Ur artikelserien "Örebrobilder" i Nerikes Allehanda 2001-

 

FATTIGKVARTER I DET GAMLA ÖREBRO  (införd 021121)

Janpersa.jpg (56022 bytes)

 En barfotalasse mellan Jan Persagården och Olaus Petrikyrkan kring 1920. Men det är inte Hans Hallgren för han föddes redan 1906. Parken till vänster blev nyligen döpt till Harald Forss park.

I en artikel av Örebrobilder för ett tag sedan nämnde jag området Jan Persagården som låg på Norr strax intill Olaus Petrikyrkan. Där fanns så kallade nödbostäder för mindre bemedlat folk och en som växte upp där var den numera bortgångne Hans Hallgren som senare i livet skulle komma att verka som kriminalkommissarie. I boken ”Barnet från Jan Persagården” från 1989 låter han sina tydliga barndomsminnen komma till tals, som inte endast handlar om Persagården

GATSTUMPEN på bilden kallades då Lillågatan, men har numera bytt namn till Olaus Petri Kyrkogata. Denna vägbit har väldigt gamla anor och utgjorde en del av den allra första genomfarten förbi Örebro som kort och gott kallades ”Gathun” (Gatan) innan riksleden senare rätades i och med Storgatan.

Under tolv år skulle denna vy av staden finnas till eftersom kyrkan uppfördes 1912 och Jan Persagården revs 1924. Den sistnämnda inköptes år 1916 av Örebro stad för 11 500 kronor och de sneda och vinda kåkarna hade sitt ursprung från 1700-talet. Förutom ”rucklen” på bilden omfattade gården även ett par tvåvåningshus av trä och hela området gav tak åt sammanlagt elva familjer, plus ett otal råttor, möss, loppor och löss. Hans Hallgrens familj med mor och tre syskon hade för ett enkelt, dragigt och vattenläckande kyffe en årshyra på 120 kronor, om man kunde betala. Den enda lyx som kunde erbjudas var en vedspis. Elektricitet, vatten och avlopp var inte att tänka på och i bästa fall slapp man dela utedasset med någon annan familj.

HANS HALLGREN beskriver vidare: ”Sedda ovanifrån låg byggnaderna som slarvigt utlagda dominobrickor i en meanderformad slinga.”  Han kallar sig själv och sina kamrater för ”barfotalassar” som den kalla årstiden jämt var snoriga och hostande, och kamrater fanns det gott om, cirka 60 till antalet. Då kvittade det att grannskapets barn inte fick leka med Jan Persagårdens ungar.

Hans berättar att främlingar gärna stannade till och ibland tittade in genom de lågt sittande fönstrena för att kanske få en skymt av de arma stackare som hade fått denna livslott till dels. Ordet reservat ligger nära till hands och Hallgren själv nämner ordet getto.

Eländes elände. Låt vara att det kan kännas tungt att läsa om liknande levnadsförhållanden, men det kan också vara nyttigt, man får snabbt en känsla av tacksamhet. Men samtidigt dyker tanken upp att det tyvärr faktiskt finns människor i andra länder som lever under sådana omständigheter.

TROTS OMSTÄNDIGHETERNA blev det ”folk” av Hans Hallgren också och han växte upp och blev en synnerligen rättskaffens man. Lång och smal, med en grå mustasch liknade han på äldre dagar snarare en engelsk lord och ingen hade nog kunnat ana hans miserabla förflutna. Vid ett par tillfällen intervjuade jag honom och han var en person med sällsynt glasklara minnen. Jag skulle råda de läsare som eventuellt har sådana personer i sin närhet att göra vederbörande ett besök, utrustade med papper, penna och helst en bandspelare.

Om Hans Hallgrens mor hade varit förmögen skulle han istället för kriminalkommissarie kanske ha kunnat sluta sin yrkeskarriär som läkare. Kollegan på Nya ÖrebroKuriren, Björn Widén, berättar att Hallgren var mycket anatomiskt intresserad och genom sin tidigare tjänst som kriminalreporter på tidningen kom han ofta i kontakt med nämnde Hallgren. Det anatomiska intresset yttrade sig bland annat sålunda att han mer än gärna närvarade vid obduktioner och ofta även kunde byta till sig sådana uppdrag från tacksamma arbetskamrater.

Björn Widén förtäljer också att när man träffade Hallgren och helt gängse frågade exempelvis: ”Hur är läget?”, så kunde man få en fullständig redogörelse i stil med: ” PH-värdet verkar ha ökat, men tarmgången känns betydligt bättre än igår och blodcirkulationen är på topp.”