|
|
|
|
Edmund Husserl (1859-1938) är grundaren av den gren inom filosofin som kallas fenomenologi. Husserl ville skapa en förutsättningsfri filosofi, dvs.en filosofi som var oavhängig vetenskaperna och som teorifri eller "ren" gick till "sakerna själva". Husserl vill alltså tänka "före" vetenskaperna i betydelsen att inte påverkas av vad de har lärt oss. Han vill finna det tänkande som också vetenskaperna utgår från. Det är ju vad filosofin ytterst vill, men när det gällde filosofer som Platon och Aristoteles, så fanns det ju ännu inte några vetenskaper. Dessa har ju uppstått ur filosofin. Men nu finns de och står så att säga i vägen för oss när vi ska tänka. Utgångspunkten för Husserl är medvetandeinnehållet. Detta innehåll kan sägas utgöras av ting eller saker. Med "sakerna" menade Husserl inte bara enskilda föremål som till exempel "äppelträd" och "blommor" utan också relationen mellan "saker" dvs."sakförhållanden" såsom de kommer till uttryck i en utsaga som: "Detta är ett blommande äppelträd". Husserl skiljer alltså mellan:
Dessa föremål framträder för oss som fenomen och det är hur de framträder som är vad Husserl vill kartlägga med sin filosofi. När de framträder för oss som fenomen förekommer de i vårt medvetande. Om de förekommer utanför vårt medvetande oberoende av oss, realism, eller om de endast finns som våra upplevelser, idealism, intresserar inte Husserl, denna fråga vill han "sätta parentes kring" och alltså endast syssla med hur de framträder. Hans filosofi är en lära om fenomenen, därför kallas den fenomenologi.
När vi är medvetna kan vi vara medvetna om olika "saker". Vi kan variera medvetandeinnehållet hur mycket som helst. Men vi kan inte tömma det. Vi är alltid medvetna om något. Annars är vi medvetslösa. Det som kännetecknar vårt medvetande är alltså att det alltid är riktat mot något, vi är alltid medvetna om något. Denna riktadhet hos medvetandet kallar Husserl för intentionalitet (av latinets intendere, att rikta sig mot något).
Denna intentionalitet består av:
Ibland skiljer man också mellan:
Förhållandet mellan noesis och noema kan sammanfattningsvis beskrivas så här:
Vi ser alltså hur noesis och noema ömsesidigt bestämmer varandra:
Medvetandet konstitueras alltså av samspelet mellan
subjektet och objektet, Olika förhållningssätt:
Husserl nöjer sig emellertid inte med att sanningen är tillfällig eller provisorisk. Han strävar med sin fenomenologi att kartlägga fenomenens väsen eller eidos, vad de är i sig själva, vilken ontologisk status de har. Men Husserls ontologiska analyser utgår endast från hur föremålen framträder för oss i våra upplevelseakter. Ingen åskådning är som sagt uttömmande och total men genom att variera det upplevda föremålets egenskaper och bortse från tillfälliga egenskaper kan man komma underfund med föremålets nödvändiga egenskaper, dvs.vilka egenskaper föremålet måste ha för att vara just det föremål det är, t ex äppelträd och inte päronträd. (Ett äppelträd har si och så många grenar men det har om det är obeskuret alltid några grenar. Det har vidare blad på sommaren men inte på vintern, så är det levande har det ibland blad. Det har eller har inte frukt, men det kan alltså ha frukt osv.) Den verksamhet det innebär att bortse från det tillfälliga för att finna det nödvändiga kallar Husserl att utföra den eidetiska reduktionen, dvs. att ta bort det tillfälliga och reducera beskrivningen till det nödvändiga, alltså föremålets eidos.
Vi kan jämföra med hur vi kan föreställa oss en geometrisk "sak", som en triangel. Vi kan variera denna figur i vår föreställning ganska mycket: den kan vara liksidig, likbent eller ha alla tre sidor olika. Men sedan upphör möjligheterna att variera. Den måste ha tre sidor och dessa måste vara räta linjer, annars rör det sig inte längre om en triangel. Vinkelsumman måste vara 180 grader. Med mer komplexa "saker" framstår också fler alternativ. Men någonstans finns en gräns, när den "sak" vi undersöker övergår till att bli en annan "sak". Husserl menar att detta sätt att variera föremålet i vår föreställning skiljer sig från den process som är induktionen, och som utgår från direkta åskådningar av "saker". Den eidetiska variationen utför jag i min föreställning, det är en rent intellektuell handling.
