|
|
|
|
I Frankerriket fanns många självförsörjande storgods, men när befolkningen bl a på grund av den förbättrade jordbrukstekniken ökade, fick dessa storgods det allt svårare att klara sin självförsörjning. Därför specialiserade sig de olika godsen på några få varor och bytte dessa sinsemellan. Den ökade handeln började i allt högre grad skötas av en speciell yrkesgrupp, nämligen handels- eller köpmän. När de på sina resor sökte skydd mot rövare tog de in på borgar och storgods. När handeln ökade och handelsmännen blev fler uppstod en kringverksamhet vid dessa gods och borgar som ledde till att bebyggelsen förtätades och städer uppstod. Allt eftersom handeln ökade och riken stabiliserades och regenter kunde garantera värdet började penningekonomin ersätta bytesekonomin. De olika städernas hantverkare och köpmän specialiserade sig på de produkter som var lämpliga för just deras stad. De produkter man valde berodde på råvarutillgång och hantverkstradition. Varorna såldes till allt mer fjärran platser och den internationella handeln sköt fart. Viktiga handelsområden blev:
De olika hantverksgrupperna organiserade sig i skrån för att kunna kontrollera tillverkningen och skydda sig mot konkurrens. Endast den hantverkare som tillhörde skrået fick utöva yrket och på så sätt fick varje skrå monopol på tillverkningen. Inom skråna fanns regler som gällde utbildningen. Man började som lärling och avancerade sedan till gesäll. Efter avlagt mästarprov kunde man sedan bli mästare. Skrået bestämde emellertid hur många mästare som skulle finnas och mästarens egen son fick ofta företräde och en gesäll kunde därför få vänta länge på sitt mästarbrev och besöka många städer innan han erbjöds anställning. På ett liknande sätt var köpmännen organiserade i gillen. Det medeltida samhället var överhuvudtaget mycket fast, var och en hade sin bestämda uppgift och plats att fylla. |
|
|
