passade precis ihop. Håret var nästan rakt, men vred sig lite den sista biten så att det bildade ansatsen till en lock. Det föll lätt och luftigt och tycktes hela tiden röra sig. Hon kastade tillbaka det med en lätt knyck och tittade upp på honom. Hon såg inte alls ond ut, utan var mera road av det som hade inträffat.
Mannen tittade förläget på henne och bad samtidigt om ursäkt. Han förklarade, lite hastigt, att han inte var så van att åka buss. Att han egentligen var mera van att åka flotte.
Flickan skrattade och log ett glittrande leende.
Det kan du bara inte mena sa hon och tittade nyfiket på honom. Här vet jag inte att det finns några flottar i alla fall.
Nej sa mannen nu lite osäkert, men jag kom idag. Jag har inte varit här på ett tag.
Jaså sa flickan och sneglade mot honom. Som om hon ville se, ännu en gång, hur en sådan ser ut som åker flotte istället för buss.
Sedan blev det tyst och mannen tittade ut över vägen och bort mot horisonten. Flickan tittade ut genom fönstret, även hon.
Mannen sneglade försiktigt mot flickan igen. Det hade glittrat till i hennes ögon när han hade sett på henne. Det var precis som när solen hade brutit igenom molnen, ute på fjärden.
Ett förlösande ljus och en mild värme som strömmade mot honom. Nu sneglade han försiktigt mot henne igen. Han ville försöka att få en skymt av hennes ansikte, men hon satt med ansiktet bortvänt. Så fick han plötsligt se hennes ögon i rutans spegelbild. Ett kort ögonblick tittade hon på honom, sedan slog hon åter ned blicken.
Mannen tittade rakt fram igen. De började komma in mot staden.
Det fanns hus som kantade vägen och det fanns också tvärgator som ledde inåt på båda sidor. Han visste att Efraim bodde på andra sidan om bebyggelsen. Det var först där som han kunde känna igen hus och byggnader.
Plötsligt reser sig flickan vid hans sida. Hon ler vänligt och tittar ned på honom medan hon passerar. Ursäkta, säger hon, och glider ut i gången. Sedan vänder hon sig om och säger: ”Lycka till med flotten.” Jag hoppas det går bra i fortsättningen, fortsätter hon
Mannen ler tillbaka och säger: Tack, jag hoppas det också.
Bussen stannar. De befinner sig nu mitt på stadens huvudgata, en lite bredare gata genom de äldre kvarteren, en affärsgata som kantades av låga, tvåvånings träbyggnader, men ändå med den gamla stadens mindre pretentioner på framkomlighet, där istället närhet och gemenskap höll husen tätare samman i rader, avskurna av smalare gränder som delade längorna i avgränsade tomter, slingrande som livgivande strängar, ut mot mindre boningshus, små stugor eller större villor i sekelskiftesstil, hukande kring låga bergsformationer, eller utbredda över någon saftig dalsänka.
Husraderna kring huvudgatan hade mest en stående träpanel med de gammaldags smala läkter vilka skilde varje panelbräda i ett regelbundet mönster av vertikala linjer. Ett listverk som gav byggnaderna ett stramt mönster som ändå bröts av utsågningar och snickarglädje kring fönsterfoder och knutar. Färgerna var mest gult på paneler, ibland i många och tjocka lager som hade gett en förlåtande och lite slätare yta över gammalt virkes sneda nycker Fasadernas regelbundenhet bröts ändå av de utsirade knutarna med vitmålade snickerier kring gavlar, takutsprång och träräcken.
En del hus var också vita, blandat med någon enstaka fasad i ljusblått och vitt, en eftergift till ett något modernare färgspråk, när vissa hus hade senare renoveringar. Annars bar hundraåriga byggnader spår av tiden med oregelbundenheter kring grunder, med stensocklar som såg lite sneda ut eller fasader som lutade vemodigt i den småstadsaktiga idyllen. En sakta eftertänksamhet, men också en högburen stolthet över åldern som tyngde kvarterens oregelbundna sträckning kring gränder och små bakgårdars rosenbuskar eller små träskjul.
Flickan glider mjukt ned för trappsteget och ut på trottoaren, stensatt av slitna stenplattor eller kullriga naturstenar, kantade av en oregelbunden rännsten i sneda och vinda stenrader, avdelade med brunnar och svarta järngaller. Landsvägens asfalt hade här fått ge vika för den äldre gatstenens oregelbundna vägbeläggning, där gamla kärrhjul och järnskodda hästar nött stenarna blanka, men nu fått ge vika för dagens mjukare gummiringar.