Intentum är inte längre något enskilt realt föremål, som ett enskilt äppelträd, utan äppelträdets väsen, dess eidos. Genom den eidetiska variationen som jag utfört i min föreställning skådar jag således föremålets "väsen", dess nödvändiga egenskaper: vad det måste vara för att vara just detta föremål. Jämför igen med triangeln. När jag skådar triangelns väsen skådar jag inte en enskild triangel utan det som är gemensamt för alla trianglar. Genom den eidetiska reduktionen når filosofen således föremålens ontologiska status, dvs.vad de egentligen är.
Husserl skiljer därvidlag på:
Med hjälp av ontologin kan vi alltså kartlägga den värld vi är en del av, Husserl kallar den ibland livsvärlden. Det är denna värld som är utgångspunkten för de vetenskapliga teorierna, de är alla modeller som är härledda ur livsvärlden. Genom att t ex mäta och studera olika föremål ingående tänker vi ut specialfall som ger oss föreställningen om en geometri, som består av de olika geometriska figurerna. I livsvärlden förekommer inga "perfekta" kvadrater, rektanglar, trianglar och cirklar utan dessa begrepp har vi själva tänkt ut genom att idealisera de föremål som framträder för oss genom vår åskådning. Tänk till exempel på den geometriska punkten. Den saknar utsträckning, men alla punkter som vi kan se har ju utsträckning. Och den endimensionella linjen: som geometriskt begrepp är den endimensionell, har alltså bara längd, men för att vi ska kunna se en fysisk linje måste den även ha bredd, hur tunn den än är. Linjen som geometriskt begrepp är alltså endimensionell, men alla linjer i livsvärlden är tvådimensionella. Därmed vänder sig Husserl mot den vetenskapliga uppfattning av världen som hade dominerat sedan 1600-talet och som tänkte sig en objektiv värld oberoende av oss människor och en subjektiv värld, som är vår upplevelse eller tolkning av denna objektiva värld och som alltså skiljer på primära egenskaper som är sådana som finns i den objektiva världen oberoende av oss och sekundära egenskaper som är sådana som vi upplever men som inte finns i den objektiva världen. Filosofen Locke gjorde gjorde på 1600-talet t ex denna distinktion mellan primära (objektiva) och sekundära (subjektiva) egenskaper. Positivismen:
En konsekvens av denna uppfattning är att vetenskapen måste vara objektiv i bemärkelsen fri från subjektiva tolkningar och beskrivningar. Utgångspunkten är tanken på ett subjekt (vetenskapsmannen) som är helt skilt från det objekt det studerar (föremålet för vetenskapsmannens undersökning). Husserl menar att denna dualism eller dikotomi (tudelning) mellan subjektet och objektet är omöjlig att upprätthålla, eftersom subjektet alltid har en förkunskap av det som studeras, denna förkunskap är ett villkor för att han överhuvudtaget ska kunna "fråga" föremålet något överhuvudtaget, och i denna förkunskap ingår förväntningar som är färgade av den världsbild vetenskapsmannen redan har. En människa med en aristotelisk världsbild ställer andra frågor än en med en kopernikansk till exempel. Det finns en lek eller tävling, där man ska försöka komma underfund med vad ett föremål är. Ofta konfronteras de tävlande med föremål de aldrig har sett. De måste alltså gissa, men de gissar aldrig helt förutsättningslöst. De försöker alltid utifrån hur de upplever föremålets form gissa sig till dess funktion. Ett annat mycket trivialt men därför kanske klargörande exempel är hur man beskriver ett glas med volymen två deciliter som innehåller en deciliter vatten. Är det halvfullt eller halvtomt? Den positivistiska uppfattningen är således för Husserl en myt. Hans fenomenologi undersöker i stället den livsvärld vi alla befinner oss i och som utgör det nödvändiga villkoret för alla naturvetenskapens modeller. Denna livsvärld framträder för oss genom att vi själva är delaktiga i den med vår kropp, våra sinnen och vårt medvetande. Vi är alltså inte "här" i bemärkelsen på ett annat ställe än världen och världen inte "där" i bemärkelsen utanför oss utan vi lever i den och är en del av den. Fenomenologin:
