Bombhotet
Det var på en skola för vuxenstuderande. Jag hade börjat som lärare strax före att detta hände. Jag har sedan hört denna historia berättas ett flertal gånger. Fortfarande berättas den där gamla lärare träffas.
Skolan utbildade som sagt vuxna. Bland dessa fanns det en hel del invandrare från många delar av världen. Vissa hade inte varit i landet så länge, andra talade god svenska.
På skolan kunde man också anmäla sin frånvaro eller lämna andra meddelanden, genom att ringa till växeln. Om växeln var stängd, kunde man istället framföra sitt meddelande genom att ringa in på en telefonsvarare, som lästes av varje morgon.
Nu var det just en sådan morgon, man satt och lyssnade på bandet. Då hörde man en gäll röst från bandspelaren.
Det var lite svårt att uppfatta vad rösten sade, man lyssnade igen.
Nu var man två som lyssnade, jo sade inte rösten något om att kasta en bomb, jo absolut var det något sådant.
Det här lät allvarligt, det förstod man, och det diskuterades vad man skulle göra.
Det beslöts att man skulle hämta rektorn för skolan, han fick avgöra vilka åtgärder som skulle ske.
Rektorn kom och även han lyssnade på bandet.
Det var ingen tvekan, det talades mycket riktigt om en bomb som någon skulle kasta.
Sa inte personen att han var sjuk också, det underströk allvaret.
Det måste vara någon rubbad person som hade talat in meddelandet.
Man bestämde att övriga lärare skulle underrättas och att skolan måste utrymmas så fort som möjligt. Det skulle naturligtvis ske lugnt och under ordnade former.
Man resonerade också om man skulle kontakta polisen. Man tyckte emellertid inte att detta var nödvändigt. Man visste ju inte riktigt var och när hotet skulle genomföras.
Snart samlades elever och lärare i små grupper utanför byggnaderna, fast på respektfullt avstånd.
Flera timmar gick, men inget hände.
Eleverna började tappa tålamodet. En del började dra sig iväg till någon kaffeservering. Andra tog tillfället i akt att få sig en ledig förmiddag eller eftermiddag. Vissa återvände t.o.m. in i lokalerna. Vissa hade inte ens uppfattat att det var något problem, utan satt lugnt kvar där inne.
Lärarna började tala med varandra och historien om telefonsvararen och det konstiga meddelandet gick från mun till mun. Man beslöt att lyssna igen på hur det lät.
Lärarna samlades kring telefonsvararen och meddelandet spelades upp.
Man enades om att det lät som: Sjuk, kasta bomb. Jo mycket riktigt, det lät ju allvarligt det där.
En av lärarna började bli intresserad och kom fram och bad att få lyssna på meddelandet en gång till. Sedan sa han att han skulle gå för att kontrollera en sak.
Under tiden började de andra fundera över nästa steg i fälttågsplanen.
Efter en stund kom den intresserade läraren tillbaka. Han hade ett brett leende på läpparna.
Han hade varit borta och kontrollerat närvarolistan och namnlistan för sina elever.
Där hade han hittat lösningen på problemet.
En av eleverna var från någon del av Afrika. Denna elev hette helt enkelt Casta Bomba
Han hade inte varit närvarande under förmiddagen.
Vad denna stackars elev hade försökt att göra var, helt enkelt, att sjukskriva sig på telefonsvararen. Det var emellertid inte så lätt att följa uppmaningen som fanns inspelad, speciellt inte om man hade svårt med språket.
Han hade bara lyckats få fram: ”Suuuk, Casta Bomba”.
En fridsam person som inte gjorde mycket väsen av sig normalt.
Nu hade han lyckats få en hel skola på fötter
Men som sagt, det talas ännu om honom.