Ur artikelserien "Örebrobilder" i Nerikes Allehanda 2001-

 


EN BILD FRÅN ADOLFSBERGS BRUNN
(Införd 02-03-09)

För några veckor sedan visades en bild här på familjesidan där Wera Ericsson efterlyste lokalisering av motivet. Undertecknad, Adolfsbergs hembygdsförening och kanske några till visste att det föreställde gamla badhuset vid Adolfsbergs brunn (numera Brunnsparken). Men Wera hade även fått en mängd andra  förslag som Loka brunn, Skagersbrunn, Stora Holmen och t.o.m. Strömsnäs som låg vid Hästhagen.

Förklaringen att så många olika brunnsförslag kom upp på tapeten beror säkerligen på att arkitekturen vid brunnsorter var väldigt snarlik. Själv var jag säker på min sak eftersom samma motiv återfinns som vykort i samlingen, dessutom i färg (se nedan). Däremot var Weras kort ej förlagsutgivet utan verkade vara ett privattaget foto och kanske är det detta som varit förlaga till vykortet.

Att ”dricka brunn” kom på modet på 1700-talet sedan det visat sig att vissa källvatten hade en hälsobringande effekt med sin friska smak. Vattnet var dessutom mer svavel- och järnhaltigt än annars vilket ansågs välgörande för bl.a. magen och andra inre organ.

Om vattnets helande, likt sockerpillret, hade en mer psykologisk verkan kanske kan diskuteras och måhända var brunnsrörelsen i Sverige under 1700-talet ett enda stort jippo? Men hur det än var med vattnets undergörande verkan så var väl totalupplevelsen ändå något positivt, att få komma ut i naturskön miljö, få tillgång till vällagad mat, ordentliga badinrättningar.

Men, kanske någon tänker, det fanns inga fabriksutsläpp och bilavgaser i städerna att fly ifrån? Nej, förvisso inte, men staden hade andra odörer att dras med, som gatornas hästdynga, stanken från utedassen, sophanteringen, uppeldningen o.s.v. Det ska också påpekas att det var inte många förunnat med ett brunnsbesök, de som verkligen skulle behövt liknande behandlingar hade dessvärre inte den ekonomin.

Enligt Johan Fredric Bagge i  ”Beskrifning om Upstaden Örebro” från 1785 ska brunnen ha blivit upptäckt 1716, men enligt en annan (ska inte använda ordet källa i detta sammanhang) uppgift har den funnits ännu längre. Bagge skriver vidare att man 1734 lät omgärda brunnsområdet med en inhängnad och uppförde den första brunnsbyggnaden med flera mindre bekvämligheter. Detta hus var redan 1763 så pass förfallet för gästerna att en nybyggnad behövdes och därmed tillkom en träfastighet i två plan innehållandes två salar, sju kammare och ett kök.

Bagge nämner också: ”Källan öfverbyggdes med et vackert åttakantigt brunnshus, och sjelfva vatten-ådran omlades med en cirkel-rund mur af huggen sandsten.”

Vykortet här intill från början av 1900-talet visar just en åttakantig brunnsbyggnad och det torde vara den som omnämnes i Bagges text. När denna åttakanting försvann är oklart, men numera finns där en nytillverkad variant på nästan samma ställe och visar således var ursprungskällan låg.

Flera nytillskott i byggnadsbeståndet skulle komma i takt med att intresset växte och 1801 uppfördes brunnssalongen som finns kvar än idag mitt emot restaurang Svalan. Omnämnda restaurang byggdes i slutet av 1960-talet för att ersätta den med riklig snickarglädje beprydda restaurangbyggnaden som syns på vykortet. Ett kråkslott tyckte en del, värt att bevara tyckte andra, men kråkan blev alltså en svala (i ett försöka att vara vitsig.)

Den som  gick i spetsen för brunnsområdets utvidgning på 1760-talet var Närkes provinsialmedicus Johan Gabriel Geringius och han lyckades få med stadens landshövding greve Adolf Mörner på noterna och för att hedra denne blev källans namn därefter Adolfsbergs hälsobrunn. Detta klingade onekligen bättre än det gamla namnet Surbrunnen.

Från Adolf fick också senare hela stadsdelen sitt namn och från brunnen fick Brunnsparken sin nya benämning istället för Folkparken. Örebro Folkets park invigdes ju annars på Norr 1902, men när Adolfsbergs brunn började avvecklas på 30-talet blev dessa ytor folkparkens nya hemvist. Således firar folketsparkrörelsen 100-årsjubileum i år och detta kommer uppmärksammas i sommar med några evenemang.

Hjalmar Bergman använde gärna Örebromiljöer i sina romaner och så även i ”Herr von Hancken” där handlingen var förlagd till Iglinge brunn, vilket skulle vara ett uppdiktat namn för Adolfsbergs brunn: ”Brunnshuset var varken stort eller snyggt och brunnsvattnet, som medelst en strutformig håv upptogs av en ful käring, var orent för syn och lukt och smak. Men då jag varken är läkare eller kemist, vet jag ej om orenligheten eller någonting annat gav vattnet dess kraft.”

 

badhuset.jpg (24890 bytes)

Badhuset vid Adolfsbergs brunn