©
2001 The Independent Fact Group
Styrelsen för psykologiskt försvar - SPF - "Första" ågärd efter regeringsbeslutet 2001.04.19
En granskning av boken "Att kommunicera med drabbade människor" utgiven av Styrelsen för Psykologisk Försvar (SPF) och utskickad till de få anhöriga och överlevande som finns i deras register, i samband med Näringsdepartementets Estoniabeslut den 19 april 2001.
Bakgrund (återgivet från regeringens beslut 19 april 2001)
"Arbetsgruppen för utredning av M/S Estonias förlisning (AgnEf), The Independent Fact Group, Anders Björkman och Gunnar Hermansson har i skrivelser till Näringsdepartementet krävt en ny utredning av M/S Estonias förlisning, huvudsakligen mot bakgrund av vad som framkom vid ett seminarium om M/S Estonias förlisning som AgnEf höll i maj 2000.
Skrivelserna har remitterats till Sjöfartsverket, Statens haverikommission (SHK), Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF), Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Chalmers Tekniska Högskola (Chalmers) och SSPA Sweden AB. Kopior av skrivelserna från AgnEf och Independent Fact Group har även lämnats till berörda ministrar i Estland, Finland och Danmark för kännedom.
Yttranden har inkommit från samtliga remissinstanser."
Det är mot bakgrund av dessa "yttranden" som regeringen den 19/4-2001 fattar ytterligare ett beslut med innebörden att;
"Regeringen avslår framställningarna om en ny utredning av M/S Estonias förlisning."
Det bör noga påpekas att samtliga remissinstanser som regeringen vänt sig till, själva deltagit i Estoniautredningen, förutom SPF som ansvarat för Estoniainformation och Chalmers som ej deltagit alls.
Det huvudsakliga skälet för regeringens beslut den 19/4-2001 anges enligt "Den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen lämnade sin slutrapport i december 1997. Det har därefter inte framkommit några nya omständigheter som tyder på att haveriförloppet på något väsentligt sätt avvikit från det som beskrivs i rapporten."
2001-04-22 skickade Näringsdepartementet (Mona Sahlin) ut regeringsbeslutet och bifogar till detta dels;
ett "personligt brev" utan rubrik men med inledningen "Regeringen har nu åter fattat beslut som rör Estonia."
en Promemoria 2001-02-16 med lydelsen "Översikt över remissvar och regeringens åtgärder vad gäller slutredovisningen från analysgruppens för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder"
en bok "Att kommunicera med drabbade människor" utgiven av Styrelsen för Psykologisk Försvar (SPF)
samt tillsammans med boken skickades även en odaterad "information" ut med avsändare SPF , "ESTONIAERFARENHETER SAMLADE - Förtroende kräver professionell kommunikation".
Vid en genomläsning och analys av bifogat material kan man konstatera att regeringen fortsätter att fokusera på vad man framställer vara de anhörigas svårigheter att komma till ro, samt att man vinklar hela frågan till att handla om "problem med att nå ut med information" i stället för själva grundfrågan: Varför sjönk M/S Estonia och hur ska vi förhindra liknande förlisningar i framtiden?
Vi överlåter till var och en som tar del av regeringens beslut att själv dra sina slutsatser i fråga om varför regeringen VÄGRAR att följa de internationella konventioner man undertecknat. (se analys av IMO A 849 2.0).
Däremot återger vi här en kritisk granskning av den bok från SPF som skickades med i regeringens utskick. Anledningen är naturligtvis att regeringen givit SPF ett "utökat uppdrag" samt avsatt ytterligare minst 600.000 skr till SPF för att myndigheten skall nå ut med information om den utredning haverikommissionen presenterade. I klartext ska man alltså försöka övertyga de som kritiskt granskat JAIC's slutrapport att de inte vet vad de talar om, samt att den felaktiga utredningen visst är korrekt.
SPFs första "konkreta åtgärd" efter regeringsbeslutet 2001.04.19 var att gå ut med ett pressmeddelande beträffande utskicket av boken den 2001.04.27.
SPF hade då några dagar tidigare redogjort för sitt utökade uppdrag på sin hemsida.
Vår analys av boken: "Att kommunicera med drabbade människor" (SPF)
I inledningen anspelar SPF på sidan 5 att saker skulle "gjorts på ett annat sätt" om myndigheten från början "hade haft en komplett information". Uttalandet är intressant ur det perspektiv att SPF aldrig medverkat i någon del av haveriutredningen, utan endast haft uppdraget att vara en förmedlande länk av information till i första hand de direkt drabbade av katastrofen.
Frågan är då om boken ger svar på vad SPF skulle ha gjort annorlunda samt hur den kompletta informationen ser ut, som myndigheten uppenbarligen har tillgodogjort sig senare.
