SÖDRA STRANDGATAN (införd 04-08-18)

När den här bilden togs fanns inte Södra Strandgatan.

Inte mycket återstår av det gamla Örebro. Men Nikolaikyrkan är lätt att känna igen.

Den senaste tävlingsbilden visade prov på ett Örebro som verkligen har förändrats på 100 år. Av det vi kunde se på fotot finns endast kyrktornet kvar, allt annat försvann 1901 i och med anläggandet av den helt nya gatan; Södra Strandgatan. Denna miljö var alltså gammal redan då och så pass kuriös att den renderade ett av få vykort med titeln ”Från det gamla Örebro”. 

Men varifrån är då fotot taget? Detta var nog den värsta stötestenen för läsarna och första tanken för många var nog Norra Strandgatan, ungefär vid nuvarande Allehandaborgen. Det är emellertid bara nästan rätt, för fotografen har tagit ännu några fler steg västerut över bron till Frimurarholmen.  

Det man ser till vänster är en bit av den så kallade Elgérigården som fick stryka med då Södra Strandgatan skulle dras fram. Däremot kunde man rädda den andra delen av denna vinkelbyggda fastighet och det är den gaveln som man numera kan se peka mot Nerikes Allehanda-huset och som inrymmer firman Teijlers Glas. Gavlarna såg dock likadana ut och därför har detta säkert förvillat de som försökt lista ut bildgåtan. Kvar finns också Elgérigårdens gamla fina boningshus med anor från 1830-talet på Ågatan 2, med en pampig entré mot Färgaregränd, där dessa bägge trånga gator är gamla kvarlevor av ett svunnet gatunät.

Men varifrån kommer då namnet på gården? En del undrar kanske, medan många säkert vet att Daniel Julius Elgérius på 1800-talet här startade sin färgerirörelse. Han föddes 1817 i Norrköping och kom i färgarlära redan som 17-åring i Stockholm. D J Elgérius verkade målmedveten och fortsatte sin ambitiösa bana med anställningar i Tyskland, allt för att lära sig mer om yrket. År 1841 kunde han titulera sig färgeriverkmästare i Borås och två år senare i Nerikes Allehandas allra första årgång lät han i en stor annons förkunna: ”Undertecknad får härmed rekommendera sig till emottagande af allt hvad som till yrket hörer, såsom färgning af äkta Couleurer på såväl Ylle, Bomull, Silke samt Linne, äfvensom Beredning af Vadmal och Apretering af Siden…” 

Daniel Julius blev så småningom en stor profil i staden, i samma klass som sin samtida Erik Söderlindh och det tidiga 1900-talets Johan Behrn. Elgérius hade dock mer likheter med den förstnämnde i och med alla sina förtroendeuppdrag, ett 30-tal, bland annat i stadsfullmäktige. Han var även engagerad inom fattigvården och var initiativtagare till Örebro läns slöjdförening som grundades 1885. Dessutom kyrkvärd och kyrkokassör i Nikolaikyrkan strax intill bostaden.

Elgérius hade, förutom försäljning i gården vid Ågatan, hyrt lokal i Stora Hotellet när det  stod färdigt 1858, och även där försåldes garn och vävnader i parti och minut. Rörelsen gjorde år efter år stora framsteg och 1875 fick verksamheten industristatus i och med flytten till stora fabrikslokaler i Västå. Han lät även uppföra en mängd arbetarbostäder och området blev som en liten förstad till Örebro. När D J Elgérius avled 1903 var redan sonen Julius redo att ta över företaget, men hårdnad konkurrens gjorde att fabriken i Västå måste läggas ned 1910. Däremot fortsatte verksamheten inne i Örebro och ända till 1962 bedrevs försäljning av garn och vävnad på Drottninggatan.

Man kan förmoda att Hjalmar Bergman var imponerad av sin morfars ställning i småstaden Örebro och denne gav säkerligen stor inspiration i författarskapet. I ”En döds memoarer” är morfadern en tydlig förebild till romanens biskop och Hjalmar Bergman skriver: ”Var jag såg honom, var han den högste och störste…Guldkorset på den svarta dräkten bländade mig. De djupa bugningar, varmed man hälsade honom på gatan och hemma, befäste mig i min åsikt, att han var den förnämste bland människor”. 

Till sist får jag inte glömma Elgérigårdens unika trädgård mitt inne i det centrala Örebro. Här har tiden verkligen stått stilla och på ett foto från 1890-talet kan man se Hjalmar Bergman som barn sitta och kontemplera intill den springbrunn som fortfarande finns kvar.