Stenkil (Stenkilska ätten)

kung Sverige.

Barn med ?

Noteringar

Hervararsagan från 1200-talets slut (ingick trol. i Are Frodes Islendingabok från ca 1120) berättar att Stenkil var en rik man i sveariket av ädel börd, son till Ragnvald den gamle och Astrid från Norge, dotter till Njal Finnsson i Halogaland. Att han var jarl i Svitjod under kung Emund gamles regering, samt att han äktade kungens, till namnet okända, dotter och efter kungens död omkr. 1060 av svearna valdes till efterträdare i Uppsala. Adam av Bremen (1070-t) är på ett ställe osäker om Stenkil var systerson, brorson (nepos) eller styvson (privignus) till kung Emund, och på ett annat, utan reservation, att han var systerson/brorson. Vidare att Stenkil var en mycket god men försiktig kristen, och gav den Hamburg-Bremenska kyrkan sitt stöd, till skillnad mot sin företrädare, och fördrev den av Emund tillsatta ärkebiskop Asmund till förmån för ärkebiskop Adalbert och sedemera Adalvard d.y. av Hamburg-Bremen, vilken han bl.a. hindrade att tända eld på hednatemplet i Uppsala och som i stället fick nöja sig med att i götalandskapen slå sönder vad han fann av avgudabilder och styggelse. Motarbetade norges kung Harald hårdråde och gynnade dennes motståndare norske jarlen Håkon Ivarsson (möjl. Håkan röde), som, enl. Snorre Sturlason (1220-t), blev hans jarl i de västra landskapen, Västergötland och Värmland. Själv höll han sig till de östra landskapen, och då norske kung Harald ansatte jarlen i Västergötland lyser Stenkil med sin frånvaro, Västgötalagens kungakrönika (ca 1240) nämner att Stenkil älskade götarna framför andra i riket, och att han var sin tids bäste bågskytt. Morkinskinna (ca 1220-t) nämner att han var fet och tung av sig och en stor dryckesman, som tyckte om lung och ro, och då hans avkomlingar anges ha varit storvuxna, har detta sannolikt även gällt Stenkil. Hervararsagan berättar att han dog sotdöden nära då kung Harald föll i England (1066); Adam av Bremen (1070-t) sätter också hans död till samma tid som slaget vid Hastings (1066).