Intressant är även om myndigheten med detta resonemang anser att kritiken som framförts från en enad expertkår skulle grunda sig på undermålig information från SPF. Här måste SPF övertolkat sin roll som förmedlare av information rörande katastrofen eftersom deras uppdrag varit att förmedla information till de drabbade av katastrofen.
SPF ger oss några svar på frågorna ovan omedelbart, med förödande förakt för samtliga som oavsett bakgrund intresserat sig för orsakerna till katastrofen. Man slår i första meningen på sidan 6 fast att;
"Bristande kommunikation grogrund för misstro och rykten"
och fortsätter en bit ner på sidan;
"Professionell kommunikation i samband med svåra olyckor och katastrofer är en förutsättning för att drabbade, berörda och allmänheten ska få förtroende för och därmed respekt för de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas."
Det råder av framställningen ingen som helst tvekan om vad som avses. Drabbade, berörda och allmänhet anses inte av myndigheten kunna ta till sig, bedöma och kritiskt granska den information som haverikommissionen JAIC avlämnade i sin slutrapport. Det är till och med värre än så, myndigheten anser att dessa drabbade, berörda och allmänhet på grund av bristande information inte heller fått förtroende och respekt för de beslut och åtgärder som vidtagits. Det handlar alltså inte enligt SPF om frågan "är det rätt beslut och åtgärder som vidtagits" utan snarare om att drabbade, berörda och allmänhet haft fräckheten att inte ha förtroende och respekt för fattade beslut och åtgärder.
Detta är en fruktansvärt cynisk inställning och en fullständig idiotförklaring av de drabbade, berörda och den allmänhet man samtidigt säger sig värna. I stycket som sedan följer gör man den halsbrytande koppling som sedermera i stort sett hela media-Sverige anammat som grundorsak till all den kritik som framförts mot JAIC;
"Information till drabbade ger en känsla av att få delta och en känsla för sammanhang. Därmed är det en betydelsefull del av sorgearbetet."
Grundorsaken till "grogrund för misstro och rykten" är alltså enligt myndigheten att ansvariga myndigheter inte lyckats få folk att tro de deltagit i processen varvid de då saknat en betydelsefull del i sitt sorgearbete.
Att myndigheten helt bortser från den information som var och en som är tillräckligt intresserad själv kunnat tillgodogöra sig ur JAIC's rapport visar entydigt att detta inte alls handlar om sakfrågorna; "hur gick förlisningen till, vad orsakade den" samt "vilka sjösäkerhetshöjande åtgärder skall därefter utföras?" Man försöker i stället föra ner debatten till att handla om bristande information från SPF, som själva inte haft ett dugg med olycksutredningen att göra.
Framställningen från SPF väcker frågan om de haft en aktiv men dold del i JAIC's informationsframställning i slutrapporten, vilket i så fall kan vara det man syftar till när man påvisar bristande information.
Under rubriken "Syfte och mål" på sidan 8 anges bland annat att;
"SPFs mål var att etablera en förtroendefull relation mellan myndigheten och anhöriga/överlevande och att 90 procent av de anhöriga skulle tycka att SPF tillfredsställde deras informationsbehov."
Vad kan avses med denna skrivning? Att 90 procent av de anhöriga och överlevande skulle avstå från att kritiskt granska haveriundersökningen, dess slutsatser samt det efterföljande sjösäkerhetsarbete som måste följa en katastrof som denna? Eller att om 90 procent "känner sig tillfredställda" kan man strunta i om 10 procent faktiskt granskar vad som skedde och hur haveriutredningen genomförts, samt den kritik som därefter kommer fram?
SPFs syfte och mål synes väl genomskinligt och tunt, och saken framstår inte direkt bättre då man sedan kan läsa att "Ambitionen har varit att visa statens vilja att ge fullgod information" samt att "stimulera en aktiv dialog mellan anhöriga/överlevande och myndigheten."
All kritik som under drygt 6 år framkommit berör JAIC och andra myndigheter än SPF. All dialog som kritiker önskat men aldrig fått, har sålunda varit med andra myndigheter än SPF, som själva aldrig deltog i haveriutredningen. Någon sådan dialog har aldrig uppstått trots en massiv uppvaktning från kritiker, trots anordnande av internationella seminarier om Estonias förlisning, både i och utom Sverige där expertis unisont slutit upp kring krav på en ny oberoende utredning av förlisningen.
I stycket som handlar om "Informationskanaler" beskrivs SPFs strategi och information översiktligt. Intressant är följande konstaterande:
"SPF har inte kommenterat det som förmedlats i medierna. För det första var detta omöjligt med tanke på tillgängliga resurser. För det andra strider det rent principiellt mot den fria opinionsbildningen som vi har i vårt svenska samhälle. Det vore fel av staten att kommentera mediernas rapportering kring en fråga såvida inte rent felaktiga sakuppgifter behöver korrigeras."