Utgångspunkten för vår kontakt med livsvärlden är således vår upplevelse av den. Vi befinner oss i en medvetandeström och det som skapar sammanhanget är vårt jag. Det är detta jag som sorterar intrycken och gör dem till mina intryck. Detta jag är det nödvändiga villkoret för erfarenheten, utan detta jag alltså ingen erfarenhet. Detta jag som är den nödvändiga förutsättningen för erfarenheten kallar Husserl det transcendentala jaget. Transcendental betyder:
Det transcendentala jaget är alltså förutsättningen för att det överhuvudtaget kan finnas erfarenheter. Husserl skiljer på:
När filosofen på detta sätt söker de transcendentala villkoren för kunskap, utför han den transcendentala reduktionen. Han studerar då själva akttyperna, intentio, vilka således är aprioriska. Det är de genom att de bestämmer hur föremålet ska framstå. Föremålet framstår ju på ett annat sätt vid direkt åskådning än vid minne och förväntan. Akttyperna är de nödvändiga förutsättningarna för hur föremålet ska framträda. Genom att variera dessa akttyper finner han vad de alla har gemensamt, och genom denna variation reducerar han dem alla till att vara utförda av det transcendentala jaget. Akttyperna är de olika sätt på vilka det transcendentala jaget kan erfara.
Jag kan längta efter så olika "saker" som mina barnbarn och en resa. Mycket kommer att skilja åt men det finns något gemensamt i mitt förhållningssätt, som gör det till just "längtan" och alltså inte "direkt åskådning" eller "minne". Slutligen kan man utföra den fenomenologiska reduktionen för att finna det transcendentala jaget.
Man kan förstå det så här:
I verket Cartesianska meditationer funderar Husserl över jaget. Han
finner i enlighet med Descartes att jaget är det som
återstår när fenomenologen studerar medvetandeströmmen och bortser från alla de
föremål som ingår i den.
Men hur är det med andra kroppar? De är ju lika mycket "där" som övriga föremål för mig. Hur undgår jag solipsismen? Hur finner jag alltså evidens för att det finns andra medvetande förutom mitt eget?
Denna slutsats framstår dock inte direkt för mig utan indirekt genom analogislutet. Detta är ett problem för Husserl fenomenologi, som ville vara teorifri.
Målet för fenomenologen är således att finna de nödvändiga villkoren för att föremål ska kunna existera. Men dessa nödvändiga villkor tänker sig inte Husserl vara de nödvändiga villkoren för att vi människor ska kunna uppfatta dem, såsom Kant gör när han beskriver åskådningsformerna och tankekategorierna, utan de nödvändiga villkoren i en absolut bemärkelse. Dessa nödvändiga villkor har således objektiv existens liksom Platons idéer, men existerar inte som dessa som föremål i en transcendent värld. De är de nödvändiga villkoren för att de olika föremålen ska kunna existera och de finns oavsett om föremålen i fråga existerar eller ej och är oavhängiga av vår uppfattning. Husserl är således begreppsrealist. Man kan jämföra med de matematiska talen. Man kan föreställa sig att det är sant att 2 + 2 = 4 oavsett om det finns några mängder att addera. Själva den operation som ligger till grund för additionen existerar, så att när additionen förverkligas så måste det bara finnas ett svar. I den bemärkelsen är denna operation apriorisk och alltså oberoende av erfarenheten. Platon menade således att begreppen var transcendenta i bemärkelsen översinnliga, i "en annan värld". Husserl menar att de är transcendentala i bemärkelsen föregår erfarenheten och betingar dess karaktär. Sammanfattningsvis kan Husserls fenomenologi beskrivas utifrån tre verksamheter:
Avslutningsvis är det viktigt att betona samspelet mellan
intentio och intentum.
Den ena aspekten kan inte frigöras från den andra, om jag
vill förstå hur jag upplever världen. Det innebär inte solipsism, Äppelträdet är olika för den tankspridde stadsbon och den engagerade trädbeskäraren. Själv vill jag gärna associera till Wittgensteins tanke i Tractatus: "Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges." Sammanfattning av
ting
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
