Kretskort
började jag med i slutet på 60-talet. Då var det bara en träskiva med borrade hål (se epistel Elektronik i boken, sid. 84). Sedan började jag rita mönster med en tuschpenna på ritpapper, även kallat smörgåspapper.
Man köpte "gnuggisar", de små ringarna i olika storlekar som fanns på långa remsor. Man gnuggade med ett trubbigt föremål och ringen fastnade på underlaget. Sedan ritade man linjerna med tusch. Eller det fanns också rullar med olika bredder, svart tejp, som man kunde dra mellan ringarna.
Så var det dags att få över mönstret till ett kretskort. Med ett ljuskänsligt fotolack kunde man "fotografera" av mönstret till kopparskiktet på kortet. Därefter måste man etsa bort all koppar, det vita på ritningen. För detta ändamålet finns järnklorid, ett gulaktigt pulver eller stora klumpar som man smälter i ljummet vatten. Efter etsning tvättar man rent kortet med t.ex. Tri (trikloretylen har jag för mig att det heter, gifitgt och bra!). Sedan borrar man hålen för hand. Svårare än så var det inte på 70-talet.
På 80-talet pysslade jag inte med kretskort, då var det programmering i München. Men i början av 90-talet kunde man använda en PC till att rita kort. Det var spännande för en som suttit med tejp, tusch och gnuggisar, för att inte tala om järnkloriden. Till höger ett av de senaste korten gjord på datorn. Man skickar behändigt filerna till Kina, där man efter ca. 10 dagar får en uppsättning kort.
Det gröna kortet före montering ovan, och färdigmonterat till vänster. Ett kort till SX-bussen för antingen 8 växlar eller 16 lysdioder.
