|
| |
Vetenskapen under medeltiden är starkt påverkad av den antika uppfattningen. Hur
världen kommit till och såg ut lärde man av framför allt Platon och Aristoteles. Dessa
filosofer kom att bilda utgångspunkten för två av kyrkans mest framträdande män:
 | Kyrkofadern Augustinus (354-430) utgick i sitt tänkande från Platons
uppfattning och menade att Gud, enligt Genesis i första Moseboken, hade skapat världen
och därmed också tiden. Eftersom Gud hade skapat världen var den inte ond, vilket den
kristna gnosticismen hävdade. Människan bestod av kropp och själ, själen var andlig
och kroppen fysisk.
Gud gav människan en fri vilja att välja mellan Gud och och sig själv. Syndafallet
innebar att människan valde sig själv och detta val var oåterkalleligt, hädanefter
kunde hon endast välja på samma sätt och därmed hade hon fjärmat sig från Gud och
var värd att evigt fördömas. Det onda låg i att hon valde något lägre, sig själv,
framför något högre, Gud. Adam och Evas val gick i arv till mänskligheten genom arvssynden.
Av kärlek räddar Gud emellertid vissa människor från evig förtappelse och rättfärdiggör
dem så att de blir frälsta. De kan handla gott men aldrig av egen kraft. Det är i
förväg bestämt vilka som skall räddas och vilka som skall förtappas - predestinationsläran.
Gud vet vad som skall ske i framtiden på samma sätt som vi vet vad som skett i det
förflutna, eftersom han står utanför tiden och själv således inte är fångad i den.
Eftersom Gud skapat världen är den inte ond, men kroppen som tillhör världen har
lägre värde än själen. Fysisk kärlek var därför endast tillåten inom äktenskapet
och med barnalstring som syfte. I samband med vandalernas plundring av Rom fanns
det anledning att fundera över om kvinnan syndade när hon blev våldtagen. Augustinus
fastslog att hon inte gjorde det om hon inte kände lust.
Augustinus tänker sig två riken, civitas Dei (Gudsriket), och civitas
terrena (det jordiska riket) med de två städerna Jerusalem och Babylon
som förebilder. De som lever i överensstämmelse med Gud lever i Gudsriket och övriga i
det jordiska riket. I alla mänskliga samhällen är dessa två riken blandade.
|
| Thomas av Aquino (1225 - 1274) var en lärd dominikanermunk som starkt
påverkades av Aristoteles tankar om världen. Problemet var vad människan skulle göra
när filosofins tankar stred mot Bibelns.
En viktig fråga blev skapelsen. Enligt Gamla testamentet skapade Gud världen men enligt
Aristoteles hade den alltid funnits till enligt den logiska tanken: Ingenting kommer
av ingenting.
Thomas menade att det fanns tre vägar till sanningen:
Genom uppenbarelsen förstår man mysterier som treenigheten och
skapelsen.
Denna väg är den högsta och överlägsen de andra.
Med hjälp av teologin tolkar man skriften.
Motsäger teologin filosofin kan det bero på feltolkningar av Bibeln eller att filosofin
har fel
Genom naturfilosofin som förklarar fenomenen i sinnenas värld - den empiriska
världen. I detta område kan inte religionen bidra.
Detta accepterande av naturfilosofin är ett viktigt steg mot ett utvecklande av de empiriska
vetenskaper, som slår ut i full blom under den tidigmoderna tiden (1500- och
1600-talen).
Thomas hade också en uppfattning om staten och furstens roll. Det finns
en naturlig lag - naturrätten - som allt skapat följer och som är i enlighet
med Guds vilja. Människan är den enda som kan avstå att följa denna naturrätt.
Naturrätten kommer vi till insikt om genom vårt förnuft.
Den furste som bryter mot naturrätten regerar oförnuftigt och han kan avsättas. Därmed
rättfärdigar Thomas tanken på uppror på ett helt annat sätt än Luther kommer att
göra med uttalandet: Överheten bär inte svärdet förgäves.
Till en början mötte Thomas tankar visst motstånd inom kyrkan, men1323 helgonförklaras
han.
|
|
