Senaten rymmer 300 medlemmar (senare 600) och har den viktigaste rådgivande makten. Medlemmarna väljs på livstid och rekryteras från de mäktiga familjerna, som tillhör patricierklassen. Huvudsysslor är ekonomi, krigsmakt och underkuvande. Man kan mycket förenklat säga att senaten således hade den styrande makten.

Folkförsamlingen rymmer alla romerska manliga medborgare som fyllt 17 år. Den utser genom röstning ämbetsmännen och kom att stifta lagarna. I början kände sig denna grupp maktlös gentemot senaten, men efter en strejk i samband med krig fick man två viktiga poster: Folktribunerna som var två och hade vetorätt i senaten Konsulerna var också två och var de högsta ämbetsmännen. De var ordförande i senat och folkförsamling. Censorerna bestämde över krigstjänst, skatter och vägbyggen Prokonsul var ett lönande ämbete. Som sådan var man ståthållare i en provins och många lade ner stora summor för att få ett sådant ämbete, eftersom det fanns möjligheter att suga ut provinsen man styrde. Ediler ansvarade för Roms byggnadsverk, offentliga platser, polisväsendet, stadens livsmedelsförsörjning och offentliga festspel.

I början hade folkförsamlingen mindre inflytande än den sedan fick. Å andra sidan innebar patronus-klientsystemet att senatorer genom röstköp kunde få stort inflytande över folkförsamlingen, vilken de också ingick i eftersom de var romerska medborgare. Hotet mot demokratin var således att så många romerska medborgare hade blivit jordlösa och därmed i förlängningen beroende av en patronus.

Folkförsamlingen hade således närmast den lagstiftande makten.