Av stycket framgår alltså att man trots den fria opinionsbildningen skulle kunnat kommentera media i det fall man hade haft tillräckliga resurser. Men intressantare är konstaterandet att i det fall det förekommit "rent felaktiga uppgifter" vore det fel av staten att inte korrigera dessa. Man undrar då varför man inte korrigerat de uppgifter som från flera håll påvisat att fartyget ej var sjövärdigt då det lämnade Tallinn, samt att det i haverikommissionens supplement återgivits en handling som är en förfalskning.
Svaret är naturligtvis att man bara korrigerar "rent felaktiga uppgifter" - uppgifterna om att Estonia ej var sjövärdig samt uppgifterna om en förfalskad urkund är ju korrekta.
Under stycket "Anhöriga och överlevande" påvisar SPF åter sin nervärderande åsikt om dem, där de skriver att;
"Interna konflikter hos målgrupperna har tagit fram de absolut sämsta sidorna hos människor. Det är ytterst få som betett sig illa men det har märkts desto mer."
Ursäkta uttrycket, men vad tror de, SPF ?? Att tusentals anhöriga och ett drygt hundratal överlevande skall ha samma kollektiva uppfattning om vad som skett? Att dessa människor som samtliga har egna unika infallsvinklar, värderingar, synpunkter och livsåskådning bara ska "hålla käften" och rätta sig i leden och acceptera beslut som fattas över deras huvuden?
Ja, mot bakgrund av vad man skrev i bokens inledning, att "berörda och allmänheten ska få förtroende för och därmed respekt för de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas" så är det just vad man tror.
Här ska inte lämnas utrymme för kritik som kan skada "statens intresse", vilken annan slutsats kan dras?
Hur kan då staten ha ett "eget" intresse i Estonia? Ett eget intresse att inte omhänderta omkomna? Ett eget intresse att täcka över vraket? Ett eget intresse att förhindra klargörande forskning om förlisningens orsak och händelseförlopp? Ett eget intresse att förneka all ny information som enligt undertecknade internationella konventioner kräver en ny utredning? Ett eget intresse att å andra staters vägnar förhindra varje undersökande verksamhet vid förlisningsplatsen? Ett eget intresse att aldrig sakligt bemöta befogad och framförd kritik? Ett eget intresse att med hjälp av "sina" myndigheter motarbeta varje seriöst försök till en konstruktiv debatt kring frågor som är självklara för en samlad internationell expertis inom branschen? Ett eget intresse att spendera många hundratals miljoner kronor på detta totala förnekande genom absurda bevakningsåtgärder, övertäckningsåtgärder etc. etc?
Om dessa enorma summor som har satsats och fortfarande satsas på dylika åtgärder hade investerats i ökade sjösäkerhetshöjande åtgärder hade Sverige i dag varit en nation värd namnet "sjösäkerhetsnation". Nu är vi i stället en bananrepublik utskrattad i alla sjösäkerhetskretsar som är fria från inblandning i detta totala bedrägeri mot samtliga drabbade. Dit hör förutom anhöriga och överlevande varje enskild människa, såväl i Sverige som utanför.
I fråga om den faktabank SPF avser bygga upp enligt regeringens uppdrag meddelar SPF i sitt pressmeddelande angående boken;
"I en ny studie har Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) samlat erfarenheter av kommunikationen efter händelsen. Erfarenheterna kommer att vara en av utgångspunkterna i uppbyggnaden av den faktabank om Estonia som regeringen har gett SPF i uppdrag att bygga upp."
SPF framställer den största civila fartygskatastrofen i modern tid som en "händelse" där SPFs erfarenheter kommer vara en av utgångspunkterna för den faktabank man avser skapa. Tydligare än så kan det knappast formuleras, SPFs faktabank kommer vara lika värdefull som JAIC's rapport, om man avser studera myndigheternas inkompetens att ta reda på vad som egentligen orsakade katastrofen.
Avslutningsvis kan konstateras att SPF mot slutet i boken gör ett stort nummer av några "ledord i informationsarbetet". Dessa är "Öppenhet, Kompetens, Rättvisa och Medkänsla". SPF glömmer dock bort att nämna att dessa ord är en mycket träffande samling ord för vad samtliga inblandade myndigheter inklusive JAIC saknat i Estonias efterspel. Att myndigheten SPF troligen själva anser sig besitta positiva värden i fråga om ledorden behöver inte kommenteras. Varje läsare av denna bok är säkerligen själv kompetent att avgöra om han eller hon anser detsamma.