Ludvig den tyskes rike (Verdun 843) kom att utgöra grunden till det framtida Tyskland. 911 utslocknar den karolingiska ätten på tronen. Ny kung blir Henrik av Sachsen och hans son Otto ärver kronan 936.

I öster hade magyarerna (ungrarna) bildat ett rike och hotade med expansion åt väster. Otto vinner en avgörande seger över ungrarna. Därefter vänder han sig mot Italien, gifter sig med karolingerdrottningen Adelheid, besegrar storvasallen Berengar, avsätter påven, tillsätter en ny och blir krönt av denne till tyskromersk kejsare 962. I och med denna kröning upprättas "Det heliga romerska riket av tysk nation" - namnet kommer inte till användning förrän några århundraden senare - och riket kommer att bestå ända tills det avskaffas av Napoleon 1806.

Ottos efterträdare blir Otto II och Otto III och epoken kallas ofta den ottonska renässansen (och jämförs med den karolingiska under Karl den store) och innebär en kulturell blomstringstid.

Regenten har stor makt över sina vasaller och stort inflytande över kyrkan och påven. Kejsaren tillsätter själv biskopar och ger dem deras förläning, något som annars tillkom kyrkan. Maktkampen mellan kejsaren och påven kom att leda till den så kallade investiturstriden.

Trots konkordatet i Worms kommer striden mellan påven och kejsaren att av och till pågå under hela medeltiden. Påvens anhängare blir guelfpartiet och kejsarens ghibellinerna.

Vid sidan av påven och kejsaren framväxer de norditalienska handelstädernas makt och relativa oberoende. Florens, Venedig, Genua och Milano framstår tidvis som självständiga stadsstater och spindlar i väldiga handelsnät med kontakter österut i Asien via sidenvägen.

Under den tyska kejsarätten Hohenstaufen blossar striden mellan påven och kejsaren upp på allvar. Fredrik Barbarossa (rödskägg) väljs till kejsare 1152 och försöker öka kejsarens makt. De norditalienska städerna hade gått samman i det Lombardiska stadsförbundet och de besegrar Fredriks trupper vid Legano 1176. De blir nu självständiga men erkänner Fredrik som sin länsherre, Fredrik i sin tur lovar lyda påven. 1188 beger sig Fredrik på korståg (samma som Richard Lejonhjärta och Filip II August) men drunknar vid övergången av en flod i Mindre Asien 1190 och når aldrig fram till Jerusalem. Trots de beskrivna motgångarna var Fredrik tidvis mycket framgångsrik när det gällde att bringa ordning i det tyskromerska riket och framstod för eftervärlden som en kraftfull germansk furste (Hitler kallar sitt fälttåg mot Ryssland för operation Barbarossa).

1254-1273 uppstod en tid utan regent i det tyskromerska riket kallad interregnum. Riket var uppsplittrat i många stater med rivaliserande härskare, varav flera gjorde anspråk på överhögheten och det kejserliga ämbetet. Tillslut enades furstarna om en gemensam regent - som hade mer formell än verklig makt - och valet föll på den okände Rudolf av Habsburg (kallad den fattige greven). Genom detta val tänkte sig furstarna försäkrade om fortsatt självständighet i praktiken.

Detta "försiktiga" val kommer att föra den mest seglivade dynastin i Europa till makten. Med ett kort avbrott kommer medlemmar av den habsburgska dynastin att vara tysk-romerska kejsare 1452 - 1806, regera Spanien till 1700 och Österrike till 1918.

Italien förblir liksom Tyskland  splittrat i flera stater. I norr dominerar de Lombardiska städerna, söder därom finns Kyrkostaten och längst i söder kungariket Neapel - Sicilien.

Sicilien erövrades från araberna av normanderna (ättlingar till Gånge-Rolf) och Neapel med södra Italien förlänas till en annan grupp av normander av påven. Genom arv förenas dessa båda delar till ett kungarike och en blomstrande kultur med starkt arabiskt inflytande frodas här under högmedeltiden, men området förröds av franska erövringskrig under hundraårskriget (då tillfälligt vapenstillestånd med England rådde). Neapel kommer att tillfalla huset Anjou och Sicilien den spanska staten Aragonien.

Tillbaka till Komvux Gotland