Copyright © Hans Högman 2018-04-16
Bondesamhället
Folket på gården
I det svenska bondesamhället under 1700- och
1800-talet talade man inte så mycket om familjen
utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde
bondens familj, kanske några släktingar och
dessutom tjänstefolket: drängar och pigor.
Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar
som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre
människor som inte hade kunnat skaffa egen jord.
På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio
personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler.
En gård hade ofta drängar och pigor om
husbonden och husfrun var unga och hade små
barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till
med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor
och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så
många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta
25 år eller äldre, männen omkring 30. Men
traditionerna var olika i olika delar av landet.
Människorna i torp och backstugor hade inget
tjänstefolk. Istället arbetade de själva för andra. De
bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men
måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng
till någon bonde redan då de var små.
Bilden till höger är
från köket i
mangårdsbyggnaden
på Kvekgården
utanför Enköping.
Foto Hans Högman,
1992.
I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek
som bestämde vem man gifte sig med. Vilken
familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade
mm var viktigare.
Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900-
talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift
kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad.
Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form
av huvudbonad. Detta levde längst tid kvar på
landsbygden.
Känd är den historia om en kvinna i en bondby som
skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon
struntade i huvudbonaden och hade bara
nättsärken på sig (något under bar man ej,
underkläder fanns inte) när hon gick ut. Trots den
tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som
ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var
viktigare att skyla håret än resten av kroppen.
I bondesamhället sattes de gamla "på undantag".
Det betydde att de lämnade över gården till något
av barnen och flyttade till en mindre stuga på
gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt
där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje
år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och
födorådstagare.
Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv
på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De
kallades inhyse-hjon.
Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar.
Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara
sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av
1800-talet började man auktionera bort fattiga
barn och gamla till de som hade lägst krav på
ersättning från socknen för att ta hand om dem.
Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom.
Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända
till 1918.
Drängar och pigor
Drängar respektive pigor var tjänstefolk på
bondgårdar. Dessa benämningar användes i början
även för ogifta söner och döttrar som arbetade
hemma på föräldrarnas gård. Dessa benämningar
används fortfarande bl.a. i Danmark för pojkar och
flickor.
I Sverige så kom anställda att kallas för
tjänstedrängar respektive tjänstepigor för att skilja
dem från gårdarnas egna söner och döttrar.
Sedermera kom benämningen drängar och pigor
enbart att användas för anställda.
Andra benämningar för anställda på bondgårdarna
var förutom tjänstefolk även tjänstehjon och
legohjon.
Drängar
En dräng var således en jordbruksarbetare och
utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var
vanligen ogifta och anställdes i regel på
helårskontrakt. Deras anställning lydde under
tjänstehjonsstadgan.
Under 1700- och 1800-talen var drängarna färre till
antalet än pigorna, utom i Bohuslän och Skåne, där
fisket resp. det tunga jordbruket krävde
mansarbeten i större omfattning.
På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en
särskild drängkammare eller i en separat byggnad,
en sk. drängstuga.
Bilden till höger är
från drängkammaren
på Kvekgården,
Enköping. Foto Hans
Högman, 1992.
Pigor
En piga var en tjänsteflicka som arbetade på
bondgårdar och vanligen städslad årsvis. De
arbetade med en mängd olika arbetsuppgifter. På
gods och herrgårdar hade de mer specialiserade
uppgifter som kökspiga, lagårdspiga etc.
Legostadgan
Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet
mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal
legostadgor. Fram till 1920 tillät dessa stadgor
arbetsgivaren att utöva aga. Efter 1858 fick det dock
aga endast ske mot män under 18 och kvinnor
under 16 år.
Löner och anställningstid reglerades också av
stadgorna. Förutom mat och husrum och
klädesplagg fick tjänstefolket även en mindre
kontantsumma.
Den första legostadgan utfärdades 1664 och följdes
av nya stadgor 1686, 1723, 1739, 1805 och 1833;
den sistnämnda upphävdes först 1926.
Slankveckan eller friveckan var en fri vecka som
medgavs för tjänstefolk som bytte tjänst, allt enligt
legostadgan Drängen eller pigan skulle inställa sig i
sin nya tjänst senast sju dagar efter flyttdagen.
Flyttningsdag eller flyttdag var den dag då ett
legohjonsavtal upphörde. Utanför Stockholm var
det den 24 oktober, i Stockholm även 24 april
(enligt 1833 års legostadga).
Innan dess hade tjänstefolk anställts vid
Mickelsmäss (29/9) för ett år. Detta datum
ändrades dock låg inom böndernas arbetsår. I
samband med byte av tjänst och bostadsort fick
man en veckas ledighet (i städer 4 dagar), den sk.
friveckan eller slankveckan.
Husagan
Husbonden hade rätt att kroppsligen bestraffa
både hustru, barn och tjänstefolk. Enligt de
medeltida landskapslagarna ägde husbonden rätt
att med måtta aga både sin hustru, sina barn och
sitt tjänstefolk. I 1734 års lag fanns inga
bestämmelser om mannens rätt att aga sin hustru
men däremot bestämmelser om föräldrars rätt att
aga sina barn.
Husbondens och husmoderns rätt att aga sitt
tjänstefolk reglerades framför allt i de olika
legostadgorna. År 1920 avskaffades helt och hållet
husbondens rätt att aga sina tjänstehjon.
Källor
1.
Nyfiken på Sverige, UR,
2.
Nationalencyklopedin
Det gamla
Bondesamhället