Hennes fötter, med de små vita skorna, rör sig lätt och ledigt. Hennes ljusa hår fladdrar till i vinden och en ostyrig hårlock lägger sig över henne panna.
Så slänger hon till lite med håret och vrider samtidigt på huvudet. Ett ögonblick tycker mannen att hon ser upp mot hans håll, men sedan vänder hon ögonblickligen tillbaka huvudet igen.
Han ser efter henne när hon fortsätter längs trottoaren. Hon rör sig hela tiden mjukt och följsamt. Det finns en harmoni i hennes rörelser som mannen beundrar.
Sedan är hon försvunnen i vimlet.
Mannen känner plötsligt en saknad efter henne. Som om de redan hade känt varandra länge.
Hela deras möte fanns kvar inom honom och han upplever hennes röst igen.
Det finns där som en kvardröjande känsla av värme. Han blir tankfull. Mera tankfull än han hade varit innan.
Han minns fortfarande hennes ansikte och hennes blick.
Han funderar över om hon kanske hade känt samma sak som han, men visste inte riktigt. Visserligen trodde han det ett tag, men blev sedan osäker.
Mannen och stjärnornas hav
Läs första kapitlet
Bussen startar igen och husen glider förbi utanför fönstret. Det var en vanlig försommardag. Det var en del trafik, men inte någon rusning. En del var lediga från sina arbeten, eller hade bara stulit sig till någon timma av egna tankar och bestyr. Folk sprang ut och in i affärer för att uträtta sina ärenden. Helger och sommarbestyr fick nya tankar att gro till en längtan inför en ny tid av lust och av hopp. Växande tankar på allt som livet hade gömt under snö och kyla och alla drömmar om den spirande naturens och det återvändande ljusets magi och förtrollande upplevelser.
Han funderar över vad det hette där han skulle gå av, och kom ihåg namnet Korsberga. Så sträckte han på halsen och spanade framåt genom vindrutan. Det skulle finnas ett stort, ensamt, gult hus på vänster sida, innan det var dags att stiga av.
Nu kunde han skymta något som såg ut som gul färg, längre fram, och reste sig upp för att vara beredd, och höll sig samtidigt i sätet framför. Det skakade och krängde i bussen och han tog både ett steg framåt och ett par seg bakåt när bussen passerade någon håla längs vägkanten.
Så saktade bussen in farten och svängde in mot hållplatsen, och han sneglade ut genom sidorutan och såg namnet Korsberga glida förbi på skylten utanför.
Nu slängde han upp ryggsäcken på ena axeln och gick, halvt på sidan, genom mittgången och ut genom mittdörren.
Utanför var en plan med grus, med en liten väntkur i trä. Väntkuren hade nog funnits där alltid. Så mindes han den i alla fall.
Den hade ett par bänkar inuti och var öppen framåt och med brädväggar på sidorna, målade i gult och vitt. Väggarna var fulla av gammalt klotter och inristade namn och små meningar från alla år, spår av bokstäver som hade skurits ut med en pennkniv eller skrivits med bläck och penna. En stundens ingivelse av unga människors längtan och tankar, små tankesprång, ut från en trång verklighet, greppande stundens ingivelse.
En del var övermålade och en del var nygjorda. Den tjänade både som busskur på dagarna och som ungdomstillhåll på kvällarna, när man samlades och ville ha någonstans att sitta och prata. Surrande mopeder parkerade, eller cyklar slängda mot brädväggen. Den lilla hyddans trygga och omslutande närhet i en alldeles för stor värld.
Ett ungdomens vilorum och en tummelplats för alla ostyriga känslor och frivola tankar som fick växa i ostörd närhet av vänner och flickors fnissande och tisslande, när deras framtida värld skulle skapas.
Därför hade den också fått den slitna utformning den nu hade, något som folk tycktes acceptera, utan att egentligen se den, trots att de passerade varje dag. Kanske för att de själva en gång hade fått sin längtan bekräftad och skurit sitt hjärta i de ålderdomliga brädornas listverk. Det blev ett minne från en egen uppväxt, eller bara ett sjömärke på en sliten farled, skillnaden mellan borta och hemma.